Från Rilpedia

Nationalism (från fr. nationalisme, av "nation", ursprungligen från latinets nascor, "jag är född"^[1]). Den som bekänner sig till nationalismen benämns nationalist. Nationalismen är en världsåskådning som tar sin utgångspunkt i gemenskapen inom nationernas gränser. Nationalismen hyllar nationen, kulturen, historien och slår vakt om nationalstaten och dess intressen.

Nationalismen uppkom i Europa under 1700-talet och ledde under 1800-talet till skapandet av nationalstaterna, som vi känner dem idag. Nationalismen har efter andra världskrigets slut verkat tillsammans med marxism i flera koloniala befrielserörelser ^[2].

I sin hyllning av historien och fosterlandet kan nationalismen också kopplas till romantiken. Trots denna koppling till romantiken, är nationalismen rationell för sina tillskyndare. Detta eftersom man menar att nationalismens avsikt är att främja ett altruistiskt, oegennyttigt handlande inom nationen. På så sätt anser nationalisterna att nationalismen kan likrikta krafterna och minska friktionerna i samhället och därmed menar man att nationalismen ger en starkt positiv inverkan på samhällsutvecklingen.

Nationalismens kritiker hävdar å sin sida att det är just detta som gör nationalismen irrationell, genom att ett starkt hävdande av den egna nationen främjar chauvinism och försvårar fredlig utveckling mellan länder ^[3].

Vissa nationalister kopplar även samman begreppen nation och folk. I dessa fall kan nationalismen få inslag av rasism och främlingsfientlighet. Genom att koppla rättigheter och skyldigheter till idén om folket snarare än till individen går denna typ av nationalism på tvärs med liberalismen, rättsstaten och de mänskliga rättigheterna. Istället för att se individen som ett rättssubjekt dömer denna typ av nationalister människor efter deras kollektiva tillhörighet till en viss grupp.

Innehåll 1 Olika typer av nationalism 1.1 Medborgarnationalism 1.2 Etnisk nationalism 1.3 Romantisk nationalism 1.4 Kulturell nationalism 1.5 Liberal nationalism 1.6 Religiös nationalism 1.7 Pan-nationalism 1.8 Diaspora-nationalism 1.9 Auktoritär nationalism 2 Imperialism och nationalism 3 Nationalismen ur ett historiskt perspektiv 4 Den funktionalistiska skolan 5 Den primordialistiska skolan 6 Den konstruktivistiska/modernistiska skolan 7 Genus och nationalism 8 Folklore och nationalism 9 Nationalismens konstnärliga uttryck 10 Etnicitet kontra nationalism 11 Referenser 11.1 Noter 11.2 Litteratur 12 Se även 13 Externa länkar

Olika typer av nationalism

Det går att urskilja två huvudsakliga principer som styr nationalismen: ius sanguinis, blodets rätt, som utgår ifrån att nationen är just en kulturell enhet bestämd av långa historiska processer eller släktskap. Denna tolkning utgår främst från den tyska romanticismen. Den förstnämnda principen ställs mot principen ius solis, jordens rätt eller den territoriella rätten, där nationen består av alla dess invånare oavsett etnisk bakgrund eller tillhörighet. Denna princip härstammar från den franska upplysningsfilosofin där tillhörigheten till en nation och de rättigheter som följde med bestämdes av medborgarskapet med territoriet som grund^[4].

Varje nation vid olika tidpunkter innehåller inslag från båda dessa principer och pendlar mellan dess poler, vilket man också kan observera i olika länders utformning av medborgarskapslagstiftning^[5].

Dessa huvudsakliga principer kan manifestera sig på olika sätt. Nationalism kan visa sig som en del av den officiella statsideologin eller som en folklig (ickestatlig) rörelse, och kan uttryckas på det medborgerliga, etniska, kulturella, religiösa eller ideologiska området. Dessa egendefinitioner av begreppet nation används för att klassificera de olika typerna av nationalism. Dessa kategorier är dock inte ömsesidigt uteslutande och många nationalistiska rörelser kombinerar flera eller alla av dessa element i varierande grad. Nationalistiska rörelser kan också klassificeras på andra grunder, till exempel efter storlek och plats.

