Oscar II
Från Rilpedia
| Oscar II | |
 Kung Oscar II av Sverige och Norge |
|
| Regeringstid | Norge: 18 september 1872 - 7 juni 1905 Sverige: 18 september 1872 - 8 december 1907 |
|---|---|
| Kröning | Sverige: 12 maj 1873 Norge: 18 juli 1873 |
| Valspråk | Brödrafolkens väl Sveriges väl (efter 1905) |
| Ätt | Bernadotte |
| Föräldrar | Oscar I och Josefina av Leuchtenberg |
| Gemål(er) | Sofia av Nassau |
| Barn | Gustaf V Prins Oscar Prins Carl Prins Eugen |
| Företrädare | Karl XV |
| Efterträdare | Norge: Håkon VII Sverige: Gustaf V |
| Född | 21 januari 1829 Stockholm |
| Död | 8 december 1907 Stockholm |
| Begravningsplats | Riddarholmskyrkan i Stockholm |
Oscar II, Oscar Fredrik, född 21 januari 1829, död 8 december 1907, var kung av Sverige 1872–1907, kung av Norge 1872–1905, samt hertig av Östergötland. Han var tredje son till Oscar I och Josefina av Leuchtenberg och bror till Karl XV. Han var gift med Sofia av Nassau sedan 1857.
Oscar II var kung under en period då Sverige genomgick en period av industrialisering och snabb teknisk utveckling, och då unionen mellan Sverige och Norge försvagades för att till slut upplösas. Oscar var den tredje av fyra bröder i en syskonskara på fem. Då den äldste brodern, kung Karl XV, saknade tronarvingar (hans ende son hade avlidit i späd ålder redan 1854) och mellanbrodern prins Gustaf avlidit 1852, blev det vid Karls bortgång 1872 Oscar som fick ärva tronen.
Innehåll |
Ungdom
Oscar II:s dop skedde den 28 januari klockan 18.00 i konungens Stånddrabantsal (från 1845 Vita havet). Dopet förrättades av ärkebiskopen Carl von Rosenstein, och vid sidan om honom stod biskopen i Växjö stift Esaias Tegnér, biskopen i Strängnäs stift Pehr Thyselius, ordensbiskopen Johan Olof Wallin samt överhovpredikanten Johan Jacob Hedrén. Vid dopfunten fanns även Erik Gustaf Geijer. Direkt efter dopceremonin saluterades det med 128 kanonskott i två omgångar.[1]
Oscar utbildade sig till sjöofficer. Han tog officersexamen i juli 1845. Han var därefter verksam inom flottan och slutade som konteramiral. Han skrev inte bara fackböcker i ämnet, som Om skärgårdsflottans debarkeringstrupper och Förslag till exercisreglemente för K. Maj:ts landstigningstrupper, utan även dikter; under signaturen Oscar Fredrik publicerade han 1858 diktcykeln Ur svenska flottans minnen. Han var också inspektör för de svenska militärläroverken.[2]
Under en utlandsresa 1856 besökte han hovet i Nassau i Tyskland och den 8 oktober samma år tillkännagavs hans förlovning med prinsessan Sofia av Nassau.
Ämbetsperiod
Den 12 maj 1873 kröntes Oscar II i Storkyrkan i Stockholm och den 18 juli 1873 kröntes Oscar den II i Nidarosdomen i Trondheim, med Jämtlands Fältjägarregemente som hedersvakt.
Militären och politikern Carl Otto Palmstierna skrev om Oscar (II), ett par år innan han blev kung: "Ovanligt lång till växten, smärt och mager; själfullt ansikte och lynne; utrustad med mycken förmåga, som tidigt togs i visst anspråk för saker av vikt, men snart måste ägna sig mera åt vitterhet, konst och musik. Sinnesstyrkan ännu oprövad; blicken riktad framåt."
