Olof Lagercrantz

Från Rilpedia

Texten från svenska Wikipedia

Olof Lagercrantz

Olof Gustaf Hugo Lagercrantz, född 10 mars 1911 i Stockholm, död 23 juli 2002, var en svensk författare, kritiker, litteraturvetare och publicist. Sin största ryktbarhet och inflytande nådde han som en av chefredaktörerna för Dagens Nyheter 1960-1975. Han var en tongivande kulturpersonlighet i Sverige och förkroppsligade den tidsanda som rådde under denna period.^[1]

Biografi

Lagercrantz var son till officeren och bankdirektören Carl Lagercrantz och grevinnan Agnes Hamilton. Uppväxttiden, som han tillbringade i Falköping, förmörkades av moderns sinnessjukdom och senare av en systers självmord. Han gifte sig 1939 med Martina Ruin (född 1921 i Helsingfors), som var dotter till professor Hans Ruin och Karin Sievers. De fick fem barn, däribland skådespelerskan Marika Lagercrantz och författaren David Lagercrantz. Han var bror till Lis Asklund samt morbror till Lars Lönnroth och Johan Lönnroth.

I Min första krets, som kallats "språkligt sätt en av våra vackraste självbiografier",^[2] skildrar han en värld av tvångströjor och tomma konventioner, dominerad av hans fars abnorma stränghet och stelhet.

När vinterkriget utbröt deltog Lagercrantz i opinionsrörelsen för bistånd till Finland. Han skrev tillsammans med Karl-Gustaf Hildebrand skriften Finlands sak är vår som spriddes i 900 000 exemplar och fungerade som redaktör för frivilligkårens tidning Den frivillige. Han verkade även för Sveriges anslutning till kriget på finsk sida. Efter Moskvafreden 1940 kände han stark förtvivlan över vad han uppfattade som sitt eget lands svek och idealismen förbyttes i resignation.^[3]

DN:s motstånd mot frivilligkåren gjorde att Lagercrantz inte kunde återvända till de uppdrag han under 1939 haft på tidningen. Han kom under de följande åren att frilansa som bokrecensent och kulturkritiker på olika dagstidningar och kulturtidskrifter. Han drogs till arbetarlitteraturen och kände leda vid den aristokratiska miljö han vuxit upp med och närde upprorslust mot det borgerliga etablissemanget och allt som var traditionsbundet. Ironiskt nog blev det konservativa tidningar som Nya Dagligt Allehanda och Svenska Dagbladet som öppnade sin famn för honom. Han medverkade vid SvD först som fristående skribent och från 1945-1951 som kulturredaktör. Vid denna tid hade han ännu drag av kulturkonservatism^[4] fast han ”bedrev… kulturellt sabotage” genom att lyfta fram modernistiska författare.^[5]

Lagercrantz blev fil.dr. 1951 på en avhandling om författarinnan och släktingen Agnes von Krusenstjerna. Han fungerade som kulturchef på Dagens Nyheter 1951-1960 varefter han avancerade till chefredaktör 1960 och innehade tjänsten i femton år. Chefredaktörskapet delade han dock med Sven-Erik Larsson, så att han hade huvudansvaret för kulturen och denne för ledarsidan.

Lyrik

I ungdomen svårt sjuk i lungsot debuterade Lagercrantz som lyriker med Den döda fågeln (1935). I sina första diktsamlingar gav han prov på en finstämd naturlyrik och vek, religiöst färgad känslobikt. I sin enda roman, Trudi behandlar han en kvinnas frambrytande sinnessjukdom. Motiv från barndomshemmets tragedier ingår också i Dikter från mossen (1943), med vilken författaren framträdde som "en mogen lyriker med ett innehåll som pockade på utlopp, hemlighetsfullt mättade, ångestfyllda upplevelser som ofta skapade skarpt sammansatta dikter, vilka emellertid gjutits i en kristallklar form".^[6] Innehållsligt framstår denna som modernistisk med sitt avvisande av moraliserande och värdeomdömen samt en våldsam pessimism. Lågmäld intensitet, klockren klang i stroferna och en fascinerande stämning i en del av hans motiv gav honom en egen position i trettiotalslyriken.^[7] Dagbok (1954), kompletterad i Dikter och dagbok (1955), är subjektivt hållna reflektioner med poetiska och journalistiska kvaliteter. Diktsamlingen Linjer (1962) bryter med den traditionalistiska formen och uttrycker hans desperata känsloläge.

