Från Rilpedia

Schlieffenplanen gick ut på att tyskarna i första världskriget snabbt skulle besegra Frankrike genom att inta Paris och krossa den franska armén på cirka sex veckor, för att sedan anfalla Ryssland - som var allierat med Frankrike - och som mobiliserade långsamt.

Schlieffenplanen hade utarbetats av Alfred von Schlieffen, som lagt ner hela sitt strategiska geni i den. Hans plan var att åtminstone 90% av den tyska armén (som vid krigsutbrottet 1914 lär ha varit den bästa i Europa) skulle sättas in i väst, och av den skulle 10% gå rakt in i Frankrike för att lura den franska armén dit. Sedan skulle de återstående 90 procenten genomföra en blixtsnabb kroksväng genom södra Nederländerna, Belgien och i en båge genom Frankrike så att Paris kunde vinnas på vägen och därefter vidare i en bana ner emot Schweiz så att de franska soldaterna skulle stängas in i en säck mellan tyska trupper runt om sig, och därefter snabbt nedkämpas. Själva taktiken man drömt om att använda genom Belgien kan anses ha varit en föregångare till Blixtkriget, fast till fots.

Men Schlieffen dog 1913, ett år innan hans plan skulle visa sig användbar. Han efterträddes av von Moltke d.y., någon som Schlieffen aldrig skulle ha accepterat i livet. Moltke hävdade att Schlieffens plan var dårskap, och han lyckades övertala Tyskland att ändra planen. En större del av armén sattes in i öst, mot Ryssland, något som började likna ett tvåfrontskrig, som man satt in själva planen i för att undvika! Vidare jämställde Moltke styrkorna genom Belgien och rakt in i Frankrike så att de var av jämnstorlek, trots Schlieffens påstådda ord på dödsbädden: "Gör högerflanken stark!" (Högerflanken = styrkan som skulle genomföra blixtanfallet genom Belgien). Moltke drog dessutom om banan så att den inte gick genom Nederländerna.

När planen väl sattes i verket hade man inte räknat med en sak, kulsprutor. Det var inte längre bara att attackera och skjuta medan fienderna laddade, det satte de blysprutande maskinerna stopp för. Slaget om Frankrike och Verdun blev betydligt längre än tyskarna väntat, nämligen tio månader. Schlieffenplanens mål var att snabbt besegra Frankrike, eftersom man ville undvika ett tvåfrontskrig mot Frankrike och Ryssland.

Det är omöjligt att säga om Schlieffens ursprungliga plan hade fungerat bättre, men Moltke blev avskedad och Tyskland fick en dubbelfront.

Tyskland inledde första världskriget efter von Moltkes plan och den tyska armén körde hjälplöst fast i Belgien och Frankrike, vilket fick till följd att man åstadkom precis det som planen syftade till att undvika, nämligen ett tvåfrontskrig. Ingen kan med säkerhet säga att det hade gått annorlunda om man följt von Schliffens ursprungliga plan. Fullt klart är dock att man skulle ha nått längre in i Frankrike med en kraftigare högerflank.

Under mellankrigstiden utvecklade Heinz Guderian Scliffenplanen med von Moltkes erfarenheter i bakhuvudet och sina egna kunskaper om det framväxande pansarvapnet. Hans grundidéer var att pansarvapnet skulle skulle användas rörligt och snabbt kringå fientligt motstånd. Detta skulle hanteras av det efterföljande infanteriet. Dessutom skulle stridsvagnarna kraftsamlas och uppträda som enhetliga förband, inte som brukligt vid denna tid var nyttjas som understödsvagnar för infanteriet. Heinz Guderian publicerade sina idéer i boken Achtung Panzer på 1930-talet.

Under Operation Barbarossa kom den envetne Erich von Manstein att samarbeta med Guenter Blumentritt och Henning von Tresckow. Dessa utvecklade Heinz Guderians idéer och byggde en plan där man anföll längs tre anfallsriktningar. Pansarvapnet skulle kraftsamlas till Ardennerna för att tidigt skära av de franska och brittiska trupperna vid belgiska gränsen.

Adolf Hitler avslog inledningsvis von Mansteins förslag, men ändrade sig efter vissa modifieringar. Han fann dock von Manstein allt för omedgörlig varför denne sändes till östfronten och därmed inte själv fick delta i genomförandet.

Planen som Tyskland använde vid anfallet mot Frankrike benämndes nu Manstein-planen.

Man anföll med tre armégrupper och kraftsamlade pansararmékåren till Ardennerna under ledning av Heinz Guderian. Han fick nu möjligheten att se sina idéer från 'Achtung Panzer' genomföras. Planen var en fullständig framgång för tyska armén. Tyskland bröt igenom med alla tre armékårer, även den sydligaste bröt igenom Maginotlinjen. Meuse, som ansågs vara det största hindret, korsades av Erwin Rommel inom ett dygn och tyska armén stod vid Engelska kanalen inom fyra veckor.

När tyskarna anföll 1940 hade Frankrike fler och bättre stridsvagnar än Tyskland. Engelsmännen och fransmännen hade en större numerär än Tyskland. Trots detta blev resultatet förödande.

Tyskarnas taktik "Blitzkrieg" som tillämpades i Mansteinplanen och innan dess vid angreppet på Polen byggde på ett antal komponenter:

• Inledande flyganfall mot potentiella mål och infastruktur.
• Anfall på hela bredden för att engagera motståndaren samt skapa osäkerhet var huvudanfallet skall sättas in.
• Kraftsamla stridsvagnar till platser där man önskar genombrott. Snabb framryckning och kringå motstånd. Efterföljande förband slår motståndsnästen, engagerar fienden och förebygger därmed möjligheter till att återsamla och skapa möjligheter till motanfall.
• Avdela förband för att anfalla fiendens flanker. Detta för att hindra förband att återsamlas.
• Samordning på alla nivåer.
• Passera anfallsmålen utan att stanna.