H5N1

Från Rilpedia

Texten från svenska Wikipedia

Influensa

influensa hästinfluensa svininfluensa fågelinfluensa influensavirus typ A influensavirus typ B influensavirus typ C

Exempel på subtyper av influensavirus typ A

H1N1 H1N2 H3N2 H5N1 H7N3 H7N7

H5N1 eller A(H5N1) är en subtyp av influensavirus typ A som kan orsaka sjukdom hos många djur, inklusive människor. En stam av H5N1 finns hos fåglar och kallas HPAI A(H5N1) (högpatogent fågelinfluensavirus av subtyp H5N1) och är den substans som orsakar fågelinfluensa. Den finns främst hos fjäderfä och andfåglar, men har också smittat katter och människor. Subtypen H5N1 har varit känd i cirka tio år och har främst härjat i Sydostasien men under senare delen av 2005 och 2006 har man funnit en stam av HPAI A(H5N1), med ursprung i Asien, som har global spridning. De flesta rapporter i media om fågelinfluensa eller H5N1 handlar om denna stam. I februari 2006 fann man vildfåglar som dött av HPAI A(H5N1) i Sverige. Omkring 350 bekräftade sjukdomsfall bland människor har rapporterats runt om i världen^[1] (28 december 2007) och dödligheten är drygt 60%.

Fågelviruset finns i flera varianter och klassificeras genom två olika protein, hemagglutinin (H) och neuraminidas (N). Virusen namnges efter hur de olika typerna av dessa protein kombineras. H5N1 består av den femte upptäckta typen av proteinet hemagglutinin, och den första kända typen av proteinet neuraminidas.

H5N1 är ett högpatogent virus och det är för närvarande (2008) det virus som utgör störst risk för att muteras till en form som kan orsaka en pandemi, då dödligheten hos människor överstiger 50%. Sjukdomen bekämpas idag förebyggande genom nödslakt av misstänkta djurbesättningar och genom att uppmana uppfödare att hålla fjäderfä inomhus.

HPAI A(H5N1) hos vilda fåglar och dess smittospridning

För smittospridning av fågelinfluensa se fågelinfluensa#Smittospridning

Huruvida det främst är vilda flyttfåglar som för smittan vidare eller om det är fjäderfäbesättningar och handel med fjäderfä och gödsel från tamfågel som gör det är omdiskuterat.

Handeln med levande tamfågel är en enorm marknad som pågår i alla väderstreck, året om. Mycket handel sker även illegalt vilket gör att sjuka fjäderfäbesättningar kan färdas långa sträckor. För import- och exportsiffror se Höns#Handel med kyckling och höns.

Under 2005 och 2006 hittades flera fall av flyttfåglar som dött av H5N1. Exempelvis fann man två döda knölsvanar i mitten av februari 2006, på den tyska ön Rügen i Östersjön. 6000 fåglar, främst stripgäss, änder, skarvar och måsfåglar, hittades döda i den kinesiska sjön Qinghai i maj–juli 2005. Samma år hittades också två döda kråkor i Thailand som dött av H5N1. De vilda fåglar som verkar vara mest utsatt för smitta är asätare, vattenlevande eller fåglar som födosöker vid vattendrag.

Enligt FN-organet FAO (Food and Agriculture Organization) har det gjorts omfattande provtagningar av flyttfåglar i områden där smittan grasserar bland tamfåglar och man har inte funnit en enda levande vild flyttfågel smittad av H5N1. Till exempel har det testats cirka 16 000 levande vilda fåglar i Hongkong sedan 1997 och ingen av dessa har varit smittade. Det verkar som om inkubationstiden för vilda fåglar är oerhört kort och de fåglar som smittas avlider väldigt snabbt och blir därmed mer eller mindre oförmögna att sprida smittan vidare. Istället anser många att det är fjäderfäbesättningar och den lagliga och olagliga handeln med fjäderfä och fjäderfäprodukter som sprider smittan. Bland annat säger Richard Thomas för BirdLife International att utbrotten av fågelinfluensa snarare följer större bilvägar och järnvägar istället för fåglars flyttvägar. En annan indikation är att man inte funnit någon smitta i Australien vilket borde vara naturligt om det är vilda flyttfåglar från Asien som sprider smittan vidare.

Andra menar att orsaken till att utbrotten av influensa orsakad av H5N1 är så fläckvis på kartan beror på var merparten av naturintresserade och främst ornitologer befinner sig. Där det finns många vakande ögon finner man till slut smittade fåglar.

Under vintern 2005-2006 fann man ett antal smittade vilda fåglar i Europa men detta ledde inte till någon epidemi. Detta resulterade i frågan om inte H5N1 kan ha förekommit även tidigare år bland vilda fåglar i Europa och att man under vintern 2005-2006 fann subtypen H5N1 just för att man undersökte ett så stort antal döda fåglar, varav merparten visade sig ha dött av andra orsaker. Denna hypotes pekar på att det är än större sannolikhet att det är handeln med fjäderfä som är den verkliga stora smittospridaren av H5N1.

