Pilgrimsfalk
Från Rilpedia
| ?Pilgrimsfalk Status i världen: Livskraftig (lc) Status i Sverige: Sårbar |
|
|---|---|
 |
|
| Systematik | |
| Domän: | Eukaryoter Eukaryota |
| Rike: | Djurriket Animalia |
| Stam: | Ryggsträngsdjur Chordata |
| Understam: | Ryggradsdjur Vertebrata |
| Klass: | Fåglar Aves |
| Ordning: | Rovfåglar Falconiformes |
| Familj: | Falkfåglar Falconidae |
| Släkte: | Egentliga falkar Falco |
| Art: | Pilgrimsfalk F. peregrinus |
|
|
|
| §Falco peregrinus Auktor: Tunstall, 1771 |
|
 Pilgrimsfalkens utbredning
|
|
 Hitta fler artiklar om djur med Djurportalen
|
|
Pilgrimsfalk (Falco peregrinus) är en stor och kraftfull falk med distinkt teckning i svart/grått och vitt. Ryggen är mörk och undersidan är ljus, med tät grå vattring. Ansiktsmasken är skarp med tydlig falkmustasch. Kroppslängden är 40-50 cm, vingspannet 80-110 cm (hanen de mindre värdena, honan de större). Hannen är ungefär kråkstor, honan som en korp.
Pilgrimsfalken är Hallands landskapsfågel.
Innehåll |
Taxonomi
Pilgrimsfalken delas ibland upp i så många som ett tjugotal underarter. Vissa ser Berberfalk som en underart av pilgrimsfalk Falco peregrinus pelegrinoides medan andra ser den som en egen art Falco pelegrinoides.
Jakt och byten
Pilgrimsfalken är muskulös och en aggressiv flygare som slår sitt byte, nästan uteslutande fåglar i duvstorlek, i störtdykningar om över 200 km/h. De högst dokumenterade uppmätta hastigheterna hos fåglar har varit störtdykande pilgrimsfalkar. olika undersökningar pekar på olika resultat från hastigheter kring 320 km/h till undersökningar som visar på hastigheter över 380 km/h.[1] De använder helt enkelt sin hastighet och tyngd för att döda fåglar i luften genom att "krocka" ihjäl bytet. Under idealiska förhållanden kan en pilgrimsfalk urskilja en fågel av duvstorlek på ett avstånd av mer än 8 km. Skrattmås, duva, stare och trastar utgör tillsammans nästan 75% av bytena i vissa populationer. I andra områden kan vadare vara huvudbyte. Inte ens under lämmelår går pilgrimsfalken gärna över till gnagare, men jorduggla kan bli ett viktigt byte när dess antal stiger som följd av bytestillgången. Honans större storlek gör att hon genomgående kan slå något större byten än hanen.
Utbreding och biotop
Pilgrmsfalken har en cirkumpolär, nästan global, utbredning. De flesta svenska exemplaren flyttar till Sydeuropa över vintern, medan vissa stannar.
Pilgrimsfalken häckar på klipphyllor eller i branter. Stup om minst 10 och upp till 100 meters höjd föredras, helst ska stupet ha vatten nedanför. Boet är ofta ett övergivet bo av korp eller mindre ofta kungsörn, annars direkt på klippan eller i träd i övergivna bon efter exempelvis kungsörn eller fjällvråk. De som inte får revir med lämpliga stup häckar ibland på marken eller i låga träd på myrar, men forskning har visat att dessa par lyckas sämre med uppfödningen av ungar på grund av sämre födotillgång.
I vissa amerikanska storstäder häckar pilgrimsfalken på skyskrapor som en ersättning för klipphyllor och branter och de jagar stadsduvor och andra stadslevande djur. I dessa fall uppvisar pilgrimsfalken en förvånande tålighet mot människans närvaro.
Pilgrimsfalkar tillbringar ofta vintrar i fiskelägen och hamnstäder, där de jagar måsar, kajor och duvor.
Pilgrimsfalkar finns även på södra halvklotet. De australiensiska pilgrimsfalkarna är i motsats till sina nordliga artfränder helt stationära och flyttar inte alls.
Hotbild
Pilgrimsfalkens kris
Pilgrimsfalkens överlevnad i Europa var allvarligt hotad från 1950-talet och fram till 1990-talet. Det stora hotet kom från miljögiftet DDT och andra liknande bekämpningsmedel, som användes inom jordbruk och skogsbruk. Den svenska populationen på över 1000 par krympte och bestod 1965 av bara 35 häckande par, och omkring 15 par i mitten av 1970-talet. Det allvarligaste problemet var att häckande fåglar ruvade sönder sina ägg eftersom äggens skal blev mycket tunt som en följd av giftansamlingen i föräldrarna. 1976 överlevde inte en enda unge. Ett intensivt projekt inleddes av Naturskyddsföreningen, med avel, uppfödning och utsättning av ungar under namnet Projekt Pilgrimsfalk. Projektet har visat sig lyckosamt och i och med lägre giftansamlingar i de adulta falkarna så har stammen långsamt återhämtat sig. 2002 bestod landets södra population, det vill säga i Skåne, Halland, Bohuslän, Dalsland, Östergötland och Gotland, av minst 39 häckande par. Norrbotten har den starkaste stammen, och några par finns i Västerbotten och Dalarna. Norge och Finland har något starkare stammar än Sverige, men har genomgått samma kris. I Danmark var pilgrimsfalken helt försvunnen, men enstaka par har nu återvänt. Ökningen i stammarna ligger nu omkring 10-20% årligen. Den stora arbetsinsats som krävts för att rädda den svenska pilgrimsstammen har i huvudsak varit frivillig.
Naturliga hot
De största naturliga hoten mot häckande pilgrimsfalkar är mård, räv och berguv. Nyss utflugna ungar tas ibland av andra större rovfåglar som duvhök. Jaktfalk tränger undan pilgrimsfalk när de finns i samma område.
Framtida hot
Till skillnad från jaktfalken som är föremål för omfattande boplundring så utgörs idag de svårare hoten mot pilgrimsfalken av nya gifter - flamskyddsmedel lämnar spår (till exempel PBDE) som bioackumuleras på liknande sätt som PCB, men vilka effekter detta får är ännu inte känt. Pilgrimsfalkens sekundära häckningsområden, myrar, hotas av torvbrytning. Alpinister har i högre grad kommit i konflikt med ornitologer eftersom pilgrimsfalken häckar i de mest attraktiva klättringsområdena. Berguv konkurrerar med pilgrimsfalken om häckningsplatser och är också en fara för ungarna, varför man bör vänta med att återinföra berguv i områden där falkstammen är svag.
Rödlistning
Upptagen på Röda listan i Sverige: VU* D (sårbar med förbehåll, mycket liten population).
Externa länkar
- Sveriges Radio: P2-fågeln - Pilgrimsfalk - Läte
- Wikimedia Commons har media som rör Pilgrimsfalk
- Artportalen: Dagens fågel - senaste observationerna - bilder
- Dansk ornitologisk forening
- European Peregrine Falcon Working Group
Referenser
Noter
- ↑ [Tom Harpole (2005) Falling with the Falcon, Air & Space Magazine, Smithsonian, 1 mars 2005
Källor
