Östfronten under första världskriget
Från Rilpedia
Denna artikel behandlar östfronten under första världskriget.
Den strategiska uppmarschen
Till Ostpreussens försvar mot den väntade ryska invasionen bildades av i denna del av riket förlagda 3 armékårer jämte reservkårer, lantvärnstrupper och fästningsbesättningar 8:e armén (omkr. 200 000 man, under befäl av generalöverste Max von Prittwitz), vilken i början av augusti uppmarscherade med en del i linjen Soldau-Ortelsburg vid gränsen mot Polen, en del vid Insterburg med front mot Litauen och resten som strategisk reserv och omedelbart gränsskydd. Östra gränsens försvar i övrigt anförtroddes åt lantvärns- och landstormsavdelningar. I övre Schlesien sammandrogs 2 lantvärnsfördelningar m.fl. trupper (omkr. 40 000 man) till en lantvärnskår under general von Woyrsch. Redan 2 augusti överskred kosackpatruller gränsen till Ostpreussen norr om Osovets, och den 4 augusti ryckte tyskt kavalleri in i Ryssland öster om Eydtkuhnen.
I enlighet med den österrikiska krigsplanen, som avsåg att med en stark armégrupp inbryta i Polen mellan Weichsel och Bug för att slå därvarande stridskrafter, innan de hunnit samlas, allt under det en svagare grupp i trakten av Lemberg skyddade Galizien, bildades följande arméer, som 8-14 augusti samlades på nedanstående platser, nämligen 1:a armén (Viktor von Dankl), 140 000 man, vid nedre San; 4:e armén (von Auffenberg), 140 000 man, vid mellersta San (omkr. Jaroslav); 3:e armén (von Brudermann), 150 000 man, vid Lemberg med kavalleriet (3-4 kavallerifördelningar) framskjutet till Brody; Hermann Kövess arméavdelning, avsedd att ingå i 2:a armén, 100 000 man, framför Karpaterpassen i linjen Stryj-Stanislau samt lantvärns- och landstormsavdelningar på yttersta högra flygeln vid Horodenka (nordöst om Kolomea) och Czernowitz (i Bukovina). Vänstra flygeln tryggades dels av kåren von Kummer, 15 000 man, vid Krakau, dels av den förenämnda lantvärnskåren Woyrsch, som från Schlesien ryckt in i Polen väster om Kielce. I operationsplanen ingick även en offensiv mot Serbien, vilken skulle utföras av 2:a, 5:e och 6:e arméerna, tillsammans 280 000 man, vilka sammandrogs på gränsen mot nämnda land. Genom att 3 arméer av österrikiska hären sändes mot Serbien, splittrades krafterna, så att fronten i östra Galizien (mot Ivanov) blev för svag. Högste befälhavare blev ärkehertig Fredrik med general Franz Conrad von Hötzendorf som generalstabschef (och verklig ledare av operationerna).
Ryska hären bildade i överensstämmelse med krigsplanen tre armégrupper, av vilka den på högra flygeln skulle infalla i Ostpreussen och de båda övriga i Galizien. Armégrupperna, vilkas uppmarsch var fullbordad omkr. 17 augusti, hade följande sammansättning, och arméerna samlades på nedanstående platser. Högra gruppen (under befäl av general Skilinsky): 1:a armén (Paul von Rennenkampf), även kallad "Njemenarmén", 205 000 man, inom området Vilna-Kovno-Grodno och 2:a armén (Aleksandr Samsonov), även kallad "Narevarmén", 205 000 man, inom området Lomza-Warszawa-Lublin. Mellersta gruppen, 500 000 man: 4:e armén (till en början under general Anton Salza, sedan under Ewerth), omkring Lublin och 5:e armén (Pleve) omkring Cholm-Kovel. Vänstra gruppen (Ivanov), 450 000 man: 3:e armén (Ruzskij), omkring Luck-Dubno, och 8:e armén (Aleksej Brusilov) omkring Proskurov. Som strategisk reserv kunde påräknas 6:e armén vid Finska viken och 7:e armén i Odessadistriktet (eventuellt avsedd mot Rumänien). Högste befälhavare var storfurst Nikolaj Nikolajevitj med general Janusjkevitj som generalstabschef. Officiellt indelades ryska hären hösten 1914 i nordvästra fronten, motsvarande "högra gruppen", under Skilinsky, och sydvästra fronten, motsvarande "mellersta" och "vänstra gruppen", under Ivanov.