Immuna havsörnar

Det verkar som om åtminstone den svenska populationen av havsörn är immun mot virustypen H5N1. En förklaring som lagts fram är att örnarna blivit naturligt vaccinerade genom att de tidigare har kommit i kontakt med olika mindre aggressiva varianter av fågelinfluensaviruset.

Lågpatogen H5N1

Lågpatogen fågelinfluensa av subtyp H5N1 LPAI H5N1 som också kallas Nordamerikansk H5N1 förekommer hos vilda fåglar. Vanligtvis orsakar den lättare sjukdom eller ingen reaktion alls hos fåglar. Den har aldrig smittat en människa och den enda risk som föreligger är att LPA H5N skulle överföras till fjäderfäbesättningar och där muteras till en högpatogen stam.

Kända fall av LPAI H5N1

• 1975 – funnen hos en vild gräsand och hos en vild snögås (mörk morf) (Anser caerulescens) i Wisconsin.
• 1981 och 1985 – funnen hos andfåglar när Universitet i Minnesota genomförde en serie undersökningar på vildfågel.
• 1983 – funnen hos ringnäbbad mås (Larus delawarensis) i Pennsylvania.
• 1986 - funnen hos en vild gräsand i Ohio.
• 2005 - funnen i november hos andfåglar i Manitoba i Kanada.
• 2006 - funnen hos två knölsvanar i Michigan.

Denna korta lista innehåller inte alla observationer av LPAI H5N1 som man funnit i Nordamerika på grund av att det tidigare inte ansågs intressant att göra rapporter angående denna lågpatogena subtyp. I och med förändrade regler kommer från och med 2006 alla subtyper av H5 och H7 att rapporteras till OIE (World Organization for Animal Health) på grund av sin potential att mutera.^[2]

H5N1 och katter

Man har konstaterat ett antal fall av huskatter som har dött av H5N1. Även tiger och leopard från en djurpark i Asien har dött av viruset. Dock är det än så länge (11 mars 2006) oklart hur H5N1 smittar katter och hur känsliga de är för detta specifika fågelvirus. En katt i Österrike som bodde på en gård där man funnit smittade höns visade sig vara bärare av H5N1 i de två första testen men visade sig senare vara smittfri vid ett tredje test. De första testet gjordes på kattens saliv då man fann spår av viruset, de andra av avföringen som bara uppvisade mycket låga halter och de tredje uppvisade inga spår av viruset.

Smittspridning människa till människa

I december 2007 rapporterade WHO om den första smittspriningen av H5N1 mellan människor i Pakistan ^[3]. Tidigare har ett 10-tal bekräftade fall rapporterats från Kambodja, Vietnam och Indonesien.

Skydd mot viruset

I de flesta fall i Europa, där smitta har konstaterats uppförs skyddszoner med en radie på 3 kilometer och en övervakningszon på 10 kilometer. Innanför skyddszonen får ingen transport av fjäderfä ske. Innanför övervakningszonen sker en noggrann genomgång av fjäderfäbesättningar och man söker aktivt efter döda eller sjuka vilda fåglar.

Som privatperson ska man, som alltid när det handlar om tillagning av fågelkött och ägg, värma råvaran till minst 70 grader. Djupfrysning har ingen påverkan på viruset. Man bör inte röra en död fågel utan handskar eller annat redskap. Katter kan smittas av viruset, men Jordbruksverket rekommenderar (10 mars 2006) bara att katter ska hållas inomhus i smittförklarat område.

Konstaterade fall hos människor och antal döda människor av H5N1 de senaste åren^[4]

(Senast uppdaterad: 14 januari 2009)

Infärgad bild från ett elektronmikroskop av H5N1 (guld) som odlats i den etablerade cellinjen, Madin-Darby canine kidney (MDCK) (grön). Källa: C. Goldsmith, J. Katz and S. Zaki. Centers for Disease Control & Prevention Public Health Image Library. Image #1841.

