Upptakten till första världskriget
Från Rilpedia
 |
Den här artikeln behöver språkvård. Hjälp till genom att förbättra texten. Se Rilpedia:Korrekturläsning för mer information, och Kategori:Rilpedia:Språkvård för fler artiklar i behov av språkvård. Motivering: Gammalstafvning anno 1800-tal |
Innehåll |
Skotten i Sarajevo till Svarta veckan
Mordet på den österrikisk-ungerske tronföljaren ärkehertig Franz Ferdinand och hans gemål Sophie von Chotek i Sarajevo den 28 juni 1914 av den 19-årige bosnien-serbiske nationalisten Gavrilo Princip blev utgångspunkten för den slutliga, liksom dess förelöpare 1908-1909 och 1912-1913 av oförenligheten mellan Österrikes och Rysslands Balkanpolitik präglade kris, som direkt ledde till första världskriget. Wienkabinettet hade redan en månad tidigare beslutat inleda en diplomatisk aktion för att korsa de ryska, särskilt av Rysslands sändebud i Belgrad, Hartwig, företrädda planerna på ett nytt, mot dubbelmonarkien riktat Balkanstatsförbund under ryskt beskydd. I detta syfte ville man i förening med Tyskland dels pressa Rumänien att öppet proklamera sitt förbund med trippelalliansen, dels förmå Bulgarien att ansluta sig till denna. Lyckades endera planen eller båda så skulle Serbien kvarstå isolerat och nödgas undandraga den storserbiska propagandan i dubbelmonarkiens sydslaviska landsdelar sitt stöd. Ett för tyska regeringen avsett memorandum med dessa synpunkter förelåg färdigt i koncept då dubbelmordet i Sarajevo inträffade. Österrikiske utrikesministern Leopold von Berchtold beslöt då, trots energisk varning från ungerske ministerpresidenten István Tisza, att lägga om sina planer därhän att en skarp, helst väpnad, vidräkning med Serbien skulle skjutas i förgrunden.
Mördaren, Gavrilo Princip var österrikisk-ungersk undersåte, men hade stått i förbindelse med en propagandacentral i Belgrad, där fått sina vapen och kommit över gränsen med hjälp av ett par underordnade serbiska gränstjänstemän. Med åberopande därav ville Leopold von Berchtold understryka propagandans och serbiska regeringens, åtminstone indirekta, medansvar för mordet, företa en militär straffexpedition till Serbien eller också på diplomatisk väg avpressa Belgradregeringen sådana utfästelser, att propagandans fortsättande omöjliggjordes och det tillämnade anti-österrikiska Balkanförbundet kvävdes i sin linda. Risken för krig med Ryssland i händelse av väpnad aktion mot Serbien ansåg han sig kunna ta, i fall betryggande försäkran erhölls om Tysklands fördragsenliga bistånd. I hast försågs nu regeringens memorandum till den tyska med ett postskriptum om nödvändigheten för Österrike-Ungern att "med beslutsam hand sönderriva de trådar, som dess motståndare förtäta till ett nät över dess huvud", och det avsändes den 4 juli till Berlin, åtföljt av en handskrivelse från kejsar Frans Josef, vari talades om lämpligheten att "eliminera Serbien som politisk maktfaktor på Balkan". De båda dokumenten förelades kejsar Vilhelm II i Potsdam 5 juli, dagen innan han anträdde sin vanliga sommarresa till Norge. De besvarades dels samma dag muntligen av kejsaren och rikskanslern Theobald von Bethmann Hollweg (1856–1921) till ambassadören Ladislaus von Szögyény-Marich (1840-1916), dels i en telegrafisk instruktion till tyske ambassadören i Wien Heinrich Leonhard Tschirschky und Bögendorff (1858-1916) den 6 juli, och en handskrivelse från Vilhelm II till kejsar Frans Josef den 14 juli. Svaren innebar tyskt löfte att stödja den föreslagna nya politiken i Bulgarien; till tvisten med Serbien avböjde tyska regeringen att ta ställning, "enär den undandrar sig dess kompetens", men med tanke på risken för krig med Ryssland tillades att Tyskland "i enlighet med förbundsplikten och gammal vänskap troget skall stå på Österrike-Ungerns sida". Dessa förhandlingar gav senare upphov till sagan om ett stort "kronråd i Potsdam", där i närvaro av båda staternas generalstabschefer, ledande statsmän och militärer kriget skulle ha beslutits.