Flera olika definitioner av nationalism förekommer, inte minst när det finns politiska vinster med att förknippa nationalism med en uppskattad eller avskydd företeelse.

Vissa politiska teoretiker hävdar att alla distinktioner mellan typer av nationalism är falska. I alla former av nationalism anser befolkningarna att de delar någon sorts gemensam kultur, och kultur kan aldrig separeras helt från etnicitet. Förenta staterna har till exempel ”God” på sin valuta och i sin ”Pledge of Allegiance”, och bestämmer officiella helgdagar som av vissa ses som att de stöder kulturella fördomar. Förenta staterna har en etnisk teori om att vara amerikan (nativism) och hade, under en kort period av 1900-talet, en kommitté för att undersöka oamerikansk verksamhet.

Medborgarnationalism

Medborgarnationalism (eller medborgerlig nationalism) alternativt statsnationalism är den form av nationalism där staten får sin politiska legitimitet genom det aktiva deltagandet från dess medborgare, och genom den grad till vilken den representerar ”folkets vilja”. Medlemskapet i en nation definieras genom tillhörigheten till en stat och de rättigheter som följer med detta (ius solis). Medborgarnationalism anses ofta ha sitt ursprung från Jean-Jacques Rousseau och särskilt i teorierna om samhällsfördrag som tar sitt namn från hans bok ’’Om samhällsfördraget’’. Medborgarnationalism ligger inom rationalismens och liberalismens tradition, och som en typ av nationalism är det skilt från den etniska nationalismen. I nationer med medborgarnationalism som grund inkluderas personer ur olika etniska och kulturella grupper som fötts eller (i mindre grad) bosatt sig inom statens gränser. Medlemskap i den medborgerliga nationen anses frivilligt. Medborgarnationalistiska idéer påverkade utvecklingen av representativ demokrati i länder som Förenta staterna och Frankrike. Jakobinernas revolutionära upprättande av en enhetlig och centralistisk fransk stat ses ofta som den ursprungliga versionen av statsnationalism. Nutida kemalistisk turkisk nationalism är senare exempel på statsnationalism.

Etnisk nationalism

Etnisk nationalism eller etnonationalism definierar nationen på etnisk grund, där etniciteten alltid inbegriper ett element av härkomst från tidigare generationer (ius sanguinis). Den inbegriper också tankar om en kultur som gruppmedlemmarna delar med sina förfäder, och vanligen ett gemensamt språk. Medlemskap i nationen anses ärftligt. Staten får sin politiska legitimitet från sin status som hemland för den etniska gruppen, och från sin funktion som skydd för den nationella gruppen och funktionen som stöd för dess kulturella och sociala liv som grupp. Tankar om etnicitet är mycket gamla, men modern etnisk nationalism är starkt påverkad av Johann Gottfried von Herder, som förde fram begreppet ”folket” (das Volk), och Johann Gottlieb Fichte. Etnisk nationalism är nu den dominerande typen och kallas ofta helt enkelt ”nationalism”. ^{[källa behövs]} Den tyska nationalismen från 1800-talet fram till och med andra världskriget var en etnisk nationalism med romantiska drag. I 30- och 40-talets Nazityskland växte en nationalism med rasistiska inslag fram. Under parollen "ett land, ett folk, en ledare" kopplade nazismen samman nation, etnicitet och politiskt styrelseskick. Nazistisk nationalism bygger även på socialdarwinism och idén om kamp mellan nationerna.

Teoretikern Anthony D. Smith använder termen ”etnisk nationalism” för icke-västerländska uppfattningar om nationalism, i motsats till den västerländska synen på nationen som definierad av sitt geografiska territorium. (Termen etnonationalism används vanligen bara för att beteckna de nationalister som förespråkar en uttalad ideologi enligt dessa linjer; ”etnisk nationalism” är den mer övergripande termen, och används om nationalister som har dessa åsikter på ett informellt, instinktivt eller osystematiskt sätt. Den pejorativa formen för båda är etnocentrisk nationalism eller stamnationalism, fastän stamnationalism kan ha en icke-pejorativ innebörd i diskussioner om afrikanska, uramerikanska eller andra nationalismer som öppet bekänner sig till en identitet grundad på stamtillhörighet^{[källa behövs]}).

