Adolf Erik Nordenskiöld
Från Rilpedia
Nils Adolf Erik Nordenskiöld, född 18 november 1832 i Helsingfors, död 12 augusti 1901 på Dalbyö i Västerljungs socken, var en finlandssvensk friherre, geolog, mineralog, polarfarare och upptäcktsresande. Han blev ledamot av Svenska Akademien 1893 och var även ledamot av Sveriges riksdag.
Nordenskiöld var son till Nils Gustaf Nordenskiöld och Margaretha Sophia Haartman. Han gifte sig 1863 med friherrinnan Anna Maria Mannerheim, och var således ingift farbror till marskalk Mannerheim. Han ligger begravd på Västerljungs kyrkogård.
Nordenskiöld styrde fem forskningsresor till Svalbard mellan åren 1858 och 1873 och en expedition till Västgrönland 1870. 1875 åkte han till arktiska Karahavet och 1876 till floden Jenisej. Mest känd blev han för Vegaexpeditionen, resan med skeppet Vega från 1878 till 1880, då han fann nordostpassagen.
Innehåll |
Biografi
Adolf Erik Nordenskiöld föddes i Finland, och både studerade och tog sin doktorsgrad vid universitetet i Helsingfors. Disputationen gick av stapeln 1857. Karriären i Finland fick ett abrupt slut sedan Nordenskiöld hållit ett festtal som upprörde de ryska myndigheterna. Nordenskiöld var både liberal och finsk nationalist, och hoppades att Finland skulle kunna göra sig fritt från Ryssland, vilket knappast var populärt hos den ryska överheten.
Nordostpassagen
Efter att ha kommit till Sverige, blev Nordenskiöld 1858 professor vid Naturhistoriska riksmuseets mineralogiska avdelning. Det var i denna egenskap och i statlig svensk regi, som han gav sig ut på sina första arktiska expeditioner tillsammans med professor Otto Torell för att utforska Spetsbergen. Efter en tid upphörde det statliga stödet till Nordenskiölds äventyr, men denne fann då den privata mecenaten Oscar Dickson, som var grosshandlare. Med Dicksons ekonomiska bistånd fortsatte Nordenskiöld att göra flera expeditioner till det arktiska området. Han bar länge på ett intresse för att utforska möjligheten att färdas från Atlanten till Stilla havet genom att segla norr om Sibirien, den så kallade Nordostpassagen. Först 1878 fanns möjligheterna att göra slag i saken. Jämte Dickson stod kung Oscar II som finansiär för vågspelet. Till sitt förfogande hade han ett ombyggt valfångstfartyg som hette Vega under befäl av löjtnant Louis Palander.
Fartyget Vega stävade ut från Tromsø den 21 juli 1878 och passerade Kap Tjeljuskin den 19 augusti, så långt allting väl. Men den 26 september frös det fast och såväl Nordenskiöld som hans fartyg blev sittande i tio månader i packisen. Tiden utnyttjades till forskning, främst etnologisk sådan. Man studerade tjuktjerna, ett isolerat folkslag man kom i kontakt med.
Till slut ändade äventyret ändå i triumf, då fartyget kom loss och kunde segla de sista 100 sjömilen till Berings sund och fullborda sin resa till Stilla havet med alla resenärer i behåll. Ryktet om bragden att ha funnit Nordostpassagen spred sig över världen och hemresan blev en triumffärd runt Asien och Medelhavet med slutstation i Stockholm den 24 april 1880. Hela Stockholm var i festyra då Vega anlände. På kungens order skulle Nordenskiöld inte gå i land på svensk mark förrän vid slottet. Där stod expeditionsmedlemmarnas initialer skriva i eldskrift. Den nöjde finansiären och kungen, Oscar II, upphöjde Nordenskiöld till friherre och adlade Palander (som tog namnet af Vega) för deras bedrifter. En skriftlig redogörelse för expeditionens öden, äventyr och rön gavs sedermera ut i fem band.
Syftet med att forcera nordostpassagen var att öppna den som handelsväg. Detta var innan transsibiriska järnvägen fanns. Drömmen gick dock aldrig i uppfyllelse. Vegafärden visade att den var omöjlig. Det som ansågs vara det bestående värdet av färden var istället de vetenskapliga undersökningar man gjorde - vilket egentligen inte var syftet, utan en konsekvens av fastfrysningen.
Ett monument över det som blev känt som Vegaexpeditionen, bekostat genom en insamling till 50-årsminnet, står vid Naturhistoriska Riksmuséet i Stockholm och Nordenskiöld erhöll 1881 den första Vegamedaljen för denna bedrift.
Nordenskiöld var ledamot av Kungliga Vetenskapsakademien från 1861.
Övriga expeditioner och verk
Nordenskiöld fortsatte att utforska Arktis. År 1883 gjorde han en ny expedition, denna gång till Grönlands inland, där Nordenskiöld hoppades finna isfri mark hinsides inlandsisen. Det kunde han ju tyvärr inte göra eftersom det inte fanns någon sådan, så den fullständiga succén uteblev denna gång.
Nordenskiöld gjorde totalt tio polarexpeditioner, av vilka han själv ledde åtta. De två första expeditionerna ägde rum 1858 och 1861 under Torells ledning. Nordenskiöld besökte fem gånger Spetsbergen/Svalbard (1858, 1861, 1864, 1868, 1872–73 med övervintring), två gånger Grönland (1870, 1883), två gånger Jenisej (1875, 1876). År 1868 nådde Nordenskiölds expedition 81°42m, den nordligaste breddgrad ett fartyg dittills hade nått.
När Nordenskiöld inte ägnade sig åt upptäcktsresande och författande av resebeskrivningar, fördjupade han sig bland annat i mineralogi och i kartografins historia. 1889 gav han ut Facsimile atlas till kartografiens äldsta historia och 1897 Periplus, utkast till sjökortens och sjöböckernas äldsta historia. Han tilldelades Murchisonmedaljen 1900. Hans samling på Universitetsbiblioteket i Helsingfors blev 1997 klassat som ett världsminne.
Politisk karriär
Nordenskiöld var ledamot av Sveriges riksdag i flera omgångar. Han var riksdagsledamot för ridderskapet och adeln vid 1862/63 samt 1865/66 års riksdagar och var därefter ledamot i andra kammaren för Stockholms stads valkrets åren 1870-1872, 1881-1887 samt 1891-1893. Åren 1870-1871 tillhörde han nyliberala partiet, men efter dess upplösning övergick han 1872 till det ministeriella partiet. Under 1880- och 90-talen tillhörde han inte någon partigrupp i riksdagen. I riksdagen var han bland annat vice ordförande i konstitutionsutskottet 1884-1885 samt vice ordförande i särskilda utskottet 1886 och 1891. Som riksdagspolitiker engagerade han sig främst i frågor om forskning och högre utbildning.
Källor
Litteratur
- Oscar II och hans tid - 1872-1907, Erik Lindorm år 1936
- Svenska krönikan, Åke Ohlmarks/Nils Erik Baehrendtz år 1981
- Tvåkammarriksdagen 1867-1970, band 1 (Almqvist & Wiksell International 1988), band 1, s. 149-150
- Nationalencyklopedin
- Vegas färd kring Asien och Europa, 2 band, Adolf Erik Nordenskiöld, F. & G. Beijers Förlag, Stockholm, 1880.
Externa länkar
| Företrädare: Anders Anderson |
Svenska Akademien, Stol nr 12 1893-1901 |
Efterträdare: Gustaf Retzius |