Leopold von Berchtold hade nu fått fria händer och den 7 juli beslöts i österrikisk-ungerskt ministerråd inledande av diplomatisk aktion mot Serbien. István Tisza hade motsatt sig omedelbart väpnat inskridande och avrådde även uppställandet av helt oantagliga villkor. Berchtold vidhöll dock, stödd av övriga ministrar, sin krigiska politik, även sedan undersökningar i Sarajevo (genom sektionsrådet Wiesner) gett vid handen att serbiska regeringen inte kunde antas ha känt till förberedelserna för mordet eller attentatsmännens förseende med serbiska vapen. Tisza, som först hotat avgå, förmåddes omkr. 14 juli uppge sitt motstånd på villkor att det uttryckligen protokollfästes att aktionen, strategiska mindre gränsregleringar frånsedda, inte skulle åsyfta landförvärv från Serbien. Beslut därom fattades vid nytt ministerråd 19 juli, varvid även bestämdes att kraven mot Serbien skulle i en not med 48 timmars frist framställas i Belgrad den 23 juli. Det långa uppskofvet med aktionen berodde på Berchtolds önskan att den franske presidenten Raymond Poincaré inte skulle erfara detta ultimatum före sin avresa från det besök han avlagt i Petersburg och sålunda inte kunna personligen påverka Nikolaj II att ingripa till Serbiens skydd. Noten utarbetades under Berchtolds överinseende av ministern baron A. Musulin. och tyska regeringen hölls underkunnig endast om kravens hufvudpunkter. Ordalydelsen delgavs Tschirschky 21 juli, men blev - då han hemsände den med kurir och inte telegrafiskt - bekant för de ledande i Berlin först på aftonen 22 juli, då noten redan från Wien expedierats till framlämnaren, sändebudet von Giesl i Belgrad.
Theobald von Bethmann Hollweg och tyske utrikesministern Gottlieb von Jagow (1863-1935) fann noten alltför skarp, men ansåg det för sent att på detta stadium söka få den reviderad. Ett mycket allmänt ententeantagande, att de före delgivningen 22 juli känt notens själva ordalydelse, är oriktigt. De hade sålunda för Tysklands del tagit risken av en österrikisk åtgärd, vars ödesdigra detaljutförande de dåraktigt underlåtit att i tid kontrollera. Italien hölls alldeles utanför till 23 juli (för undvikande av befarade kompensationskrav i Albanien och indiskretioner till Ryssland eller Frankrike); åt övriga makter delgavs noten 24 juli. Samma dag lät tyska regeringen meddela ententekabinetten att den betraktade konflikten som en inre angelägenhet mellan Österrike och Serbien och ansåg dess lokalisering som den europeiska diplomatins främsta uppgift.
Ententemakterna sökte förgäves få den Serbien tillmätta fristen förlängd för att vinna rådrum för medling; samtidigt rådde de Serbien till vittgående eftergifter. Sådana gjordes i den till von Giesl 25 juli överlämnade serbiska svarsnoten; dock avvisades där några av de med Serbiens oberoende mest oförenliga krafven (särskilt på österrikiska ämbetsmäns "medverkan vid undertryckandet av den mot monarkins territoriella integritet riktade omstörtningsrörelsen"). Då svarsnoten inte i fullständigt oförändrad form godtog de framställda kraven förklarade von Giesl svaret otillfredsställande, avbröt genast de diplomatiska förbindelserna och reste samma dag hem med hela legationen. Serbiska regeringen hade i förkänsla härav redan några timmar före svarsnotens avgivande påbjudit allmän mobilisering, och sent samma afton beslöts partiell, endast mot Serbien riktad österrikisk-ungersk mobilisering.