Operationerna i Ostpreussen
Slaget vid Gumbinnen (19 och 20 augusti). Den över Eydtkuhnen 17 augusti i Ostpreussen infallande Njemenarmén kastade efter en hård strid tillbaka den till Stallupönen framskjutna tyska 1:a armékåren och framryckte vidare mot Gumbinnen. Där möttes den av större delen av 8:e armén, och ett slag utspann sig, som slutade med, att von Prittwitz 20 augusti - huvudsakligen på grund av Narevarméns hot mot 8:e arméns återtågsväg - gick tillbaka över Angerapp och vidare västerut. Då tyska högsta krigsledningen inte gillade arméchefens beslut att utrymma landet intill Weichsel, entledigades han den 22 augusti från befälet, och i stället utnämndes general Paul von Hindenburg (avgången ur aktiv tjänst som armékårchef 1911) till generalöverste och chef för 8:e armén med general Erich Ludendorff (överkvartermästare vid 2:a armén) som stabschef.
Slaget vid Tannenberg (23-31 augusti). Hindenburgs plan gick ut på att slå de ryska arméerna var för sig. För detta ändamål koncentrerade han hela 8:e armén mot Narevarmén, som 24 augusti gått över gränsen mellan Willenberg och Mlawa. Mot Njemenarmén, som efter slaget vid Gumbinnen hejdat sin frammarsch i linjen Tilsit-Insterburg-Angerburg, kvarlämnades besättnings- och landstormstrupper samt 1:a kavallerifördelningen. 8:e tyska armén jämte lantvärns- och fästningstrupper var 166 000 man stark. När Narevarmén under sin fortsatta framryckning mot linjen Allenstein-Österode "fördjupat sig" tillräckligt långt in i landet, framgick Hindenburg den 26 augusti från linjen Bischofsburg-Allenstein-Tannenberg-Lautenburg till ett dubbelt omfattande anfall mot densamma. Efter flera dagars strider blev ryska armén slutligen fullständigt omringad och måste ge sig fången (se slaget vid Tannenberg).
Slaget vid Masuriska sjöarna (5-15 september)
Emellertid hade Njemenarmén i stället för att skynda Narevarmén till hjälp intagit en ställning i linjen Kurisches haff-Wehlau-Anserburg-småsjöarna söder om Lötzen. Där ämnade general Rennenkampf utkämpa en försvarsstrid, medan den vid Grodno sammandragna reservarmén (omkr. 80 000 man) skulle över Lyck och Biafa framgå offensivt mot Hindenburgs högra flank under det väntade anfallet av dennes armé. Sedan denna senare vid månadsskiftet erhållit förstärkningar (från västfronten), gick Hindenburg med 8:e arméns huvudkrafter 5 september till anfall mot Njemenarméns ställning, medan svagare krafter med stöd av fästet Boyen (vid Lötzen) avdelades mot ryska reservarmén. Huvudanfallet riktades mot Njemenarméns vänstra flygelgrupp sydöst om Angerburg, vilken blev fullständigt uppriven. Då således arméns återtåsväg hotades, anträdde Rennenkampf den 10 september återtåget mot Kovno. Tre dagar senare gick även reservarmén, som förgäves sökt fullfölja sitt flankanfall, tillbaka (mot Osovets och Suvalki). De ryska förlusterna hade sedan 5 september uppgått till sammanlagt omkr. 100 000 man. Närmaste följden av tyskarnas seger vid Masuriska sjöarna var Ostpreussens fullständiga utrymning aV de ryska arméerna, som slutligen samlades bakom Njemen.
Operationerna i södra Polen och Galizien
Slaget vid Kraśnik (23-25 augusti). Österrikiska 1:a armén började 18 augusti den planlagda offensiven med att infalla i södra Polen. Den 23 augusti gick armén till anfall mot 4:e ryska arméns sydväst om Kraśnik framskjutna kårer, vilka blev slagna och gick tillbaka mot Ivangorod, medan Dankl fortsatte sin framryckning mot Lublin.
Slaget vid Zamość-Komarow (26 augusti-1 september)
Till skydd för 4:e österrikiska arméns högra flank under denna armés offensiv in i Polen bildades av delar av 3:e armén en särskild arméavdelning om 4 fördelningar (under ärkehertig Josef Ferdinand), som skulle åtfölja förstnämnda armés högra flygel. Anfallsrörelsen började 26 augusti. Redan samma dag möttes 4:e armén i trakten av Zamość av 5:e ryska armén, som även befann sig i framryckning. Den då började striden utvecklade sig efter hand till ett fältslag, i vilket på österrikiska sidan ärkehertig Josef Ferdinands arméavdelning och 1:a arméns högra flygelkår samt på den ryska en del av Rovnos besättning även ingrep och som avslutades 1 september genom Komarows intagande av österrikarna, varpå hela ryska armén anträdde ett flyktliknande återtåg i nordöstlig riktning mot Grubeschow och Vladimir-Volynskij. Auffenberg följde efter.
