Påfågel

Från Rilpedia

Texten från svenska Wikipedia

?Påfågel Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Påfågelhane
Systematik
Domän:	Eukaryoter Eukaryota
Rike:	Djur Animalia
Stam:	Ryggsträngsdjur Chordata
Understam:	Ryggradsdjur Vertebrata
Klass:	Fåglar Aves
Ordning:	Hönsfåglar Galliformes
Familj:	Fälthöns Phasianidae
Underfamilj:	Phasianinae
Släkte:	Påfåglar Pavo
Art:	Påfågel P. cristatus
Vetenskapligt namn
§Pavo cristatus Auktor: Linné, 1758
Påfågelshona
Hitta fler artiklar om djur med Djurportalen

Påfågel, vanlig påfågel, blå påfågel (Pavo cristatus) är en fågel i familjen fälthöns. Det är den mest spridda av de två arterna inom släktet påfåglar och den är en populär parkfågel runt om i världen då den utmärker sig genom dess vackra färger och spektakulära långa stjärt.

Utseende

Påfågeln hör till de största arter bland hönsfåglarna och den är kraftigt byggd. Till skillnad från grönhalsad påfågel, är hönorna och tupparna mycket olika varandra. Hanen blir mellan 1,1 och 1,25 meter lång och har utöver detta förlängda stjärttäckare som blir 1,2 till 1,3 meter långa. Honan är något mindre och blir cirka 95 cm lång och saknar förlängda stjärttäckare.

Den har för sin storlek ett mycket litet huvud som saknar fjädrar på sidorna. Den har inte någon kam utan istället ett antal förlängda fjädrar som sticker upp från huvudet. Vingarna är korta och rundade, med sjätte handpennan längst. Stjärten är platt och består av 18 pennor. Hanen får sin adulta dräkt under det tredje levnadsåret.

Den vuxna hanens huvud, hals och frambröst är purpurblå med guldgrön glans. Ryggen är guldgrön och metallglänsande, och bröstet samt magen är svartaktiga och skimrar i grönt. Hanens förlängda övre stjärttäckare, som är mycket längre än stjärtfjädrarna, är försedda med lysande, trefärgade fläckar som ser ut som ögon. Stjärten kan resas upp med starka muskler och bredas ut som en solfjäder. Hanens har också sporre på sina klor.

Honan är mestadels brungrå. Dess skuldror och vingar är delvis spräckliga i svart och grått. Halsen och bröstet är gröna och det senare har vita fjäderspetsar. Stjärttäckarna saknar ögonfläckar.

Mutationer

En leucistisk vit påfågel.

Eftersom den är en vanlig parkfågel förekommer det många olika utseendevarianter som beror på genetiska mutationer som exempelvis svartvingad påfågel, Oaten, vit (eng: white), vitögd (eng: white-eyed), lila (eng: purple), opal, fläckig (eng: pied), och Midnight.

Vit påfågel

Den vita påfågeln tros ofta vara albinistisk, men de har mörk iris och är leucistisk, vilket är en recessiv mutation.

Svartvingad påfågel

Den svartvingade påfågeln har tidigare kategoriserats som en underart Pavo cristatus nigripennis men idag vet man att det rör sig om en mutation.

Första gången den beskrevs var i England under 1850-talet.^[2] Dess skulderfjädrar och vingtäckare är svarta med ett blågrönt skimmer. Hönorna är å andra sidan ljusare, vissa exemplar nästan vita, med bruna eller gula schatteringar på ryggen och halsen. De yttre stjärtfjädrarna på båda könen är rostfärgade till mörka, ibland helt svarta.^[2]

Utbredning, biotop och beteende

Påfågelns ögonlikande fläckar sitter på de förlängda stjärttäckarna.

Sin ursprungliga utbredning hade påfågeln på västra indiska halvön och Sri Lanka där den ofta lever i flockar av 30 till 50 stycken i skog- och djungelbiotoper, helst i bergiga trakter. Den vistas mest på marken och kan springa mycket bra. Dess flykt är tung och bullrande. Natten tillbringar den i träd, där den också ofta tar sin tillflykt vid fara.

Föda

Påfågeln hämtar sin föda såväl ur djur- som växtriket, men föredrar mer än andra hönsfåglar insekter, maskar och kött. Den dödar till och med mindre ormar.

Häckning

Sedan tuppen ruggat påbörjas häckningsperioden, som i vissa trakter börjar redan i april i andra först senare på sommaren. De 8 till 15 äggen läggs under en buske och ruvas 28 till 30 dagar. Påfågelns hannar har ett starkt skrik, vilket de ofta utstöter.

Påfågeln och människan

Närbild av en påfågelstupp

Det är inte känt när påfågeln först introducerades till Europa. I 5:e århundraden f. Kr. var den ännu mycket sällsynt i Grekland där den kom att förknippas med gudinnan Hera.^[3] Aristoteles omtalar däremot hundra år senare denna fågel som en överallt vanlig och väl bekant fågel samt beskriver den och dess skötsel noggrant. I Rom var påfågeln ganska allmän under kejsarnas tid^{[källa behövs]} och Heliogabalus lät för sina gäster framsätta stora fat med påfågelshjärnor och påfågelstungor. Under medeltiden spreds fågeln i södra Europa och upp till Tyskland.^{[källa behövs]} Det finns inga förvildade populationer av påfågel i Europa utan den hålls endast som husdjur. Den kurdiska religionen jezidendom föreställer sig sin viktigaste gudom Malak Ta'us som en påfågel.

I många delar av Indien anses den som en helig fågel, vars dödande räknas som ett brott av ursprungsbefolkningen.^{[källa behövs]} Fågeln finns också i närheten av många hinduiska tempel i flockar av halvvilda djur. Deras vård räknas till prästernas skyldigheter^{[källa behövs]} och de är föga skygga för människor.

Källor

1. ↑ BirdLife International 2004. Pavo cristatus. Från: IUCN 2006. 2006 IUCN Red List of Threatened Species. Läst 20061209.
2. ↑ ^{2,0 2,1} Alfred Brehm, Djurens liv, Band 12, 3:e fullst. omarbetade och utökade upplagan av Pechuel-Loesche, övers. Hialmar Rehndahl (Malmö 1930), s. 352
3. ↑ Mytologiboken, Stockholm 1994, s.23, ISBN 91-502-1187-0

Externa länkar

• Wikimedia Commons har media som rör Påfågel
  Bilder & media
• Karta över påfåglens utbredning från AviBase