Från Rilpedia

Sovjet omdirigerar hit. För det ryska ordet för arbetarråd, se Sovjet (råd).

Союз Советских Социалистических Республик
Socialistiska rådsrepublikernas union

(Flagga) (Statsvapen)
Statens valspråk: Пролетарии всех стран, соединяйтесь! Proletarii vsech stran, sojedinjajtes! "Proletärer i alla länder, förenen eder!"
Officiellt språk	ryska
Huvudstad och största stad	Moskva
Siste president	Michail Gorbatjov
Siste regeringschef	Nikolaj Ryzjkov
Yta  - totalt   - vatten	Rankad etta före upplösningen 22 402 200 km²
Folkmängd  - totalt  - befolkningstäthet	Rankad trea före upplösningen 293 047 571 (juli 1991) 13,08 inv/km² (juli 1991)
Statens grundande  - deklarerad  - erkänd	Oktoberrevolutionen 1922 1924
Upplöst	26 december 1991
Valuta	Rubel
Tidszon	UTC +3 till +11
Nationalsång	(1917-1944) Internationalen (1944-1991) Hymn till Sovjetunionen
Landskod	.su

Sovjetunionen, egentligen Socialistiska rådsrepublikernas union (ryska: Союз Советских Социалистических Республик,  Sojuz Sovetskich Sotsialistitjeskich Respublik (info)), SSSR (СССР med det kyrilliska alfabetet), var en union av republiker, vilken styrdes av landets kommunistiska parti. Unionen existerade mellan 1922 och 1991.^[1] Före upplösningen bestod unionen av 15 republiker,^[1][2] varav Ryska rådsrepubliken var störst både till yta och folkmängd.^[3] Sovjetunionen ingick i militäralliansen Warszawapakten och i det ekonomiska samarbetet (liknande EEG) COMECON (SEV på ryska).^[4]

Sovjetunionen kallades med början från 1960-talet, tillsammans med USA, för en av världens två supermakter.^[5]

Innehåll 1 Historia 1.1 Oktoberrevolutionen 1.2 Grundandet av Sovjetunionen 1.3 Stalintiden 1.4 Stora fosterländska kriget 1.5 Kalla kriget 1.6 Gorbatjovs tid 2 Administrativ indelning 3 Helgdagar 4 Politik 4.1 Sovjetiska politiska ledare 4.1.1 Ledare och generalsekreterare 4.1.2 Presidenter för Högsta Sovjet och Sovjetunionen 4.1.3 Ordförande i folkkommissariernas råd och ministerpresidenter 5 Miljö 6 Kultur och media 7 Referenser 7.1 Noter 7.2 Källor 8 Se även 8.1 Kända politiker och andra personer 8.2 Externa länkar

Historia

Huvudartikel: Sovjetunionens historia

Oktoberrevolutionen

Huvudartikel: Oktoberrevolutionen

Efter tsarens abdikation i samband med februarirevolutionen hade den 15 mars 1917 en provisorisk regering bestående av före detta dumaledamöter under den liberale furst Lvov tagit makten. Snart uppstod en maktkamp mellan den provisoriska regeringen, som dominerades av liberaler och socialister, och Petrograds sovjet, som dominerades av bolsjeviker. Sovjeterna hade tillskansat sig stor makt, bland annat inom militären, och utfärdade beslut som underminerade regeringens. Vladimir Lenin befann sig i landsflykt när han i april fick hjälp av de tyska myndigheterna (som hoppades att hans närvaro i Ryssland skulle öka den politiska instabiliteten och att han ifall han kom till makten skulle dra ur Ryssland ur första världskriget) att ta sig tillbaka till Ryssland. I juli ersattes Lvov av socialisten Aleksandr Kerenskij som regeringschef. Under hösten 1917 hade landet glidit in i ett kaotiskt tillstånd. Rysslands svåra förluster på slagfälten i första världskriget, svälten och en svår vinter, som varit bidragande orsak till att februarirevolutionen brutit ut, hade stärkt bolsjevikernas inflytande över arbetarråden. I slutet av juli hade bolsjevikerna den egentliga makten i huvudstaden Petrograd efter att ha krävt mer makt åt sovjeterna.