Slaget vid Chodel (26 augusti-1 september)
Efter Kraśniks intagande följde Dankls armé efter den mot Lublin avtågande 4:e ryska armén, men denna senare avbröt, sedan den överskridit Chodelströmmen, återtåget och intog en förut befäst, stark ställning längs vattendraget. Mot denna ställning gick förstnämnda armé, understödd på sin vänstra flygel såväl av österrikiska kåren Kummer (från Kraków) som tyska lantvärnskåren Woyrsch till vänster om den förra, till upprepade anfall, utan att vinna terräng emot Ewerths nu från Ivangorod förstärkta armé. Detta lyckades först då 5:e ryska armén nödgats anträda återtåget, varigenom 4:e arméns vänstra flank blottades, vilket i sin ordning föranledde Ewerth att utrymma sin ställning vid Chodelströmmen och gå tillbaka mot Lublin. De båda österrikiska arméernas sålunda återupptagna offensiv måste dock avbrytas på grund av händelserna i östra Galizien, vilka påkallade arméernas ingripande på denna krigsskådeplats.
Slaget vid Przemyslany-Rohatyn
(Första slaget vid Lemberg, 26-30 augusti). För att hejda den över Brody och Tarnopol i östra Galizien infallande 3:e ryska armén (Ruzskij) framgick 3:e österrikiska armén (von Brudermann), förstärkt med arméavdelningen Kövess, tillika med delar av 2:a armén (90 000 man under Eduard von Böhm-Ermolli) - som skyndsamt tillkallats från Serbien - 25 och 26 augusti från trakten öster och söder om Lemberg till anfall mot den förstnämnda. Nu utvecklade sig efter hand ett renkonterslag i stor skala, i vilket även, på Ruzskijs vänstra flygel, ingrep 8:e ryska armén (Brusilov) och som slutligen omfattade hela den österrikiska fronten från Zolkiev (norr om Lemberg) över Přzemyślany och Rohatyn till Halicz (vid Dnjestr). Slaget, som varade i fem dagar, slutade 30 augusti med österrikiska 3:e arméns fullständiga nederlag. Den slutligen fulltaliga 2:a armén sökte förgäves ingripa på den förras högra flygel för att återställa jämvikten. Själv överflyglad av Aleksej Brusilovs armé över Halicz, måste även Eduard von Böhm-Ermolli gå tillbaka. Båda arméerna samlades bakom Wereszyca väster om Lemberg, vilken stad 3 september besattes av ryssarna. General von Brudermann entledigades som chef för 3:e armén och efterträddes av general Svetozar Boroevic von Bojna. 4:e armén, som kvarlämnat en mindre del, under ärkehertigen, för att iakttaga Pleve, kom för sent för att avvärja nederlaget. Dess huvudkrafter samlades vid Tomaszow. l:a armén förblev vid Lublin, som besattes den 25 september.
Österrikiska härens återtåg bakom San (5-15 september)
Ryska 4:e och 5:e arméerna grep 5 september ånyo till offensiven, gick fram mellan Lublin och Cholm och tvingade efter flera dagars strider Viktor von Dankls armé och ärkehertigens arméavdelning att gå tillbaka över Tanew med högra flygeln sydväst om Rawa Ruska. Under tiden hade 3:e ryska armén fortsatt sin framryckning i västlig riktning. Dess högra flygel möttes 7 september vid Rawa Ruska av 4:e österrikiska armén, som nu ryckt fram från Tomaszow för att i förening med 3:e och 2:a arméerna - vilka nu åter hämtat krafter och gripit till offensiven - söka kasta ryssarna tillbaka över Bug och befria Galizien. Ruzskijs framryckning hejdades visserligen, men å andra sidan kunde inte heller Auffenberg med 4:e armén vinna terräng. Däremot hade de båda övriga österrikiska arméerna till en början framgång och trängde 7-9 september ryssarna tillbaka halvvägs mot Lemberg. På grund av motgångarna på härens vänstra flygel i Polen måste dock offensiven avbrytas och hela hären drags tillbaka först bakom San, som nåddes 13-15 september, och därefter, då vänstra flygeln (kåren Woyrsch och 1:a armén) inte kunde hålla stånd här emot 4:e ryska armén, bakom Wisłoka. Den 25 september var hela hären samlad bakom sistnämnda flod, där den intog en ställning med vänstra flygeln stödd mot Weichsel och den högra mot Karpaterna (vid Duklapasset). Försvaret av fästningen Przemyśl överlämnades åt omkring 50 000 man lantvärns- och landstormstrupper under befäl av general von Kusmanek. Den ryska härens huvudkrafter stannade vid San. 3:e armén (nu under befäl av f.d. bulgariske generalen Radko Dmitriev) fick i uppdrag att belägra Přzemyśl.
