Pudel

Från Rilpedia

(Omdirigerad från Silverpudel)
Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
icon_anmal.gif
rp-wp-sv.gif
För andra betydelser, se Pudel (olika betydelser).
Pudel
Standard Poodle black lying down.jpg
Rasgrupp
SKK: Sällskapshundar
FCI: Grupp 9 Sällskapshundar, Sektion 2 Pudlar
Ursprungsland
Frankrike
Rasklubb och -standard (länk)
Svenska Pudelklubben
Varianter
Storpudel: över 45 till 60 cm, max 62
Mellanpudel: över 35 till 45 cm
Dvärgpudel: över 28 cm till 35 cm
Toypudel: 28 cm och därunder
Andra namn
Poodle (engelska)
Puddle (engelska, ålderd.)
Caniche (franska; spanska; portugisiska)
Perro caniche (spanska)
Barbet (franska, ålderd.)
Barbone (italienska)
Pudel (tyska; danska)
Pudelhund (tyska)
Budel (tyska, ålderd.)
Pfudel (tyska, dial.)
Puddel (norska; danska; tyska, ålderd.)
Pudell (svenska, ålderd.)
Poedel (nederländska
Пуделъ / Pudel' (ryska)
Pudli (ungerska)
Villakoira (finska)

Pudeln är en hundras som lättast känns igen på sin ulliga päls, som traditionellt är lejonklippt. Den är känd för sitt glada lynne och sin intelligens. Rasen har en lång historia. I dag är den främst en sportig familjehund, en av de 20 populäraste raserna i Sverige. Ursprungligen var den en vattenapporterande jakthund. Pudeln finns i fyra storlekar, som alla räknas till rasgruppen sällskapshundar.

Innehåll

Historia

Den första rasklubben för organiserad avel med pudlar bildades år 1893 i Tyskland, som därmed är det faktiska ursprungslandet för den moderna rasen pudel. Först 1922 bildades Frankrikes nationella pudelklubb. Ändå var det Frankrike som 1936 erkändes som pudelns hemland. Detta innebär att det sedan dess är den franska pudelklubben (Club de caniche de France) som har ansvaret för den rasstandard som gäller för alla kennelklubbar som är anslutna till FCI. Idag räknas pudeln som Frankrikes nationalras.

Pudelns historiska ursprungsland är omtvistat. Inte bara Tyskland och Frankrike, utan även Ryssland och Iberiska halvön har förts fram som stamort. Mest troligt är att rastypen uppkommit i medelhavsländerna någon gång under medeltiden och därifrån spritts över Europa. Historiska källor vittnar om att det vi idag kallar pudlar tidigt var en etablerad och vida spridd hundtyp:

Tidiga pudlar i konsten

Från 1400- och 1500-talet finns, vad vi idag skulle kalla pudlar som ett återkommande motiv i konsten i både Nord- och Sydeuropa. Exempelvis förekommer det bland andra hundraser en typisk pudel på en av målningarna i sviten om Griselda, den trogna från Boccaccios Decamerone (jämför med talesättet pudeltrogen nedan). Den målades på 1490-talet av en okänd mästare verksam i den toscanska staden Siena. Tidigare har den målningen tillskrivits Pinturicchio (1454 - 1513) från Perugia i Umbrien, som även han använde pudeln som motiv, på sin version av Konungarnas tillbedjan (1504). Pudelhundar förekommer på flera träsnitt och etsningar av tysken Albrecht Dürer (1471 - 1528), till exempel på Riddaren och knekten (1497). Tidiga pudelmålare var även holländaren Hieronymus Bosch (1450 – 1516), med Bröllopet i Kana (1475) och flamländaren Hans Memling (1440-94), med Batseba (1484).

Lejonklippningen

Lejonklippta vattenhundar beskrivs för första gången omkring 1553 av den schweiziske zoologen Conrad Gesner (1516-65) i Historia Animalium.

Vattenhund. Ur Conrad Gesner: Historia Animalium (1553)

Lejonklippningen kom till eftersom den var praktisk för arbete i vatten. Den päls som kunde hindra hundens rörelser klipptes bort, medan pälsen runt bröstkorg och leder sparades för att skydda dessa mot kyla och väta. Hårbollen på svansen var till för att pudeln lättare skulle synas i vattnet. Fortfarande är även den portugisiska vattenhunden traditionellt lejonklippt. Den finns i två pälsvarianter, varav den mer ovanliga har samma ullpäls som pudeln.