Vid försöken att avvärja en med allmänt krig hotande väpnad konflikt Ryssland-Österrike tog Storbritannien ledningen. Den brittiske utrikesministern Edward Grey föreslog i detta syfte (inledningsvis 24 juli och i officiella noter 26 juli) medling av de fyra i österrikisk-serbiska konflikten ej direkt intresserade stormakterna Storbritannien, Frankrike, Tyskland och Italien, exempelvis i form av en ambassadörskonferens i London liksom 1912. I Wien avvisade man emellertid bestämt varje tanke på att stormakten Österrike-Ungerns konflikt med Serbien skulle underställas något slags europeisk skiljedomstol, och denna Berchtolds uppfattning delades i Berlin. Därifrån uppmanade man västmakterna, särskilt Storbritannien, att inverka dämpande i Petersburg, och motsvarande maning om att dämpa i Wien riktades från dem och Ryssland till Tyskland. Grey lät sitt första medlingsförslag följas av ett nytt den 27 juli om tysk medverkan till att man i Wien skulle ta den långt i eftergifter gående serbiska svarsnoten till grundval för underhandlingar. Detta förslag befordrades 28 juli av tyska regeringen till Wien med tillfogad varning mot att avböja all medlingsaktion samt erinran om ryske utrikesministern Sergej Sazonovs benägenhet för direkta förhandlingar mellan Wien och Petersburg. Berchtold skärpte emellertid samma dag krisen genom Österrike-Ungerns krigsförklaring mot Serbien. Denna hade han hos kejsar Frans Josef förordat som ett medel att förebygga "ett nytt försök av trippelententen att ernå en fredlig biläggning av konflikten" och ytterligare motiverat med hänvisning till att fientligheter redan öppnats från serbisk sida, en uppgift som redan samma dag befanns grundlös och därför i sista stund utgick ur krigsförklaringens redan fastställda text.
För att avvärja tysk påtryckning i fredlig riktning underlät vidare Berchtold i det längsta att delge tyska regeringen Serbiens 25 juli avgivna svarsnot, så att denna först 28 juli på morgonen kunde föreläggas kejsar Vilhelm II (denne hade föregående dag återvänt till Potsdam från sin norska resa). Kejsaren fann svaret "avlägsna varje anledning till krig", och på hans initiativ tillrådde tyska regeringen i Wien samma dag en endast övergående besättning av Belgrad och några andra orter på serbiskt område som garanti för de serbiska löftenas uppfyllande. Bethmann Hollweg tillade att det serbiska svaret innebar så stora eftergifter att "man vid fullständigt intransigent hållning av österrikisk-ungerska regeringen måste räkna med att allmänna meningen i hela Europa småningom tar avstånd från henne". Samtidigt understödde Tyskland - av omtanke om trippelalliansens bevarande - energiskt Italiens tolkning av trippelalliansfördragets artikel 7 och dess därpå grundade av Österrike bestridda krav på rätt till kompensation i händelse av även övergående österrikisk ockupation av serbiskt område.
En vändpunkt i krisen betecknade Edward Greys meddelande till tyske ambassadören Karl Max von Lichnowsky (1860-1928) den 29 juli på eftermiddagen att Storbritannien visserligen kunde stå avsides, så länge konflikten inskränkte sig till Österrike och Ryssland, men att Storbritannien, om Frankrike drogs in, kom i annat läge och då kunde "nödgas till hastiga beslut". Detta brittisk krigshot till Berlin, som inte synes ha motsvarats av lika energiskt "neutralitetshot" i Petersburg, satte ordentlig fart på de tyska fredspåtryckningarna i Wien och klargjorde för de ledande i Berlin ställningens hela allvar. Först gjordes (genom Bethmann Hollweg muntligen till brittiske ambassadören Edward Goschen på aftonen 29 juli) ett försök att förmå Storbritannien till neutralitetslöfte mot försäkran att Tyskland inte ens i händelse av ett segerrikt krig eftersträfvade territoriell utvidgning i Europa på Frankrikes bekostnad. Vidare sändes på natten till Wien en energisk maning att ändtligen börja direkta förhandlingar med Petersburg och inte motsätta sig den av Grey föreslagna medlingen, utan ange sina villkor, till exempel när Belgrad besatts, enär eljest allmänt krig, med även Storbritannien som motståndare och utan italiensk hjälp, vore oundvikligt. Tyskland skulle fylla sin förbundsplikt, men "måste avböja att från Wien lättsinnigt och utan beaktande av sina rådslag låta sig indras i en världsbrand".
