Nigel Mansell

Från Rilpedia

Texten från svenska Wikipedia

Nigel Mansell
Formel 1
Aktiv	1980 - 1992, 1994 - 1995
Mästartitlar	1992
Senaste stall	McLaren
Debut	Österrike 1980
Sista lopp	Spanien 1995
Antal lopp	191
Antal starter	187
Segrar	31
Andraplatser	17
Tredjeplatser	11
Pole position	32
Snabbaste varv	30
Diskvalificerad	3
Poäng totalt	480

Nigel Ernest Mansell OBE, född 8 augusti 1953 i Upton-upon-Severn i England, är en brittisk racerförare.

Mansell blev världsmästare i formel 1 för Williams 1992 och mästare i CART för Newman/Haas 1993. Mansell blev för sina insatser invald i International Motorsports Hall of Fame 2005.

Racingkarriär

Lotus 1980-1984

Mansell inledde sin karriär i Lotus där han lyckades övertala stallchefen Colin Chapman om att ge honom chansen i Nederländernas Grand Prix 1980 när Mario Andretti var skadad. Säsongen 1981 var Mansells första som ordinarie i Lotusstallet och han lyckades ta en pallplats genom att bli trea i Belgien. Han övertygade inte mycket men fick köra även 1982 där han kom trea i Brasilien. 1983 var han alltjämt efter sin stallkamrat Elio de Angelis. Han fortsatte plocka en del pallplatser men utan att vara någon stor förare. 1984, vid 31 års ålder hamnade han vid ett vägskäl. Om han skulle bli en stor förare var han tvungen att leverera.

Williams 1985-1988

Det var en överraskning när Williams bestämde sig för att satsa på Mansell inför säsongen 1985. Derek Warwick hade dessförinnan tackat nej till den vakanta plats som uppkom när Jacques Laffite gick till Ligier. Mansell hade mycket tekniska problem, men mot slutet av säsongen var han nästan oslagbar. I Europas Grand Prix kom hans första seger, följt av en ny seger i Sydafrika. Mansell blev sexa i förar-VM, men inför 1986 hade han större hopp om en framgång. Han fick en ny stallkamrat i Nelson Piquet ifrån Brabham när Keke Rosberg gick till McLaren. Mansell och Piquet blev ganska snabbt ovänner, när de konkurrerade synnerligen tufft på banan. Mansell tog tids nog greppet om titeln och det befästes när han tog pole position i Australien. Där låg han tvåa, när däcket exploderade och Alain Prost vann titeln i sin underlägsna McLaren-bil. 1987 var ännu en märklig säsong för Mansell, som återigen vann flest lopp av alla, men på grund av. många tekniska problem och en krasch på träningen i Japan innebar att han inte kunde köra de två sista tävlingarna. Spelet var slut och Piquet var mästare. Dock bjöd Mansell på ett mästerverk i Storbritannien, där han körde om Piquet efter en riskabel manöver. Inför 1988 slog McLarens stallchef Ron Dennis till och gjorde klart med motorer ifrån Honda. Även Lotus fick motorerna efter att Frank Williams vägrat anställa Satoru Nakajima. Williams fick dras med långsamma och opåltliga motorer från Judd. Mansell drabbades ständigt av motorhaverier, men lyckades ändå ta två andraplaceringar. Men i och med Williams missyckande bestämde sig Mansell för att lämna stallet.

Ferrari 1989-1990

Mansell skrev på för Ferrari inför 1989 års säsong. I den röda bilen vann han sin första tävling i Brasilien. Bilen hade växellådeproblem med John Barnards automatlåda. Men under sommaren tog Nigel flera pallplaceringar i rad, därav en överraskande seger i Ungern från tolfte startplats. Mansell blev dock sur när Alain Prost skrev på för Ferrari inför säsongen 1990. Han hade haft lätt med Gerhard Berger, dock utom mot slutet av säsongen. Men Prost skulle bli en rejäl utmaning. 1990 startade illa för Mansell, även om han snurrade runt i 300 km/h under San Marinos Grand Prix. Men i Mexiko slog han till genom att passera McLarens Berger på utsidan av Peraltada! I mitten av säsongen tog han två raka pole position, men säsongens enda seger lät vänta på sig ända till tävlingen i Portugal. Den är dock mest blev ihågkommen för att han försämrade Prosts mästerskapschanser genom att tränga fransmannen i starten. Mansell var även nära att vinna de två sista loppen för Ferrari, men så blev det inte. Han valde att sluta för att sedan ändra sig. Ferrari skrev då kontrakt med Alessandro Nannini, vars karriär avbvröts efter en helikopterolycka, vilket föranledde en förarkarusell.