Namnet

På tyska härleds rasnamnet pudel från det lågtyska verbet pudeln som betyder plaska. Pudel är en förkortning av pudelhund, som i direktöversättning alltså skulle bli plaskhund. Första gången ordet pudelhund är belagt på tyska är 1711. Det franska rasnamnet caniche är i sin tur kortform av chien canard - det vill säga andhund. Första belägget av caniche är från 1743.

Benämningen barbet, som förr var liktydig med caniche, är dock betydligt äldre. Äldsta belägget är redan från 1387. Från Henrik II:s regeringstid (1547-1559) och framåt var dessa hundar populära vid de franska hoven. På italienska heter pudel alltjämt barbone, vilket liksom det franska barbet helt enkelt syftar på den rikliga pälsen. Barba (italienska) / barbe (franska) = skägg, samma ordstam som i barberare.

Märkligt nog är det på engelska en hund första gången kallas puddle i skrift 1642. I en pamflett diskuterar två hundar det politiska läget. Den av hundarna som kallades puddle var tysk, kunde många konster och tillhörde prins Rupert av Pfalz, systerson till Karl I av England.

Pudeln i Sverige

En mellanpudel med vardagsklippning.

Första gången pudeln omskrivs i Sverige är 1771, men det var först under det sena 1800-talet den gjorde sitt varaktiga intåg. Någon betydelse som jakthund har den aldrig haft i Sverige, men som utställningshund visades den redan på Svenska Kennelklubbens (SKK) första hundutställning 1886. Det dröjde länge innan någon nämnvärd avel kom igång. Efterfrågan tillfredsställdes främst genom import, i första hand från Tyskland. Svenska Pudelklubben (SPK) bildades inte förrän 1942. Efter andra världskriget ökade pudelns popularitet stort. Det var också då importen från Storbritannien kom igång. Pudelstammen i Sverige har sen dess framförallt byggts på brittiska importer, med tillskott under de senaste decennierna av amerikanska pudlar.

Släktskap

Pudeln är nära besläktad med raser från olika hörn i Europa: Irländsk vattenspaniel; lagotto romagnolo (norditaliensk vattenhund; vattenhund från Romagna); barbet (fransk vattenhund); spansk vattenhund (perro de agua español) och portugisisk vattenhund (cão de agua portugués), som alla räknas till sektionen vattenhundar i rasgruppen stötande och apporterande hundar enligt den internationella hundorganisationen FCI:s indelning. Till de närbesläktade raserna hör även den engelska curly coated retrievern.

Även när det gäller vilka ursprungliga raser som gett upphov till dagens vattenhundar och pudlar finns det två huvudteorier. Enligt den dominerande teorin härstammar de från de tidiga braquehundar, som gett upphov till både dagens stövare och dagens spaniel. En kortklippt storpudel liknar påfallande mycket en stövare till exteriören. Den ulliga pälsen ska ha kommit från inkorsning av ullhåriga vallhundar av centralasiatiskt ursprung, som kommit till Syd- och Mellaneuropa med ostrogoter under folkvandringstiden (400-talet - 550-talet); med magyarer till Ungern på 800-talet och möjligen med morer till Iberiska halvön på 700-talet.

Enligt den andra teorin härstammar vattenhundarna främst från vallhundarna. Såväl Perro de agua español som Frankrikes barbet har för övrigt använts till att valla får. På motsvarande vis har den ungerska vallhunden puli också använts till vattenapportering.

Denna ursprungliga centralasiatiska vallhund representeras idag av den tibetanska terriern (trots sitt västerländska namn är den inte någon terrier; i hemlandet Tibet kallas den för övrigt dhokhi apso). Den mest kända av dessa vallhundsraser är pulin. I Tyskland finns schafpudel (i översättning vallpudel), en ålderdomlig vallhund som inte är erkänd som självständig ras. Den står nära den holländska vallhunden schapendoes, och har troligen inget direkt släktskap med den tyska pudeln.

Hur de olika typerna av vattenhundar skilts åt och blivit raser i modern mening är en lång process, där lokala egenheter renavlats. En process som fullbordades först i och med att rasstandarder och stamböcker upprättades under 1800- och 1900-talen. Barbet och caniche användes i Frankrike som synonymer för samma slags hund ända tills de första hundutställningarna mot slutet av 1800-talet.

  • Barbet (även kallad epagneul barbet, barbet spaniel och fransk vattenspaniel) kan beskrivas som en oförädlad pudel, eller en pudel som ursprunglig lantras. Den räddades från utrotning på 1970-talet, när entusiaster påbörjade målinriktad avel med de sista spillrorna av rasen. Liksom pudeln har den främst använts som vattenapporterande jakthund. Barbeten anses tillsammans med den mycket gamla italienska dvärghunden malteser vara ursprung till de olika dvärghundarna av bichontyp, det vill säga löwchen (bichon petit chien lion), bichon frisé och bichon havanais. Dessa kallades ursprungligen för barbichon, det vill säga liten barbet och har även de medeltida anor.