Oscar hade redan tidigare arbetat i kulisserna, men då endast som Karl XV:s marionett. Inte för att Oscar på något sätt var en vilje- eller kunskapslös man, det finns många skrivningar av honom där han kritiserar sin brors handlande i politiken, speciellt inom utrikespolitiken som var Oscars stora intresse. Oscar II beundrade Tyskland och speciellt Otto von Bismarck mycket. Han arbetade för ett "germanskt, skandinaviskt, italienskt förbund" till vilket också Storbritannien skulle kunna anslutas. Kärnan i utrikespolitiken var och förblev faran från öster. Dessutom var drottningen, Sofia, tyska (från Hessen-Nassau), varför kungafamiljen var nära befryndad med flera tyska furstehus.
Oscar förde fram sina konservativa idéer på alla sätt han kunde och arbetade tämligen hårt för att återvinna den status kungen förlorat mycket av under Karl XV:s tid som regent. Oscar lyckades bara till viss del, monarkens tid som styrande kraft i landet var snart ute, och den parlamentariska demokratin vann terräng i stora delar av Europa. Den stora frågan som väntade på sin lösning var rösträttsfrågan. Efter 1896 års riksdagsval kunde den första socialdemokraten, Hjalmar Branting, ta plats i riksdagen. Under sin trettiofemåriga regeringstid hann Oscar II byta statsminister femton gånger, utrikesminister tio och inte mindre än hundratolv statsråd avverkades. Under sin tid såg kung Oscar många förändringar av statsförvaltningen, två lagberedningar instiftades som genomdrev många förändringar inom lagstiftningen. År 1900 skickades den första juridiska delegationen till Haag för att delta i Permanenta skiljedomstolen i Haag. År 1889 instiftades fem arméfördelningar som skulle tjänstgöra som fredsförband inom den svenska armén. Inom marinen instiftades det 1877 en marinförvaltning. En postsparbanksbyrå instiftades 1883. Föregångaren till dagens SMHI skapades 1873. Statistiska centralbyrån skapades 1886. En gemensam kansler för rikets universitet med före detta statsrådet Pehr Jacob Ehrenheim som chef inrättades. Luleå stift skapades 1904. Domänstyrelsen och Lantbruksstyrelsen inrättades 1882 respektive 1889. Patent- och registreringsverket inrättades 1895.
Oscar II tyckte mycket om att ge gåvor och bidrag, till exempel till olika forskningsprojekt. Adolf Erik Nordenskiöld fick kungliga pengar när han skulle ge sig ut på den lyckosamma färden med Vega som sedan skulle leda till att han upptäckte Nordostpassagen. När Nordenskiöld vid återkomsten ankrade på Stockholms ström väntade kung Oscar II på slottet med en upphöjning av Nordenskiöld till friherrelig värdighet och en frikostig livränta om fyratusen kronor om året.
Oscar levde under den starka övertygelsen att konungen är Guds utsände att styra riket och bör då visas den respekt som tillkommer honom. Markisen Claes Lagergren sade: "Han tyckte om beröm och hängav sig åt illusionen av att den var äkta." Kungen ägnade sig också mycket åt högläsning och orgelspel. Han spelade så gott som dagligen och improviserade gärna. Till det kungliga nöjet hörde också jakt. Prins Wilhelm berättade avslöjande: "Bakom farfar i skärmen satt landets skickligaste skytt, Erik von Eckermann, på grund av sitt yviga skägg kallad Waldteufel". Eckermann sköt så snart kungen avlossat sin bössa och gratulerade Oscar när bytet föll med "Ett vackert skott ers majestät".
Oscar II upptäckte sommarstaden Marstrand redan som 14-åring, då han som sjökadett den 21 augusti 1843 steg iland vid området "Paradiset". Kungen återbesökte därefter Marstrand på sommaren 1887 och varje år därefter, med undantag för åren 1888 och 1892.[3] Under kungens resor med Drott till Marstrand hade han alltid en hovfotograf med sig. Den hovfotograf som följde Oscar II längst och mest var Aron Jonasson, kanske mer känd som göteborgsvitsens fader.