Leopold von Berchtold hade under tiden (29 juli) formellt tillbakavisat Edward Greys senaste medlingsförslag med hänvisning till att krigstillstånd med Serbien inträtt och att dess svarsnot därför av senare händelser bragts ur räkningen. Inför den starka tyska påtryckningen bekvämade han sig nu omsider att ingå på direkta förhandlingar med Ryssland (30 juli). I övrigt förhalade han sitt svar, men efter en ny tysk påtryckning, vari hänvisades till att Österrike framstod som obetingat önskande krig, förklarade sig Berchtold (31 juli; meddelat till Berlin först 1 augusti) anta även Greys förslag om medling, dock på det villkor att de militära operationerna mot Serbien skulle fortfara och att Storbritannien förmådde ryska regeringen att hejda den mot Österrike riktade partiella ryska mobiliseringen, i vilket fall Österrike å sin sida skulle kontramandera sina militära motåtgärder i Galizien. Samma dag (31 juli) antog även Ryssland medlingsförslaget, dock endast under villkor att Österrike hejdade sin frammarsch på serbiskt område, erkände att dess konflikt med Serbien blivit en fråga av europeiskt intresse och att stormakterna skulle avgöra vilken gottgörelse Serbien - utan intrång i dess oberoende eller rättigheter som suverän stat - skulle ge Österrike; i så fall skulle Ryssland utfästa sig att "iakttaga en avvaktande hållning" (Grey hade i Petersburg föreslagit en längre gående formel: "suspendera sina militära förberedelser").
Enigheten om de militära och politiska förutsättningarna för dessa förhandlingar var sålunda långt ifrån fullständig, men man hade dock väsentligt närmat sig varandra. Då bragtes emellertid hela medlingsaktionen - till vilken även hört en livlig personlig telegramväxling mellan kejsarna Vilhelm II och Nikolaj II - att stranda genom den allmänna ryska mobiliseringen, vilken, tidigare i hemlighet inledd, offentligen kungjordes 31 juli på morgonen. Vid middagstiden samma dag utfärdades order om allmän österrikisk-ungersk mobilisering. Ryska och franska försök att senare (med tanke på alliansavtalens lydelse) framställa den ryska mobiliseringen såsom senare tillkommen än den österrikisk-ungerska och utgörande ett svar på denna vederläggs av obestridliga kronologiska fakta. Å andra sidan fattades det österrikiska beslutet om allmän mobilisering utan kännedom om att allmän rysk mobilisering formellt beslutits eller kungjorts.
Den ryska regeringen hade redan 25 juli offentligt meddelat att Ryssland "ej kunde förbli likgiltigt" i fråga om konflikten mellan Österrike-Ungern och Serbien och samma dag fattades ett inledande mobiliseringsbeslut. Nikolaj II försökte förgäves återkalla den mobiliseringsorder som utfärdades den 29 juli. Men krigsmakten höll honom i okunnighet om att hans kontraorder ignorerades, ända tills de förmått honom att åter ändra mening. Detta berättade förre krigsministern Vladimir Suchomlinov och förre generalstabschefen Janusjkjevitj inför rätta 1917. Den tyska regeringen hade 29 juli genom ambassadören Pourtalès meddelat den ryska att fortsatta ryska mobiliseringsåtgärder skulle resultera i tysk mobilisering. De tyska militärmyndigheterna ansåg nämligen undantagslöst att allmän rysk mobilisering vore liktydig med krig. Denna uppfattning var också i överensstämmelse med de ryska mobiliseringsregler som gällde fram till ett par år före krigsutbrottet. Eftersom Tyskland vid ett tvåfrontskrig skulle ha ett mycket utsatt läge ansåg tyskarna att en allmän rysk mobilisering behövde möta med en allmän tysk mobilisering.