Dokumenterade fall av H5N1 i världen

Utbredning av H5N1
	→  Länder med smittade fåglar som dött av viruset
	→  Länder med smittade fåglar och människor som dött av viruset

De länder som drabbats av värst av utbrott av H5N1 ligger i Asien. Från slutet av 2003 till 28 december 2007 har det förekommit 2 424 utbrott i Vietnam, 1 137 i Thailand och 978 i Egypten. Andra länder som har haft många utbrott är Indonesien 261, Turkiet 212, Rumänien 163, Ryssland 146, Burma 92, Kina 89, Nigeria 60 och Pakistan 44. Sverige och Danmark har haft ett utbrott var, Norge och Finland har inte haft några utbrott.^[5]

Dokumenterade fall av H5N1 i Europa

Det har förekommit två tidigare kända utbrott av fågelinfluensa orsakad av H5N1 i Europa före utbrottet 2005–2006. Båda dessa utbrott skedde i Storbritannien. Första gången var i Skottland bland kycklingbesättningar 1959 och andra gången var i England bland kalkonbesättningar 1991. ^[6]

Datumen indikerar när smittan konstaterats, och inte fyndtillfället.
Antalen indikerar oftast de första rapporterade fallen för den orten.
2005

• 17 augusti – Kalmuckien, Ryssland. Massdöd bland fåglar på västra sidan av Ural.
• 8 oktober – Donaudeltat, Rumänien. Både vilda och tama fåglar hittas döda.
• 8 oktober – Balikesir, Turkiet. Kalkoner avlider på en gård.
• 17 oktober – Kroatien. Sex döda svanar.
• 6 december – Norra Krim, Ukraina. 1621 döda fåglar.

2006

• 29 januari – Cypern. EU-laboratorium konstaterar H5N1 bland fjäderfä.
• februari – Minst tolv människor smittade i Turkiet.
• 11 februari – Vidin, Bulgarien. Döda svanar.
• 11 februari – Sicilien, Italien. Fem döda svanar.
• 11 februari – Thessaloniki och Katerini, Grekland. Tre döda svanar.
• 14 februari – Område nära Graz, Österrike. Två döda svanar.
• 14 februari – Rügen, Tyskland. Två döda knölsvanar.
• 15 februari – Ungern. Tre döda svanar.
• 17 februari – Sicilien, Italien. Två sångsvanar
• februari – Rügen, Tyskland. En katt.
• februari – Flera områden i Tyskland, bland annat Bayern.
• 28 februari – Oskarshamn, Sverige. Två döda viggar.
• 5 mars – Toruń, Polen. En svan.
• 6 mars – Oskarshamn, Sverige. Åtta viggar.
• 8 mars – Stumholmen, Karlskrona, Sverige. En bergand.
• 9 mars – Rügen, Tyskland. En stenmård
• 8 mars – Oxelösund, Sverige. Tre viggar.
• 10 mars – Sjaustru, Gotland, Sverige. Två viggar
• 15 mars – Svinø, Sydsjälland, Danmark. En ormvråk.
• 16 mars – Fårösund, Gotland, Sverige. Fem viggar och en bergand.
• 17 mars – Oskarshamn, Sverige. En gräsand.
• 17 mars – Karlskrona, Sverige. En gräsand.
• 20 mars – Nybroviken, Stockholm, Sverige. Två svanar.
• 4 april – Tredenborg , Sölvesborg, Sverige. En gråtrut (första fyndet av smittad måsfågel i Sverige)
• 4 april – Karlshamn, Sverige. En berguv
• 4 april – Nyköping, Sverige. En storskrake
• 4 april – Oxelösund, Sverige. En vigg
• 4 april – Fife, Skottland, En svan. Första konstaterade fallet i Storbritannien.
• 5 april – Sachsen, Tyskland. Kalkoner (första fallet av tamfåglar som smittats i Tyskland – 15 000 fåglar avlivas)

Smitta har också konstaterats i följande europeiska länder (fram till och med 28 februari):
Bosnien, Frankrike, Grekland, Italien, Kroatien, Slovakien och Slovenien.

Källa: OIE

Arter som dokumenterats med fågelinfluensa av typen H5N1

Denna information är från augusti 2006:

