Portugisisk vattenhund
Från Rilpedia
| Portugisisk vattenhund | ||||||||||||||||
 |
||||||||||||||||
| Ursprungsland | Mall:Landsdata Portugal Portugal | |||||||||||||||
|
||||||||||||||||
Portugisisk vattenhund är en hundras som ursprungligen tros komma från Asien. Det finns tecken som tyder på att vattenhunden kan dateras tillbaka till 600-talet f Kr.
Innehåll |
Historia
Portugisisk vattenhund har funnit längs Portugals kust så länge det har funnits fiskare.
Fiskare har haft nytta av hundarna både till sjöss och på land. Hundarna har vaktat deras tillhörigheter och båtar och hjälpt till med att simma efter tappade nät och trossar; man lär ha använt dem även som simmande budbärare mellan fiskande båtar och land. Förr hade varje fiskebåt en eller två vattenhundar , noggrant iakttagande när näten halades ombord. Hundarna väntade på att en fisk skulle försöka fly, då dök hunden för att apportera den flyende fisken. Rasen har rykte om sig att kunna simma mycket långt, upp till 8 kilometer och dyka ned till 6 meter. [källa behövs]
När det inte var fiskesäsong fick hundarna livnära sig själva, främst på vildkaniner. När den privata fiskenäringen med småbåtar försvann från kusterna försvann även vattenhunden. Vid mitten av 1900-talet fanns det bara ett fåtal hundar kvar vid Algarvekusten i södra Portugal. Rasen importerades till Sverige första gången 1981.
Härstamning och inkorsade raser
Pudeln har otvivelaktigt en nära släkting i vattenhunden och även den irländska vattenspanieln. I Portugal anses dock den portugisiska vattenhunden vara ursprung till de andra hundarna.
Päls, färg och storlek
Den portugisiska vattenhunden finns med två olika typer av hårlag: en ganska lång, vågig, glansig och luftig päls samt en krulligare, mattare päls av pudeltyp. Cão de Aqua de Pelo Ondulado heter den långpälsade (vågiga) varianten. Cão de Aqua de Pelo Encaradolado är den krullhåriga varianten. Den har ingen underull. Färgen kan vara svart eller brun (ljusbrun) ibland i kombination med vitt. Den kan också vara grå eller helvit,fast det finns mest i Portugal.
Den traditionella klippningen innebär att att håret på nosen, bakdelen och större delen av svansen klipps mycket kort. Övrig päls, inklusive den ytersta tredjedelen av svansen lämnas oklippt. Detta är den klippning som tillämpades på vattenhundarna när de användes som brukshundar i Portugal. Förklaring till att de klipptes just så: bakdelen - för att ge hunden större rörelsefrihet vid simning, nosen - för att förhindra att päls skymmer sikten när de simmar och dyker. Huvud och bål lämnas fullpälsade för att värma och skydda vitala organ, samt för att fungera som flythjälp. Slutligen lämnas en vippa på svansspetsen för att förstärka svansens effekt som roder.
Arbetsuppgifter
Den portugisiska vattenhunden är en apporterande vattenhund. Den var en oumbärlig följeslagare till fiskaren, som inte bara använde den under själva fisket utan också som vakthund för att försvara båt och ägodelar. Medan fiskaren arbetade var hunden mycket uppmärksam. Skulle fisk eller redskap falla överbord, hoppade hunden på kommando i vattnet för att fånga det, dykande under vattnet om det behövdes. Hunden, om man tränar den, kan dyka ner till sex meters djup. Den var även tränad till att driva fiskstim mot fångstnät, på samma sätt som en vallhund driver får. Hundarna användes också som kurirer mellan båt och land, även om avståndet var stort.
Rasen är väl lämpad för lydnad, bruks, agility och eftersök. Det finns också rasrepresentanter som används i praktisk jakt som stötande och apporterande fågelhund samt som servicehund. I både Europa och USA finns flera godkända räddningshundar. I vissa linjer förekommer ett väl utvecklat vallanlag, och det finns portugiser som används i praktiskt vallarbete på nötboskap. Naturligtvis även som rena sällskapshundar. I USA håller många vattenhundar på med vattenarbete, så kallade water trials.