Stillbildskameran hade sitt ordentliga genombrott i hovet under Oscar II:s regeringstid, så också filmkameran. Den första filmen med kungligheter spelades in vid Allmänna konst- och industriutställningen i Stockholm 1897. Andra fascinerande uppfinningar som Oscar fick uppleva var den elektriska telegrafen 1853, den första gaslyktan i huvudstaden 1855, samma år Nordens första porträttfrimärke som föreställde Oscar I:s profil. Åren omkring 1880 kom telefonen, det elektriska ljuset, velocipeden och ångspårvagnen. Slottet i Stockholm höll sig med en egen elektricitetsmaskin. Vad telefonen beträffar ansågs det inte riktigt fint att ha telefon. Först 1904 installerades den första telefonen på Stockholms slott. Fler nymodigheter var den moderna luftballongen, kinematografen, automobilen, elektriska tåg och landets första motordrivna buss. Denna togs ur trafik relativt snabbt, troligtvis på grund av det oväsen den förde med sina järnhjul mot stengatorna. Det som ska ha fascinerat kungen allra mest var fonografen och dess ankomst till Sverige 1879. Kungen gjorde flera provinspelningar och tidningarna skrev mycket om det. Priset för denna nyhet var på denna tiden sjuhundra kronor, en rejäl summa år 1879.
Oscar hade liksom sin bror Karl XV ett stort intresse för litteratur och poesi, och 1857 belönades han med en silvermedalj av Svenska Akademien för ett anonymt inlämnat manuskript. Efter detta blev hans verk mindre anonyma, även om han fortfarande tyckte om att lägga sig i den politiska debatten i pressen anonymt, ofta undertecknat O**** eller Oscar Fredrik. Oscar utsåg sig själv till svensk litteraturs överstepräst i och med sitt trontillträde och han såg till att belöna de författare han tyckte om rikligt med utmärkelser och bidrag. Samtidens store, August Strindberg, och Oscar däremot gick aldrig ihop. Oscar tyckte mycket illa om Strindberg för dennes återkommande kritik och hat mot aristokratin, och Strindberg tyckte mycket illa om etablissemanget över huvud taget. Oscar stormade mot nästan allt som Strindberg skrev, exempelvis Röda rummet (1879), Det nya riket (1882) och Giftas (1884).
Oscar II och unionsupplösningen
Oscars största händelse och nederlag som regent i Sverige torde vara unionsupplösningen 1905. Under delar av unionstiden var det kris på kris i det norska stortinget och i relationerna mellan svenskt och norskt styre. Den första krisen kom 1821 då stortinget avskaffade adelskapet i Norge - mot Karl XIV Johans veto. Efter det förekom det mer eller mindre fejder hela tiden. Under 1870-talet började den politiska uppmarschen i Norge. Det brukar heta att fram till omkring 1880 hade det funnits chanser till kompromisser och dellösningar i känsligare frågor, men Oscar II valde att gå sin egen väg och det skapade stor irritation länderna emellan. Drivfjädern i den norska offensiven skulle vara kravet om egen utlandsrepresentation. Norrmännen ansåg att det svenska utrikesstyret inte brydde sig om norska intressen och att de själva kunde föra sin talan bättre än någon annan. Oscar sökte utländskt stöd för sin politik i Norge och kejsaren Vilhelm II av Tyskland hade egna intressen i att Norden förblev enat och lugnt. Men Vilhelm II ansåg den svenske kungen obeslutsam och vek, och när kraschen slutligen kom hade han inte bidragit med annat än prat och skyllde allt på "de obeslutsamma punschdrickande svenskarna".
På nyåret 1898 godkände stortinget för tredje gången lagen om en flagga utan de svenska färgerna. Kungen vägrade att sanktionera lagen, men ett trefaldigt fattat beslut upphävde enligt grundlagen kungens veto. Kungens underskrift på godkännandet av lagen om norska flaggan fick de styrande i Sverige och medlemmarna i kungafamiljen att häpna. En trött Oscar bad om ursäkt och lovade att han aldrig skulle göra något liknande igen. Se vidare flaggfrågan.