Romantisk nationalism

Romantisk nationalism (även organisk nationalism eller identitetsnationalism) är den form av etnisk nationalism i vilken staten får sin politiska legitimitet som en naturlig (organisk) konsekvens av och som ett uttryck för nationen eller rasen. Den reflekterade romantikens ideal och stod i motsats till upplysningstidens rationalism. Romantisk nationalism framhävde en historisk etnisk kultur som uppfyllde det romantiska idealet. Folklore utvecklades som ett begrepp inom den romantiska nationalismen. Bröderna Grimm inspirerades av Herders texter att skriva en idealiserad samling berättelser som de betecknade som etniskt tyska. Historikern Jules Michelet är ett exempel på den franska romantiskt nationalistiska historien.

Kulturell nationalism

Kulturell nationalism definierar nationen genom den gemensamma kulturen. Medlemskap i nationen är varken helt frivilligt (man kan inte genast tillägna sig en kultur eller ej heller avsäga sig den) eller ärftligt (barn till medlemmar kan potentiellt betraktas som utlänningar om de växer upp i en annan kultur).

Kinesisk nationalism är ett exempel på kulturell nationalism, delvis på grund av de många nationella minoriteterna i Kina, samt den stora globala kinesiska diasporan (> 60 miljoner individer 2005). Kinesiska nationalister inbegriper i begreppet "Kina", även den de facto självstyrande ön Taiwan (Republiken Kina). Se vidare Kina (kulturellt område) och Taiwans politiska status.

Utmärkande för den kinesiska kulturella nationalismen är att den är mycket inklusiv. Historiskt sett har även andra områden i Kinas geografiska närhet inbegripits i termen, bl a Mongoliet, den koreanska halvön, Vietnam, Myanmar (Burma). I begreppet "kines" inbegrips alla som har kinesiska blodsband, det vill säga även människor boende i andra länder med kinesiskt påbrå, exempelvis singaporianer och utlandskineser i Afrika, Amerika, Asien, Australien och Europa.

Vidare kan även folk i länder vars folkgrupper finns representerade i Kina i form av minoriteter, anses vara kineser. På så vis betraktas mongolerna ofta som en kinesisk minoritet, även då de har en självständig stat, republiken Mongoliet. Under det mongoliska väldet på 1200-talet erövrade och koloniserade mongolerna en stor del av Asien och Europa, bl a Kina. I den officiella kinesiska historieskrivningen beskrivs detta dock som att en kinesiska minoritet grep makten i Kina, och sedan utvidgade det kinesiska väldet. Perioden för det mongoliska väldet uppfattas därför i Kina som en kinesisk storhetstid, då Kina sträckte sig från Asien till Europa, snarare än som en tid av kinesisk politisk underkastelse under mongolerna.^{[Ifrågasatt uppgift]}

Liberal nationalism

Liberal nationalism är en nationalism som på senare tid har försvarats av politiska filosofer som anser att det kan finnas en icke främlingsfientlig form av nationalism som samexisterar med liberala värden som frihet, tolerans, jämlikhet och individens rättigheter (Tamir 1993; Kymlicka 1995; Miller 1995). Ernest Renan (1882) och John Stuart Mill (1861) anses ofta vara tidiga liberala nationalister. Liberala nationalister försvarar ofta värdet av en nationell identitet genom att säga att individer behöver en nationell identitet för att kunna leva meningsfulla, självständiga liv (Kymlicka 1995; för kritik se Patten 1999) och att liberala demokratiska samhällen (polities) kräver nationell identitet för att fungera (Miller 1995; för kritik se Abizadeh 2002, 2004).

Religiös nationalism

Religiös nationalism definierar nationen genom den gemensamma religionen, vanligen tillsammans med andra faktorer såsom kultur, etnicitet och språk. Om staten hämtar sin politiska legitimitet från åtföljandet av religiösa doktriner är den mer av en teokrati än en nationalstat. Många etniska och kulturella typer av nationalismen innehåller religiösa perspektiv, men mer som en markör för gruppidentitet än som ett grundläggande motiv för nationalistiska anspråk.