Centralmakternas första offensiv (28 september-17 oktober)
För att i förening med österrikiska hären befria Galizien från den ryska invasionen avskildes 18 september en del (omkr. 150 000 man) av tyska 8:e armén under benämningen 9:e armén och transporterades 18-27 september från Ostpreussen till sydöstra Schlesien samt angränsande del av Galizien, där den efter hand marscherade upp i linjen Krakau-Kalisz. Armén, förstärkt med lantvärnskåren Woyrsch (34 000 man), ställdes under befäl av Paul von Hindenburg, som tillika erhöll "ledningen av samtliga operationer på östfronten". Den 28 september satte denne igång offensiven, vilken till en början riktades mot den av ryssarna hållna Weichsellinjen mellan Sans inflöde i Weichsel och Ivangorod med uppgift att binda därvarande ryska styrkor, medan den österrikiska härens huvudkraiter skulle åstadkomma ett avgörande i Galizien. Till skydd för vänstra flanken mot vid Warszawa samlade ryska stridskrafter (nyanlända sibiriska armékårer) bildades arméafdelningen Mackensen (5 infanteri- och 2 kavallerfördelningar), som den 9 oktober slog ryssarna vid Grojec söder om Warszawa och därefter ryckte fram till fästningens omedelbara närhet. Huvuddelen av 9:e tyska armén och 1:a österrikiska arméerna nådde, sedan ryssarna den 4-5 oktober vid Radom-Opatov tillbakakastats, Weichsel den 8 och 9 oktober). Österrikiska huvudarmén började framryckningen den 4 oktober och tillkämpade sig övergången över San söder om Přzemyśl, som, sedan ryssarnas stormning den 7-9 oktober avslagits, undsattes den 13 oktober. Aleksej Brusilov måste gå tillbaka till den starkt befästa ställningen Sambor-Medyka.
Ryska motoffensiven (17 oktober-1 november)
Den ryska hären delades nu i två armégrupper, den högra, på nordvästra fronten, bestående av 1:a, 2:a och 5:e arméerna samt vid Warszawa samlade trupper under Ruzskij, den vänstra, på sydvästra fronten, bestående av 4:e, 3:e och 8:e arméerna under Ivanov. Den senare gruppen tilldelades även den nyuppsatta 9:e armén (Letjitskij), bestående av tre ännu inte i anspråk tagna kårer. Med anledning av centralmakternas offensiv beslöt storfurst Nikolaj att fullständigt omgruppera de ryska stridskrafterna i ändamål att med härens huvudkrafter krossa de allierades arméer i Polen, under det att svagare krafter skulle binda deras stridskrafter i Galizien. Följaktligen grupperades 2:a och 5:e arméerna, under Ruzskij, mellan Modlin (av ryssarna kallat Novogeorgievsk) och Warszawa samt söder om sistnämnda stad, 4:e armén vid Ivangorod, 9:e armén söder om den förra utmed Wisła till Sans mynning, 3:e armén - som förgäves sökt bemäktiga sig Přzemyśl - vidare söderut till Jaroslau samt 8:e armén mellan Jaroslau och Sambor, sistnämnda fyra arméer under Ivanovs befäl. De ryskaarméerna räknade tillsammans omkr. 70 infanterifördelningar mot de allierades 50, de senare dessutom betydligt svagare än de förra. Den 17 oktober gick Ruzskijs armégrupp fram från Warszawa mot von Mackensens arméavdelning och trängde denna tillbaka till linjen Rawa-Lovicz. Samtidigt härmed gick Ivanovs högra flygelgrupp över Wisła vid Ivangorod. Då tyska 9:e arméns ställning utefter Wisła härigenom löpte fara att rullas upp från dess vänstra flygel, anträdde Hindenburg den 27 oktober ett s.k. strategiskt återtåg i sydvästlig riktning, grundligt förstörande vägar och broar. Armén återsamlades först bakom Warthe. Ryssarna, som endast långsamt kunde följa efter, nådde först den 1 november linjen Łódź-Tomaszow-Kielce, i vilken förföljningen avstannade.
