Innocentius III

Från Rilpedia

Texten från svenska Wikipedia

Innocentius III
Påve 8 januari 1198–16 juni 1216
Namn	Lotario de' Conti
Född	cirka 1160
Död	16 juni 1216
Företrädare	Celestinus III
Efterträdare	Honorius III

Innocentius III, född Lotario de' Conti cirka 1160 i Anagni, död 16 juni 1216 i Perugia, var påve från den 8 januari 1198 till sin död drygt arton år senare, 16 juni 1216.

Innocentius III utropade tre korståg; fjärde korståget 1198, korståget mot albigenserna 1209 (se albigenserkriget) och femte korståget 1215. Han förklarade undertecknandet av Magna Charta i England ogiltigt och var inblandad i striden mellan familjerna Welf och Hohenstaufen om makten i Tysk-romerska riket.

Innocentius bannlyste vid olika tillfällen både Filip av Schwaben och senare Otto IV. Han tillsatte senare Fredrik II som kejsare.

Biografi

Innocentius III betraktas som en av medeltidens största påvar. Han var son av Clemens III:s brorssöner, greve Trasimund av Segni. Han studerade teologi vid universitetet i Paris och rättsvetenskap vid universitetet i Bologna, blev 1190 av Clemens III utsedd till kardinaldiakon av San Georgius in Velabro och San Sergius et Bacchus, och senare till kardinalpräst av San Pudentiana. Motsättningar mellan Orsini och furstarna av Segni ledde till att han levde tillbakadraget under Celestinus III pontifikat, och författade då sin De contemptu mundi, sive de miseria conditionis humanæ libri III.

Samma dag som Celestinus III avled, den 8 januari 1198, valdes Lotario de' Conti till påve, trots att företrädaren sagt till kardinalkollegiet att han önskade att efterträdas av Giovanni di Colonna. Innocentius första omsorg blev att återställa påvestolens inflytande i Rom och Italien, vilket skedde med en förvånande hastighet, och ett lyckligt öde förskaffade honom huvudinflytandet i Neapel: Henrik VI:s änka, Konstantia, erkände påvestolens länsöverhöghet och insatte Innocentius till förmyndare för sin son, sedermera kejsar Fredrik II.

Basrelief i marmor av Innocentius, utförd av Joseph Kiselewski. U.S. House of Representatives.

Innocentius förde därefter sina planer ut på ett vidare fält. Genom ett skickligt begagnande av striderna om den tyska tronen lyckades Innocentius framförhandla vittgående eftergifter av de olika tronpretendenterna - den första av dessa urkunder var kapitulationen i Neuss 1201 - som dels bildar den rättsliga grundvalen för senare påvliga anspråk på Kyrkostaten, dels innebär ett uppgivande av de fördelar de tyska kungarna erhållit genom Wormskonkordatet. Genom att lysa interdikt över Frankrike tvingade Innocentius kung Filip II August att bryta sitt äktenskap med hertiginnan Agnes av Meran och återta sin förskjutna gemål Ingeborg av Danmark. Han tvingade Alfons IX av León att skilja sig från sin gemål Berengaria och förmådde kungen av Aragonien att mottaga sitt rike som län av påvestolen.

Sin kanske mest lysande seger vann Innocentius över den engelske kungen Johan utan land, som tvingades till att erkänna den påvliga kandidaten till ärkestolen i Canterbury, Stephen Langton, och att mottaga sitt land som skattepliktigt län under påvestolen. Även i tronstriden mellan Erik Knutsson och Sverker den yngre Karlsson blandade sig Innocentius i till den senares förmån (bulla 13 november 1208).

Innocentius godkänner Franciskus av Assisis orden. Giotto di Bondone.

Innocentius var en nitisk försvarare av korstågsidéerna och framkallade det så kallade fjärde korståget (1201-1204), som ledde till Konstantinopels erövring och upprättandet av det latinska kejsardömets upprättande i stället för till Heliga landets befrielse från hedningarna. Även korstågen mot de hedniska esterna uppmuntrades av Innocentius. Genom det korståg Innocentius lät predika mot albigenserna gav han korstågsidén en ny riktning; de grymheter som begicks under albigenserkrigen är dock mindre att återföra på Innocentius personligen än på ett system som under och genom honom nådde sin fulla utveckling.

De bestämmelser mot kättarna som Innocentius utfärdade stadfästes på fjärde Laterankonciliet (1215), som även vidtog andra viktiga beslut, såsom fastställandet av transsubstantiationsdogmen, påbudet om öronbikten, förbudet mot stiftandet av nya klosterordnar med mera. De båda ordensgrundarna Franciskus av Assisi och Dominicus lade båda personligen fram sina ordensregler för Innocentius, och han sanktionerade dem båda två. Han grundade sjukhuset Santo Spirito in Sassia i Rom, som blev modell för andra stadssjukhus.

Innocentius grav i Johanneskyrkan i Lateranen.

