Oswald Spengler
Från Rilpedia
Oswald Spengler, född 29 maj 1880, död 8 maj 1936, tysk filosof.
Huvuddragen i Spenglers teorier kan härledas till de utvecklingsteorier, som var västerlandets filosofiska arv efter Friedrich Hegel, och i vilken tradition även Karl Marx, Herbert Spencer och Henri Bergson verkade. Till skillnad från dessa tre var han påverkad av Nietzsches teori om alltings eviga återkomst, fastän de storheter han studerade var historiska civilisationer och inte individer. Den historiesyn som Spengler företräder är närmast mystisk, och är i grunden ett utslag av hans tro på den historiska utvecklingens naturliga cykel; detta i motsats till den linjära tidsuppfattningen. Han var en förespråkare för tysk hegemoni, och var i ideologiskt hänseende konservativt revolutionär.
Spengler är mest känd för sitt verk Västerlandets undergång i två volymer (1918–22). Han ställer de tyska dygderna gentemot Englands individuella konkurrens och Frankrikes egalitarism. Denna "preussiska anda", ännu mer beskriven i Preussentum und Sozialismus (1921), innebär att den suveräna makten innehas av en organisk helhet som individen uppgår i, en "kosmisk" total enhet som man hemfaller åt med hela sin varelse. Denna den tyska nationens mytologiska själ grundar sig enligt Spengler i historiska traditioner och idémässiga värden snarare än i biologin som nationalsocialisterna hävdade.
En av grundtankarna i Västerlandets undergång var att världshistorien som sådan saknar riktning och att alla försök att betrakta den som en utveckling från lägre kulturformer till högre var dömda att misslyckas. Istället var all mänsklig framgång resultatet av ett fåtal historiska högkulturer som till exempel den grekisk-romerska, den indiska, den kinesiska, den egyptiska och den västerländska. Dessa var inte bara åtskilda i tiden och rummet utan även av att skillnaderna i mentalitet mellan dem gjorde det i det närmaste omöjligt att kommunicera över kulturgränserna. Även till synes objektiva vetenskaper som matematik och naturvetenskap formades enligt Spengler av sin kulturs mentalitet.
I sådana resonemang är han närmast en föregångare till senare tiders idé- och teknikhistoriker. Tanken att världshistoria med nödvändighet skrivs från en specifik kulturs horisont har blivit något av en etablerad sanning i vår tids akademiska och politiska diskurs. Även Spenglers föreställningar om fundamentalt åtskilda kulturer drivna av skilda mentaliteter och med inbördes oöversättliga världsbilder har emellertid sina paralleller i våra dagar. En sådan parallell är Samuel P. Huntingtons Civilisationernas kamp. Inte heller tanken att andra regioner är på väg att passera Västerlandet i utveckling är frånvarande i vår samtid.
För Spengler innebar varje högkultur att ett specifikt sätt att tänka, känna och betrakta världen uppnådde stabil dominans och manifesterade sig i ett samhälle som därmed höjde sig över och skiljde sig ifrån resten av mänskligheten. Högkulturerna kännetecknades av sin kreativitet och snabba utveckling av nya kulturella former. Europa hade hittills sett tre sådana högkulturer: den antika, den arabiska och den västerländska. Dessa hade i sin tur karaktäriserats av tre från varandra helt skilda mentaliteter: apollinsk, magisk och faustisk. Faustisk västerländsk kultur karaktäriserades av en världsbild baserad på ett oändligt rum kombinerad efter en strävan mot evigheten, i termer av såväl territoriell och ekonomisk expansion som vetenskaplig förståelse. Naturvetenskapen, och i synnerhet den moderna fysiken, var alltså en direkt produkt av en faustisk världsbild. Även historicismen var emellertid fautsisk, liksom föreställningen om varje människas liv som en berättelse om personlig utveckling. Biografin, romanen och självbiografin blev därmed typiskt faustiska litteraturformer.
Den västerländska kulturen hade emellertid sett sin gryning så sent som kring år tusen. Såväl kristendomen som den antika filosofin var däremot fundamentalt främmande element som tagits över från andra högkulturer. De tolkningar som gjorts av dessa inom senare tiders västerländska tänkande var emellertid ofta rent faustiska, helt enkelt därför att de var produkter av sin omgivning och ingenting hade gemensamt med de fenomen de ansågs tolka. Jesus av Nazareth var alltså visserligen ”magisk” och Sokrates antik. Korståg, skolastik och katolsk aristotelisk filosofi var däremot produkter av det faustiska Västerlandet.
Spengler vänder sig i sin civilisationskritik mot penningens makt över det konkreta livet. Kampen för nationens själ måste, enligt honom, därför utkämpas mot ett "inre England", det vill säga finansintressena och den liberalt demokratiska Weimarrepubliken. I sitt sista verk skriver han att socialismen bara är de fattigas form av kapitalism, och redan i Västerlandets undergång kritiserar han den fria pressen.
Enligt Spengler är kampen för "det möjligas konst" genom "kosmiska enheter" som varken är "borgerliga" eller "plebejiska" ingenting annat än livets själva väsen. Detta högre förenande mål innebär plikt, gärning och försakelse. På samma gång är hans teorier en uppgörelse med upplysningens linjära tids- och rumsuppfattning. Den myt om den "faustiska" människan som Spengler förespråkar finner han inte bara i den germanska hjältediktningen utan i olika kulturer, epoker och länder – inte minst i den indiska religionens Mahabharata och hos de japanska samurajerna.
Herbert Tingsten talar om Spenglers inflytande på nazismen i Begreppet "socialism" i nationalsocialismen, och skriver att skillnaderna är å ena sidan betydande mellan denne och nazismen och att vissa ledare skarpt kritiserat vissa av hans verk. Å andra sidan, skriver Tingsten, har Preussentum und Sozialismus varit "vägledande för många av det tredje rikets teoretiker".
Spengler röstade först på nazisterna, men tog sedan tillbaka sitt stöd, och blev slutligen antinazist. I hans sista verk, Jahre der Entscheidung, var brytningen total och ledde till att han landsförvisades av nazisterna. Trots hans personliga ställningstagande mot nazismen, har han fått rykte om sig genom att han med vissa verk kom att påverka de tyska nazisternas tankevärld.
Innehåll |
Övrigt
- Skådespelaren och manusförfattaren Harold Ramis berättade under en DVD-kommentar att han tog efternamnet till sin rollfigur Egon Spengler i Ghostbusters och förnamnet Egon från en klasskamrat till Harold Ramis på Senn High School vid namn Egon Donsbach, som var en ungersk flykting. [1]
Bibliografi
- Der Untergang des Abendlandes (1918–22; 1–2)
- Preussentum und Sozialismus (1921)
- Der Mensch und die Technik (1931)
- Jahre der Entscheidung (1934)
Svensk bibliografi
- Preusseri och socialism (Stockholm, 1921)
- Människan och tekniken : bidrag till en livsfilosofi (övers. av Kerstin Måås, Stockholm, 1931)
- Avgörande år: Tyskland och den världshistoriska utvecklingen (övers.: N. G. Liliequist, Sthlm, 1934)
- Västerlandets undergång : konturer till en morfologi om världshistorien (övers.: Martin Tegen, Stockholm : Atlantis, 1996-1997)
Referenser
- ↑ Ghostbusters DVD-kommentar
