Första världskriget
Från Rilpedia
_crowned.svg){kind=small}
.svg){kind=small}
.svg){kind=small}
Första världskriget, av sin samtid kallat världskriget eller det stora kriget, var en världsomspännande militär konflikt från den 28 juli 1914 till den 11 november 1918. Kriget utkämpades mellan å ena sidan centralmakterna, med Tyskland, Österrike-Ungern, Osmanska riket och Bulgarien, och å andra sidan ententen med bland annat Storbritannien, Frankrike, Ryssland (fram till Freden i Brest-Litovsk år 1918) och Italien (från år 1915). USA inträdde i kriget 1917 på Ententens sida.
Kriget hade sin direkta bakgrund i skotten i Sarajevo, då den serbiske nationalisten Gavrilo Princip sköt ihjäl den österrikiske ärkehertigen och habsburgska arvtagaren Franz Ferdinand på en gata i Bosniens huvudstad Sarajevo. Från österrike-ungerskt håll framfördes hårda krav till Serbiens ledning, bland annat om att Österrike-Ungern skulle få skicka representanter till mordutredningen. Då Serbien vägrade att möta alla krav förklarade man krig mot landet den 28 juli 1914. Kort därefter följde en rad ytterligare krigsförklaringar, som har sin bakgrund i det militära alliansbygge som pågått under de föregående decennierna: 1 och 3 augusti förklarar Tyskland Ryssland respektive Frankrike krig, 4 augusti förklarar Storbritannien Tyskland krig och 6 augusti förklarar Österrike-Ungern Ryssland krig. Denna händelse brukar kallas svarta veckan.
Första världskriget ledde till upp emot tjugo miljoner militära och civila dödsoffer och fick stora politiska konsekvenser i främst flera länder i Europa och Mellanöstern. Var skulden och orsaken till krigsutbrottet ligger har diskuterats intensivt; bland förklaringarna återfinns ofta faktorer som allianssystemets uppbyggnad, upprustningen, nationalitetsproblem, rubbningar i den ekonomiska balansen, imperialistisk konkurrens och en militär mobilisering som visade sig vara svår att återställa när den väl beordrats. I en av artiklarna till fredstraktatet, artikel 231, slog segrarmakterna fast att det var Tyskland som ensamt var ansvarigt för kriget och dess följder. En revisionistisk historisk skola ifrågasatte denna syn och pekade istället på maktbalansens sammanbrott. Tysklands skuld betonades dock allt kraftigare efter andra världskriget, och vissa historiker har talat om en tysk "särväg" från 1871 till 1945 som främsta förklaring till bland annat första världskriget. Marxistiska forskare har i sin tur istället menat att kriget var en naturlig följd av kapitalismens utveckling.
Innehåll |
Bakgrund
Wienkongressen år 1814–1815, efter Napoleonkrigen, ritade kraftigt om Europas karta. Syftet var att skapa en bestående fred utan några intressekonflikter. Läget förändrades dock rejält när nationalismen som tanke växte fram. Mindre stater med gemensam kultur tenderade att slå sig samman medan större riken riskerade att brytas isär, när olika folkgrupper strävade efter självständighet. Italiens och Tysklands respektive enande blev följder av detta. Under Otto von Bismarcks utrikespolitiska karriär uppstod ett system av pakter mellan olika länder för att uppehålla en balans mellan de olika makterna. Sent 1800-tal och tidigt 1900-tal framträdde en rad spänningar mellan de två stora blocken av allierade som rustade mot varandra. Frankrike önskade revansch efter det förnedrande nederlaget mot Tyskland i det fransk-tyska kriget 1870-71, Storbritannien och Tyskland konkurrerade i kolonial- och flottfrågor, medan Ryssland och Österrike-Ungern hade meningsskiljaktigheter angående hur Balkan och Östeuropa skulle delas mellan dem. Detta ledde till de två Balkankrigen 1912-1913 som omedelbart föregick första världskriget.
Upptakten
Mordet på Österrikes kronprins Franz Ferdinand och hans hustru Sophie den 28 juni år 1914, där Gavrilo Princip avlossade de dödande skotten, en händelse känd som skotten i Sarajevo, blev det utlösande momentet. Detta var dock inte en isolerad företeelse, utan hade föregåtts av ökad militär aktivitet och misstänksamhet mellan ett flertal av deltagarna i vad som skulle bli första världskriget. Efter en period av diplomatiska utspel mellan Serbien och Österrike-Ungern angående utredningen av morden, inleddes den Svarta veckan med mobilisering av först Ryssland.