De ryska förlusterna och nederlagen i det pågående första världskriget, med en armé och ett folk allt mer kritisk till kriget, satte press på regeringen. Den provisoriska regeringen under Kerenskij valde att fortsätta offensiven, mycket på grund av påtryckningar från Storbritannien och Frankrike. Ett misslyckat kuppförsök av de revolutionära i juli ledde till att flera bolsjeviker fängslades eller drevs i landsflykt. Efter att den provisoriska regeringen hade tagit hjälp av bolsjevikerna för att avstyra en högerkupp av general Kornilov i Petrograd ökade de senares inflytande. Kerenskij saknade nämnvärt stöd i Petrograd, och när oktoberrevolutionen genomfördes i den 7 november flydde den provisoriska regeringen utan motstånd och bolsjevikerna kunde efter bara några timmar upprätta regering.

Grundandet av Sovjetunionen

Bolsjevikernas mest akuta mål var att Ryssland skulle dra sig ur kriget, och Lev Trotskij undertecknade 1918 fredsavtalet i Brest-Litovsk som skulle ge länder såsom Finland, Ukraina och Baltikum självständighet i utbyte mot utlovad fred på östfronten. Stora delar av Vitryssland och Ukraina hamnade under tysk kontroll.

Ryska inbördeskriget 1918-1922 bröt ut mellan Röda armén och den vita armén som var en blandad motståndsrörelse som bildades till följd av missnöjet med revolutionen som fanns såväl inrikes som utrikes. De vita var en ytterst löst sammanhållen och brokig grupp, bestående av liberaler, socialister, tsartrogna, nationalister som ville ha självständighet från Ryssland och kosacker som eftersträvade autonomi men nu skulle få se de landområden de ansåg som sina tillfalla staten. De vita understöddes av 21 länder. Det polsk-ryska kriget 1919-1921 förlorades av ryssarna, men den röda armén gick, mycket till följd av sin betydligt större numerär, segrande ur inbördeskriget.

Bolsjevikstyret präglades under de första åren av "krigskommunism" för att få kontroll över landet eftersom revolutionen inte nått alla städer och än mindre landsbygden. Säkerhetspolisen, Tjekan, etablerades som ett repressionsinstrument och mellan åren 1917 och 1924 dödades fler människor av Lenins säkerhetspolis än under slagen under hela inbördeskriget ^[6]. Under 1921 rådde hungersnöd; regeringen vädjade om och fick internationell hjälp.

År 1921 lät Lenin införa vad som har kallats NEP, Nya ekonomiska politiken, där man inom vissa gränser tillät privat ägande och marknadsekonomi, till exempel vid försäljning av livsmedel. 1923 var majoriteten av detaljhandeln privat och jordbrukets avkastning ökade till nivån innan kriget. Inom industrin sysselsatte de statliga bolagen 85 % av arbetskraften.^[7] Efter 1925 och Stalins tillträde vid makten började man dock gå ifrån detta och bönderna blev tvungna att lämna ifrån sig livsmedel mot ett mycket lågt pris till staten. Landets industrialisering finansierades genom att hålla bönderna i armod och att sänka arbetarnas reallöner. Femårsplanen 1928 upphävde NEP.

Den 30 december 1922 utropades Sovjetunionen, som till en början bestod av fyra sovjetrepubliker, Ryssland, Ukraina, Vitryssland och Transkaukasien. Dagen därpå antogs landets konstitution. Konstitutionen byggde på så kallad demokratisk centralism, där de styrande visserligen valdes av folket, men där den reella makten låg i händerna på det enda tillåtna bolsjevikiska partiet och dess institutioner. Sovjetunionen var formellt ett frivilligt förbund mellan de nämnda unionsrepublikerna och de enskilda republikerna hade ett visst mått av självstyre, men eftersom makten inte låg hos de statliga institutionerna utan hos kommunistpartiet var frivilligheten skenbar.