I en studentuppsats hade Lagercrantz hävdat att pressens upptagenhet med smuts och elände stötte bort de flesta unga män med skrivarambitioner. I stället för journalistyrket hägrar nog ”en plats på en av landets eller varför inte på en av världens diktartroner.” Men de som slagits ut i konkurrensen fick lov att nöja sig med en bana som tidningsmän.^[8] Även om Dikter från mossen satte författaren på den åstundade diktartronen så tröt inspirationen efter det. Tidningsmannabanan tog överhanden och med Linjer satte han definitivt punkt för lyriken. Senare förklarade han att diktandet varit något av en flyktväg: ”Lyriken som det eviga livets bevarare och försvarare blev en frestelse medan samvetet manade mig att ta ställning i det politiska livet.”^[9]

Klarhet och enkelhet i språket är genomgående ideal både i bedömningen av andras författarskap och i den egna lyriken där detta blir allt mer avgörande tills det får honom att överge genren. Det utmärker också i hög grad hans sakprosa.

Kulturkritik

Författarporträtt

Lyrikern i Lagercrantz finns ändå med som en sida som sätter färg på hans övriga skrivande och sätt att se på världen. "Hans biografier sjunger och blir som smärtsamma sånger som tolkas av lyrikern Olof Lagercrantz".^[2]

Som kritiker och publicist var Lagercrantz mycket inflytelserik. Tillsammans med Herbert Tingsten utvecklade han DN:s kultursida till en vital position i svenskt kulturliv. Han blev något av en specialist på att skriva författarbiografier om flera av Sveriges stora författare, varav flera än idag utgör grundverk inom litteraturvetenskapen. Detta gäller kanske i synnerhet hans Strindbergbiografi, August Strindberg (1979), och hans porträtt över vännen Gunnar Ekelöf, Jag bor i en annan värld men du bor ju i samma.

År 1958 utkom Lagercrantz med en biografi över framlidne poeten Stig Dagerman, vilken starkt ifrågasattes av en ung Beppe Wolgers. Wolgers ansåg att biografin endast gav en analys över Dagermans "mörka livssituation" och inte visade på en helhet kring människan "som hade ett så stort intresse för såväl film som fotboll".

Lagercrantz kunde ofta vara hård i sin kritik mot författare, även sådana som annars räknats till de främsta. Frödings diktning uppgavs bestå ”till större delen av härmningar”, Selma Lagerlöf fick underkänt, Hjalmar Gullberg framställdes som en charlatan, Vilhelm Moberg kallades en tillbakablickande reaktionär, om Astrid Lindgren hette det: ”Det finns inget liv i det hon skriver, det är dött”, Ingmar Bergman fördömdes för ”detta slags uppstyltade dilettanteri, denna enfald och denna råhet i människouppfattningen”^[10] och så vidare.

I Strindberg såg han en sanningssägare i en förljugen värld, och för det fick moraliska krav vika.^[11]

Ledande motiv

Lagercrantz beskriver sitt liv som ett långsamt uppvaknande där han kommer till insikt om oskrivna lagar och mönster som styr industriländernas hänsynslösa expansionsdrift. Världsbilden är mörk men inrymmer också en strimma av trotsigt hopp. Linjer utmynnade i konstaterandet att livets räknestycke inte stämmer utan paradis. Alltså måste vi ha rätt att föreställa oss ett sådant ”i verklighetens hårda värld av sten.”

Ett viktigt motiv för Lagercrantz var kritiken mot det materialistiska konsumtionssamhället. Det tog sig uttryck bland annat i motstånd mot TV-reklam: ”Hellre förintelse än denna instängda lycka med prislappar!”^[12] Samtidigt stod han främmande för de andliga livstolkningar som väglett mänskligheten, något som ledde till egenartade läsningar av exempelvis Dante, som han annars analyserade förtjänstfullt.^[13]

Lagercrantz kämpade för fri sexualitet. Sara Lidman kallade hans tidning ”en av banbrytarna för pornografin i Sverige.”^[14] I Från helvetet till paradiset avvisar han Dorothy Sayers uppfattning att en fördömd själ hos Dante borde ha avstått från att svika och kränka sin make med orden att så kan endast den säga som ”aldrig älskat.”^[15] När Bo Giertz fördömde osedlig litteratur beskrivs det som ”hets” och jämförs med nazismen.^[16]

Vägledande för Lagercrantz’ livsåskådning var inte minst hans starka aversion mot kristendomen. ”Genom själva sitt väsen ger denna gud sin sanktion åt grymheten, hatet och ofördragsamheten”, ansåg han. Därför kan man göra en samhällsnyttig insats endast om man gör uppror mot denna gud. Sven Stolpe menar att det är sin ungdoms tomma stämningskristendom som han senare hånar. Han tycker sig också finna orsaken till hans revolt: ”I hans raseri i sena år mot varje beskärning av sexualiteten anar man vad det i sista hand var som kom honom att överge kristendomen.”^[17]

I en tidig bok, Möten med Bibeln, uttrycker Lagercrantz en vördnadsfull inställning till kristendomen men visar inget större verklighetssinne eller insikt i den kristna tron: i avslutningsorden tillskriver han Jesus insikten att ”den som ser med kärlek ej möter annat än kärlek, skönhet och eviga perspektiv.”

