Fjällgås
Från Rilpedia
| ?Fjällgås Status i världen: Sårbar[1] Status i Sverige: Akut hotad[2] |
|
|---|---|
 |
|
| Systematik | |
| Domän: | Eukaryoter Eukaryota |
| Rike: | Djur Animalia |
| Stam: | Ryggsträngsdjur Chordata |
| Understam: | Ryggradsdjur Vertebrata |
| Klass: | Fåglar Aves |
| Ordning: | Andfåglar Anseriformes |
| Familj: | Egentliga andfåglar Anatidae |
| Underfamilj: | Anserinae |
| Tribus: | Gäss Anserini |
| Släkte: | Anser |
| Art: | Fjällgås A. erythropus |
|
|
|
| §Anser erythropus Auktor: Linné, 1758 |
|
| Synonymer | |
|
Anser minutus |
|
 Hitta fler artiklar om djur med Djurportalen
|
|
Fjällgås (Anser erythropus) är en liten grå gås som häckar i nordligaste Fennoskandia och Sibirien, och vars population har minskat drastiskt under 1900-talet.
Innehåll |
Utseende och läte
Fjällgåsen påminner om den närbesläktade bläsgåsen (A. albifrons), men är mindre, mörkare (främst huvudet), har en kortare hals och näbb, och en brant panna. Den är en liten gås som mäter 53 till 66 centimeter, det vill säga i storleken som en gräsand. Den har ett vingspann på 120–135 cm och en genomsnittlig vikt på 1 400 till 2 200 gram. Det tydligaste karaktären är dock den gula orbitalringen runt ögat, som dock kan vara svår att se på håll. Fjällgåsen är relativt svårbestämd, speciellt sträckande fåglar, eftersom anser-gäss har stora individuella skillnader vad gäller storlek. Den har precis som bläsgåsen en vit fläck (s.k bläs) i pannan och kraftiga svarta streck över buken.
Dess vanligaste lockläte är ett två eller trestavigt, stötvis nasalt trumpetande. Dess läte påminner om spetsbergsgåsen men brukar oftast vara lägre i tonhöjd.[3]
Utbredning
Fjällgåsen finns idag som häckfågel i ett fragmentariskt område som sträcker sig från Skandinaviens norra fjälltrakter till östra Sibirien.[4] Den är en flyttfågel vars övervintringsområden än idag inte är klarlagda och då arten minskat så kraftigt kommer många av dess tidigare övervintringsområden kanske aldrig att avslöjas. Ursprungligen flyttade merparten av den fennoskandiska populationen utmed en centraleuropeisk flyttkorridor via Finland, Baltikum och Ungern.[4] En mindre del flyttade också via en atlantisk flyttkorridor via Danmark.[4] Vissa övervintrade i Storbritannien,[4] medan andra förmodligen övervintrade i Nederländerna, Belgien och Spanien.[4]Den sibiriska populationen övervintrar i Centralasien från Kazakhstan i väst via Uzbekistan, Turkmenistan och Kina till Nord- och Sydkorea, Japan och Taiwan i öst.
Fjällgåsen i Sverige
Den ursprungliga svenska häckningspopulationen av fjällgås är utdöd sedan 1990-talet och beståndet som finns idag är inplanterade gäss. Så sent som i slutet av 1930-talet var dock fjällgås vanligare än grågås i Västerbottens kustland[5]
Biotop, häckning och föda
Häckningsmiljön sträcker sig främst från björkzonen och upp ovan trädgränsen till ungefär 700 meters höjd.[6] [7] Normalt häckar den första gången vid tre års ålder.[8]Fjällgåsen häckar ofta i mindre kolonier och föredrar områden där gräset har en låg höjd i omården med vatten, från myrmark, mindre gölar och bäckar till större sjösystem.[6] Boet placeras ofta i lä i buskvegetation på en upphöjning av vitmossa eller dylikt och består av en uppskrapad grop som fodrats med ett tjockt lager grått dun.[6] Under perioden maj till juni lägger fjällgåsen en kull med vanligtvis 4 till 6 ägg, vilka ruvas av honan. Äggen kläcks efter 25 till 28 dygn,[7] och ungarna tas sedan om hand av båda föräldrarna tills de är flygga efter 35 till 40 dygn.[7] Paret är monogamt och familjen håller samman till följande vår.[7][8] Födan består huvudsaklig av gräs och örter.
