Tage Erlander
Från Rilpedia
 |
|
| Ämbetsperiod(er): | |
| 11 oktober 1946 – 14 oktober 1969 |
|
| Företrädare: | Per Albin Hansson |
| Efterträdare: | Olof Palme |
| Födelsedatum: | 13 juni 1901 |
| Födelseplats: | Ransäter, Värmlands län |
| Dödsdatum: | 21 juni 1985 (84 år) |
| Dödsplats: | Stockholm, Stockholms län |
| Maka: | Aina Erlander |
| Politiskt parti: | Sveriges socialdemokratiska arbetareparti |
| Ministärer: | Regeringen Erlander I Regeringen Erlander II Regeringen Erlander III |
| Namnteckning: |
 |
Tage Fritiof Erlander, född 13 juni 1901, död 21 juni 1985, var Sveriges statsminister och partiledare för Sveriges socialdemokratiska arbetareparti 1946-1969. Erlander är den som suttit längst på posten som Sveriges statsminister. Erlander var ledamot av Sveriges riksdag 1932-1973 (andra kammaren). Han gifte sig år 1930 med Aina Andersson, med vilken han fick två barn.
Innehåll |
Biografi
Tage Erlander föddes i Ransäter i Värmlands län. Hans föräldrar var Alma Nilsson (1869-1961) och folkskolläraren Erik Gustaf Erlander (1859-1936). Han var det tredje barnet av fyra; hans syskon var Janne (1893-1912), Anna (1894-1972) och Dagmar (1904-1988).
Tage Erlanders släkt härstammade från så kallade svedjefinnar som under 1600-talet inflyttade till Värmland indirekt från landskapet Savolax i Finland. Släkten hette från början Suhoinen. Tage Erlanders far hette Andersson, efter sin far Anders Erlandsson, men ändrade namnet till Erlander.
Tage Erlander kom i kontakt med socialdemokratin i samband med sina studier vid Lunds universitet.[1] Han var aktiv i studentpolitiken, bland annat som ordförande i den kulturradikala studentföreningen De Yngre Gubbarna (D.Y.G.). Efter filosofie kandidatexamen från Lunds universitet 1928[2] blev han samma år anställd vid Svensk Uppslagsbok i Malmö,[3] där han satt i redaktionskommittén från och med band nummer 7.
År 1930 invaldes Erlander i Lunds stadsfullmäktige, och 1932 i andra kammaren av Sveriges riksdag som representant för fyrstadskretsen.[3] 1937 blev han sakkunnig i Socialdepartementet och 1938 utsågs han till statssekreterare.
Statsråd
År 1944 utsågs Erlander till konsultativt statsråd, "biträdande socialminister" med ansvar för frågor rörande arbetsmarknaden, polisväsendet och civilförsvaret i samlingsregeringen under ledning av Per Albin Hansson, och året därpå blev han ecklesiastikminister.
Statsminister
Då P.A Hansson hastigt avled i oktober 1946 valdes Erlander överraskande till ny partiledare och statsminister. Kampen om partiledarskapet med socialminister Gustav Möller var hård.[2] Vid utnämnandet var Erlander nästan totalt okänd hos allmänheten. Kung Gustaf V kallade honom vid något tillfälle "den där Erlandsson".[källa behövs] Många trodde att han skulle avgå efter andrakammarvalet 1948 eftersom han var allmänt okänd och att det skulle bli svårt för honom att axla Per Albin Hanssons mantel. Men det skulle dröja hela 23 år; fram till oktober 1969 förblev han både partiledare och statsminister innan han frivilligt avgick. Han satt längre än någon annan i länder med parlamentarisk demokrati.[2] Erlander ledde sitt parti genom elva val, och i det sista, andrakammarvalet 1968 fick socialdemokraterna över 50 procent väljarstöd.