Williams 1991-1992

Mansell valde nu att skriva på för sitt gamla stall Williams. De värvade även Jean Alesi från Tyrrell, men Alesi ändrade sig och skrev istället på för Ferrari och Williams valde Riccardo Patrese som andreförare. Säsongen 1991 inleddes inte bra för Mansell, bland annat kastade han bort en given seger i Kanada när han skulle vinka till publiken, men slog av motorn! Till slut vann Mansell fem lopp, men var aldrig riktigt nära Ayrton Senna och McLaren. Säsongen 1992 blev däremot en annan historia. Mansell vann de fem första tävlingarna och drog snabbt iväg mot en enkel mästerskapsseger. Titeln säkrades med fem tävlingar kvar och Nigel tog nio segrar under sitt stora år och satte även poängrekord med 108 poäng vilket var 52 poäng mer än tvåan Patrese hade. Mansell valde dock att efter säsongen lämna Williams och fortsatte sin karriär i PPG Cart Series.

Newman-Haas 1993-1994

Nigel Mansell i CART IndyCar World Series 1993.

Mansell fortsatte sin karriär i IndyCar, nuvarande Champ Car, där han skrev på för Newman-Haas som ersättare för Michael Andretti som flyttade till formel 1 och McLaren. Mansell vann fem tävlingar och serien som debutant. Han säkrade titeln genom seger i Nazareth och vann efter kamp mot Emerson Fittipaldi och Paul Tracy i Penske. 1994 blev däremot en riktigt dålig säsongsinledning och Mansell lämnade IndyCar redan i början av säsongen.

Williams 1994

Mansell ryckte in som vikarie för David Coulthard i Williams i Frankrike och sedan fick han hoppa in i de tre sista deltävlingarna för att understödja Damon Hill och då vann han sitt sista lopp, Australiens Grand Prix 1994. Det loppet är dock mest ihågkommet för kollisionen mellan Hill och Michael Schumacher.

McLaren 1995

Mansell blev överraskad när Williams valde att satsa på David Coulthard. Mansell skrev på för McLaren, men han blev besviken på bilens prestanda och slutade efter två lopp med motiveringen att han var för tjock för bilen!

F1-karriär

Vunna F1-lopp     Europa 1985 Sydafrika 1985 Belgien 1986 Kanada 1986 Frankrike 1986 Storbritannien 1986 Portugal 1986 San Marino 1987 Frankrike 1987 Storbritannien 1987 Österrike 1987 Spanien 1987 Mexiko 1987 Brasilien 1989 Ungern 1989 Portugal 1990 Frankrike 1991 Storbritannien 1991 Tyskland 1991 Italien 1991 Spanien 1991 Sydafrika 1992 Mexiko 1992 Brasilien 1992 Spanien 1992 San Marino 1992 Frankrike 1992 Storbritannien 1992 Tyskland 1992 Portugal 1992 Australien 1994

Tvåa i F1-lopp     Belgien 1985 Spanien 1986 Italien 1986 Storbritannien 1988 Spanien 1988 Frankrike 1989 Storbritannien 1989 Mexiko 1990 Spanien 1990 Australien 1990 Monaco 1991 Mexiko 1991 Ungern 1991 Australien 1991 Monaco 1992 Ungern 1992 Belgien 1992

Trea i F1-lopp     Belgien 1981 Brasilien 1982 Europa 1983 Frankrike 1984 Nederländerna 1984 Tyskland 1986 Ungern 1986 Italien 1987 Tyskland 1989 Belgien 1989 Kanada 1990