Stalintiden

I takt med att Lenins hälsa blev allt sämre kunde Stalin genom sin post som generalsekreterare i Centralkommittén 1922 tillskansa sig mer makt och inflytande. Från början hade denna post i princip ingen avgörande roll för hur partiet styrdes. När Lenin dog 1924 var det tänkt att centralkommitténs ledamöter gemensamt skulle styra landet. Stalins fraktion, bestående dels av ordföranden för Komintern, Grigorij Zinovjev, och dels av den inom partiet högt uppsatte Lev Kamenev, lade dock beslag på statsapparaten. Stalin var vid denna tidpunkt inte på något sätt tänkt att styra landet, Lenin hade redan innan förklarat Stalin som "opålitlig". Men till följd av att Lev Trotskij var långvarigt sjuk med feber efter att ha gått igenom isen, kunde Stalin och hans triumvirat sakta men säkert ta över makten. 1924 utmanövrerades den bolsjevik-leninistiska oppositionen med Lev Trotskij i spetsen. Två år senare, 1926, anslöt sig dock Zinovjev och Kamenev till Trotskij och Vänsteroppositionen. Då hade emellertid Stalin redan tillräckliga befogenheter för att klara maktkampen, och kunde 1927 tillsammans med högerns Nikolaj Bucharin, Michail Tomskij och Aleksej Rykov exkommunicera Trotskij, Zinovjev och Kamenev, vilka ersattes i centralkommittén av Vjatjeslav Molotov, Kliment Vorosjilov och Michail Kalinin, Stalins trogna. Trotskij tvingades i exil, flydde till Mexiko men blev 1940 mördad. Stalin vände sig sedan mot sina tidigare allierade i högerfalangen och utmanövrerade dem. Han lyckades krossa all opposition med bland annat skenrättegångar, och efter Moskvarättegångarna 1936-1938, där nästan 682 000 avrättades^[8][9] och med massiv deportering till GULAG, var i stort sett oppositionen helt avlägsnad.

Ett av Stalin och Sovjetunionens viktigaste mål var en snabb industrialisering av landet genom planhushållning och femårsplaner. Det privata jordägandet avskaffades och bönderna ingick i obligatoriska jordbrukskollektiv. De sovjetiska myndigheterna ställde hårda krav på att kollektiven skulle leverera livsmedel till industrin och städerna. Spannmålsbrist i Sovjetunionen 1928 fick myndigheterna att konfiskera spannmål från bönderna, vilket ledde till att bönderna led brist på mat, vilket förorsakade dem att flytta in till städerna för att arbeta i fabrikerna. Misären på landsbygden skylldes i propagandan på de självägande bönderna, kulakerna. Under 1930-talet genomfördes tvångskollektivisering av jordbruket. Mellan 1932 och 1933 rådde hungersnöd där 40 miljoner människor drabbades varav 6-8 miljoner dog. Ukraina drabbades hårdast av massvälten, som uppbär namnet Holodomor, och denna händelse har setts som ett sovjetiskt folkmord mot det ukrainska folket. I Ukraina och Kazakstan dog dessutom 80 % av boskapen. Orsaken var missväxt och att staten trots detta ökade indrivningen av säd. År 1930-1931 deporterades uppemot 2 miljoner människor från jordbruksområden i Ryssland och Ukraina till GULAG i Centralasien och Sibirien för att de ansågs tillhöra kulakfamiljer.^[10]

Stora fosterländska kriget

Huvudartikel: Andra världskriget

Strax innan andra världskriget fördes intensiva förhandlingar mellan flera politiska block i Europa. Frankrike och Storbritannien sonderade i juli 1939 Sovjetunionen om ett eventuellt militärt samarbete, vilket dock stöp på deras egen ovilja (de fransk-brittiska delegaterna hade inte tilldelats hundraprocentiga förhandlingsbefogenheter och kunde inte skriva under några avtal) att underteckna ett sådant avtal när Sovjetunionen visade sig vara villigt att gå med på detta. Samtidigt försökte Storbritannien att få en överenskommelse med Tyskland. I det läget lovade Tyskland att skicka Hermann Göring till London för att skriva ett avtal med Storbritannien och resan var planerad till den 25 augusti 1939. Under tiden skickade Hitler ett telegram till Moskva där han tog upp de återkommande sovjetiska förslagen att dela på Polen. ^{[källa behövs]}

De strandade fransk-brittisk-sovjetiska förhandlingarna fick Sovjetunionen och Tyskland att söka sig till varandra. ^[11] Det kom som en överraskning för de flesta när Sovjetunionen och Tyskland skrev under Molotov-Ribbentroppakten. I ett hemligt tilläggsprotokoll till icke-angreppsavtalet delades Östeuropa upp i intressesfärer mellan Tyskland och Sovjetunionen. Med avtalet i sin hand kände sig Hitler säker på att ha full handlingsfrihet utan andras inblandning, vilket ledde till att Tyskland den 1 september 1939 anföll Polen. Det blev startskottet för det andra världskriget. Den 17 september gick även den sovjetiska armén in i Polen och besatte dess östra provinser. Efter Polens fall gjorde Sovjetunionen och Tyskland ett fredsutspel då man föreslog en fred på status quo.

