Germaner

Från Rilpedia

(Omdirigerad från Germansk)
Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
Germanernas utbredning från år 750 f.Kr. fram till Kristi födelse.

██  Före 750 f.Kr.

██  Fram till 500 f.Kr.

██  Fram till 250 f.Kr.

██  Fram till Kr.f.

(Källa: Putzger, Historischer Atlas, 1954)

Germaner är ursprungligen en romersk term på indoeuropeisk-talande människor i Nordeuropa som kan identifieras genom dess användande av germanska språk som utvecklats från urgermanskan. Termen har haft olika innebörd under olika epoker och i olika kontext som kan avse bland annat språk, religion, kultur och geografisk läge.

  1. Under antiken och i synnerhet i samband med det romerska riket avses de germanstammar som bebodde centrala och norra Europa och som hotade och till slut bröt ned det romerska riket.
  2. Från medeltiden och framåt de kristna länder och folk som dominerade i norra Europa: Skandinavien, Tysk-romerska riket, Storbritannien.
  3. Under modern tid kan germaner avse de människor som talar germanska språk (vilket bland annat inkluderar svenskar).

Arkeologisk och lingvistisk forskning tyder på att ett folk eller ett antal stammar med en gemensam kultur under bronsåldern (1000500 f.Kr.) bebodde nordvästra Tyskland och södra Skandinavien. Den långa närvaron av germanska stammar i södra Skandinavien bekräftas av bristen på ortnamn som kan associeras med något förindoeuropeiskt språk. Denna kulturella grupp som uppstod och började sprida sig utan några plötsliga avbrott kan åtskiljas från kelterna som vid denna tid levde kring Donau och Alperna. Typiska germanska särdrag från denna tid utgör små, självförsörjande bosättningar och en ekonomi som nästan uteslutande baserade sig på boskapsskötsel.

Lingvister som utgått från historiskt kända germanska språk har föreslagit att denna grupp talade urgermanska, en tidig gren på det indoeuropeiska språkträdet. Germanstammarna i Europa talade olika dialekter av samma språk och hade en besläktad mytologi vilket framgår av till exempel Beowulf och Völsungasagan. Den kändaste varianten av denna forntro utgörs av nordisk mytologi. Att en gemensam identitet existerade bekräftas också av att de hade ett gemensamt ord för icke-germaner, ”Walha”, från vilket många lokala namn härstammar: Wales, Valais, valloner och Valakiet.

De germanska stammarna saknade en gemensam politisk struktur och varje stam styrdes av en ledare som antingen ärvde sin position eller valdes till den. Dock talade Tacitus år 98 om ett folk, bosatt i ett område som tros vara kring Mälaren, som var uppdelat i flera stammar men hade en gemensam kung.

Innehåll

Germaner och romerska riket

Germanernas utbredning år 50 f.Kr., 100 e.Kr. och 300 e.Kr. Utbredningen av Romarriket visas också: 68 f.Kr. och 117 e.Kr. (källa: Putzger, Historischer Atlas, 1954)

I slutet av 100-talet f.Kr. beskriver romerska källor hur Gallien, Italien och Spanien invaderades av germanska stammar vilket kulminerade i strider med det då ännu republikanska Rom. Sex decennier senare utnyttjade Julius Caesar det germanska hotet som en förevändning att annektera Gallien. Under det första århundradet e.Kr. ger skrifter av Caesar, Tacitus och andra romerska författare en bild av hur germanerna delat upp sig i olika stamgrupper:

Istvaeonerna, herminonerna och ingvaeonerna brukar kollektivt benämnas västgermaner och germanerna i Skandinavien kallas nordgermaner. Dessa olika grupper utvecklade förmodligen olika germanska dialekter som utgör grunden för de olika germanska språken än idag.

När Rom expanderade fram till Rhen och Donau och inkorporerade flera keltiska områden i imperiet stötte de på dessa olika germanska stammar och klumpade ihop hela under benämningen Germania. Germanerna befann sig stundtals i krig med Rom men ett handelsutbyte, allianser och ett kulturellt utbyte förekom också.