Krigsutbrottet
Den 28 juli förklarade Österrike-Ungern krig mot Serbien. Ryssland började mobilisera för att hjälpa sitt brödrafolk Serberna och förklarade snart krig mot Österrike, trots Tysklands varning. Tyskland var allierat med Österrike och förklarade krig mot Ryssland den 1 augusti. Två dagar senare, den 3 augusti förklarade man också krig mot Frankrike. Den 4 augusti förklarade Storbritannien krig mot Tyskland, sedan den tyska armén gått in i det neutrala Belgien i enlighet med Schlieffenplanen. Den 6 augusti förklarade Österrike krig mot Ryssland, och Serbien mot Tyskland.
I alla länder fanns ett folkligt stöd för trupperna som marscherade upp. Frågan var hur socialisterna skulle ställa sig till kriget. De hade under många år diskuterat att stoppa ett borgerligt krig genom generalstrejk. 31 juli mördades den ledande franske socialisten Jean Jaurès av en ung fransk nationalist. Därmed var Europas ledande krigsmotståndare röjd ur vägen. Händelseförloppet gick för övrigt så snabbt och överrumplande att inga aktioner kunde samordnas. I vilket fall som helst visade sig nationalismen vara stark och Europas arbetarrörelser stödde respektive regering.
Västfronten
Västfronten var den krigsskådeplats där störst styrkor var koncentrerade. Operationerna inleddes med att den tyska så kallade Schlieffenplanen år 1914 genomfördes med en kringgående rörelse mot Paris genom Belgien. Eftersom det första anfallet misslyckades efter ett framgångsrikt franskt motanfall i och med slaget vid Marne grävde arméerna ner sig i skyttegravar och kriget stagnerade i ett blodigt ställningskrig. Västfronten kom att stå i stort orörlig fram till våren 1918 då Tyskland satsade sina sista krafter på att segra innan USA:s armé blivit fulltalig. Det misslyckades och under hösten fram till vapenstilleståndet 11 november avancerade ententens arméer.
Trots stilleståndet företogs många blodiga offensiver, såsom vid Verdun och Somme 1916, offensiver som oftast inte ledde till några som helst resultat eller genombrott.
Östfronten
På östfronten stred Kejsardömet Tyskland och Österrike-Ungern mot Ryssland fram till freden i Brest-Litovsk i mars 1918 då bolsjevikerna slöt en separatfred med kejsardömet Tyskland.
Operationerna inleddes i augusti 1914 med att Ryssland samlade två arméer för att anfalla Ostpreussen. Med iver att uppfylla sin pakt med Frankrike anföll de ryska arméförbanden innan de hade fått alla sina förstärkningar, vilket visade sig vara ett ödesdigert misstag. Den tyska 8:e armén under ledning av Hindenburg segrade i slaget vid Tannenberg. Samtidigt genomfördes komplicerade strider och rörelser mellan de ryska och österrikisk-ungerska arméerna i Galizien. I slutet av september tvingades österrikarna retirera till Karpaterna efter att armén förlorat 400 000 man.
Till skillnad från västfrontens skyttegravskrig, förblev kriget på östfronten relativt rörligt under hela första världskriget.
Balkanfronten
I augusti 1914 ryckte den österrikisk-ungerska armén in i Serbien. Geografin underlättade dock för försvararna. Det första anfallet misslyckades men efter ett nytt anfall i september kunde efter förhållandevis svåra förluster Belgrad ockuperas i december. Den serbiska armén gick till motanfall och kunde innan jul kasta ut den österrikiska armén ur landet.
Efter att Bulgarien 1915 anslutit sig till centralmakterna anfölls Serbien på nytt av tyska och österrikiska trupper. Den serbiska armén tvingades retirera ända till Albanien och hela Serbien ockuperades. Ockupationen varade ända till hösten 1918 när en brittisk-fransk expeditionskår från Saloniki kunde tvinga Bulgarien till fredsförhandlingar.
Rumänien anslöt sig 1916 till ententen men besegrades snabbt av centralmakterna och tvangs till fred 1917.
Italienska fronten
Italien var till en början neutralt men förklarade Österrike-Ungern krig 1915. Även här gjorde landskapet att en försvarare med full kontroll över Alperna hade alla fördelar och trots enorma förluster under Isonzoslagen kunde inte italienarna mer än tillfälligt rycka framåt. 1917 lyckades centralmakterna tvinga tillbaka den italienska armén från Caporetto. Italienarna lyckades, med viss hjälp av franska och engelska divisioner, stabilisera fronten vid en befäst linje längs Piavefloden. Österrike-Ungern gjorde ett försök att bryta igenom vid Piave i juni 1918 men därmed var dubbelmonarkins anfallskraft uttömd. Under slaget vid Vittorio Veneto i slutet av oktober kunde italienarna bryta igenom varefter den österrikisk-ungerska armén föll samman liksom strax därefter hela kejsardömet.