Eftermäle
Erlander påverkade Sveriges utveckling de första årtiondena efter andra världskriget mer än någon annan politiker.[2] Han stod för neutralitespolitik, välfärdspolitik och var anhängare av nordiskt samarbete.[2]
Som partiledare hade Erlander, efter elddopet i valet 1948, en obestridd ställning baserad på hans kombination av saklighet, initiativrikedom och agitorisk styrka.[2]
Erlander försökte åstadkomma en större riksdagsmajoritet och lyckades genom den koalitionsregering, Regeringen Erlander II, mellan Socialdemokraterna och Bondeförbundet som satt 1951–1957. Samarbetet mellan bondeförbundsledaren Gunnar Hedlund och Erlander präglades av ömsesidigt förtroende.[3]
Erlander myntade under 1960-talet uttrycket "det starka samhället" som innebar en växande offentlig sektor, men utan förstadligande av näringslivet.[3] Han menade att folkets ökade välfärd ledde till krav på ökade samhällsinsatser.[3]
Erlander var en skicklig polemiker samtidigt som han hade stor humor och också förmåga att samarbeta med motståndare. Han var en anspråkslös person, men värnade om regeringens och partiets maktposition. Efter avgången som Sveriges statsminister bodde paret Erlander i ett hus i Bommersvik. Huset kallas än i dag för "Erlandervillan". Där levde han och hans fru Aina fram till hans död 1985. Under åren 1972–1982 publicerade han sina minnen i sex volymer samt ytterligare några skrifter. Han avled den 21 juni 1985 på Huddinge sjukhus där han hade legat i nära två veckor, och begravningen fick stor uppmärksamhet i landet. Han gravsattes den 1 juli 1985 på Ransäters kyrkogård, vid familjegraven.
Erlandergården i Ransäter är ett museum över Tage Erlander.
Övrigt
- Erlander är världsunik med sina 23 år i sträck som demokratiskt tillsatt regeringschef. Han kallades därför träffande för "Sveriges längste statsminister" (både till kropp och ämbete).
- Tage Erlanders son Sven Erlander har inlett publiceringen av sin fars dagböcker. Dagböckerna var inte avsedda för publicering när de skrevs och i dem har Erlander skrivit ned sina innersta tankar: ständigt orolig för sin hälsa och sina sömnbesvär, tvivlande på att duga som statsminister och kritisk till människor i sin omgivning. Preliminärt kommer alla dagböcker 1945 - 1969 att publiceras. Dagböckerna kommer med 50 års fördröjning.
- Tage Erlander blev 1923 ordförande i det då nystartade Lunds matematiska sällskap, där han även lärde känna sin blivande fru Aina Andersson.[4]
- Den 19 december 1962 gjorde Tage Erlander ett framträdande i Hylands hörna och berättade som avslutning av intervjun en historia om en präst som glömmer ta av sig pistolhölstret efter avslutad övningsskjutning innan högmässan. Han upptäcker det i predikstolen, försöker få av sig hölstret, varvid ett skott går av. Då reser sig en gammal soldat upp från en av bänkraderna och säger den klassiska repliken: "Huk er i bänkera, gubbar och kärringar, för nu laddar han om!"
Källor
- ↑ Tacitus.nu: Sveriges statsministrar, läst 10 april 2009
- ↑ 2,0 2,1 2,2 2,3 2,4 2,5 http://www.snl.no/Tage_Fritiof_Erlander
- ↑ 3,0 3,1 3,2 3,3 3,4 Nationalencyklopedin, ne.se, Erlander, Tage, läst 2009-05-04
- ↑ Lunds Matematiska Sällskap, läst 10 april 2009
Litteratur
- A. Alsterdal, Tage Erlander (1968)
- P. Meurling, Tage Erlander (1953)
- S.U. Palme, Vår längste statsminister: En bok om Tage Erlander (1963)
- Olof Ruin, I välfärdsstatens tjänst: Tage Erlander 1946–1969 (1986)
- I. Öhman (utg.), Tage Erlander i närbilder (1986)
- EWK, Svitjodserien (bland annat Svitjod i tiden) där han benämnes Tage Slingerskank.
Se även
Externa länkar
Wikimedia Commons har media som rör Tage Erlander
Wikiquote har citat av eller om Tage Erlander
| Företrädare: Axel Rubbestad (civilförsvarsminister) |
Sveriges civilförsvarsminister och bitr. socialminister 1944–1945 |
Efterträdare: Eije Mossberg (bitr. socialminister) |
| Företrädare: Georg Andrén |
Sveriges ecklesiastikminister 1945–1946 |
Efterträdare: Josef Weijne |
| Företrädare: Per Albin Hansson |
Socialdemokraternas partiledare 1946–1969 |
Efterträdare: Olof Palme |
| Företrädare: Per Albin Hansson Östen Undén (tf) |
Sveriges statsminister 1946–1969 |
Efterträdare: Olof Palme |
|
||||||||||||||||||||||||||||
|
|||||||