Därefter begärde Stalin baltstaternas underkastelse. Till en början tvingades de baltiska staternas regeringar att acceptera att sovjetiska trupper skulle få stationeras inom deras områden. Den 30 november anföll Sovjetunionen Finland när Finland vägrade gå med på att avträda en buffertzon nordväst om Leningrad (nuvarande Sankt Petersburg) och samma typ av överenskommelse som de baltiska staterna tvingats gå med på. Finska vinterkriget slutade i mars 1940 med att Finland tvingades till stora landavträdelser. Året därpå ockuperades baltstaterna helt och hållet och annekterades av Sovjetunionen.

Stalin utökade armén med mer än 150% under perioden. Fördraget med Tyskland gav Sovjetunionen respit att bygga upp sin försvarsförmåga, men samtidigt innebar det att Hitler fick göra upp med väst så att ryggen var fri för angreppet på Sovjetunionen. Det förefaller ha kommit som en överraskning för Stalin när Tyskland anföll Sovjetunionen i och med Operation Barbarossa.

Det finns historiker som tror att Stalin hade planerat att attackera Hitler bakifrån, men att Hitler hann före. Den 22 juni 1941 attackerade Tyskland Sovjetunionen. Stalin vägrade tro på att Hitler skulle anfalla honom och var märkbart chockad när det skedde. Trots det fortsatte han att arbeta i sitt arbetsrum i Kreml under krigets inledning. Radiomeddelandet till folket lästes upp senare under dagen den 22 juni av Molotov.

Tyskarna kom snabbt till Leningrad, som de belägrade, invånarna svalt sedan tyskarna hade skurit av förbindelserna så att mat inte kunde skickas till staden. Under oktober och november kom den tyska armégrupp center i närheten av Moskva, som dock aldrig intogs. Efter ett massivt motanfall i början av december 1941 drevs de tyska trupperna tillbaka mellan 150 och 300 kilometer från huvudstaden. Belägringen av Leningrad varade över 900 dagar och slaget om Stalingrad varade nästan i 200 blodiga dagar. Slaget om Stalingrad blev en vändpunkt i kriget. 1945 kom de tidigare tyskkontrollerade territorierna östra Tyskland, Polen, Estland, Lettland, Litauen, Tjeckoslovakien, Ungern, Rumänien och Bulgarien under sovjetisk kontroll, och i alla dessa länder kunde kommunistiska partier ta makten. Europa delades nu politiskt i ett öst- och ett västblock, där gränsen mellan de båda blev känd som järnridån. De lokala kommunistpartierna i ländernas kommuner styrdes av en central kommunistregering i landets huvudstad. Landets kommunistiska regering efterföljde Moskvas kommunistparti i olika frågor som ekonomi, politik, och så vidare. I Polens fall var dess försvarsminister en sovjetisk marskalk.

Kalla kriget

Huvudartikel: Kalla kriget

När Stalin dog i mars 1953 tog en ledartrojka över, men snart hade Nikita Chrusjtjov tagit makten. Chrusjtjovs maktövertagande markerade slutet på den stalinistiska perioden, som kritiserade i ett tal under partikongressen 1956. Chrusjtjovs tid vid makten utmärktes annars av att rymdkapplöpningen tog sin början genom en serie sovjetiska framgångar, från uppskjutningen av Sputnik 1 1957 till Jurij Gagarins historiska rymdfärd under 1961.

Förhoppningar om ett fredligare Sovjetunionen kom på skam när sovjetiska trupper tågade in i Ungern 1956. Chrusjtjov var också oberäknelig - ett toppmöte med USA:s president ställdes in efter att ett amerikanskt spaningsplan skjutits ned över Sovjetunionen, och Chrusjtjov fick intern kritik för hur han hade skött Kubakrisen och misslyckandena i det sovjetiska jordbruket. Han hade också försökt organisera om kommunistpartiet vilket hotade partibyråkraternas makt. 1964 fick han lämna politiken och en ny ledartrojka tog makten.

