Från Rilpedia

Denna artikel behöver fler källor för att verifieras. Förbättra gärna artikeln genom att lägga till fler pålitliga källor (använd helst fotnoter) Material som inte är verifierbart kan ifrågasättas eller tas bort.

Sokrates (grekiska Σωκράτης, Sōkrátēs), född cirka 470 f.Kr., död 399 f.Kr.,^[1] var en klassisk grekisk filosof från Aten. Sokrates tillerkänns som en av grundarna till västerländsk filosofi, han är en gåtfull figur som endast är känd genom sina studenters redogörelser. Platons dialoger är de mest innehållsrika källorna, som överlevt sedan antiken, för Sokrates.^[2] Genom porträtteringen i Platons dialoger har Sokrates blivit ryktbar för sina bidrag inom etikens område. Det är genom Platons beskrivningar bilden av Sokrates gärningar inom områdena kunskapsteori och logik visades och de influerade Platons idéer och angreppssätt och har fortsatt att stå som grund för en stor del av den väterländska filosofin som följde.

Sokrates dömdes till döden av Atens folkförsamling, anklagad för att förleda ungdomen och förneka gudarna, och avrättades för detta påstådda brott.

Innehåll 1 Sokrates liv och meningar 2 Betydelse för filosofin 3 Noter 4 Fortsatt läsning 5 Externa länkar

Sokrates liv och meningar

De huvudsakliga källorna till vår kunskap om Sokrates person och filosofi är vad som berättas om honom av filosoferna Platon och Aristoteles, militären och skriftställaren Xenofon samt i viss mån dramatikern Aristofanes.

Platon och Xenofon var båda elever till Sokrates, men de tecknar rätt olika porträtt av honom.

Sokrates är huvudpersonen i de flesta av Platons filosofiska dialoger, och man antar att den litterära figuren Sokrates i dessa dialoger vanligen är språkrör för Platons tankar, snarare än för den verklige Sokrates egen filosofi. Samtidigt är det ytterst vanligt att även tänka sig att Platons tidiga verk (Mindre Hippias, Alkibiades 1, Försvarstalet, Euthyfron, Kriton, Större Hippias, Charmides, Laches, Lysis, Protagoras och Gorgias) ger en träffande bild av Sokrates särpräglade filosofiska metod och i viss mån av hans filosofiska ståndpunkter. De allmänna bilden av Sokrates och hans filosofi i dessa tidiga dialoger stämmer nämligen väl överens med den bild som de tre andra källorna ger av honom.

Flera av Xenofons skrifter handlar om Sokrates: bland annat Sokratesbiografin Memorabilia (Sokratesminnen) samt Gästabudet och Försvarstalet, som väl är skrivna i medveten motsättning till Platons dialoger med samma namn. (Sokratesminnen samt både Platons och Xenofons Gästabudet finns översatta av Ebbe Linde i samlingsvolymen Sokrates på fest och i vardagslag, Natur och kultur, 1985.)

Platons och Xenofons porträtt av Sokrates tecknades efter hans död; men redan i sin livstid figurerar Sokrates i komediförfattaren Aristofanes skådespel Molnen från 423 f.Kr. Detta anses allmänt vara en parodisk nidbild av Sokrates, som inte gör honom rättvisa, men som däremot kan ge en god bild av hur han uppfattades av många atenare. (Det kan dock anmärkas att Søren Kierkegaard i sin tidiga bok Om Begrebet Ironi med stadigt Hensyn til Socrates (1841) argumenterar för att Aristofanes är den som ger oss det mest verklighetstrogna porträttet av den historiske Sokrates.)

Aristoteles var Platons främste och mest självständige elev. I sina skrifter lämnar han uppgifter om många tidigare filosofer och deras filosofi, bland andra Sokrates. Exempelvis säger han i boken Metafysiken att Sokrates inte intresserade sig för naturfilosofi utan för etiken och i första hand karaktärsdygderna, att han var den förste som frågade efter allmängiltiga definitioner av karaktärsdygderna, det vill säga efter dygdernas sanna innersta beskaffenhet, för att utifrån denna kunskap sedan kunna dra säkra slutsatser i etiska frågor, men att han samtidigt trodde att man kunde ledas till insikt i dygdernas sanna natur genom att studera konkreta exempel på dem samt att det inte var han som var upphovsman till idéläran (vilket Platons dialoger annars kunde ge sken av).