I Galizien kunde österrikiska 4:e armén, som nu stod under befäl av ärkehertig Josef Ferdinand, inte fortsätta sin framryckning öster om San, och även de till höger om denna armé framryckande 3:e och 2:a arméerna hejdades den 15 oktober söder om Přzemyśl av Brusilovs armé, som här gick över till motanfall. 2:a arméns högra flygel trängdes sedermera tillbaka till Turka vid Uzsokpassets norra mynning. Händelserna i Polen föranledde slutligen (2 november) ett allmänt återtåg av österrikiska hären till linjen Krakau-Karpaterna väster om Duklapasset (1:a, 4:e och 3:e arméerna) och sydväst om Sambor-Přzemyśl (2:a armén). Sistnämnda fästning inneslöts ånyo av ryssarna. Emellertid hade dessa senare efter hand satt sig i besittning av Karpaterpassen öster om Uzsokpasset och trängt ned på ungerska slätten, där de besatt Munkács och Máramaros-Sziget. Med uppgift att driva ryssarna ut ur Ungern och återta Karpaterpassen bildades av tillgängliga depå- och landstorms- m.fl. trupper en häravdelning om 4 fördelningar och en del mindre truppförband under befäl av general von Pflanzer-Baltin. Denne återtog Máramaros-Sziget och de ifrågavarande passen den 6 och 7 oktober samt trängde ryska 8:e arméns vänstra flygel tillbaka mot Dnjestr, men, då ryssarna i slutet av oktober här igångsatte en motoffensiv, måste Pflanzer gå tillbaka till Karpaterpassen. I början av november var läget mycket ofördelaktigt för de allierade, i det att nära nog hela Galizien var besatt av ryssarna, som dessutom innehade Polen intill Warthe.
Operationerna på nordöstra krigsskådeplatsen under senhösten 1914
Tyska 8:e armén (von Schubert, senare Hermann von François), sedan 9:e arméns kontingent avskilts, bestående av omkr. 250 000 man, ryckte i slutet av september fram dels med en grupp i sydöstlig riktning mot Suvalki-Augustov-Osovets, för vilken fästnings belägring anstalter vidtogs den 29 september, dels med en grupp i östlig riktning mot Njemenlinjen på sträckan Olita-Kovno. På ryska sidan hade reservarmén efter nederlaget vid Masuriska sjöarna åter ordnats bakom Njemen och dessutom ansenligt förstärkts. Densamma, som nu benämndes 10:e armén (von Siewertz), bildade jämte den likaledes reorganiserade 1:a armén (von Rennenkampf) en armégrupp med en styrka av 400 000 man under befäl av general Ruzskij. Sedan armégruppen i början av oktober blivit operationsfärdig, framryckte dess högra flygel (1:a armén) från Kovno mot Wierzbołow, där den dock hejdades av 8:e tyska arméns vänstra flygelgrupp. Å andra sidan lyckades inte sistnämnda armés huvudkrafter tillkämpa sig övergången över Njemen norr om Grodno, utan måste, när Ruzskij även från Grodno igångsatte offensiven, gå tillbaka till linjen Augustov-Suvalki. Här motstod tyskarna till en början framgångsrikt ryssarnas anfall, men i mitten av november, då 8:e armén måst lämna från sig ytterligare 2:e kårer till den 9:e, nödgades den förra (nu under befäl av general Otto von Below) gå tillbaka innanför Ostpreussens gräns till den starkt befästa linjen Johannisburg-Lötzen-Angerburg- Darkehmen-Gumbinnen-Tilsit. Ryssarna (10:e armén) följde efter och besatte åter den öster om nämnda linje varande delen av Ostpreussen.
Operationerna i Polen och Galizien under senhösten 1914
De allierades andra offensiv (13 november-20 december)
Då en förnyad offensiv av centralmakternas arméer rätt mot den ryska fronten inte - på grund av ryssarnas betydande överlägsenhet - hade någon utsikt till framgång och då ett passivt motstånd inte heller kunde leda till något resultat, beslöt Paul von Hindenburg, som 1 november utnämndes till överbefälhavare på tyska östfronten, att omgruppera stridskrafterna i Polen med ändamål att omfatta ryska härens högra flygel där och sålunda rulla upp den ryska fronten. Under tiden skulle de allierades stridskrafter i Galizien och Ostpreussen binda motstående ryska arméer.