Denna trojka utgjordes av Leonid Brezjnev, Alexej Kosygin och Nikolaj Podgornyj. Av dessa tre blev snart Brezjnev den ledande. Under hans ledning försökte Sovjetunionen återuppväcka folkfrontspolitiken från 1940-talet i den europeiska vänstern, det vill säga att kommunister skulle samarbeta med socialdemokrater, men efter Warszawapaktens intåg i Tjeckoslovakien 1968 gick en kris genom de europeiska kommunistpartierna. 1970-talet blev stagnationens årtionde för Sovjet. Brezjnev fick partibyråkraterna på sin sida genom att ge dem ämbeten på livstid, men följden blev att de tusentals delegaterna i Högsta sovjet blev allt äldre och äldre. Brezjnevs tid vid makten utmärktes även av en stagnation i den sovjetiska ekonomin. Dessutom tyngdes ekonomin av de enorma militära utgifterna och kriget i Afghanistan som inleddes på juldagen 1979 kom att ytterligare förvärra detta problem.

Efter 1980 stod det klart att Brezjnev började bli allt mer fysiskt svag och inkapabel att styra landet. I den maktkamp som ständigt fördes inom politbyrån framstod nu KGB-chefen Jurij Andropov som den starkaste. Han hade successivt utvidgat KGB:s inflytande under Brezjnevs tid vid makten. När Brezjnev avled i november 1982 utsågs således Andropov till ny generalsekreterare för kommunistpartiet. Andropov var dock vid det här laget försvagad av sjukdom och hans tid vid makten blev kort. Hans främsta bidrag till eftervärlden var kanske att han förde fram Michail Gorbatjov till maktens toppskikt. När Andropov dog i början av 1984 ersattes han av den likaledes sjuklige Konstantin Tjernenko vilken i sin tur avled året därpå.

Gorbatjovs tid

Michail Gorbatjov var endast 54 år när han år 1985 tillträdde som generalsekreterare. Han lanserade begreppen glasnost och perestrojka. Genom att allmänheten skulle ges möjlighet att påpeka fel och brister i samhället var tanken att motståndet från den konservativa partibyråkratin skulle brytas. Gorbatjov startade också en kampanj mot det hejdlösa alkoholdrickandet. Den nya öppenheten gjorde Gorbatjov mycket populär i väst men enbart diskussioner kunde inte räta upp den haltande sovjetiska ekonomin. Det blev så småningom klart att Gorbatjov inte tänkte tillämpa Brezjnevdoktrinen gentemot länderna i Östeuropa. Dessutom var han villig att förhandla med Japan om Kurilerna emot finansiell hjälp, vilket misslyckades. 1989 bröt folkliga uppror ut i land efter land. Genom Sovjetunionen drog också en våg av nationalistisk yra i de olika sovjetrepublikerna och 1990 stod det klart att Gorbatjov höll på att tappa greppet. Under 1991 var han fullt sysselsatt med att skriva ett nytt unionsavtal med sovjetrepublikerna som skulle göra Sovjetunionen till en federation med Gorbatjov som president men efter ett kuppförsök i augusti 1991 försvann intresset bland republikerna. När republik efter republik utropade autonomi eller självständighet, och när OSS bildades (därmed upplöste Sovjetunionen) drog Gorbatjov den enda rimliga slutsatsen av det och avgick den 25 december 1991. Den 31 december upplöstes Sovjetunionen officiellt.^[12]

Administrativ indelning

Huvudartikel:Sovjetunionens administrativa indelning

Sovjetunionen bestod innan upplösningen av 15 rådsrepubliker; samtliga är sedan 1991 självständiga stater.

