Från Rilpedia

Erich Ludendorff, född 9 april 1865 i Kruszewnia nära Posen, död 20 december 1937 i München, var en tysk militär, general 1916, och högerextrem (nationalist) politiker under Weimarrepubliken. Ludendorff var en av de ledande militärerna under första världskriget med ett avgörande inflytande på Tysklands krigspolitik 1916-1918.

Innehåll 1 Biografi 1.1 Tidig karriär 1.2 Första världskriget 1.3 Mellankrigstiden 2 Bibliografi 3 Se även 4 Källor 5 Litteratur

Biografi

Tidig karriär

Ludendorff inledde sin officerskarriär 1882 vid infanteriet, 1895 blev han generalstabsofficer, 1906 lärare vid krigsakademien och 1908 överstelöjtnant och chef för operationsavdelningen i stora generalstaben. Som sådan yrkade han 1911 energiskt på uppsättandet av tre nya armékårer, vilket inte vann gehör hos regeringen varpå Ludendorff lämnade generalstaben. Han utnämndes till överste och regementschef istället. I april 1914 blev han generalmajor och chef för 85:e infanteribrigaden i Strassburg.

Första världskriget

Vid första världskrigets utbrott blev han överkvartermästare (Stabschef) vid 2:a armén (Karl von Bülow) och åtföljde som förbindelseofficer Maasarmén (von Emmich) vid dennas inmarsch i Belgien. Vid erövringen av den belgiska fästningsstaden Liège visade Ludendorff stor initiativförmåga då han 5 augusti 1914 självmant tog befäl över en infanteribrigad, vars chef stupat, och trängde genom fortens mellanrum in i staden. Åtföljd av endast en adjutant begav han sig till citadellet vars besättning förmåddes ge sig fången. Härigenom blev Ludendorff uppmärksammad och känd för den tyska allmänheten.

När de tyska motgångarna i Ostpreussen fick generalstabschefen von Moltke att se sig om efter en ny ledning för 8:e armén valde han Ludendorff som stabschef under den pensionerade generalöversten Paul von Hindenburg. 22 augusti 1914 började deras samarbete som fortsatte när Hindenburg blev överbefälhavare på tyska östfronten. I november 1914 befordrades Ludendorff till generallöjtnant. Vid Hindenburgs utnämning till generalstabschef i augusti 1916 blef Ludendorff, som samtidigt befordrades till general av infanteriet, hans förste generalkvartermästare och kvarstod som sådan till 26 oktober 1918.

Ludendorff och Hindenburg anlände således till 8:e armén i Ostpreussen lagom för att leda styrkorna i slaget vid Tannenberg 31 augusti 1914 där en hel rysk armé krossades. Segern följdes upp med slaget vid de Masuriska sjöarna. För närmare beskrivning av striderna se Östfronten under första världskriget.

Erich von Falkenhayn tvingades avgå som chef för generalstaben, Oberste Heeresleitung (OHL), i november 1916 efter det strategiska misslyckandet i slaget vid Verdun. Parhästarna Hindenburg och Ludendorff tog över det fulla ansvaret för krigföringen. De hade en betydligt starkare ställning än företrädarna Falkenhayn och Moltke.

Efter den av Ludendorff ledda våroffensivens misslyckande 1918, samt under trycket av de stora tyska motgångarna på västfronten hösten samma år, krackelerade Ludendorff och krävde plötsligt den 29 september 1918 att Tyskland omedelbart skulle inleda förhandlingar om vapenstillestånd. För att förekomma den amerikanske presidenten Wilsons fredsvillkor för Tyskland föranstaltade han också att en ny regering skulle bildas efter parlamentaristiska grundprinciper. Kravet om vapenstilleståndsförhandlingar efterkoms av den nybildade regeringen, under den liberale prins Max av Baden, samtidigt som det inom regeringskretsen väcktes en ökande misstro mot Ludendorffs person, då han den 25 oktober lika bestämt fordrade att förhandlingarna skulle avbrytas och ett upprop om krig till det yttersta utfärdas. Regeringens svar blev avböjande. Därför avgick Ludendorff den 26 oktober. Efter Tysklands kapitulation flydde Ludendorff den 11 november 1918 till Sverige på falskt pass. Han bodde i Hässleholm som gäst hos Ragnar Olson på Hässleholms gård. Där nedtecknade Ludendorff sina krigsminnen. Efter hot om våldshandlingar från vänsteraktivisters sida tvingades Ludendorff lämna landet. I samband med detta skrev Hjalmar Branting ett brev till aktivisterna där partiordföranden manade till besinning. I februari 1919 återvände Erich Ludendorff till Tyskland.

1914

1915

1918

Med Hindenburg

Mellankrigstiden

Ludendorff var en av grundarna av den så kallade dolkstötslegenden, det vill säga legenden om att de tyska stridskrafterna var obesegrade, och att det tyska nederlaget berodde på opatriotiska och socialistiska krafter på hemmafronten, som genom förräderi huggit en "dolk" i ryggen på armén. Denna teori har dock avfärdats; Tysklands offensiva stridskrafter var vid slutet av 1918 uttömda, och efter USA:s inträde i kriget 1917 handlade frågan om den tyska kapitulationens vara endast om tidpunkten; sannolikt ville Ludendorff genom denna myt endast avhända sig sitt eget ansvar för det inräffade.

På 1920-talet gav sig Ludendorff in i politiken och kom i lag med Nationalsocialistiska tyska arbetarepartiet (NSDAP), och tillsammans med ledaren Adolf Hitler försökte han genomföra en statskupp den 9 november 1923, den så kallade ölkällarkuppen i München. Efter att ha sluppit straff i den efterföljande rättegången valdes Ludendorff 1924 in i riksdagen för Nationalsozialistiche Deutsche Freiheitsbewegung, tillsammans med bland andra Gregor Strasser och Ernst Röhm, och blev ledare för de "tysk-folkliga" (völkisch) i densamma.

År 1925 ställde han med Hitlers stöd upp i presidentvalet mot Hindenburg, men förlorade stort (Ludendorff erhöll bara omkring 1% av rösterna). Efter att ha samarbetat med Hitler såg han vid 1930-talets början denne som den allra största faran för Tyskland, och varnade sin gamle chef, rikspresident Hindenburg, för att utse Hitler till rikskansler. Senare återknöt han dock banden med Hitler.

Bibliografi

• Meine Kriegserinnerungen 1914-1918 (1919)
• Der totale Krieg (1935)
• 1931 förutspådde Erich Ludendorff världskrig i skriften Världskrig hotar, vilket skulle komma att leda till Tysklands fullkomliga nederlag. Han kallade där NSDAP också för "folkfördärvare".

Se även

Källor

• Haffner, Sebastian, Den tyska revolutionen 1918/19. Nora: Nya Doxa 2005.
• Keegan, John, Det första världskriget. Stockholm: Natur och kultur 2003.
• Nordisk familjebok Uggleupplagan, Band 37, Supplement L - Riksdag s. 293 f. (1925)

Litteratur

• Lee, John, The Warlords: the campaigns of Hindenburg and Ludendorff. London: Weidenfeld & Nicolson 2005.