Slaget vid Lodz-Łowicz (16 november-15 december)
I enlighet med ovannämnda plan transporterades den förstärkta, efter 1 november under August von Mackensen ställda 9:e armén (250 000 man) från sydvästra Polen till nordöstra delen av Poznań och angränsande del av Västpreussen, där den uppmarscherade i linjen Wreschen-Toruń. Från denna linje framryckte armén 11 november mot linjen Łódź-Łowicz. De överraskade ryssarna (delar av 1:a armén) blev "slagna delvis" vid Włocławek den 13 november och Kutno den 15 november samt trängda tillbaka mot Warszawa-Łowicz. Storfurst Nikolaj, inseende den hotande faran, tillkallade skyndsamt de vid Warthe stående 2:a och 5:e arméerna till 1:a arméns undsättning. Mackensen fortsatte dock framryckningen, slog med arméns vänstra flygelgrupp ryska 2:a arméns högra flygel vid Stryków (nordöst om Łódź) den 17 november och framgick över Brzeziny (öster om Łódź) för att även från detta håll anfalla den betydande industristaden Łódź (försvarad av ryska 5:e armén), medan 9:e arméns högra flygel från väster och norr angrep densamma. Emellertid hade storfursten förflyttat 1:a arméns huvudstyrka (Rennenkampf) från Mława, vid Ostpreussens gräns, och dirigerat densamma över Skierniewice sydväst om Warszawa i ryggen på den öster och sydöst om Łódź stående tyska arméavdelningen (3 infanteri- och 2 kavallerifördelningar under general von Scheffer-Boyadel), som sålunda blev fullständigt omringad. Genom ett skickligt utfört motanfall 23-24 november lyckades dock denna senare vid Brzeziny bryta sig igenom de ryska linjerna och ansluta till 9:e arméns huvudkrafter norr om Łódź. Sedan Mackensen mottagit förstärkningar (se ovan), fullföljde han offensiven och lyckades efter en veckas hårda strider inta Łódź den 7 december. Den 17 december föll även Łowicz i tyskarnas händer. Ryssarna drog sig bakom Bzuras nedre lopp och Rawka (sydväst om Warszawa), där de tills vidare höll stånd. Den tyska fronten söder om Weichsel kom att sträcka sig från Płock över Skierniewice och vidare söderut utefter Pilicas vänstra (västra) strand. Norr om Weichsel, där en tysk arméavdelning (von Morgen) tryggat 9:e arméns vänstra flank, kom efter åtskilliga strider med 1:a ryska armén fronten vid årsskiftet att sträcka sig från Płock i riktning mot Mława samt vidare söder om denna stad mot Kolno sydöst om Johannisburg. Den huvudsakligen av besättningstrupper och lantvärn sammansatta kåren Zastrow, åt vilken försvaret av Ostpreussens södra gräns uppdragits, hade i november tillbakaslagit 1:a ryska arméns högra flygel, som här trängt över gränsen.
Striderna på fronten Częstochowa-Krakau
I sydvästra Polen samlades under förra hälften av november en armégrupp bestående av österrikiska 4:e armén på högra flygeln, stödd mot Krakau, 1:a armén, kåren Woyrsch och slutligen även 2:a armén, som transporterades från Galizien och insattes på vänstra flygeln nordväst om Częstochowa. En allmän offensiv igångsattes 18 november. De motstående 9:e och 4:e ryska arméerna pressades till en början tillbaka på hela fronten mot Nida och Pilica, men sedan ryska 3:e armén från trakten av Tarnow i Galizien 25 november insatts mot 4:e österrikiska arméns högra flank, nödgades sistnämnda armé gå tillbaka mot Krakau. Ryska armén följde efter, varvid dess vänstra flygel framryckte söder om Krakau i luckan mellan österrikiska 4:e och 3:e arméerna, sålunda hotande att genombryta österrikiska fronten.
Slaget vid Limanowa (5-12 december)
Mot 3:e ryska armén, på sin vänstra flygel understödd av delar av 8:e armén (Aleksej Brusilov), insattes nu huvuddelen av 4:e österrikiska armén, skyndsamt transporterad till trakten sydväst om Krakau, samt vänstra flygeln av den i Karpaterna stående 3:e armén (Svetozar Boroevic von Bojna). De båda motståndarna möttes 5 december vid och nordväst om Limanowa (50 km sydöst om Krakau), och nu utspann sig ett fältslag, som varade i flera dagar och slutade med, att ryssarna blev slagna - de förlorade bl.a. 30 000 man i fångar - och måste gå tillbaka bakom Wisłoka. Samtidigt med att slaget vid Limanowa pågick, framryckte huvuddelen av Boroevic von Bojnas armé mot Brusilovs, vilken senare måste utrymma de västligaste Karpaterpassen, men sedan den senares armé förstärkts med delar av 11:e armén (Selivanov, nyuppsatt av reservfördelningar), som belägrade Přzemyśl, gick den över till motanfall (20 december) och trängde österrikarna tillbaka in i passen.