1	Armeniska SSR	9	Litauiska SSR
2	Azerbajdzjanska SSR	10	Moldaviska SSR
3	Vitryska SSR	11	Ryska SFSR
4	Estniska SSR	12	Tadzjikiska SSR
5	Georgiska SSR	13	Turkmenska SSR
6	Kazakiska SSR	14	Ukrainska SSR
7	Kirgiziska SSR	15	Uzbekiska SSR
8	Lettiska SSR

Helgdagar

Datum	Svenskt namn	Lokalt namn	Anmärkningar
1 januari	Nyårsdagen	Новый Год
7 januari	Ortodoxa julen	Православное Рождество
23 februari	Sovjetiska arméns dag	День Советской Армии и Военно-Морского Флота	Februarirevolutionen 1917, skapandet av Röda armén 1918
8 mars	Internationella kvinnodagen	Международный Женский День
1 maj	Första maj	Первое Мая - День Солидарности Трудящихся
9 maj	Segerdagen	День Победы	Nazitysklands kapitulation 1945 (som egentligen ägde rum den 8 maj)
7-8 november	Stora socialistiska oktoberrevolutionen	Седьмое Ноября	Oktoberrevolutionen 1917; den kallas nu День Примирения

Politik

Sovjetunionens kommunistiska parti (bolsjevikerna), SUKP(b), från och med 1952 förenklat till Sovjetunionens Kommunistiska Parti var det statsbärande partiet. Samtliga sovjetrepubliker hade varsitt eget kommunistpart och ett eget parlament kallat Högsta Sovjet. Denna form var dubblerad på by/distriktnivå, stadsnivå, läns- och sovjetrepubliknivå samt slutligen på federativ nivå (Sovjetunionens Högsta Sovjet). Samtliga dessa nivåer utsåg ett exekutivt råd samt medlemmar till sovjeten av det högre steget. Samtliga sovjeters mandatperiod var fyra år, och samtliga män och kvinnor över 18 år i Sovjetunionen var röstberättigade och hade rätt att bli valda till sovjeterna. Kommunistpartiet existerade på samtliga nivåer som en granskande kontrollant, men det räckte att kandidater ansågs lojala mot sovjetkommunismen, även om formellt medlemskap var en nödvändig garant för politisk framgång. Det federativa Högsta Sovjet var sammansatt av två kammare, utsedda av delrepublikernas Högsta Sovjet i enlighet av proportion och medlemskap. Detta allra Högsta Sovjets exekutivråd kallades för folkkommissariernas råd, senare ministerråd, lett av en ministerpresident. Högsta Sovjets roll var i huvudsak utnämnande och granskande, eftersom det sammanträdde endast två gånger om året. Mellan dessa tillfällen övertogs den lagstiftande makten av presidiet, lett av en statspresident som utsågs som en ställföreträdande kärna av Högsta Sovjet. Motsvarande församling inom Kommunistpartiet på federativ nivå var känt under namnet politbyrån, där makten i huvudsak var koncentrerad. Kommunistpartiet var enligt konstitutionerna från 1922 och framåt det enda tillåtna partiet och arbetarnas och böndernas verktyg i strävan att bygga det kommunistiska samhället. Den reella makten låg i Kommunistpartiets centralkommitté (motsvarigheten till Sovjetunionens Högsta Sovjet) och dess presidium, politbyrån och partiets ledare, generalsekreteraren. Samtliga av dessa generalsekreterare har från Stalins (utsedd till förste generalsekreterare 1922) maktövertagande efter Lenins död 1924 som Sovjets egentliga ledare, och med undantagen Malenkov, Chrusjtjov och Gorbatjov (där den mellerste avsattes och de övriga mer eller mindre frivilligt lämnade ifrån sig makten) innehölls denna befattning på livstid. Från Brezjnevs övertagande av kollegan Kosygins roller som stats- och ministerpresident 1977 blev denna maktsamling hos generalsekreteraren formell, fram till Gorbatjovs avgång nyårsdagen 1992.
Konstitutionellt sett var Sovjetunionen en konfederation, där republikerna i enlighet med denna paragraf hade rätten att begära utträde från unionen. Det här efterföljdes dock inte i praktiken, och under kalla kriget ansågs det meningslöst. Dock användes denna del av konstitutionen när de första republikerna avskiljde sig från Sovjetunionen under upplösningen 1991. Makten var koncentrerad till kommunistpartiets centralkommittés politbyrå. Även om det fanns en president och en premiärminister, så var det alltid kommunistpartiets generalsekreterare som var den egentliga statsledaren, och samtliga generalsekreterare innehade under någon tid parallellt med sin position som generalsekreterare posten som president eller premiärminister.

