Djurgården
Från Rilpedia
- För andra betydelser, se Djurgården (olika betydelser).
| Djurgården | |
 |
|
| Bildad | 1926 |
| Stadsdelsområde | Östermalm |
| Församling | Oscars församling |
| Antal invånare | 831 (2004) |
| Landareal | 279 hektar |
| Kommunområde | Innerstaden |
| Smeknamn | Djurgården |
| Stockholmsportalen | Stockholms kommun | |
Djurgården eller Södra Djurgården[1] är en ö (även kallad Valdemarsön) och en stadsdel i Stockholms stad.
Djurgården är känd för sina många sevärdheter och för sin natur med många gamla ekar. Stadsbebyggelse finns i den sydvästra delen; Djurgårdsstaden och Beckholmen. I övrigt består Djurgården av parkområden med ett flertal museer, villor, ambassader och andra institutioner. Bland nuvarande och tidigare invånare märks kungligheter, diplomater, borgarråd, bokförläggare och bankdirektörer. En stor del av ön Djurgården upptas av friluftsmuseet Skansen och nöjesparken Gröna Lund.
Ibland räknas till Södra Djurgården även den södra hälften av parkområdet Kungliga Djurgården (se karta till höger), inklusive grönområdena på Gärdet och Fjäderholmarna.[2]
Södra Djurgården har utnämnts till riksintresse för kulturmiljövården[3] och är en del av den 1994 grundade nationalstadsparken Ekoparken.
Innehåll |
Geografi
Enligt "Stockholms registerkarta" från 1983 utgiven av stadsmätningsavdelningen vid Stockholms stadsbyggnadskontor går gränsen mellan Södra och Norra Djurgården mitt i Djurgårdsbrunnsviken respektive Djurgårdsbrunnskanalen. Ladugårdsgärdet har exempelvis den officiella fasighetsbeteckningen Norra Djurgården 1:1,7.
Kungliga Djurgårdens Förvaltning har en annan definition: Enligt deras kartor och skyltar inkluderar Södra Djurgården även Ladugårdsgärdet ända upp till Lindarängsvägen.[4]
Stadsdelen Djurgården
Av historiska skäl är hela Stockholm indelat i 117 stadsdelar. Den nuvarande stadsdelen bildades 1926, innan dess utgjorde Djurgårdsstaden en egen stadsdel. 1934 införlivades grannstadsdelen Beckholmen med Djurgården. I det tidigare rotesystemet, avskaffat 1926, ingick både Djurgården och Ladugårdsgärdet i Narvaroten.
Stockholms stads stadsdel Djurgården omfattar ön Djurgården, ön Beckholmen, en namnlös ö i Djurgårdsbrunnsviken samt de omkringliggande vattnen.
Djurgården gränsar till Skeppsholmen i Saltsjön och Ladugårdslandsviken, till Östermalm i Ladugårdslandsviken och Djurgårdsbrunnsviken, till Gärdet i Djurgårdsbrunnsviken-Djurgårdsbrunnskanalen-Lilla Värtan-Saltsjön, till Lidingö kommun strax öster om Blockhusudden, till Södermalm i Saltsjön samt till Danviken, Finnboda och Kvarnholmen i Nacka kommun i Saltsjön[5]
Ytan uppgår till 279 hektar land och 183 hektar vatten. Strandlinjen är 10200 meter, och stranden nås från i stort sett hela ön, utom vid Djurgårdsstaden och Beckholmen.
De högsta platserna är :
- Skansenberget vid Björnbergen, 46 m.ö.h.
- Bredablick, 45 m.ö.h.
- öster om Valmundsvägen, 44 m.ö.h.
- Bollnästorget, 39 m.ö.h.
Historik
De tidigaste spåren av mänsklig verksamhet på Djurgården går tillbaka till järnåldern. Ett gravfält, Walmundsön, bestående av åtta synliga gravhögar från yngre järnåldern (550 - 1100 e.Kr.) är de konkreta tecknen för att det antagligen har funnits även en gård här. Öns äldsta kända namn var Walmunzø (1286), Walmundzø (1288) respektive Walmalssöö (1516). Under 1600-talet kallades ön vanligtvis Waldemarsön.
Bakgrunden till öns nuvarande namn är den djurgård som Johan III inrättade på öns nordvästra udde år 1579. I denna djurpark fanns renar, älgar och hjortar.[6] På Gustav III:s tid förändrades Djurgården mer till en folklig förlustelsepark och några utländska diplomater fick bygga exklusiva villor på exklusiva tomter, som Liston Hill och Nedre Manilla. På 1820-talet upplevde ön en kunglig epok, när Karl XIV Johan anlades lustslottet Rosendal.
