Gråtrut

Från Rilpedia

Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
?Gråtrut
Status i världen: Livskraftig (lc)
Larus argentatus ad.jpg
Systematik
Domän: Eukaryoter
Eukaryota
Rike: Djur
Animalia
Stam: Ryggsträngsdjur
Chordata
Understam: Ryggradsdjur
Vertebrata
Klass: Fåglar
Aves
Ordning: Vadarfåglar
Charadriiformes
Underordning: Måsfåglar
Lari
Familj: Måsar och trutar
Laridae
Släkte: Larus
Art: Gråtrut
L. argentatus
Vetenskapligt namn
§Larus argentatus
Auktor: Pontoppidan, 1763
Blue morpho butterfly2 300x271.jpg
Hitta fler artiklar om djur med Djurportalen

Gråtrut (Larus argentatus) är en fågel inom familjen måsar och trutar (Laridae).

Innehåll

Utseende och läte

Mellan näbben och stjärtspetsen är det 55 till 67 cm och mellan vingspetsarna 140-155 cm. Den väger 1200 gram. Gråtruten liknar en stor fiskmås men har bredare vingar, ljusare ögon och en kraftigare näbb.

Den adulta fågeln har en gul näbb med en röd fläck på undernäbben. Dess rygg är ljusgrå liksom vingarna där vingspetsarna är svarta med små, vita prickar. Benen är skära, men det finns en variant med gula ben som brukar kallas omissus.

Ungfåglarna är brunspräckliga med mörk näbb och mörka ögon.

Gråtruten har fyra åldersklasser innan den anlägger sin adulta fjäderdräkt. Läs mer om ruggning hos trutar och måsar.

Gråtruten har flera klagande eller skrockande läten. På våren har den ett ekande läte som ”gä-gä-gäh”.

Taxonomi

Gråtrutskomplexet (Larus argentatus-cachinnans-fuscus) har länge tjänat som exempel på diskussionerna som förs kring det biologiska artbegreppet. På grund av nya rön har flera populationer som tidigare sågs som underarter till gråtruten fått artstatus. Detta har i sin tur fört med sig att man inte alltid kan artbestämma en grå trut utifrån ett enda foto, speciellt om man inte vet var på jorden bilden är tagen. På bilden ser vi en grå trut som med sina gula ben skulle kunna indikera en annan art. Men detta är en gråtrut av varianten omissus.

Tidigare var gråtruten en stor art med många underarter. Senare DNA-forskning har splittrat upp det så kallade gråtrutskomplexet och många underarter har idag artstatus. Vintern 2003 ändrade SOF den officiella listan över fåglarna i Holarktis och gråtruten delades upp i fyra olika arter. För svensk del innebar det bland annat att man utöver gråtruten också haft möjlighet att se två andra trutar inom landets gränser, nämligen kaspisk trut (Larus cachinnans) och medelhavstrut (Larus michaellis). En tredje art blev armenisk trut (Larus armenicus), som håller till i Mellanöstern. Dessa tre trutar ansågs alltså tidigare vara underarter av gråtrut.

Uppdelningen grundar sig på att dessa fyra arter inte hybridiserar speciellt ofta och att de har olika läten, morfologi och spelbeteenden. Den genetiska skillnaden är däremot ganska liten vilket indikerar att artuppdelningen rent evolutionärt skett nyligen.

AERC's Taxonomic Advisory Committee (TAC) som består av taxonomiska kommittéer från de fem länderna Storbritannien, Tyskland, Frankrike, Nederländerna och Sverige rekommenderar att man också borde klassificera nordamerikansk gråtrut smithsonianus och de två östsibiriska gråtrutarna vegae och mongolicus som egna arter men där avviker SOF, som fortfarande anser att de ska ses som underarter.

Utbredning i Sverige

Gråtruten häckar allmänt runt Sveriges kuster, vid sjöar och vattendrag, och övervintrar ofta i mellersta och södra Sverige. Den syns även till i södra Lappland, Västerbotten och Nordsjön.

1980 häckade det 8 000 par på Hallands Väderö. I dagsläget uppskattar man antalet häckande par gråtrutar i Sverige till mellan 50 000 och 100 000.

Föda

Gråtruten är en opportunist när det kommer till föda. Den äter fisk och fiskavfall, kräftor och musslor, maskar, insekter, fågelägg och fågelungar. Man ser dem vid soptippar och i städer äter de avfall och bortkastad mat.

Häckning

Gråtruten häckar i slutet av april till i början av maj. Boet lägger den i en skreva i berget eller någon klipphylla. Några fåglar bygger bo vid större insjöar. Boet består av torrt gräs, rötter, mossa och tång och kan bli upp till 25 cm hög. Äggen blir 2–3 stycken och dessa är gröngråa med mörkbruna fläckar. Gråtrutsparet ruvar äggen tillsammans i cirka 26 dygn. Ungarna tigger mat genom att picka på den röda fläcken som finns på undernäbben. Maten kan fåglarna flyga över en mil för att hämta.

Gråtruten och silltruten - ringart

En gråtrut på en ammonitformad lyktstolpe i skymningen vid Marine Parade i Lyme Regis i Dorset i Storbritannien.

Gråtruten ansågs länge bilda en rascirkel tillsammans med silltruten och skulle därmed utgöra en så kallad ringart. Om man följer artens spridning västerut ser man olika populationer som parar sig med varandra. Följer man cirkeln vidare över Amerika finns underarten nordamerikansk gråtrut, Larus argentatus smithsonianus som ska vara sprunget ur silltrutar som från Europa tagit sig till Asien. Trots att gråtruten och silltruten lever sida vid sida parar de sig väldigt sällan med varandra. De skulle därmed vara ett exempel på en ringart: det vill säga en art som i de båda ändarna av sin utbredning är två arter.

Senare forskning ifrågasätter om gråtrutskomplexet verkligen är så prydligt konstruerat som en cirkel.[1] [2] Genom undersökningar av DNA har man upptäckt att exempelvis underarten nordamerikansk gråtrut, L. argentatus smithsonianus inte alls, trots sin fysiska likhet, är så nära släkt med den europeiska populationen av gråtrut som exempelvis den skandinaviska underarten L. argentatus argentatus och den västeuropeiska L. argentatus argenteus. Istället har den nordamerikanska underarten närmare släktband med trutar i nordamerika, som utseendemässigt skiljer sig avsevärt, som exempelvis Thayers trut, skiffertrut och prärietrut.

Resultatet av denna forskning blev bland annat att man idag diskuterar om nordamerikansk gråtrut borde anses vara en egen art dvs. Larus smithsonianus.

Namn

Gråtrut kallas ibland för gråmås och på västkusten för gal, gale eller hagal.

Källor

  1. Vår Fågelvärld nr 3, 2003
  2. http://dx.doi.org/10.1098/rspb.2004.2679

Externa länkar

Personliga verktyg