Irländsk nationalism förknippas med katolicismen, och de flesta irländska nationalistiska ledarna under de senaste 100 åren var katoliker, även om många av de tidiga (1800-talets) nationalister var protestanter. Irländsk nationalism har inte sitt ursprung i katolska teologiska doktriner, även om vissa protestanter i Nordirland fruktar att dessa doktriner skulle komma att tvingas på dem i ett enat Irland. På ett liknande sätt är den vanligaste formen av sionism övervägande världslig och baserad på judisk kultur och judisk etnicitet, även om religiös sionism existerar och påverkar många. Inom den islamiska världen återfinns panislamismen. Sedan delningen av det brittiska Indien har indisk nationalism ofta förknippats med hinduism, trots att det också finns en världslig och anti-kommunalistisk variant. I det moderna Indien har en nutida form av hinduisk nationalism (Hindutva) varit vanlig bland anhängare till partiet Bharatiya Janata och till Rashtriya Swayamsevak Sangh. En religiös nationalism som karakteriseras av gemensam tillhörighet till ortodox tro och nationella ortodoxa kyrkor är fortfarande vanlig i många stater i Östeuropa och i den Ryska federationen.

Pan-nationalism

Pan-nationalism är vanligen en etnisk och kulturell nationalism, men ”nationen” består av en grupp av besläktade etniska grupper och kulturer, såsom de turkiska folken. Ibland tillämpas pan-nationalism på ”mono-etnisk nationalism” när den nationella gruppen är spridd över ett stort område och flera stater, såsom i pangermanism.

Diaspora-nationalism

Med diaspora-nationalism (eller som Benedict Anderson uttrycker det ”long-distance nationalism”) menar man vanligen nationalistiska känslor bland en diaspora som till exempel irländarna i Förenta staterna, eller libaneserna i Nord- och Sydamerika och Afrika, och armenierna i Europa och Förenta staterna. Anderson hävdar att denna sorts nationalism fungerar som en ”osynlig berggrund” för människor som vill uppleva en nationell samhörighet, men som inte egentligen vill lämna sitt samhälle i förskingring. Den grundläggande skillnaden mellan pan-nationalism och diaspora-nationalism är att medlemmar av en diaspora, per definition, inte längre bor i sitt etniska eller nationella hemland. I det speciella fallet sionism förespråkar den nationella rörelsen migration till det angivna nationella hemlandet vilket skulle medföra att diasporan upphörde om det genomfördes till 100 %.

Auktoritär nationalism

Motstånd mot demokrati och liberalism var ett av den auktoritära nationalismens kännetecken. Den tog därvid upp mycket tankegods från den auktoritära konservatismen i det tidiga 1800-talet. Dit hörde föreställningar att staten var en bärare av en historisk mission. En annan var tanken om staten som en organism, i vilken monarken företrädde statsviljan. I den vetenskapliga litteraturen kallades den också "statsnationalism" eller "intragral" (altervativt "integrativ") nationalism (av forskare som Carlton H. Hayes och Peter Alter). "Integral" betyder att individer och grupper skall fullständigt underordnas det nationella intresset. Detta intresse uttrycks inte av folket. Det är staten som företäder nationens historiska mission. Inåt skall staten vara stark och auktoritärt styrd, utåt skall den vara stark, behärskande och expansiv. I dess förlängning finns imperialismen. Den har beskrivits som en nationalism som inte sätter gränser från den egna statens expansion.

Den auktoritära nationalismen formuerades före och efter sekelskriftet 1900 i Tyskland, Frankrike och Ryssland. De ledande tyska teoretikerna var Heinrich von Treitschke, Oswald Spengler och Carl Schmitt; de ledande franska var Maurice Barrès och Charles Maurras. Maurras var intellektuell ledare för den monarkistiska rörelsen Action française.

Nationalisterna angrep demokratin och parlamentarismen därför att systemet byggde på splittring, oenighet och partistrid. Därmed hindrades den överordnade nationella viljan att komma till uttryck. Mot demokratins politiska jämlikhet ställde de en "organisk" samhällsuppfattning: Samhället sågs som en naturlig hierarki av över- och underordnade grupper.