De rörliga operationerna i Galizien liksom i Polen övergick mot slutet av 1914 till ställningskrig. Fronten följde närmast söder om Weichsel Dunajecs nedre lopp (väster om Tarnow) och böjde därefter av åt sydöst följande i stort sett Karpaternas (Östbeskidernas) kam ända till Körösmezö (sydväst om Kolomea i Bukovina). Större delen av Bukovina var fortfarande besatt av ryssarna. Däremot höll sig ännu fästningen Přzemyśl.
Vinterslaget i Masurien (4-22 februari)
Operationernas ledning i och för den planlagda offensiven mot Ryssland var så fördelad, att Paul von Hindenburg (sedan november 1914 generalfältmarskalk) förde befälet på den del av fronten, som befann sig norr om Pilicafloden, och ärkehertig Fredrik på den söder därom varande frontdelen. Sedan de tyska stridskrafterna i Ostpreussen förstärkts med den nyuppsatta 10:e armén (Hermann von Eichhorn), omkr. 140 000 man, som insattes på 8:e arméns vänstra flygel öster om Tilsit, grep Hindenburg med de båda arméerna (tills. omkr. 240 000 man) 4 februari till offensiven. Den motstående ryska 10:e armén (von Siewers) blev i en följd av strider tillbakakastad över gränsen. Dess huvuddel trängdes slutligen, omfattad i båda flankerna, mot skogstrakten mellan Augustow, Suvalki och Lipsk (väster om Grodno) i nordöstra Polen, där den blef så gott som fullständigt omringad och 21 februari nödgad att ge sig fången. Ryssarnas nederlag var fullständigt. Förlusterna hade uppgått till 165 000 man, varaf 100 000 fångar. Ostpreussen var än en gång befriat. Spillrorna av den ryska armén samlades bakom Bobrlinjen (Osovets-Grodno). De tyska arméernas huvudkrafter stannade, på grund av svårigheterna att under rådande väderleksförhållanden (djup snö) upprätthålla förbindelserna, i linjen Augustow-Suvalki-Kalwarija-Pilvitzski (sydväst om Kovno).
Redan under det slaget i Masurien pågick, hade en del av 8:e tyska armén under general von Scholtz måst avdelas för att avvisa ett ryskt anfall från Lomza mot nämnda armés högra flank. Den 22 februari igångsatte general Ruzskij ett allmänt anfall med den nybildade 12:e armén (Pleve) öster om Przasnysz och 1:a armén (Litvinov) väster om denna stad mot delen Johannisburg-Mlawa av tyska fronten, försvarad av arméavdelningen Gallwitz (nybildad av delar av 9:e armén och gränsskyddstrupper) samt von Scholtz' trupper. Tyskarna grep å sin sida även till offensiven och intog Przasnysz, men måste åter (27 februari) släppa staden och gå tillbaka mot gränsen. Sedan de erhållit förstärkningar (av 10:e armén), kunde de dock hejda ryssarnas vidare framträngande. Ett ställningskrig, som varade till fram på sommaren, vidtog nu på denna del av fronten. Ruzskij avlöstes i april som befälhavare på ryska nordvästfronten av general Aleksejev. Längst i norr intog ryssarna 18 mars Memel, som plundrades, men de fördrevs åter efter några dagar.
Karpaterslaget (22 januari-22 april)
För att vinna ett gynnsamt utgångsläge för en av general Ivanovs armégrupp (3:e, 8:e och 11:e arméerna) utförd offensiv mot Ungern lät storfurst Nikolaj i början av januari den på högra flygeln varande 3:e armén (Dimitriev) framrycka över Dunajec mot Krakau samt något senare även över Gorlice mot Nowy Sacz (Neu Sandez).