Sovjetiska politiska ledare

Den första reella ledaren av Sovjetunionen var den första generalsekreteraren av det statsbärande partiet SUKP. Regeringschefen hade titeln premiärminister och statschefen hade titeln president. Sovjets reella ledare kunde också ha en av dessa positioner förutom den som generalsekreterare för SUKP. ^{[källa behövs]}

Ledare och generalsekreterare

Följande personer var de facto^{[källa behövs]} ledare och generalsekreterare för kommunistpartiet (1917-1991):

• Vladimir Lenin 1917-1922
• Josef Stalin 1922-1953
• Georgij Malenkov 1953
• Nikita Chrusjtjov 1953-1964
• Leonid Brezjnev 1964-1982
• Jurij Andropov 1982-1984
• Konstantin Tjernenko 1984-1985
• Michail Gorbatjov 1985-1991

<timeline>

1. All measures all in pixels

ImageSize = width:225 height:550 PlotArea = width:26 height:530 left:50 bottom:10 # alignment is wrong when plotarea width (25) equals bar width (25)

                                                   # will be fixed in next EasyTimeline update  

AlignBars = early

DateFormat = yyyy Period = from:1919 till:1991 TimeAxis = orientation:vertical ScaleMajor = unit:year increment:5 start:1920

1. there is no automatic collision detection,
2. so shift texts up or down manually to avoid overlap

Define $dx = 25 # shift text to right side of bar

PlotData=

 bar:Leaders color:red width:25 mark:(line,white) align:left fontsize:S

 from:start till:1924 shift:($dx,-5)   text:Vladimir Iljitj Lenin~1917-1924
 from:1924  till:1953 shift:($dx,5)    text:Josef Stalin~1924-1953
 from:1953  till:1964 shift:($dx,5)    text:Nikita Chrusjtjov~1953-64 
 from:1964  till:1982 shift:($dx,5)    text:Leonid Brezjnev~1964-1982
 from:1982  till:1984 shift:($dx,-10)  text:Jurij Andropov~1982-1984
 from:1984  till:1985 shift:($dx,5)    text:Konstantin Tjernenko~1984-1985 
 from:1985  till:end  shift:($dx,5)    text:Michail Gorbatjov~1985-1991

</timeline>

Presidenter för Högsta Sovjet och Sovjetunionen

Följande personer var presidenter för Högsta Sovjet, samt efter 1977 Sovjetunionens president:

• Jakov Sverdlov 1917-1919
• Michail Kalinin 1919-1946
• Nikolaj Sjvernik 1946-1953
• Kliment Vorosjilov 1953-1960
• Leonid Brezjnev 1960-1964
• Anastasij Mikojan 1964-1965
• Nikolaj Podgornyj 1965-1977
• Leonid Brezjnev 1977-1982
• Jurij Andropov 1982-1984
• Konstantin Tjernenko 1984-1985
• Andrej Gromyko 1985-1988
• Michail Gorbatjov 1988-1991

Ordförande i folkkommissariernas råd och ministerpresidenter

Följande personer var ordförande i folkkommissariernas råd, samt efter 1947 ministerpresidenter:

• Vladimir Lenin 1917-1924
• Aleksej Rykov 1924-1930
• Vjatjeslav Molotov 1930-1941
• Josef Stalin 1941-1953
• Georgij Malenkov 1953-1955
• Nikolaj Bulganin 1955-1958
• Nikita Chrusjtjov 1958-1964
• Aleksej Kosygin 1964-1980
• Nikolaj Tichonov 1980-1985
• Nikolaj Ryzjkov 1985-1991

Miljö

Vissa delar av Sovjetunionen anses som världens mest förorenade områden. Förutom dumpningen av enorma mängder radioaktivt avfall i Karatjajsjön, har stora mängder atomsopor dumpats på de stora skeppskyrkogårdarna. Även vid metallurgiindustrin på Kolahalvön finns stora problem med vattenförsörjning runt Aralsjön och avfall från industrier och jordbruk som orenat rann rakt ut i Östersjön. På 1970-talet infördes strängare lagar som skulle reglera utsläpp men inte förrän Michael Gorbatjov kom till makten 1985 började man tänka på miljön rent allmänt. Problemet kunde härledas till att staten var ägare av både marken och produktionen och hade således inget att vinna på att minska produktionen i en redan ineffektiv produktionsapparat. Dessutom var miljöteknologi ett eftersatt forskningsområde och att köpa in den från utlandet var omöjligt då den var för dyr. Detta missförhållande fortsatte långt in på 1980-talet. Under Gorbatjovs ledning satte man fokus på miljön och genom sociala och ekonomiska reformer kunde man genomföra förändringar.