Egenskaper

Pudeln är omtalad för sin intelligens och påhittighet. Den har lätt för att lära och är road av att göra det. Dessutom är den social och välvilligt inställd till människor. Den är utmärkt som familjehund, eftersom den i allmänhet fungerar bra tillsammans med barn. Pudeln är en mångsidig hund, som kan lära sig att utföra vitt skiftande uppgifter, bara den får uppskattning. Det är en smidig, spänstig, aktiv och uppmärksam hund som kräver mycket motion och regelbundna utmaningar.

1994 publicerade Stanley Coren, kanadensisk neuropsykolog specialiserad på hundar, en undersökning av olika hundrasers intelligens, The Intelligence of Dogs. I detta 12-stegstest hamnade pudeln som nummer två av 110 undersökta raser. Av de tio högst rankade raserna är åtta antingen vallhundar eller vattenapporterande hundar, det vill säga raser som avlats fram för att utföra komplicerade uppgifter i nära samarbete med sin förare på stora avstånd.[1]

Apportering

En storpudel som apporterar en skjuten gräsand.

Den ena av de båda amerikanska kennelklubbarna klassar storpudeln som jakthund och organiserar motsvarande retrieverprov för pudlar. Långt in på 1900-talet användes pudlar vid andjakt i Frankrike. Till pudelns egenheter hör att den har simhud mellan tårna. Liksom den portugisiska vattenhunden har pudlar brukats av fiskare på båtar för att hämta redskap i vattnet. Under medeltiden var en viktig uppgift för den här typen av hundar att apportera pilar vid strid och jakt.

Trots över 100 års förädling som utställningshund är dagens pudlar lika begivna och dugliga på vattenapportering som övriga vattenhundar och retriever. Men endast retriverraserna samt irländsk vattenspaniel får tävla i jaktprov för retriever. Dock ingår apportering som moment i lydnadsprov och dessutom finns ett särskilt apporteringstest där alla hundar oavsett ras får delta.

Sökning och spårning

I likhet med den norditalienska släktingen lagotto romagnolo har pudeln länge använts för att söka tryffel. I Sverige har det blivit populärt att öva hundar i att hitta kantareller, något pudeln är väldigt lämpad för. För en bra sökhund räcker det inte med ett utvecklat luktsinne, hunden måste också ha god samarbets- och kommunikationsförmåga. I Frankrike används pudlar av polisen för att söka till exempel knark, mögel och sprängämnen. Allt fler pudlar har på senare år varit framgångsrika i bruksprovsgrenarna sök och spår, liksom i viltspårprov (som går ut på att spåra skadat eller dödat vilt).

Cirkus, agility, lydnadsprov

En storpudel tävlar i agility.

Förutom sin förmåga att lära sig nya saker, är pudeln ovanligt förtjust i uppmärksamhet. Tidigt blev den cirkushunden framför andra. Idag syns detta arv i framgångar på tävlingsbanan i lydnadsprov och agility (hinderbanor för hundar). Ett nytt tänkbart användningsområde kan vara som rehabhundar. De ska kunna hjälpa sina hussar och mattar med vardagliga saker som att öppna dörrar och lådor, trycka på knappar, hämta telefonen när det ringer m.m.

Pudeln är även känd som cirkushund, den är mycket intelligent och lär sig snabbt olika konster.

Utseende

Pudeln ska vara harmoniskt och proportionerligt byggd, samt med lätt och fjädrande gång. Alltså en hund helt utan extrema, framavlade karaktärsdrag. Den moderna förädlade pudeln är dock märkbart smäckrare och elegantare än den mer ursprungliga barbeten.

Pudlar som inte ställs ut är i allmänhet klippta i bekväma vardagsfrisyrer. Den ulliga, lockiga pälsen saknar underull och fäller aldrig utan växer ständigt. Vissa allergiker klarar av att ha just pudel, men detta innebär inte att pudeln är helt allergisäker. Pudlar måste klippas regelbundet och kräver en hel del pälsvård i form av borstning och badning. Pälsen är vattenavstötande, pudeln blir alltså inte blöt inpå kroppen när den simmar.

Två toypudlar i klassisk lejonklippning

Det finns två godkända utställningsfrisyrer: den klassiska lejonklippningen och den så kallade toilette moderne eller toilette 60. Dessutom finns den traditionella varianten snörpudel. Formellt är denna frisyr också godkänd på utställning, men existerar knappast i praktiken, eftersom den är mycket svår att åstadkomma. Förr när snörpudeln var vanligare kallades den vanliga frisyrvarianten för ullpudel eller angorapudel.