Osmanska rikets krig
Det osmanska riket anslöt sig till centralmakterna efter att ett hemligt avtal om osmansk-tysk allians skrevs under 2 augusti 1914. Osmanska riket hotade i och med detta Ryssland i norr samt den brittiska Suezkanalen och britternas handel med Indien, Iran och Egypten i söder.
På Arabiska halvön proklamerade araberna 1916 en allmän revolt för att befria Mellersta Östern från alla främlingar. Den legendariske brittiske kaptenen T.E. Lawrence som då agerade som envoyé åt arabbyrån i Kairo lyckades ena de olika arabiska stammarna och få till stånd ett omfattande gerillakrig mot osmanernas militära infrastruktur.
Krigsslutet
Efter den ryska revolutionen och den följande freden i Brest-Litovsk 1918 drog sig Ryssland ur striderna och den tyska armén kunde lösgöra stora mängder trupper för insatser på västfronten. Samtidigt anslöt sig även USA till ententen och sände över mer än två miljoner man till Europa. Den sista tyska offensiven 1918, lyckades pressa fram fronterna mot Paris, men de tyska trupperna hejdades snart och drevs tillbaka. Efter en revolution i Tyskland begärde de vapenvila. Den 11 november 1918 kl. 11:00 upphörde striderna och stilleståndsdagen högtidlighålls fortfarande i Frankrike och Storbritannien. Tysklands kejsare Wilhelm II tvingades abdikera och flydde till Nederländerna.
Följder
Uppemot 16 miljoner människor dog av direkta krigsorsaker. I den svåra epidemi av spanska sjukan som bröt ut efter krigsslutet och som var direkt relaterad till den krigströtta situationen i Europa dog närmare 50 miljoner.
De politiska omvälvningarna som följde freden i Versailles och påföljande fredsavtal lade grunden för det moderna Europa. Flera stormakter gick under genom kriget. Österrike-Ungern splittrades, Ryssland blev Sovjetunionen och Osmanska riket blev Turkiet. Flera nya stater blev till: Tjeckoslovakien, Polen, Jugoslavien, Finland, Estland, Lettland och Litauen. Tyskland förlorade sina kolonier i Burundi, Rwanda, Tanzania (det s k Tyska Östafrika), Namibia, (Tyska Sydvästafrika), Togo, Kamerun och Papua Nya Guinea (Tyska Nya Guinea) samt intressesfärerna i Shandong (Shantung).
Att ententen ingenstans lyckats komma in på tyskt territorium gav efter kriget upphov till den så kallade dolkstötslegenden, nämligen att tyskarna hade kunnat vinna om det inte hade varit för svekfulla politiker i Berlin. Freden som slöts i Versailles var mycket hård mot Tyskland och krävde landet på enorma skadestånd, vilket bidrog till en känsla av förödmjukelse som i sin tur var grogrund för den typ av nationalistiska populism som ledde till nazistpartiets maktövertagande och på sikt andra världskriget.
Revolutionen i Ryssland 1917, som hade sin direkta upprinnelse i de svåra förhållanden som rådde under kriget, ledde i förlängningen till ett kommunistiskt maktövertagande och att Sovjetunionen skapades. I den oreda som då rådde i Ryssland, blev det 1917 också möjligt för Finland att frigöra sig från det ryska styret, vilket också ledde till finska inbördeskriget.
I Östasien skapade fredsavtalet starka spänningar mellan Kina och Japan, som båda varit allierade i kampen mot centralmakterna, då Tysklands besittningar i Kina (Shandong) kom att överföras till Japan istället för att återlämnas till Kina. De kinesiska delegaterna skrev aldrig på avtalet, och i Kina gav resultatet av fredsförhandlingarna upphov till Fjärde maj-rörelsen.
Notiser
Det första världskriget har även beskrivits som starten på den moderna krigföringen, detta beror på det kraftigt inhumana sättet som skyttegravskrigen utfördes på som ledde till en upptrappning av vilka typer av vapen som användes, till exempel försökte man använda stridsgas på bred front, dock med ringa framgång.
Fil:Bombers of WW1.ogg Fil:Tanks of WWI.ogg
Referenser
Tryckta källor
- Karlsson, Klas-Göran, Europa och världen under 1900-talet (1994), andra upplagan 2002, Liber, ISBN 978-91-47-06680-3
Noter
Se även
- Första världskriget till sjöss
- Kolonialkriget under första världskriget
- Sverige under första världskriget
- Politik och diplomati under första världskriget
- Tidsaxel över första världskriget
- Litteratur om första världskriget
- Andra världskriget
- De 21 kraven
Externa länkar
- First World War.com
- Artikel om första världskriget på Krigsforum.se
- En miljard tyska mark i SEK 1914-1924
|
|||||
.png){kind=link}