År 1646 tog Drottning Kristina initiativet att inrätta ett sjukhus och bostäder för sjömän på öns sydvästra udde. Den första bebyggelsen bestod av fjorton små hus som fungerade som sjukstugor för båtsmän. Det var början till en egen liten stadsdel på ön; Djurgårdsstaden. Stadsdelen fungerade senare som bostäder åt arbetarna vid Djurgårdsvarvet. Varvet började sin verksamhet 1735 och byggde fartyg fram till 1979. I samband med Allmänna konst- och industriutställningen 1897 föreslogs att man skulle riva alla de ”oansenliga träkåkar, af vilka endast ett par från Bellmans dagar äger någon kulturhistorisk märkvärdighet”. Dessbättre förverkligades inte förslaget och idag upplevs Djurgårdsstaden som en idyll som huvudsakligen består av trähusbebyggelse från 1700-talet.
På öns nordvästra del 1722 upplät Kungl. Maj:t ett landområde åt flottan, som kallades Galärvarvet. Efter venetiansk förebild skulle skärgårdsflottans galärer förvaras uppdragna på land i speciella skjul. Ett trettiotal galärskjul uppfördes och på 1870-talet utökades verksamheten med en stor torrdocka (som idag innehåller Vasamuseet). 1945 hade Galärvarvet 1280 anställda, 1969 flyttades verksamheten till Muskö, skjulen revs och området förvandlades till park. Idag påminner Galärvarvskyrkogården om flottans tidigare verksamhet.
Ursprungligen var Södra Djurgården en ö och där fanns redan mycket tidigt en naturlig farled från Stockholm ut i Östersjön, men i mitten av 1700-talet upphörde Södra Djurgården att vara en ö. Genom landhöjningen och igenväxning blev farleden till en smal, obrukbar rännil. Den nuvarande Djurgårdsbrunnskanalen blev klar 1834 och hade kommit till på kung Karl XIV Johans initiativ.
På Södra Djurgården avhölls tre stora stockholmsutställningar; Allmänna konst- och industriutställningen 1897, Konstindustriutställningen 1909 och Stockholmsutställningen 1930.
Etymologi
Ön Djurgården har historiskt även kallats Valmundsön, Vadmalsön, Vallmarsön och Valdemarsön.[7] Enligt författarna till boken Stockholms gatunamn finns det ett flertal tolkningar till namnet, men inget av dem förefaller övertygande.[8]
Waldemarsudde och Walmundsö påminner idag om denna namnhistoria. Förmodligen var Walmundsö namnet på en järnåldersgård som fanns på en höjd vid Södra Djurgårdens norra sida, strax intill Rosendalsvägen.
Beskrivning
Från Stockholms centrum når man ön Djurgården via Djurgårdsbron som fortsätter i Djurgårdsvägen. Området på den så kallade Lejonslätten närmast Djurgårdsbron var 1897 platsen för den stora Allmänna konst- och industriutställningen med Ferdinand Boberg som utställningsarkitekt. Från den tiden finns några byggnader bevarade som till exempel Biologiska museet, Villa Lusthusporten och Skånska gruvan. Till denna utställning var även en del av Nordiska museet färdigställd. Vid samma sida av Djurgårdsvägen finns Liljevalchs konsthall från 1916.
För närvarande (sommaren 2008) utför Historiska museet arkeologiska utgrävningar på den lilla konstgjorda ön i Djurgårdsbrunnsviken som anlades i samband med Stockholmsutställningen 1897. Här fanns en mycket omtyckt rekonstruktion av Helgeandsholmen i Stockholm på 1500-talet.
De stora turistmagneterna på ön är Skansen och Vasamuseet samt nöjesparken Gröna Lund. Söder om Gröna Lund utbreder sig den gamla stadsdelen Djurgårdsstaden och ön Beckholmen. Följer man Djurgårdsvägen från Djurgårdsstaden ungefär en dryg kilometer lägre österut kommer man till halvön, Prins Eugens Waldemarsudde med konsthall och konstutställningar. Ytterligare cirka en kilometer österut finns Biskopsudden med marina och restaurang. Här var utställningsområdet för Konstindustriutställningen 1909, även den ritad av Boberg, därav finns inga byggnader kvar. Längs strandlinjen österut följer ett antal villor, däribland Villa Ekarne, Nedre Manilla, Villa Mullberget och Täcka Udden. Djurgårdsön slutar i öst med Blockhusudden, på den finns konstmuseet och konsthallen Thielska Galleriet från 1905. Ännu längre österut ligger ögruppen Fjäderholmarna, även de ingår i Ekoparken.
Norr om Djurgårdsbrunnskanalen och Djurgårdsbrunnsviken utbreder sig Gärdet. Där finns bland annat flera museer som Tekniska museet, Etnografiska museet och Sjöhistoriska museet. På området väster om Kinas ambassad i Stockholm fanns ytterligare en uppmärksammad utställning, Stockholmsutställningen 1930, där Gunnar Asplund stod som huvudarkitekt och introducerade funktionalismen i Sverige. Landmärket på Gärdet är det 155 meter höga TV-tornet Kaknästornet som togs i bruk 1967. Följer man Djurgårdsbrunnsvägen västerut kommer man till Diplomatstaden och Nobelparken och där är man tillbaka till Djurgårdsbron.
