Från Rilpedia

Nils Gustaf Nordenskiöld, född 12 oktober 1792 på Frugård, Finland, död 21 februari 1866 i Helsingfors, var en finländsk mineralog, far till Adolf Erik Nordenskiöld.

Nordenskiöld blev 1811 student i Åbo och avlade 1813 juridisk ämbetsexamen. Han uppmärksammades emellertid snart för sin stora mineralkännedom. Med stöd av greve N. Kumjantzov studerade han sedan 1816 för Jöns Jacob Berzelius, avlade i Uppsala bergsexamen 1817 och utnämndes 1818 till bergmästare i Finland. Åren 1819-20 var han åter hos Berzelius i Sverige, där han dröjde halvtannat år, och bedrev därefter till slutet av 1823 studier i Tyskland, Frankrike och England.

Under åren 1824-55 var han överintendent för bergsstyrelsen i Finland och betraktas som den finländska mineralogins fader. Landets flesta malmstreck upptäcktes på hans tid under malmletningar, anordnade främst i sydvästra Finland, och kännedomen om mineralförekomsterna i landet mångfaldigades. Redan 1820 utgav han Bidrag till närmare kännedom af Finlands mineralier och geognosie.

Han var den förste, som närmare undersökte en meteorsten, den från Luotolax, och konstaterade, att i meteorerna fanns samma kemiska element som i telluriska kroppar. Dessutom bestämde och beskrev han omkring 20 nya mineralspecies. Han utarbetade jämväl ett examinationssystem, grundat på kristallformen, hårdheten och specifika vikten, och han framställde ett eget mineralsystem (1827; tredje upplagan på tyska 1849), vari mineralen ordnades efter kemisk-atomistiska formler.

I Beitrag zur Kenntniss der Schrammen in Finnland (1860) söker han förklara istidens fenomen genom vattnets och isens gemensamma verkan. Hans förslag till Finlands geologiska undersökning och kartläggning (1857) kom ej till utförande. Finska Vetenskapssocieteten hade i honom sin förste upphovsman. Han var även ledamot av svenska Vetenskapsakademien (1853) och en mängd andra vetenskapliga samfund.

Källa

Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, Nordenskiöld, 1904–1926 ^(Not).