Imperialism och nationalism

Nationalism som ideologi är inte expansionistisk i princip ^{[källa behövs]}. Varje nation har sitt hemland och om detta är säkrat har nationen inga ytterligare territoriella krav. Imperiernas existens i Europa fördömdes av 1800-talets nationalister. Trots detta kombinerade några av dem detta med en aggressiv imperialism utanför Europa i vad som sågs som ”ociviliserade” territorier, särskilt i Afrika. De insisterade samtidigt på att landets öde var att vara en kolonialmakt. Med avkoloniseringen som följde på det andra världskriget accepterades i stort sett principen att en nations territorium är begränsat ^{[källa behövs]}. Detta stoppade inte militära operationer utomlands, men de är nu i regel åtföljda av reservationer att det inte finns någon avsikt att erövra territorium.^{[källa behövs]}

Nationalismen ur ett historiskt perspektiv

Medan de flesta är tämligen överens om att nationalismen, såsom en politisk ideologi, inte är äldre än upplysningen och franska revolutionen, råder det olika meningar om nationella identiteters ålder, betingelser och historiska framväxt. Sverker Sörlin urskiljer i boken Nationens röst tre huvudriktningar inom nationalismforskningen, som han benämner funktionalism, historism, primordialism ^[6]. Till dessa skolor kan också läggas den konstruktionistiska/modernistiska.

Den funktionalistiska skolan

Den funktionalistiska synen betonar kommunikationer och nätverks (såsom tidningar och järnvägar) betydelser för framväxten av begrepp som nation och nationalitet, och representeras av historiker som Karl W. Deutsch och Ernest Gellner.

Den primordialistiska skolan

Den primordialistiska ser sådant som etnicitet och nationell identitet som uttryck för någonting djupt naturligt och alltid givet, och betonar den moderna nationalismens rötter i äldre patriotiska föreställningar, och hit hör enligt Sörlin historikern Anthony D. Smith och i viss mån Hugh Seton-Watson. Påståendet att Smith skulle betrakta etnicitet och nationell identitet som något för alltid givet är dock grovt felaktigt^{[källa behövs]}, och en mer reell vattendelare går istället mellan dem som ser nationell identitet som ett helt igenom modernt påfund (d v s i allt väsentligt en 1800-talsskapelse, ex Gellner, Hobsbawm) och de som ser den som en fördjupning och vidareutveckling av äldre etnisk nationalpatriotism. Dessa två ståndpunkter benämns stundom för den modernistiska respektive ”ethnicistiska” skolan (efter Smiths begrepp ”ethnie”).

Den konstruktivistiska/modernistiska skolan

Den konstruktivistiska eller modernistiska skolan ser "nationell identitet" som någonting konstruerat, inlärt och en gemenskapsfrämjande process. Detta innebär inte per definition att den är falsk eller osann, utan endast skapad och hit hör ex Benedict Anderson och Eric Hobsbawm.

De senaste decennierna har den modernistiska skolan varit helt dominerande, men nyare empirisk historisk forskning, inte minst från Sverige (se nedan), har givit betydande stöd för den etnicistiska ståndpunkten. Detta har resulterat i ett närmande mellan de två riktningarna, men fortfarande är åsikterna mycket divergerande när det kommer till frågan om huruvida ”vanligt folk” rörde sig med nationella eller etniska identiteter överhuvudtaget i äldre tid.

I Sverige har under 2000-talet ett flertal historiker (ex.vis Harald Gustafsson, Jonas Nordin, Jens Lerbom m.fl.) kommit med delvis ny, och uppseendeväckande forskning som på avgörande punkter vederlagt den modernistiska skolans teser om nationell identitet som ett modernt projekt. Dels har de kunnat visa på den moderna svenska identitetens rötter i medeltidens konsoliderande statsbildningsprocess, dels på en anmärkningsvärd spridning av nationsidentiteten hos en bredare menighet redan på 1500-talet.

Nutida svenska historiker som fortsatt hävda den modernistiska skolan är Magnus Rodell, Torkel Jansson, Gunnar Broberg och Henrik Höjer, medan ex Monika Edgren intar en slags mellanställning.