Sovjet var ett land med främst tung industri inom gruvor och metallurgi och stora jordbruk. Jakten på mineraler har skapat sina egna speciella problem. Smältverken kunde helt utan rening släppa ut mängder med stoft av bland annat de giftiga tungmetallerna bly, nickel och kadmium. I och med det kalla kriget och kapprustningen var man tvungna att utvinna enorma mängder uran. Anrikningen av uranet och efterföljande omvandlingen till vapenplutoniumvid upparbetningsanläggningar som Majak gav enorma mängder radioaktivt material som lagras i bristfälliga lokaler eller utomhus. Säkerheten på de sovjetiska atomkraftverken var på grund av deras resursbrist och avsaknad av teknologi samt låg moral mycket dålig och flera incidenter hände genom åren. Den största olyckan var utan tvivel härdsmältan i Tjernobyl 1986 då stora områden i Ukraina och Vitryssland blev obeboeligt för många år framöver.

Kultur och media

• Film i Sovjetunionen
• Television i Sovjetunionen
• Filosofi i Sovjetunionen

Referenser

Noter

1. ↑ ^{1,0 1,1} Sovjetunionen från Nationalencyklopedins internettjänst. Hämtat 2008-02-08.
2. ↑ Persson (2006), s. 18.
3. ↑ Sovjetunionen från Vad varje svensk bör veta (1988), Bonnier Alba AB 1995, ISBN 91-34-51690-5.
4. ↑ Uppslagsorden Warszawapakten och SEV från Nationalencyklopedins internettjänst. Hämtat 2008-02-08.
5. ↑ Supermakt från Nationalencyklopedins internettjänst. Hämtat 2008-02-08.
6. ↑ Orlando Figes, "A People's Tragedy: The Russian Revolution 1891-1924"
7. ↑ Nationalencyklopedin - NEP
8. ↑ Nicolas Werth Kommunismens svarta bok, sidan 202.
9. ↑ Robert Conquest, The Great Terror: Stalin's Purge of the Thirties, sidan 485, föreslår sju miljoner arresterade, av vilka en miljon blev avrättade, två miljoner dog av undernäring, svält och svåra förhållanden i fånglägren, tre miljoner sändes till Gulag och tio procent skulle inte återkomma, samt en miljon kvarhölls i fängelser.
10. ↑ Nationalencyklopedin: "Sovjetunionen" - Historia
11. ↑ Michail Meltyukhov, "Upusjtjennyj chans Stalina", Moskva 2002.
12. ↑ Persson (2006), s. 83.

Källor

• Persson, Gudrun, Varför föll Sovjetunionen? (2006), SNS Förlag, ISBN 91-85355-80-1

Se även

• Bolsjevik
• Högsta Sovjet
• Kalla kriget
• KGB
• Komintern
• Kommunism
• Marxism-leninism
• Röda armén
• Socialism
• Sovjetunionens historia
• Sovjetrepublik
• Stalinism
• Warszawapakten
• Östblocket

Kända politiker och andra personer

• Lavrentij Berija
• Feliks Dzerzjinskij
• Andrej Gromyko
• Lev Kamenev
• Alexej Kosygin
• Maxim Litvinov
• Boris Pankin (Sovjetunionens sista utrikesminister)
• Nikolaj Podgornyj
• Eduard Sjevardnadze (utrikesminister)
• Michail Suslov
• Lev Trotskij
• Grigorij Zinovjev
• Andrej Zjdanov
• Jurij Gagarin (kosmonaut)

Externa länkar

• Союз Советских Социалистических Республик - sovjetisk webbplats

(ryska)

v • d • r Sovjetunionens republiker Armeniska SSR · Azerbajdzjanska SSR · Estniska SSR · Georgiska SSR · Kazakiska SSR · Kirgiziska SSR · Lettiska SSR · Litauiska SSR · Moldaviska SSR · Ryska SFSR · Tadzjikiska SSR · Turkmenska SSR · Ukrainska SSR · Uzbekiska SSR · Vitryska SSR Kortlivade sovjetrepubliker: Karelsk-Finska SSR (1940-1956) · Transkaukasiska SFSR (1922-1936)