Endast fem färger är erkända internationellt: svart, vit, brun, silver och aprikos. De ska vara rena och utan vita tecken på till exempel bröst, nos eller tassar. I de anglosaxiska länderna är alla rena färger tillåtna. Flerfärgade pudlar erkänns bland annat av tyska pudelklubbar och kallas "Neu Farben" där "Black and Tan" och den svartvita "Harlekin" är de vanligaste varianterna.

Storpudeln kallas ofta populärt för kungspudel, hämtat från tyskans königspudel. På engelska heter den standard poodle. Det är storpudeln som anses vara den ursprungliga varianten. De mindre ska ha avlats fram genom upprepat urval av små individer, till skillnad från bichonerna som har korsats fram med hjälp av maltesern - en av de raser som uppstått genom dvärgväxtmutation. Vad som liknar dvärgpudlar finns avbildade lika långt tillbaka i tiden som de större, men det är svårt att fastställa om dessa lejonklippta dvärghundar är föregångare till dagens bichoner eller till dagens dvärgpudlar. Det var mode vid hoven och i högreståndskretsar att lejonklippa lurviga dvärghundar och fortfarande klipps löwchen enligt denna fason.

En snörpudel som dessutom är lejonklippt.

När pudelaveln organiserades på 1890-talet skilde man från början på stor och liten pudel. Gränsen gick vid 42 cm mankhöjd. 1932 delades småpudlarna upp i dvärgpudel och liten pudel (som sedan 1956 kallas mellanpudel). Gränsen mellan dessa båda sattes till 35 cm. 1936 höjdes maxhöjden för mellanpudel till 45 cm. 1988 tillkom toypudel för pudlar under det tidigare minimimåttet 28 cm. Samma rasstandard gäller för alla storlekar, även om de räknas som separata raser. Det ska bara vara storleken som skiljer, dvärg- och toypudlar får inte ha några drag av dvärgväxt. Mellan- och dvärgpudlar får användas för avel med varandra. I de anglosaxiska länderna tillämpas en annan storleksindelning. Där skiljer man på standard poodles som är över 38 cm och miniature poodles på 28 - 38 cm, plus toy poodles.

Rasen har som väl är aldrig drabbats av någon popularitetschock, som fått oseriösa uppfödare att avla sönder den. Pudeln är i stort sett en frisk ras. För att få användas i aveln måste stora pudlar vara röntgade och fria från höftledsfel, HD (höftledsdysplasi). De mindre varianterna måste vara testade så att de är fria från ögonsjukdomen PRA (progressiv retinal atrofi).

Etymologi

Pudelns kärna - pudlar i litteraturen

Pudelns kärna är den verkliga innebörden av något, dess dolda inre väsen, till skillnad från den synliga ytan. Uttrycket härrör från Johann Wolfgang von Goethes (1749 - 1832) drama Faust (1808; en första version, Ur-Faust, var klar 1775), först översatt 1876 av Viktor Rydberg (1828-95).

Under sin påskpromenad lägger Faust märke till en svart pudel som springer i allt trängre cirklar runt honom. Faust låter pudeln följa med hem. Där förvandlas den och visar sig vara djävulen i Mefistofeles gestalt. Faust utbrister:

Cquote1.png Det var således pudelns kärna! Cquote2.png
"Das also war des Pudels Kern!"
Goethe: Faust - Tragedins första del, tredje scenen; i Fausts studerkammare.

Att Goethe valde just en pudel tycks inte ha varit helt slumpartat. I Tyskland vid den tiden var Faust-dramat väl känt både som folkligt skådespel och som marionetteater. Faust-figuren hörde alltså hemma i samma miljöer som cirkus, varieté och gatugyckel, där pudlar ofta uppträdde. Mefistofeles är dessutom gestaltad som en utveckling av den klassiska narrfiguren Harlekin från commedia dell'arte. I promenadscenen ger Goethe en fin karakteristik av pudelns väsen:

Cquote1.png Det är en 'pudeltok' av sannaste natur:
du stannar, och han hejdar strax sitt lopp,
du lockar, och han springer mot dig opp,
vad man har tappat, bringer han i knäppen.
i vattnet springer han och tar opp käppen. Cquote2.png
Goethe

Att glatt ta kontakt med människor, även främmande, är typiskt för pudlar. Ett annat karakteristiskt pudelbeteende är att i vild glädje rusa runt i cirklar; så kallad pudelfnatt. Man kan även spekulera kring associationer till påskens häxritter, något som har avgörande betydelse i dramat. I den folkliga föreställningsvärlden har svarta hundar associerats till häxor och trollkarlar. Hundar har också setts som synska, då de ibland skäller rakt ut i mörkret. Något som Goethe låter pudeln störa Faust med i dennes kammare, innan förvandlingen. Pudlar har ofta liknande vaktbeteende, utan att vara aggressiva.