Det avgörande slaget vid Teutoburgerskogen år 9 e.Kr

Germania libera (det fria Germanien) var beteckningen på området mellan Rhen, Östersjön, Weichsel och Donau och målet var ett införlivande med romersk politik. Denna plan omintetgjordes tillfälligt i och med slaget i Teutoburgerskogen år 9 e.Kr., då kommendanten över Rhenarmén Publius Quinctilius Varus, som hade till uppgift att organisera landet mellan Rhen och Elbe, med mer än 20 000 man krossades i ett välplanerat bakhåll i ett oländigt skogsparti Teutoburgiensis saltus. Den germanska styrka som utförde bakhållet bestod av en sammanslutning från flera olika stammar och leddes av en german vid namn Arminius som tidigare tjänstgjort i de romerska legionerna och som därför väl kände till romarnas taktik och stridsteknik. Då romerska legioner under Germanicus befäl sex år senare trängde fram till platsen 'detta sorgens hemvist, lika hemskt för ögat som för minnet', vilade kommendanten Varus och hans soldater på den plats där de stupat, deras kvarlevor multnade ovan jord – enligt antik åskådning, den bittraste lott en människa kunde utsättas för. Slaget i Teutoburgerskogen blev enligt många bedömare helt avgörande för Västgermaniens fortsatta utveckling och på lång sikt för hela det framtida Europas etnografiska karaktär.

Germania inferior och Germania superior kallades de båda under Domitianus regering inrättade provinserna/kommandobaserna (cirka 90 e.Kr.) på Rhens västra sida, vilka i huvudsak befolkades av starkt keltiserade germanstammar.

Det romerska rikets sönderfall

Under 400-talet inleddes en omfattande folkvandring bland de germanska stammarna och germaner invaderade det romerska riket och drevs till England, Frankrike, Spanien, runt hela Medelhavet och till och med i Afrika. En konsekvens av folkvandringen blev att de obebodda områdena blev allt färre och att de olika stammarna började inkräkta allt mer på varandras landområden. Nomadiserande folk tvingades bli bofasta och med de fasta bosättningarna kom vandrandet att ersättas av expansion. Att förlora i strid mot sin granne innebar att man antingen blev tvungen att sprida sig bort från honom eller låta sig assimileras med honom och på så vis började nationer att uppstå. I Danmark sammansmälte danerna med jutarna, i Sverige götarna med svearna, i England anglerna med saxarna.

Några av de germanska stammarna brukar få skulden för det romerska imperiets fall i slutet av 400-talet. Sedan 1950-talet har dock historiker och arkeologer slutat se folkvandringen som en invasion av ett Rom i förfall utan istället som ett samarbete där germaner försvarade områden som centralmakten inte längre var i stånd att administrera. Rom hade i själva verket rekryterat germaner från sina limes, det vill säga romerska rikets gränser, sedan lång tid och flera germaner, till exempel Odovakar, hade redan klättrat högt upp i den romerska hierarkin. Rom började efter en tid att rekrytera hela stammar och gav deras ledare officiella poster. Rollen att bidra till imperiets försvar övergick snart till administration av regioner och provinser för att slutligen, när det romerska administrationsväsendet etablerats bland germanerna, utgöra en del av den verkliga makten i imperiet.

Under 500-talet hade de nya staterna som kontrollerades av en romersk kung och en adel från någon av de germanska stammarna redan blivit etablerade. Till och med i Italien blev Odovakar och efter honom Theoderik den store accepterade som legitima arvtagare till Rom av såväl romerska medborgare som goter.

Kristnandet

Ostrogoterna, visigoterna och vandalerna kristnades medan de fortfarande befann sig utanför det romerska rikets gränser men antog arianismen snarare än den katolska läran. Det främsta skriva dokument som återstår på det gotiska språket är den bibelöversättning som gjordes av Wulfila, den missionär som omvände goterna, främst bevarad i form av Silverbibeln. Langobarderna kristnades inte förrän efter att de slagit sig ned inom romerska riket men tog till sig den kristna läran från arianska germaner.

Frankerna omvändes direkt till den katolska läran utan en mellanperiod som arianer. Senare skulle frankiska missionärer och soldater ledda av Karl den store med våld tvinga omvändelsen på sina saxiska grannar i norr.

Nordgermanerna bevarade länge den gamla hedniska germanska livsstilen och var de sista av denna folkgrupp som kristnades.

Källor


Se även

Personliga verktyg