Byggnader och platser (urval)
Villor och slott
Områden och platser
- Bellmansro
- Biskopsudden
- Blockhusudden
- Djurgårdsbrunn
- Djurgårdsstaden
- Djurgårdsvarvet
- Frisens park
- Galärvarvet
- Hazeliusporten
- Hundudden
- Lejonslätten
- Walmundsö
Vatten, öar och broar
- Beckholmen
- Beckholmsbron
- Beckholmssundet
- Djurgårdsbron
- Djurgårdsbrunnskanalen
- Djurgårdsbrunnsbron
- Djurgårdsbrunnsviken
- Isbladskärret
- Lilla Sjötullsbron
- Ryssviken
Restauranger och nöjen
- Cirkus
- Djurgårdsbrunns värdshus
- Gröna Lund
- Hasselbacken
- Junibacken
- Lidingöbro värdshus
- Rosendals trädgård
- Tyrol
- Ulla Winbladh
Museer
- Aquaria vattenmuseum
- Biologiska Museet
- Liljevalchs konsthall
- Nordiska museet
- Prins Eugens Waldemarsudde
- Skansen
- Thielska galleriet
- Vasamuseet
Ambassader
Övriga
- Alkärrshallen
- Blå Porten
- Djurgårdsfärjan
- Djurgårdskyrkan
- Djurgårdslinjen
- Djurgårdsteatern
- Ekorren
- Galärvarvskyrkogården
- Stora Sjötullen
- Lilla Sjötullen
- Manillaskolan
- Skånska gruvan
Kända invånare (urval)
Historiskt
- Prins Bertil
- Prins Carl
- Prins Eugen
- Karl XIV Johan
- Prins Wilhelm & Maria Pavlovna
- Stikkan Anderson, musikförläggare
- Ferdinand, arkitekt & Anna Boberg, konstnär
- Jean Bolinder, industriman
- Karl Otto Bonnier, bokförläggare
- Lukas Bonnier, förläggare
- Johan Niclas Byström, skulptör
- Lorentz Dietrichson, författare
- Gustaf Fröding, skald
- Yngve Gamlin, regissör, teaterman
- Torben Grut, arkitekt
- Torsten Kreuger, tidningsägare
- Yngve Larsson, borgarråd
- Torsten Laurin, bokförläggare
- Halvar Sundberg, borgarråd
- Ernest Thiel, bankdirektör, mecenat
- Carl Johan Uddman, operasångare
- André Oscar Wallenberg, direktör
- Hjalmar Wicander, grosshandlare
Nutid
- Prinsessan Lilian
- Rune Barnéus, bankdirektör
- Carl-Johan Bonnier, direktör
- Jonas Bonnier, direktör
- Kerstin Brunnberg, radiochef[11]
- Per Bystedt, entreprenör[12]
- Cecilia Hagen, journalist
- Kjell A Nordström, professor[12]
- Michael Storåkers, reklamman[13]
- Marcus Wallenberg, finansman[12]
- Robert Weil, finansman[12]
- Verner Åmell, konsthandlare
Se även
|
|||||
Referenser
- ↑ Kay G. Englund: Djurgården i ord och bild : illustrerad minnes- och handbok, omfattande södra eller egentliga Djurgården och närmast belägna områden på norra Djurgården, Rekolid, Stockholm 2000.
- ↑ Bredare definition enligt Kungliga Djurgårdens Förvaltning, se deras karta.
- ↑ Stockholm.se
- ↑ Det var eventuellt praktiskt i samband med skapandet av Ekoparken att dra gränsen här, där bebyggelse och industrier delar av parkområdet.
- ↑ Harlén, Hans:"Stockholm från A till Ö - Innerstaden", s. 97-98, Brännkyrka hembygdsförening 1998, ISBN 9163067714
- ↑ Stockholms gatunamn, sida 23
- ↑ Nordisk familjebok: Valdemarsön, Nordisk familjebok: Djurgården
- ↑ Stockholms gatunamn, sida 23
- ↑ 9,0 9,1 9,2 9,3 9,4 9,5 Ombyggnadsår
- ↑ Jmf Diskussion:Sirishov
- ↑ svd.se
- ↑ 12,0 12,1 12,2 12,3 realtid.se
- ↑ resume.se
Litteratur (urval)
- Björn Hasselblad: Djurgårdsvandringar på Norra och Södra Djurgården, Djurgårdsdistribution, 1990. ISBN 9789197041805.
- Jan Mårtenson: Kungliga Djurgården, Wahlström & Widstrand, Stockholm 2007. ISBN 9789146216018.
Nils-Gustaf Stahre, Per Anders Fogelström: Stockholms gatunamn : innerstaden, Liber/Allmänna förlaget, Stockholm 1986, 1:a upplagan. ISBN 91-38-90777-1. Libris 7269073.
Externa länkar
Wikimedia Commons har media som rör Djurgården