Status och hot
Idag finns den största koncentrationen av häckande fjällgås i Ryssland men denna har minskat drastiskt och är därför upptagen på IUCN:s rödlista över hotade arter och är där kategoriserad som sårbar (VU).
ArtDatabanken uppskattade att det år 2004 i Sverige fanns 10–15 häckande par (alla inplanterade) och i Finnmarken cirka 15 par. Världspopulationen uppskattas idag till 28 000–33 000 individer.[4] Det var kring 1940- och 50-talet som den västpalearktiska populationen av fjällgås kollapsade,[4] och den fennoskandiska populationen minskade från drygt 10 000 individer i början av 1900-talet till dagens cirka 20 par. Största orsaken till världspopulationens kraftiga minskning beror förmodligen på förändringar och nya hot utmed flyttväagarna och på övervintringslokalerna. Bland annat har jakten av fjällgåsen spelat en stor roll i detta, även efter att arten fått skyddsstatus, eftersom ett stort antal skjuts på grund av svårigheten att särskilja dem ifrån den vanligare bläsgåsen.[5] Exempelvis sköts på mitten av 1960-talet i genomsnitt 25 flyttande fjällgäss om året i Danmark.
Den största koncentrationen av denna hotade art under de senaste 15 åren var en rastande flock på 13 700 fåglar som observerades i Dongtingsjön i Kina i februari 1997.[9] Tyvärr har Dongtingsjön, som är Kinas näst största sötvattensjö, under de senare 10 åren förorenats kraftigt vilket minskat fiske- och fågelbestånden.[10]
För att försöka rädda arten i Sverige har, eller håller, ett åtgärsprogram på att tas fram av Naturvårdsverket.
Fjällgåsprojektet
 |
Detta korta avsnitt behöver utökas. |
Namn
Den har också kallats för dvärggås, exempelvis i Nordisk familjebok från 1883 där den också bar det vetenskapliga namnet A. minutus.[11][1]
Noter
- ↑ BirdLife International 2008. Anser erythropus. Från: IUCN 2008. 2008 IUCN Red List of Threatened Species. Läst 20081015
- ↑ ArtDatabankens faktablad (PDF) Läst 20061010.
- ↑ Mullarney, K. Svensson, L. Zetterström, D.: Fågelguiden, Europas och medelhavsområdets fåglar i fält., Albert Bonniers förlag, Stockholm 1999, första upplagan, sid. 42. ISBN 91-34-51038-9.
- ↑ 4,0 4,1 4,2 4,3 4,4 4,5 4,6 Hakon Kampe-Persson (2008) Historical occurrence of the Lesser White-fronted Goose Anser erythropus in the Atlantic flyway, Ornis Svecica, vol.18, nr.2, sid:69-21
- ↑ 5,0 5,1 Per Hansson (2005) Kan fjällgåsen Anser erythropus någonsin komma tillbaks till Västerbotten?, Fåglar i Västerbotten, vol.30, nr.3
- ↑ 6,0 6,1 6,2 Tage Wahlberg (1993) Kunskapen om fåglar, sid:49, Rabén & Sjögren, isbn:91-29-61772-3
- ↑ 7,0 7,1 7,2 7,3 Lars Larsson (2001) Birds of the World, CD-rom
- ↑ 8,0 8,1 Roland Staav & Thord Fransson (2000) Nordens fåglar, sid:56-57, tredje upplagan, Bokförlaget Prisma, isbn:91-518-3827-3
- ↑ World Birdwatch, Juni 1997
- ↑ Epoch Times, Sverige (2007) Ekologisk kris i Kina näst största sötvattensjö, 2007-01-28, läst 15 oktober 2008
- ↑ Nordisk familjebok, 1800-talsutgåvan, vol 6, sid:371-372