Centralmakternas offensiv in i Ryssland
Under det fredsförhandlingarna i Brest-Litovsk pågick, utan att tills vidare - på grund av sovjetregeringsrepresentanten Lev Trotskijs "förhalningspolitik" - leda till något resultat, avslöt centralmakterna den 9 februari där en separatfred med den nya staten Ukraina. Detta hade till följd att Trotskij följande dag avbröt underhandlingarna, förklarande, att krigstillståndet hade upphört. Tillika anbefalldes, att de ryska trupperna skulle utrymma sina ställningar vid fronten och demobilisera, vilket dock inte skedde på alla delar av fronten. Då sovjetregeringen inte ville underteckna något fredsfördrag, uppsade tyska regeringen vapenstilleståndet den 10 februari och återupptog operationerna. Den 18 februari ryckte armégruppen Eichhorn fram med 10:e armén (armégruppschefen) på högra flygeln, arméavdelningen D (Friedrich von Scholtz) i mitten och 8:e armén (Günther von Kirchbach), tillsammans omkring 25 infanteri- och 4 kavallerifördelningar, på vänstra flygeln från linjen Vilna-väster om Dünaburg-Riga genom Vitryssland, Litauen och Livland samt vidare över det frusna Moonsundet in i Estland. Ryssarna gjorde inget nämnvärt motstånd. Under tiden 23 februari-3 mars nådde tyskarna linjen Polotsk (väster om Vitsebsk-Pskov-Narva och stod således endast 135 km från Petersburg. Det tagna bytet var ofantligt. Sovjetregeringen skyndade sig nu att sluta fred. Genom freden i Brest-Litovsk den 3 mars 1918 erkände Ryssland de s.k. randstaterna, varjämte Vitryssland skulle hållas besatt av tyska trupper, tills världsfreden slutits.
Emellertid hade ryska i Ukraina kvarvarande trupper börjat hemsöka befolkningen, plundrande och rövande samt utbredande bolsjevistiska läror. Landets regering vände sig då till centralmakterna med anhållan om hjälp, vilken beviljades. Den 18 februari ryckte armégruppen Linsingen (omkring 20 fördelningar) genom Volynien och, på dennas högra flygel, armégruppen Böhm-Ermolli (omkring 18 fördelningar) genom Podolien och Bessarabien in i Ukraina. Tillika ryckte tyska trupper (2 fördelningar), under Alexander von Linsingens befäl, från Moldau längs Svarta havets kust mot Odessa. De förbundna trängde oavbrutet framåt under strider med ryssar, "röda garden" och tjeckoslovaker. Den 1 mars besattes Kiev och den 13 mars Odessa. Till in i juni hade de lagt under sig större delen av landet med Krim och nått ända till Novotjerkassk vid Don. Den 1 april hade fältmarskalken Hermann von Eichhorn övertagit överbefälet över den tyska armégruppen. Sedermera förordnad till generalguvernör, blev han den 1 juli mördad i Kiev. Visserligen lämnade Ukraina en del livsmedel till de allierade, som på grund av ententemakternas blockad var i största behov därav, men de gjorda uppoffringarna för landets besättande stod inte i förhållande till vinsten, varförutom ett stort antal trupper, som kunnat få bättre användning på västfronten, bands såväl här som i norra Ryssland. I samband med revolutionen i hemlandet utrymde tyskarna åter Ukraina på hösten.
Även det sedan den 4 december 1917, då självständighetsförklaringen utfärdades, från Ryssland lösslitna Finlands regering påkallade Tysklands hjälp för kuvande av det röda, av ryska sovjetregeringen med trupper och materiel understödda upproret. Hjälpen beviljades. Den 3 mars landsattes ett detachement vid Eckerö på Åland, där en operationsbas gjordes i ordning, varpå de tyska truppernas huvudstyrka, bestående av l infanterifördelning under befäl av general Rüdiger von der Goltz, den 3 april landsattes vid Hangö och ryckte fram mot det av de röda besatta Helsingfors. Med tillhjälp av en tysk eskader intogs huvudstaden den 12 april. I samband med de under general Gustaf Mannerheims befäl stående finska ("vita") regeringstrupperna - till vilka även den av frivilliga bildade "svenska brigaden" hörde -, som ryckte fram från Tavastehus, Åbo och Viborg, omringades den röda huvudstyrkan, 25 000 man, den 29 april mellan Tavastehus och Lahtis och tvangs efter 3 dagars strider att sträcka vapen den 2 maj.
Försök av engelska och franska truppavdelningar, som landsatts på Murmanskkusten, att längs Murmanskbanan tränga fram till krigsskådeplatsen i Finland avvisades av finska och, egendomligt nog, även av ryska trupper.
Se även
Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, 1904–1926 (Not).
|
|||||