Pole position i F1-lopp     USA 1984 Sydafrika 1985 Kanada 1986 Australien 1986 Brasilien 1987 Belgien 1987 Monaco 1987 USA 1987 Frankrike 1987 Tyskland 1987 Ungern 1987 Mexiko 1987 Frankrike 1990 Storbritannien 1990 Portugal 1990 Storbritannien 1991 Tyskland 1991 Sydafrika 1992 Mexiko 1992 Brasilien 1992 Spanien 1992 San Marino 1992 Monaco 1992 Frankrike 1992 Storbritannien 1992 Tyskland 1992 Belgien 1992 Italien 1992 Portugal 1992 Japan 1992 Australien 1992 Australien 1994

Snabbaste varv i F1-lopp     Europa 1983 Italien 1985 Spanien 1986 Frankrike 1986 Storbritannien 1986 Portugal 1986 Storbritannien 1987 Tyskland 1987 Österrike 1987 Storbritannien 1988 Mexiko 1989 Storbritannien 1989 Ungern 1989 Frankrike 1990 Storbritannien 1990 Australien 1990 Brasilien 1991 Kanada 1991 Mexiko 1991 Frankrike 1991 Storbritannien 1991 Portugal 1991 Sydafrika 1992 Spanien 1992 Monaco 1992 Frankrike 1992 Storbritannien 1992 Ungern 1992 Italien 1992 Japan 1992

Diskvalificerad i F1-lopp     Kanada 1989 Portugal 1989 Portugal 1991

Champ Car-segrar

Källor

• Chicane F1 - Nigel Mansell

v • d • r Formel 1 1950 Nino Farina • 1951 Juan Manuel Fangio • 1952 Alberto Ascari • 1953 Alberto Ascari • 1954 Juan Manuel Fangio • 1955 Juan Manuel Fangio • 1956 Juan Manuel Fangio • 1957 Juan Manuel Fangio • 1958 Mike Hawthorn • 1959 Jack Brabham • 1960 Jack Brabham • 1961 Phil Hill • 1962 Graham Hill • 1963 Jim Clark • 1964 John Surtees • 1965 Jim Clark • 1966 Jack Brabham • 1967 Denny Hulme • 1968 Graham Hill • 1969 Jackie Stewart • 1970 Jochen Rindt • 1971 Jackie Stewart • 1972 Emerson Fittipaldi • 1973 Jackie Stewart • 1974 Emerson Fittipaldi • 1975 Niki Lauda • 1976 James Hunt • 1977 Niki Lauda • 1978 Mario Andretti • 1979 Jody Scheckter • 1980 Alan Jones • 1981 Nelson Piquet • 1982 Keke Rosberg • 1983 Nelson Piquet • 1984 Niki Lauda • 1985 Alain Prost • 1986 Alain Prost • 1987 Nelson Piquet • 1988 Ayrton Senna • 1989 Alain Prost • 1990 Ayrton Senna • 1991 Ayrton Senna • 1992 Nigel Mansell • 1993 Alain Prost • 1994 Michael Schumacher • 1995 Michael Schumacher • 1996 Damon Hill • 1997 Jacques Villeneuve • 1998 Mika Häkkinen • 1999 Mika Häkkinen • 2000 Michael Schumacher • 2001 Michael Schumacher • 2002 Michael Schumacher • 2003 Michael Schumacher • 2004 Michael Schumacher • 2005 Fernando Alonso • 2006 Fernando Alonso • 2007 Kimi Räikkönen • 2008 Lewis Hamilton • 2009 Inte avgjort

v • d • r Formel 1 Hall of Fame Fernando Alonso • Mario Andretti • Alberto Ascari • Jack Brabham • Jim Clark • Juan Manuel Fangio • Nino Farina • Emerson Fittipaldi • Lewis Hamilton • Mike Hawthorn • Damon Hill • Graham Hill • Phil Hill • Denny Hulme • James Hunt • Mika Häkkinen • Alan Jones • Niki Lauda • Nigel Mansell • Nelson Piquet • Alain Prost • Jochen Rindt • Keke Rosberg • Kimi Räikkönen • Jody Scheckter • Michael Schumacher • Ayrton Senna • Jackie Stewart • John Surtees • Jacques Villeneuve