Genus och nationalism

Forskning om nationalism bortsåg länge från kön. Detta var förstås det vanliga inom de flesta forskningsområden, men kanske var försumligheten på detta område mer utdragen än inom många andra samhällsvetenskapliga och historiska forskningsfält. Hos de äldre klassikerna i nationalismforskning - Carlton H. Hayes, Hans Kohn, Hugh Seton-Watson, och till och med hos senare auktoriteter som Benedict Anderson, Ernest Gellner och Eric Hobsbawm, vilkas arbeten utkommit under 1980- och 1990-talen - skall man söka länge innan man hittar kommentarer om (socialt) kön eller, efter den internationella beteckningen "gender" (genus). En förklaring är givetvis att politik nästan per definition varit en manlig sfär, alltsedan det grekiska polis, där den medborgerliga traditionens rötter finns. En av de historiker som förhållandevis tidigt uppmärksammade kvinnor, kön och nationalism som ett angeläget område var den norska historikern Ida Blom.

Folklore och nationalism

Studiet av folklore är en produkt av romantiska och nationalistiska strömningar under senare delen av 1700-talet och 1800-talet. Till romantikens idévärld hör tanken om att vända "tillbaka till naturen", dvs. till landsbygden för att finna konstyttringar som var ursprungliga, genuina, okonstlade. I de länder där detta kunde förenas med en växande offensiv nationalism fick folklorestudiet starkast förankring i samhället. Det rör sig om länder som inte existerade som självständiga enheter under första halvan av 1800-talet: Tyskland, Finland, Norge. Där fick folkloren status som kulturell bas för nationsbygge. Under 1900-talet har folkloren fått samma status av att utgöra skönlitterärt historiskt arv på det inhemska språket i såväl republiken Irland som i de nya staterna i Afrika.

I Sverige har folkloren inte använts i nationalistisk riktning i samma utsträckning. Delvis har vikingasymboliken och Gustav Vasa-, Gustav II Adolf- och Karl XII-romantiken fyllt denna funktion som nationell symbol på lokal och regional nivå. I vissa fall har regional folklore fått representera på nationell nivå, t.ex. genom att skapa en bild av Dalarna som företrädande en särskilt ursprunglig svenskhet.

Den färöiska nationalismen byggdes till stor del upp kring balladgenren. På Island byggdes nationalismen däremot upp kring den medeltida sagalitteraturen, varför muntlig folklore inte fick samma betydelse; tvärtom såg t.ex. den folkliga sånggenren rimur som symptom på en låg kulturell nivå.^[7]

Nationalismens konstnärliga uttryck

Nationalistiska idéer har inspirerat konsten, se nationalromantik och nationalmonument. Simon Schama, Stephen Daniels, Andrew Hemingway och Maunu Häyrynen har skrivit om bilder och bildspråk som nationella symboler. Man har undersökt olika inventarier som har använts för att hävda och legitimera nationstillhörighet. Flera av dessa studier har följt konstens, kulturhistoriens eller kulturgeografins parametrar.

Etnicitet kontra nationalism

Nationalism och etnicitet är besläktade begrepp, som ibland dock står i konflikt med varandra. I samhällen där nationalismen framför allt presenteras som en opartisk, formalistisk och universalistisk ideologi byggd på byråkratiska rättviseprinciper, framstår etnicitet och etnisk organisering som en motpol till, och ett hot mot, nationalismen. Detta är en vanlig situation i många afrikanska länder, som har en helt annan historia än de europeiska länder där nationalismen skapades. Afrikanska länder kan sällan hänvisa till någon etnisk gemenskap i sin nationella ideologi. De har utvecklats från stamsamhällen via kolonier till moderna stater, medan europeiska stater i stort sett utvecklats från feodala imperier till moderna stater.

Enligt etniska ideologier bör man hjälpa medlemmar av sin egen etniska grupp. I fleretniska samhällen framstår nationalismen som en universalistisk ideologi som idealt ska kunna garantera formell rättvisa och lika rättigheter för alla, oavsett vilken etnisk grupp de tillhör.