Sokrates besökte också oraklet i Delfi och fick där veta att han var den visaste mannen. Det trodde han inte på och pratade därför med den tidens vise. Han förstod att de ansåg sig ha kunskap om saker de inte visste något om, och då gick det upp för honom att han var visast eftersom han inget visste. Därifrån kommer talesättet: Klokast är den som vet vad han inte vet.

Sokrates undervisade på sitt speciella sätt. Han gav inga svar utan ställde ledande frågor till sina elever vilket gjorde att de själva kunde resonera fram sina egna svar. Sokrates är enligt vissa källor den förste som kallat sig filosof (älskare av visdom). Sokrates undervisade gratis till skillnad från sofisterna, de grekiska vishetlärarna.

Det finns massor med rykten och påståenden om Sokrates. Bland annat sägs han ha varit liten, tjock och ovanligt ful. Enligt vissa källor var Sokrates ogift hela livet, enligt andra var han gift med Xantippa, som lär ha varit en riktig ragata. Han påstås även ha varit i det närmaste okänslig för kyla och fysisk ansträngning, och det sägs att han kunde bli stående i timtal och bara grubbla, helt omedveten om omvärlden. Ofta talade Sokrates till sin inre röst, sin daimonion, när han tvivlade på att ett sätt att handla verkligen var riktigt.

Sokrates dömdes till döden för att ha, som det hette, "förlett ungdomen och försakat gudarna". Troligen var det egentligen ett straff för att han hade ifrågasatt den politiska ledningen. Vid detta tillfälle höll han ett berömt försvarstal (nedskrivet av Platon). Han fick chansen att få gå fri om han tog tillbaka allt han hade sagt sig stå för, men valde att hålla fast vid det han sagt och ta straffet. Han påstås själv ha druckit ur giftbägaren, en blandning med bland annat odört.

Betydelse för filosofin

Trots att så lite är känt om Sokrates tillmäts han så stor betydelse att många anser att filosofin tog en helt ny vändning med honom. Därför kallas de antika grekiska filosoferna före honom (Thales från Miletos, Pythagoras, Herakleitos med flera) vanligen "försokratikerna".

Noter

1. ↑ ”Socrates”. 1911 Encyclopaedia Britannica. 1911. http://www.1911encyclopedia.org/Socrates_%28philosopher%29. Läst 2007-11-14. 
2. ↑ Sarah Kofman (1998). Socrates: Fictions of a Philosopher. ISBN 0-8014-3551-X.

Fortsatt läsning

• Brickhouse, T.C. & Smith, N.D. (eds.) (2002). The Trial and Execution of Socrates: Sources and Controversies. Oxford University Press; Oxford, New York.
• Bruell, C. (1994). “On Plato’s Political Philosophy,” Review of Politics, 56: 261-82.
• Bruell, C. (1999). On the Socratic Education: An Introduction to the Shorter Platonic Dialogues, Lanham, MD: Rowman and Littlefield.
• for review of socratic irony see Kieran Egan The educated mind : how cognitive tools shape our understanding. (1997) University of Chicago Press, Chicago. ISBN 0-226-19036-6 p. 137-144
• Hanson, V.D. (2001). "Socrates Dies at Delium, 424 B.C.," What If? 2, Robert Cowley, editor, G.P. Putnam's Sons, NY.
• Luce, J.V. (1992). An Introduction to Greek Philosophy, Thames & Hudson, NY.
• Maritain, J. (1930, 1991). Introduction to Philosophy, Christian Classics, Inc., Westminster, MD.
• Robinson, R. (1953). Ch. 2: "Elenchus", Plato's Earlier Dialectic, 2nd edition (Clarendon Press, Oxford).
• Robinson, R. (1953). Ch. 3: "Elenchus: Direct and Indirect," Plato's Earlier Dialectic, 2nd edition (Clarendon Press, Oxford).
• Taylor, C.C.W., Hare, R.M. & Barnes, J. (1998). Greek Philosophers — Socrates, Plato, and Aristotle, Oxford University Press, NY.
• Taylor, C.C.W. (2001). Socrates: A very short introduction. Oxford: Oxford University Press.
• G.M.A Grube,(2002). " Plato, Five Dialogues". Hackett Publishing Company, Inc.

Externa länkar