I kyrkans inre förvaltning ingrep Innocentius i strängt centraliserande riktning. Hans allmänna uppfattning av påvedömets ställning och uppgift utgör ett fullföljande av Gregorius VII:s idéer. På sig själv tillämpade han Kristi ord: "Mig är given all makt i himmelen och på jorden"; bara kyrkan hade för honom gudomligt ursprung; staten var uppkommen ur mänsklig vrånghet.

Innocentius författade även åtskilliga teologiska arbeten, bland dem - karakteristiskt nog - en under medeltiden mycket populär traktat De contemtu mundi, De sacro altaris mysterio libri VI som är av liturgihistoriskt intresse, samt Registrum Innocentii III super negotio imperii; hans brev utgavs första gången av Baluze 1682.

Innocentius var inte en idéernas hänförde tolk såsom Gregorius VII, utan en viljemänniska, en skarpsinnig jurist, en överlägsen organisatör, som med klar blick och fast hand gjorde världen underdånig sig.

Han avled under en resa till Perugia som han företagit för korstågens skull, och begravdes i stadens katedral. Där befann sig hans kvarlevor tills hans store beundrare Leo XIII i december 1891 lät hämta dem till Lateranen.

Referenser

• Catholic Encyclopedia, Volume VIII (1910)

Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, 1904–1926 ^(Not).

• Wikimedia Commons har media som rör Innocentius III
  Bilder & media

v • d • r Påvar i Romersk-katolska kyrkan Petrus Linus Anacletus Clemens I Evaristus Alexander I Sixtus I Telesphorus Hyginus Pius I Anicetus Soter Eleutherus Viktor I Zephyrinus Calixtus I Urban I Pontianus Anterus Fabianus Cornelius Lucius I Stefan I Sixtus II Dionysius Felix I Eutychianus Gajus Marcellinus Marcellus I Eusebius Miltiades Silvester I Markus Julius I Liberius Damasus I Siricius Anastasius I Innocentius I Zosimus Bonifatius I Celestinus I Sixtus III Leo I Hilarius Simplicius Felix III Gelasius I Anastasius II Symmachus Hormisdas Johannes I Felix IV Bonifatius II Johannes II Agapetus I Silverius Vigilius Pelagius I Johannes III Benedictus I Pelagius II Gregorius I Sabinianus Bonifatius III Bonifatius IV Adeodatus I Bonifatius V Honorius I Severinus Johannes IV Theodor I Martin I Eugenius I Vitalianus Adeodatus II Donus Agatho Leo II Benedictus II Johannes V Konon Sergius I Johannes VI Johannes VII Sisinnius Constantinus Gregorius II Gregorius III Zacharias Stefan Stefan II Paulus I Stefan III Hadrianus I Leo III Stefan IV Paschalis I Eugenius II Valentinus Gregorius IV Sergius II Leo IV Benedictus III Nicolaus I Hadrianus II Johannes VIII Marinus I Hadrianus III Stefan V Formosus Bonifatius VI Stefan VI Romanus Theodor II Johannes IX Benedictus IV Leo V Sergius III Anastasius III Lando Johannes X Leo VI Stefan VII Johannes XI Leo VII Stefan VIII Marinus II Agapetus II Johannes XII Benedictus V Leo VIII Johannes XIII Benedictus VI Benedictus VII Johannes XIV Johannes XV Gregorius V Silvester II Johannes XVII Johannes XVIII Sergius IV Benedictus VIII Johannes XIX Benedictus IX Silvester III Benedictus IX Gregorius VI Clemens II Benedictus IX Damasus II Leo IX Viktor II Stefan IX Nicolaus II Alexander II Gregorius VII Viktor III Urban II Paschalis II Gelasius II Calixtus II Honorius II Innocentius II Celestinus II Lucius II Eugenius III Anastasius IV Hadrianus IV Alexander III Lucius III Urban III Gregorius VIII Clemens III Celestinus III Innocentius III Honorius III Gregorius IX Celestinus IV Innocentius IV Alexander IV Urban IV Clemens IV Gregorius X Innocentius V Hadrianus V Johannes XXI Nicolaus III Martin IV Honorius IV Nicolaus IV Celestinus V Bonifatius VIII Benedictus XI Clemens V Johannes XXII Benedictus XII Clemens VI Innocentius VI Urban V Gregorius XI Urban VI Bonifatius IX Innocentius VII Gregorius XII Martin V Eugenius IV Nicolaus V Calixtus III Pius II Paulus II Sixtus IV Innocentius VIII Alexander VI Pius III Julius II Leo X Hadrianus VI Clemens VII Paulus III Julius III Marcellus II Paulus IV Pius IV Pius V Gregorius XIII Sixtus V Urban VII Gregorius XIV Innocentius IX Clemens VIII Leo XI Paulus V Gregorius XV Urban VIII Innocentius X Alexander VII Clemens IX Clemens X Innocentius XI Alexander VIII Innocentius XII Clemens XI Innocentius XIII Benedictus XIII Clemens XII Benedictus XIV Clemens XIII Clemens XIV Pius VI Pius VII Leo XII Pius VIII Gregorius XVI Pius IX Leo XIII Pius X Benedictus XV Pius XI Pius XII Johannes XXIII Paulus VI Johannes Paulus I Johannes Paulus II Nuvarande: Benedictus XVI