I samhällen där en hegemonisk grupp betraktar sig som statsbärande kan nationalismen snarare komma att uppfattas som en partikularistisk - ojämlik - ideologi, där utstötningsmekanismerna kan vara mer synliga än utjämningsmekanismerna. Nationalismen och nationalstaten skapar å ena sidan vida, abstrakta gränser i förhållande till människor som inte är medlemmar av nationen - alltså minoriteter och utlänningar. Denna dubbelhet kallas ofta för "nationalismens janusansikte".^[8]

Referenser

Noter

1. ↑ Sveriges rötter - en nations födelse, fil dr Ingmar Stenroth, Bokförlaget Atlantis, Wallin & Dalholm Boktryckeri, Lund 2005 ISBN 91-7353-047-6 s.21
2. ↑ Bra Böckers Lexicon, 1978 s. 302
3. ↑ Bra Böckers Lexicon, 1978: s. 302
4. ↑ [1]
5. ↑ [2]
6. ↑ Sörlin, Karlsson & Pettersson 2001
7. ↑ Arvidsson 1999, s. 188f. Se även Folklore och nationsbyggande i Norden. Red: Lauri Honko (1980) och Folklore, Nationalism, and Politics. Red: Felix Oinas (1978). James Dow och Hannjost Lixfeld diskuterar i The Nazification of an Academic Discipline (1994) användningen av folklore i det nazistiska Tyskland.
8. ↑ Eriksen 2000, s. 310f.

Litteratur

• Abizadeh, A. 2002. "Does Liberal Democracy Presuppose a Cultural Nation? Four Arguments." American Political Science Review 96 (3): 495-509.

-2004. "Liberal Nationalist versus Postnational Social Integration." Nations and Nationalism 10(3): 231-250.

• Anderson, B. 1991. Imagined Communities. ISBN 0-86091-329-5 .

-1998. The Spectre of Comparison: Nationalism, Southeast Asia and the World. London: Verso. ISBN 1-85984-184-8 .

- 2000. 1991. Den föreställda gemenskapen. Reflexioner kring nationalismens ursprung och spridning. Daidalos. Göteborg.

• Arvidsson, Alf. 1999. Folklorens former. Studentlitteratur. Lund
• Bra Böckers Lexicon (Swahn, J-Ö. red), 1978. Band 16 METS-NEG, "Nationalism". Bokförlaget Bra Böcker AB. Höganäs.
• Eriksen, Thomas Hylland. 2000. Små platser - stora frågor. Nya Doxa: Nora.
• Gustafsson, H. 2000. Gamla riken, nya stater. Statsbildning, politisk kultur och identitet under Kalmarunionens upplösningsskede 1512-1541. Atlantis. Stockholm.
• Hall. P. 2000. ”Den svenskaste historien. Nationalism i Sverige under sex sekel”. Carlssons förlag. Stockholm
• Kymlicka, W. 1995. Multicultural Citizenship. Oxford University Press. ISBN 0-19-827949-3 .
• Larsson, R. 1994. Politiska ideologier i vår tid. Studentlitteratur. Lund.
• Mill, J. S. 1861. Considerations on Representative Government.
• Miller, D. 1995. On Nationality. Oxford University Press. ISBN 0-19-828047-5 .
• Nordin, J. 2000. Ett fattigt men fritt folk. Nationell och politisk självbild i Sverige från sen stormaktstid till slutet av frihetstiden. Symposion. Eslöv.
• Patten, A. 1999. "The Autonomy Argument for Liberal Nationalism." Nations and Nationalism. 5(1): 1-17.
• Renan, Ernest. 1882. "Qu'est-ce qu'une nation?"
• Smith, A. D. 1986. The Ethnic Origins of Nations London: Basil Blackwell. pp 6–18. ISBN 0-631-15205-9 .
• Sörlin, S.,Karlsson, I. & Pettersson, R. 2001.Nationens röst: Texter om nationalismens teori och praktik. SNS förlag. Stockholm
• Tamir, Y. 1993. Liberal Nationalism. Princeton University Press. ISBN 0-691-07893-9

Se även

• Nation
• Nationalitetsprincipen
• Patriotism
• Nationalromantik
• Nationalistiskt parti

Externa länkar

• Nationalismens historia och nutida roll
• Tidskriften Axess Nr 6, 2005, Tema: Den seglivade nationen
• "Svensk identitet har djupa rötter"
• "Nationens överraskande uthållighet", Tobias Harding, En understreckare om teoretikern Anthony D. Smith