Jan Mårtenson (född 1933)

Från Rilpedia

Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
icon_anmal.gif
rp-wp-sv.gif
För andra personer med samma namn, se Jan Mårtenson

Jan Per Gösta Mårtenson,[1] född 14 februari 1933 i Uppsala, är en svensk diplomat och generaldirektör, som även gjort sig känd som författare av bland annat kriminalromarer. I flera av hans böcker figurerar den fiktive antihjälten och antikhandlaren Johan Kristian Homan. Dessa böcker har kommit ut varje år sedan 1973.

Mårtenson har varit biträdande generalsekreterare för FN och chef för FN:s europakontor i Genève. Hans bostad är herrgården i Åmmeberg, i Hammars församling vid Vättern.

Innehåll

Biografi

Jan Mårtenson föddes i Uppsala som son till Gösta Mårtenson som var fotbollsspelare och officer, och hans hustru Marga Brandelius. Genom mormodern, som hette Gumaelius, är Jan Mårtenson ättling till författaren, kyrkoherden och riksdagsmannen Gustaf Wilhelm Gumaelius som var gift med Carolina Geijer. På grund av fadern Göstas militära karriär flyttade familjen ofta under hans barndom.

Efter Karolinska läroverket i Örebro, under vilket han sändes på språkresor till England och Frankrike, skrevs han in som befälselev vid Livkompaniet vid Kungliga Upplands regemente som skyttesoldat, vilket åtföljdes av kadettskola och utbildning till reservofficer. 1954 började han studera juridik vid Uppsala universitet för bland andra Henrik Munktell och Halvar G.F. Sundberg. Han var då sedan ett år gift med Birgitta Wigren, med vilken han fick två döttrar. Han engagerade sig i nationslivet, var vice ordförande i studentkåren, och deltog i att förmå Gunnar Sträng att avskriva studentlånen med 25%.

Valborgsmässoafton 1960, då han hunnit ta kandidatexamen, blev Mårtenson uppringd av dåvarande chefen för Utrikesdepartementets personalbyrå, Per Anger, som uppmanade honom att söka in till UD nästföljande vecka. Mårtenson hade tänkt jobba på Enskilda banken, där hans familj hade nära band, men blev antagen som attaché den 4 juli, när Östen Undén var utrikesminister. Första utlandsposteringen var under Jens Malling i Rio de Janeiro, där den svenska ambassaden var belägen sedan det varit Brasiliens huvudstad. Mårtenson ankom dit 1961, och råkade hamna precis mitt uppe i militärkuppen mot president Jânio Quadros. Hösten 1963 återkallades han till Stockholm som attaché åt Nobelpristagaren Giorgios Seferis, tills han utsågs till andre man vid Sveriges delegation vid OECD i Paris, först under ambassadör Ingemar Hägglöf, och sedermera Carl Henrik von Platen.

1965 efterträddes Mårtenson vid OECD av Ulf Dinkelspiel, och hamnade själv vid den svenska delegationen vid FN i New York, där Sverker Åström var ambassadör. Mårtenson verkade där som Ingemund Bengtssons sekreterare, samt fick ansvar för en del av nedrustningsfrågorna. Vid nyåret 1966 förflyttades han till FN-byrån i Stockholm. Året därpå fick han en förfrågan av Alva Myrdal om att bli biträdande direktör vid SIPRI, där han fick ett nära samarbete med Gunnar Myrdal. Samma år gifte han om sig med Ingrid Giertz, dotter till biskop Bo Giertz. Ingrid Giertz var verkställande direktör för Skobranschrådet, och sedan länge involverad i modebranschen i Paris, bland annat hos modehusen Antonio Castillo och Givenchy. Senare blev hon verkställande direktör för Svenska Moderådet.

När Ingemund Bengtsson blev jordbruksminister, var Mårtenson anställd vid jordbruksdepartementet, och fick ansvaret för FN:s miljökonferens i Stockholm 1972. 1975 blev han kung Carl XVI Gustafs handsekreterare, efter Carl-Fredrik Palmstierna, och presstalesman för hovet, med titeln chef de cabinet. Han fungerade då som kungens talskrivare, och medföljde på ett par statsbesök, bland annat till Sovjetunionen 1978. Under Mårtensons tid vid hovet, gifte sig kungaparet, prins Bertil gifte sig med prinsessan Lilian, och kronprinsessan Victoria och prins Carl Philip föddes.

Den 5 juni 1979 blev han biträdande generalsekreterare i FN, efter Rolf Björnerstedt. I den egenskapen hade Mårtenson hand om nedrustningsfrågorna i FN vid Centret för nedrustning, under generalsekreteraren Kurt Waldheim, och efter 1981 under Javier Pérez de Cuellar. Han tillfrågades av Pérez de Cuellar om att bli chef de cabinet, direkt underställd generalsekreteraren, men posten gick honom förbi - ryktesvägen fick han höra att Anders Thunborg låtit meddela att Sverige inte önskade honom i den befattningen, vilket dock tillbakavisats av UD. 1983 omorganiserades nedrustningscentret, och Mårtenson fick då posten som undergeneralsekreterare för den nya avdelningen Department for Disarmament Affairs (DDA). Han var då samordnare för FN:s andra årtionde mot rasism och rasdiskriminering.

Mårtenson blev 1987 generaldirektör för FN:s Europakontor i Geneve, efter Eric Suy. Där fick han också ansvar för FN:s centrum för de mänskliga rättigheterna, och för att företräda generalsekreteraren i Europa. Hösten 1992 hade han uppdrag för UNESCO att utreda flyktingbarnens situation i Slovenien och Kroatien. 1993 utnämndes han till svensk ambassadör i Bern, vilket han var till 1996, då han återvände till UD, där han kvarblev till sin pensionering.

Mårtenson debuterade som poet 1970 med samlingen 32 om kärlek, och året därpå som romanförfattare med Telegrammet från San José.

Bibliografi

Homandeckare

Av dessa utspelar sig Guldmakaren, Häxmästaren och Ostindienfararen kring sekelskiftet 1700-1800, med Johan Kristian Homans förfader Johan Sebastian Homan som huvudperson.

Övriga böcker

Externa länkar

Källor

  • FN - Globalt uppdrag, red. L. Eriksson, Stockholm 1995, s. 218
  • Mårtenson, Jan, Att kyssa ett träd, Wahlström & Widstrand, Stockholm 2007

Noter

  1. ↑ Sveriges befolkning 1970, (CD-ROM) Riksarkivet 2003


Camera-photo.svg Crystal Clear app Login Manager.png Denna biografiska artikel behöver bilder. Har du en passande fri illustration får du gärna ladda upp den.

Hämtad från "https://sv.rilpedia.org/wiki/Jan_M%C3%A5rtenson_(f%C3%B6dd_1933)"
Personliga verktyg
På andra språk