Mobiliseringen
Österrike-Ungern
Den 25 juli 1914 - samma dag som serbiska regeringen lämnat ett enligt österrikisk-ungerska regeringens uppfattning otillfredsställande svar på sistnämnda regerings ultimatum - anbefalldes allmän mobilisering i Serbien. Samtidigt avbröt Österrike-Ungern den diplomatiska förbindelsen med Serbien och lät mobilisera 16 infanterifördelningar. Den 28 juli avgavs dubbelmonarkins krigsförklaring, och 31 juli började trupptransporterna mot den serbiska gränsen.
Ryssland
Emellertid hade Ryssland den 25 juli mobiliserat större delen av sin armé, nämligen 14 armékårer och 26 reservfördelningar, varom österrikisk-ungerska regeringen erhöll kännedom 29 juli. Detta föranledde en allmän mobilisering av Österrike-Ungerns stridskrafter 31 juli. Samma dag kungjordes allmän mobilisering även i Ryssland. Med anledning härav avgav tyska regeringen senare samma dag ett ultimatum till Ryssland angående inställandet av alla militära mot Tyskland eller dess ifrågavarande bundsförvant riktade militära åtgärder. Då intet svar härpå följde, anbefalldes 1 augusti mobilisering av Tysklands samtliga stridskrafter och avgavs krigsförklaring mot Ryssland. Samma dag överskred ryska trupper (kosacker) tyska gränsen vid Eichenried i Ostpreussen.
Tyska riket och Frankrike
Med anledning av tyske ambassadörens i Paris förfrågan om Frankrikes hållning i händelse av ett eventuellt krig mellan Tyskland och Ryssland utfärdades 1 augusti order om allmän mobilisering av franska armén och marinen. Den 3 augusti avbröts de diplomatiska förbindelserna mellan Tyskland och Frankrike. Emellertid hade redan 31 juli order om allmän mobilisering utfärdats i Belgien "till skydd för landets neutralitet". Följande dag inryckte tyska trupper i Luxemburg, trots dess regerings protester, och besatte landets viktigaste järnvägsstationer. Sedan tyska regeringens 2 augusti gjorda framställning till belgiska regeringen om fritt genomtåg avslagits påföljande dag, överskred tyska trupper natten 3-4 augusti belgiska gränsen sydväst om Aachen på frammarsch mot Liège.
Storbritannien
Med anledning härav mobiliserade Storbritannien, som var en av garantimakterna för Belgiens ständiga neutralitet, sin armé den 4 augusti - efter att redan 2 augusti ha mobiliserat sin marin - och utfärdade krigsförklaring mot Tyskland. Sedan Österrike-Ungern 6 augusti förklarat krig mot Ryssland samt krigstillstånd inträtt 10 augusti med Frankrike, den 13 augusti med Storbritannien och den 27 augusti med Belgien, befann sig centralmakterna i krig med Serbien, Ryssland, Frankrike, Belgien och Storbritannien. Den 7 augusti hade även Montenegro förklarat Österrike krig.
De mobiliserade stridskrafterna
Tyska arméns fredsstyrka (enligt stat) utgjorde vid krigsutbrottet 780 000 man. Vid mobiliseringen bragtes de 25 armékårerna på krigsfot med i stort sett oförändrad sammansättning. Kårernas krigsstyrka växlade mellan 37 000 och 43 000 man, infanterifördelningens (divisionens) krigsstyrka uppgick till omkring 17 500 man. Huvuddelen av kavalleriet sammanfördes dock till 11 kavallerifördelningar (på omkring 4 000 man), av vilka flertalet bildade 4 kavallerikårer. Dessutom uppsattes ett antal tunga mörsarbataljoner och tunga kanonbatterier, vilka, liksom förbindelsetrupperna (med bl.a. 11 luftskepp och 134 fältflygplan) disponerades omedelbart av armé- och högre chefer.
Politiska splittringar
I den tyska riksdagen uppnåddes majoritet för kriget genom att socialdemokraterna i riksdagen röstade för. Detta ledde till att den socialdemokratiska rörelsen i hela världen splittrades i en revolutionär (kommunistisk) del och en reformistisk del som behöll namnet socialdemokratisk. Kommunisterna menade att "den egna regeringens nederlag var det mindre onda" i alla krigförande länder, medan den socialdemokratiska delen stödde de egna regeringarnas krigsansträngningar.
Källor
Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, Världskriget, 1904–1926 (Not).