• storkfåglar: vit stork (Ciconia ciconia), asiatisk gapnäbbstork (Anastomus oscitans), bacchushäger (Ardeola bacchus), gråhäger (Ardea cinerea), ägretthäger (Egretta garzetta)
• hönsfågel: kalijfasan (Lophura leucomelanos), påfågel (Pavo cristatus), purpurhöna (Porphyrio porphyrio), rörhöna (Gallinula chloropus), sothöna (Fulica atra)
• svanar: knölsvan (Cygnus olor), mindre sångsvan (Cygnus columbianus), sångsvan (Cygnus cygnus)
• gäss: Bläsgås (Anser albifrons), grågås (Anser anser), fjällgås (Anser erythropus), stripgås (Anser indicus), kanadagås (Branta canadensis), rödhalsad gås (Branta ruficollis)
• änder: snatterand (Anas strepera), gräsand (Anas platyrhynchos), praktand (Anas falcata), vigg (Aythya fuligula), bergand (Aythya marila), brunand (Aythya ferina), rostand (Tadorna ferruginea), salskrake (Mergus albellus), storskrake (Mergus merganser)
• rovfåglar: duvhök (Accipiter gentilis), ormvråk (Buteo buteo), fjällvråk (Buteo lagopus), pilgrimsfalk (Falco peregrinus), gam (ospecificerad), Berghökörn (Spizaetus nipalensis)
• måsfåglar: fiskmås (Larus canus), Skrattmås (Larus ridibundus), brunhuvad mås (Larus brunnicephalus), gråtrut (Larus argentatus, svarthuvad trut (Larus ichthyaetus)
• vadare: skogssnäppa (Tringa ochropus)
• ugglor: berguv
• tättingar: Större tofsmajna, (Acridotheres cristatellus), Skatnäktergal (Copsychus saularis) stornäbbad kråka (Corvus macrorhynchos), huskråka (Corvus splendens), svart drongo (Dicrurus macrocercus), fjällig munia (Lonchura punctulata), vitgumpmunia (Lonchura striata), pilfink (Passer montanus) skata (Pica pica sericea), japansk glasögonfågel (Zosterops japonicus)
• övriga vilda fåglar: skäggdopping (Podiceps cristatus), smådopping (Tachybaptus ruficollis), storskarv (Phalacrocorax carbo), småskarv (Phalacrocorax niger), stadsduva (Columba livia)
• fjäderfä: tamgås (Anser anser domesticus), tamanka, tamhöna (Gallus gallus domesticus) och stridstupp, kalkon (Meleagris gallopavo), rapphöna (perdix perdix)
• övriga fåglar i fångenskap: brudand (Aix sponsa), brasiliansk and (Amazonetta brasiliensis), bahamaand (Anas bahamensis), kastanjekricka (Anas castanea), sydamerikansk skedand (Anas platalea), chilensk bläsand (Anas sibilatrix), silverand (Anas versicolor), beigekindad and (Callonetta leucophrys), manand (Chenonetta jubata), coscorobasvan (Coscoroba coscoroba), svart svan (Cygnus atratus), svarthalsad svan (Cygnus melanocorypha), vithuvad visseland (Dendrocygna viduata), hawaiigås (Branta sandvicensis), peposacaand (Netta peposaca), rödhuvad dykand (Netta rufina), Tatarfalk (Falco cherrug), Gråhövdad fiskörn (Ichthyophaga ichthyaetus), hjälmpärlhöna (Numida meleagris), större flamingo (Phoenicopterus ruber), nepaluv (Bubo nipalensis), blek fiskuv (Ketupa ketupu), brun fiskuv (Ketupa zeylonensis), slaguggla (Strix uralensis),
• arter som i djurförsök smittats i laboratorium:Sotvingad mås (Larus atricilla), berghöna (Alectoris chukar), vitstrupig vaktel (Colinus virginianus), japansk vaktel (Coturnix japonica), fasan (Phasianus colchicus), husrosenfink (Carpodacus mexicanus), beostare (Gracula religiosa), rödnäbbad mesia (Leiothrix lutea), svartnackad gylling (Oriolus chinensis), gråsparv (Passer domesticus), stare (Sturnus vulgaris), zebrafink (Taeniopygia guttata), emu (Dromaius novaehollandiae), undulat (Melopsittacus undulatus), iller (Mustela putoris furo), tamkanin (Oryctolagus cuniculus), brunråtta (Rattus norvegicus)
• övriga arter: huskatt, människa, stenmård (Martes foina), mink (Mustela vison')
• övriga arter i fångenskap: Owstons randiga sibet (Chrotogale owstoni) tiger (Panthera tigris), leopard (Panthera pardus), gris (Sus domesticus), långsvansad makak (Macaca fascicularis)

Källa: Den internationella organisationen för djurhälsa OIE, National Wildlife Health Center & Svenska jordbruksverket

Källor

1. ↑ WHO - Confirmed Human Cases of Avian Influenza A(H5N1) 2008-12-28
2. ↑ USDA United States Department of Agriculture; avian Influensa
3. ↑ http://www.who.int/csr/don/2007_12_27/en/index.html
4. ↑ WHO - Confirmed Human Cases of Avian Influenza A(H5N1) 10 september 2008, endast laboratoriekonfirmerade fall
5. ↑ OIE, Update on avian influensa in animals (type H5N1)(pdf)
6. ↑ WHO Fågelinfluensa (H5N1)- update 31: Kända utbrott av högpatogen influensa bland fjäderfä mellan 1959-2003.

• Delar av denna artikel är översatt från Engelska Wikipedias artikel H5N1. [1]

Externa länkar

• WHO – Fågelinfluensa: arabiska, engelska, spanska, franska, ryska, kinesiska
• Svenska smittskyddsinstitutet – Fågelinfluensa
• Jordbruksverket
• Sveriges Ornitologiska förening – Sammanfattning av fågelinfluensan
• www.fagelinfluensa.info
• OIE: engelska, spanska, franska
• BBC - Animerad spridningskarta