Tragikomiskt nog råkade det bli just en pudel som blev slutet för Goethes 26 år långa karriär som direktör för hovteatern i Weimar. En kringresande skådespelare vid namn Karsten ägde en väldresserad pudel. För denna lät han skriva melodramen Der Hund von Aubry, med vilken han gjorde succé i såväl Paris som i många tyska städer. Goethe refuserade år 1817 förslaget att låta Karsten och hans pudel gästspela vid hovteatern. Men medlemmar av hovet, som länge skulle ha tyckt att Goethe var alltför högtravande, lyckades förmå storhertig Karl August av Sachsen-Weimar (1757 - 1828) att ändra på beslutet. Det blev för mycket för Goethe som omedelbart lämnade sin post.[2]

I den svenska barnlitteraturen har pudeln fått en särskild plats med pudeln Prick i Elsa Beskows (1874 - 1953) Tant Grön, tant Brun och tant Gredelin (1918). På senare år har han fått sällskap av Sasso i Astrid Lindgrens (1907 - 2002) Madicken (1960) och av Eva Dahlgrens (född 1960) Lars & Urban och pudelstjärnorna (2001). Pudelstjärnorna är de hägrande drömflickorna som tindrar kring månen.

Luspudel, pudelfrisyr - pudlar i talesätt

Mer än andra hundraser, förekommer pudeln i många talesätt, både berömmande, skämtsamma och nedsättande:

  • Klok som en pudel. Vid sökningar på Internet och i tidningsdatabaser visar det sig att särskilt sportjournalister är förtjusta i detta uttryck nuförtiden, när de ska beskriva en lagspelares kvaliteter på plan.
  • Luspudel. Skymford myntat av dramatikern, journalisten med mera August Blanche i novellen Flickan i stadsgården (1847).
  • Pudeltrogen; pudeltrohet. Att vara undergivet trogen. Jämför med pudeln på målningen av Boccaccios Griselda (se ovan), hon som var både trogen och undergiven.
  • Pudelöga. Trofast, vänlig och klok blick.
  • Pudelpermanent; pudelklippt; pudelfrisyr. Från början den kortklippta krusade tantkalotten, ibland blåtonad. Någon kunde också vara pudelkammad. På 1980-talet grasserade pudelrockarnas uppvolmade hårmode. I Madame Bovary (1857) skriver lustigt nog Gustave Flaubert (1821-80) att ett skulpterat lejon har pudelfrisyr.
  • Pudelrock. Uppoppad och hitlisteinriktad hårdrock (senare utveckling av glamrock). Efter de utövande pudelrockarnas frisyrer, till exempel Europe.
  • Pudelvete är en gammal vetesort, som ser friserad ut.
  • Pudelmössa, kallades på 1700-talet svarta mössor av kortklippt lammpäls, det vill säga liknande den pälskvalitet som idag kallas persian.

Hel pudel, cirkuspudel - pudlar i citat

  • Trogen pudelnatur. Litteraturkritikern Oscar Levertin (1862 - 1906) sa om sig själv: "Jag är en trogen pudelnatur".
  • Pudelshamn, det vill säga Mefistofeles förklädnad. Viktor Rydberg skriver i Bilder ur Goethes Faust (1897):
Cquote1.png Visst har han sina ryck, som då han i 'pudelshamn' springer en gående mellan benen för att få le åt en blödande näsa eller vrickad fot. Motsägelsens vän, ikläder han sig icke ogärna skepnaden av det hederligaste kräk på jorden. Cquote2.png
Viktor Rydberg: Bilder ur Goethes Faust.


Cquote1.png Han tog kommandot på presskonferensen och hade ett välgrundat manus. Han gjorde det med stor, trovärdig ödmjukhet och förståelse för reaktionerna ute i landet. Han gjorde en hel pudel - lade sig på rygg och sprattlade med benen. Cquote2.png
Pål Jebsen

Se även

Noter

  1. ↑ Corey, Stanley: The intelligence of dogs - canine consciousness and capabilities, London 1994, ISBN 0-7472-1281-3
  2. ↑ Carlson, Marvin: Goethe and the Weimar Theatre, New York 1978, ISBN 0-8014-1118-1

Källor

Hämtad från "https://sv.rilpedia.org/wiki/Pudel"
Personliga verktyg