Georges Clemenceau

Från Rilpedia

Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
Georges Clemenceau
"De fyra stora" under fredskonferensen i Versailles: Lloyd George, Orlando, Clemenceau och Wilson

Georges Clemenceau, född 28 september 1841, död 24 november 1929, fransk politiker; konseljpresident 1906-1909 och 1917-1920.

Innehåll

Biografi

De första 40 åren som politiker

Clemeceau påbörjade sin politiska bana i andra kejsardömet, i den liberala oppositionen mot kejsar Napoleon III. Han var sedan framträdande i Pariskommunen och i tredje republiken där han var minister ett flertal gånger och regeringschef (konseljpresident) 1906-1909. Clemencau företog 1910 en föredragsresa i Sydamerika och återupptog efter hemkomsten sin traditionella roll som ministerstörtare. Han hade väsentlig andel i ministären Caillaux’ fall 1912 och ministären Briands 1913.

Första världskriget

Under första världskriget var Clemenceau en stark kritiker av hur kriget sköttes. I sin nya tidningL’homme libre kritiserade han med hänsynslös skärpa en del brister i militärförvaltningen. Tidningen utsattes därför för ideliga ingrepp av censuren och Clemenceau ändrade tidningens namn till L’homme enchainé ("Den fjättrade mannen"). Mot regeringarna under de första krigsåren haglade där ständiga angrepp, och som ordförande i senatens utrikesutskott och utskott för krigsärenden kämpade Clemenceau för energiskare krigföring och undertryckande av all propaganda för en samförståndsfred med Tyskland, vilket han ansåg vara tecken på nästan högförrädisk modstulenhet ("defaitism").

Av folkstämningen utpekades han allt tydligare såsom den ende möjlige att bli "segerns organisatör", och efter regeringen Painlevés fall blev han, vid 76 års ålder, 17 november 1917 konseljpresident och krigsminister (med Pichon som utrikes-, Klotz som finans- och Loucheur som ammunitionsminister). Hans kraftfulla ledarskap under krigets sista år gav honom hedersnamnet Père la Victoire - Fredens fader.

Under fredskonferenserna i Paris drev han en hård, traditionellt maktpolitiskt, linje och var missnöjd med Versaillesfreden eftersom han velat införliva Rhenlandet med Frankrike. Clemencau avgick som regeringschef i januari 1920.

Se även

Källor

Personliga verktyg