Den svenska regeringen vacklade och statsminister Boström avgick i april 1905. Tillträdande statsminister Johan Ramstedt var jurist och ämbetsman, och den nya regeringen fick karaktären av en expeditionsministär. Då agerade norrmännen. Den 23 maj 1905 antog stortinget enhälligt en lag om eget norskt konsulatväsen, och några dagar senare kom Oscars vägran att sanktionera lagen i norsk statsråd. Den norska regeringen lade då ned sina ämbeten. Stortinget förklarade nu att statsrådet skulle inträda i kungens ställe. Onsdagen den 7 juni 1905, klockan 10.35, samlades stortinget. Statsminister Christian Michelsen meddelade att regeringens samtliga medlemmar lagt ned sina ämbeten. Det framlades ett förslag som antogs utan debatt. Förslaget lydde: "Da Statsraadets samtlige Medlemmer har nedlagt sine Embeder, da Han Majestæt Kongen har erklært sig ude af Stand til at skaffe Landet en ny Regjering, og da den konstitutionelle Kongemakt saaledes er traadt ut af Virksomhed, bemyndiger Storthinget Medlemmerne af det idag aftrådte Statsraad til indtil videre som den Norske Regjering at udøve den Kongen tillagte Myndighed i Overensstemmelse med Norges Riges Grundlov og gjældende Love - med de Ændringer, som nødvendiggjøres derved, at Foreningen med Sverige under én Konge er opløst som følge af, at Kongen har ophørt at fungere som norsk Konge."
Sjukdom och död
Oscar skrev sedan i sina memoarer att unionskraschen "har gifvit mitt hjärta ett djupt, ja, oläkligt sår". Hans hälsa försvagades kort efter detta, 1906 och 1907 började man märka ett nedsättning i hans talförmåga. Diagnosen var att kungen led av viss åderförkalkning i talcentrum. Kungen plågades också mycket av prostatabesvär, och tröttheten ökade markant. Efter en tid blev han permanent sängliggande med feber. Klockan 09.10 på morgonen den 8 december 1907 avled han. Iförd amiralsuniform och prydd med serafimerkedja och det blå serafimerbandet, låg Oscar II lit de parade i Slottskapellet den 13 december.[4]
Bouppteckningen efter den avlidne kung Oscar II visade tillgångar på 10 498 917 kronor. Efter avdrag för skulder och vissa testamentariska bestämmelser, återstod 8 767 882 kronor. Av denna summa ärvde änkedrottningen hälften. Den återstående hälften fördelades så att kung Gustaf V först erhöll det så kallade "Gallierafideikommisset" på 600 000 kronor, avsett för regerande kungar av Bernadotteska ätten. Det resterande delades mellan kung Gustaf och prinsarna Carl, Oscar och Eugen.[5]
Barn
- Gustaf V, (1858-1950), hertig av Värmland, sedan kung.
- Oscar Bernadotte, (1859-1953), hertig av Gotland till 1888. Greve af Wisborg 1892-1953.
- Prins Carl, (1861-1951), hertig av Västergötland.
- Prins Eugen, (1865-1947), hertig av Närke.
Älskarinna (utpekad)
Anfäder
Externa länkar
- Wikimedia Commons har media som rör Oscar II
- Oscar II:s skrifter, hela texten på Projekt Runeberg
- Nordisk familjebok
Källor och noter
- ↑ Oscar II - en lefnadsteckning, Andreas Hasselgren, Fröléen & Comp., Almqvist & Wiksell Boktryckeri, Uppsala 1908 s.9 + s.13
- ↑ Svenskt biografiskt handlexikon (1906), s. 240f (länk)
- ↑ Kungasäsonger i Marstrand, Mathias Lehman, C E Fritzes Bokförlag, Stockholm 1931 s.7-8
- ↑ 1890 års män i ord och bild, fil mag John Karlzén, amanuens Nils Olsson, Gustaf Gottschalk, K G Lindeström, Svenska Kulturförlaget 1940 s. 63
- ↑ Gustaf V och hans tid 1907-1918, Erik Lindorm 1979 ISBN 91-46-13376-3, s. 51
- ↑ Artikel av Martin Stugart i DN, publicerad den 28 februari 1997
|
Företrädd av: |
Efterträdd av: |
|
|
Företrädd av: |
Efterträdd av: |
|
||||||||||||||||||||||
