Erwin Rommel

Från Rilpedia

Texten från svenska Wikipedia

Erwin Rommel
15 november 1891 – 14 oktober 1944
Generalfältmarskalk Erwin Rommel (1891-1944)
Födelseort	Heidenheim
Dödsort	Herrlingen
I tjänst för	Mall:Landsdata Tyskland (1871-1918)Kejsardömet Tyskland Mall:Landsdata Tyskland (1918-1933)Weimarrepubliken Mall:Landsdata Tyskland (1935-1945)Nazityskland
Tjänstetid	1911–1944
Grad	generalfältmarskalk
Slag/Krig	Första världskriget Andra världskriget - Fall Gelb - Ökenkriget - Slaget om Normandie
Utmärkelser	Pour le Mérite Järnkorset

Erwin Johannes Eugen Rommel, Ökenräven, född 15 november 1891 Heidenheim, Württemberg, Tyskland, död 14 oktober 1944 i Herrlingen (påtvingat självmord), var en tysk militär; generalfältmarskalk 22 juni 1942. Rommel tilldelades Riddarkorset av Järnkorset med eklöv, svärd och briljanter 1943.

Rommel blev mest känd som befälhavare för Afrikakåren, den tyska enhet i Nordafrika som stred mot britterna 1941–1943. Under hans ledning lyckades Afrikakåren besegra Storbritannien ett flertal gånger, tills förlusten vid slaget vid el-Alamein 15 km väster om Alexandria. Stor del av dess framgång brukar tillskrivas Rommels militärstrategiska sinne. Han kom att kallas "Ökenräven" (tyska Wüstenfuchs).

Rommel var även med och utformade Ardennerplanen 1940, i vilken Tyskland lyckades besegra Frankrike under bara ett par veckor genom att låta stridsvagnar slå igenom Ardennerskogen och på så vis kringgå Maginotlinjen.

Liv och karriär

Tidigt liv

Erwin Rommel jr. hade tre syskon: Karl, Gerhard och Helene. De var alla barn till rektor Erwin Rommel (död 5 december 1913), och dennes fru Helene (född von Luz).

Rommel tänkte som ung studera till ingenjör, men efter påtryckningar från fadern och ställd inför valet att bli antingen lärare eller officer, mönstrade han in efter realexamen som fanjunkare vid Infanteriregementet König Wilhelm (6. Württembergisches) Nr. 124 i Weingarten (Württemberg) i den tyska armén 1910.

Vid en bal på krigsskolan i Danzig träffade han Lucia Maria Mollin ("Lucie"), hon var då sjutton år gammal, som han gifte sig med år 1916. Tillsammans fick de en son, Manfred Rommel, som föddes 24 december 1928. Erwin Rommel blev dock snart förälskad i den tjugoåriga Walburga Stemmer, som han tillsammans med fick en dotter, Gertrud. Hon beskrevs som en nära släkting till familjen.

År 1914 (vid utbrottet av första världskriget) blev Rommel befordrad till "Leutnant" (fänrik). Rommel deltog de första dagarna av kriget i området runt Longuyon, vid Meuse och väster om Verdun. I september 1914 erhöll han järnkorset, 2:a klass och en befordran till "Oberleutnant" (löjtnant). Efter att han blivit sårad återkom han som kompanichef av 9. kompaniet, 124. infanteriregimentet vilket blev förflyttat till Argonne. Efter att han blivit sårad i benet blev han 1915 placerad som kompanichef vid Württembergischen Gebirgsbataillon. Bataljonen blev 1916 förflyttad till rumänska fronten och 1917 deltog han vid offensiven vid Isonzofronten, vid vilken de italienska trupperna led svåra nederlag. I oktober samma år stormade han med sina soldater Monte Matajur i de juliska alperna, vilket var höjdpunkten av hans insatser under första världskriget. I samband med detta erhöll Rommel det tyska kejsardömets högsta militära utmärkelse Pour le Mérite (även kallad Blauer Max). I januari 1918 blev Rommel placerad vid staben i "generalkommando 64" och blev i oktober befordrad till "Hauptmann" (kapten). Efter detta återvände han till 164. infanteriregementet.

Efter kriget stannade Rommel kvar i armén, och 1929 fick han tjänst som instruktör på infanteriskolan i Dresden. I oktober 1935 började han som lärare på krigsakademin i Potsdam. Han författade också den inom militära kretsar vida bekanta boken "Infanterie greift an" som skildrar hans upplevelser från första världskriget och de slutsatser han dragit på ett synnerligt målande sätt.

Andra världskriget

Rommel var en utmärkt lärare. Hans föreläsningar om infanteritaktik publicerades i bokform 1937. När Adolf Hitler läste boken blev han djupt imponerad och tilldelade honom militära uppdrag i Österrike, Tjeckoslovakien och senare även Polen. Rommel blev tilldelad en egen pansardivision, och i maj 1940 deltog han i invasionen av Frankrike. Rommels trupper förflyttade sig snabbare och längre än någon annan trupp någonsin gjort tidigare. Efter att ha nått Engelska kanalen styrde han söderut och stannade inte förrän han nådde gränsen till Spanien.

Efter sin succé i Frankrike blev Rommel 1 juli 1941 befordrad till general (General der Panzertruppen). När Mussolini bad om hjälp i Nordafrika utnämnde Hitler Rommel till generalöverste 30 januari 1942 och därefter till chef över Afrikakorps (senare utvidgad och omdöpt till Panzerarmee Afrika), som sedan oväntat lyckades driva britterna ut ur Libyen och hösten 1942 rycka fram till el-Alamein i Egypten. Nordafrika var då för länge sedan prisgivet av tyska krigsledningen, och Rommel saknade i allt väsentligt underhåll. Hans uppgift var egentligen att föra uppehållande strider och därmed binda brittiska styrkor i Nordafrika. Det var dock inte en av Rommels starka sidor, varför han i stället startade en offensiv. Vid el-Alamein var det emellertid stopp, och man kan ifrågasätta det kloka i att tvinga de numerärt överlägsna brittiska styrkorna till ett avgörande slag. När de amerikanska trupperna sedan landsteg i Marocko och Algeriet tvingades Rommel lämna Afrika. Hans trupper blev till stor del krigsfångar.

I början av 1944 blev Rommel kontaktad av generalöverste Ludwig Beck och Carl Goerdeler för att få hans stöd i julikomplotten. Rommel vägrade och ansåg att det fanns en risk att Hitler skulle bli martyr om han mördades. Han föreslog istället att Hitler skulle arresteras och dömas i domstol.

Rommel skickades nu till Frankrike att vidta försvarsåtgärder inför en allierad invasion. Rommel ansåg att de dåvarande fortifikationerna i Atlantvallen var otillräckliga och satte genast igång med att förstärka dem. Under hans ledning byggdes en sträng av bunkrar i armerad betong längs stränderna eller en bit inåt land för att rymma kulsprutor, pansarvärnsvapen eller lätt artilleri. Minfält och hinder för pansarfordon lades ut på själva stränderna och undervattenshinder och minor placerades en bit ut i vattnet för att förstöra landstigningsfarkoster innan de ens hann lasta av. Vid troliga landningsplatser för glidflygplan och fallskärmsjägare satte tyskarna upp pålar, så kallade Rommelspargel (Rommelsparris).

Men till och med Rommel var oförmögen att stoppa de allierade trupperna under Operation Overlord, och den 15 juli 1944 varnade Rommel Hitler att Tyskland var på väg att bli besegrat och uppmanade Hitler att avsluta kriget.

Rommels död

En minnessten vid platsen där Rommel begick självmord, utanför staden Herrlingen, Baden-Württemberg, Tyskland (väster om Ulm).

Då det efter 20 juli-attentatet mot Adolf Hitler 1944 upptäcktes att Rommel stod högt på den lista som de sammansvurna hade tänkt tillsätta i landets ledning efter Hitlers död beslöt man att röja Rommel ur vägen. Dessutom hade Rommels prestige blivit så stark att den bedömdes kunna konkurrera med Hitlers. Man vågade dock varken döma eller arkebusera Rommel på vanligt sätt. Man gav honom alternativet att begå självmord och få en statsbegravning och garantier för att hans fru och barn inte skulle skadas eller bli dömd för högförräderi och avrättad. Rommel erbjöds ett gift och accepterade denna lösning. Efter självmordet kördes kroppen till sjukhuset i Ulm, där Rommels familj senare fick se honom. Den officiella dödsorsaken var hjärnblödning.

Rommels statsbegravning hade all den pompa, ståt och propagandautspel som propagandaminister Joseph Goebbels kunde uppbåda.

Inför eftervärlden

Huruvida Rommel bar på nazistiska övertygelser under någon period av sitt liv är en fråga som än i dag är omdebatterad bland historiker. En betydande del av historieskrivningen kring Rommel och dennes förehavanden är romantiserad, delvis till följd av Rommels taktiska geni och ridderlighet gentemot sina motståndare. Klarlagt är dock att Rommel vid flera tillfällen uttryckte beundran och vördnad för Hitler och dennes ledarskap samt i flera brev till sin fru påtalat att "Führern vet vad som är rätt för oss". Rommel var likväl en av få framträdande medlemmar av den tyska krigsmaskinen som friades från misstankar om krigsförbrytelser efter Tysklands kapitulation.

Sonen Manfred Rommel var borgmästare i Stuttgart 1974-1996.

Fördjupningslitteratur

• Bierman, John & Smith,Colin: The Battle of Alamein: Turning Point, World War II. (eng) (2002). ISBN 0-670-03040-6
• Ellis, Chris: 21st Panzer Division: Rommel's Africa Korps Spearhead (Spearhead Series) (eng) ISBN 0-7110-2853-2
• Greene, Jack: Rommel's North Africa Campaign: September 1940 - November 1942. (eng) ISBN 1-58097-018-4
• Heckman, Wolf: Rommels krig i Afrika - Ökenrävar mot ökenråttor (1980), ISBN 91-502-0558-7
• Kelly, Orr: Meeting the Fox: The Allied Invasion of Africa, from Operation Torch to Kasserine Pass to Victory in Tunisia. (eng) ISBN 0-471-41429-8
• Latimer, Jon: Alamein (eng) ISBN 0-674-01016-7
• Latimer, Jon: Tobruk 1941: Rommel's Opening Move (Campaign, 80) (eng) ISBN 1-84176-092-7
• Mitcham, Samuel W.: Rommel's Greatest Victory. (eng) ISBN 0-89141-730-3
• INSIDE THE AFRIKA KORPS: The Crusader Battles, 1941-1942. (eng) ISBN 1-85367-322-6

Externa länkar

• Wikimedia Commons har media som rör Erwin Rommel
  Bilder & media