I hans senare produktion framstår Bibeln som en brutal lagbok som hindrar människans driftsutlevelse. I själva verket tillkom Dikter från mossen i ett inspirationsrus betingat av ett radikalt avståndstagande från kristendomen. Han kom också fram till att den kristna moralen ”nästan genomgående är felaktig.”^[18]

Upproret mot kristendomen får säkert ses som besläktat med hans allmänna upprorsanda - han var "punk innan begreppet föddes", som Micheles Kindh uttrycker det.^[2] Han såg det etablerade samhället som förvridet och falskt och förkastade det. Han hyllade dem som genom sin fräckhet fick det att störta samman. "Strindbergs respektlöshet mot allt, vad vördat och etablerat var, väckte hos mig den djupaste anklang." Också de djupaste ideal i den västerländska civilisationen väckte hans vämjelse. "Strindbergs misstänksamhet mot troheten syns mig berättigad. De rikmän och stormän jag stött på, har samtliga prisat sina underlydande för trohet och lojalitet. Men i en ton som kommer en att höra rasslet av kedjor".^[19]

Sin trosbekännelse sammanfattar Lagercrantz i följande ord: ”Den enda övertygelse jag äger är att vår civilisation är absurd och att det absurdaste av allt är att detta inte är allmänt erkänt.”^[20]

Ledarskap på Dagens Nyheter

Friktioner i tidningsledningen

DN-skrapan i Stockholm. Olof Lagercrantz var i femton år en av DN:s chefredaktörer. Elva av dem presiderade han i denna byggnad.

När man inte kunde finna någon som befanns lämplig att axla Herbert Tingstens fallna mantel gick man in för att dela posten som chefredaktör på två personer. Lagercrantz och Sven-Erik Larsson utgjorde härvid en slagkraftig kombination. Den förres litterära briljans ansågs uppväga den senares färglöshet, den senares liberala övertygelse och samarbetsförmåga utgöra en säkerhet mot den förres labila världsåskådning och provocerande sätt. Samtidigt gav den uttryck för en spännvidd inom den liberala rörelsen. Tingsten, som kallat paret ”en oxe i kompanjonskap med en fjäril”, hade förutspått att lösningen med två chefredaktörer inte skulle fungera. Även om arrangemanget höll så skulle det visa sig att det låg mycket i hans bedömning.^[21][22]

Samarbetet med Larsson var mycket ansträngt; bland annat gjorde han ändringar i ledare bakom dennes rygg.^[23] Han kunde också skriva ledare med rakt motsatt budskap mot det som Larsson någon dag tidigare framfört på ledarplats.^[24] Flera av de närmaste medarbetarna besvärades av att han skrev politiska kommentarer, där han ansågs vara en dilettant.^[25] Utåt framstod tidningen som drabbad av personlighetsklyvning.^[26]

Lagercrantz krävde 1968 att få bli ensam chefredaktör, i annat fall tänkte han lämna tidningen. Fristående kulturmedarbetare, Sveriges författareförening och den lokala journalistklubben uttalade sin önskan att han skulle kvarstå; de sistnämnda underströk dock att Larssons position var viktig. Schismen utmynnade, i brist på lämplig ersättare, i att man fick lov att fortsätta ungefär som förr. Ett fyrtiotal journalister riktade inför kontraktsförlängningen 1972 en skrivelse mot Lagercrantz till styrelsen, medan majoriteten stödde honom. En känsla av olust lägrade sig över redaktionen; några informella överläggningar om tidningens linje, som på SvD var en viktig institution, förekom inte.^[27][28] Spänningar i förhållande till VD Erik Huss, liksom till delar av ägarfamiljen Bonnier, förekom också. Flera av familjen Bonniers företrädare uttryckte sitt missnöje över den kvalitetsförsämring som de ansåg att DN genomgick under Lagercrantz’ regemente, men andra beskyddade honom och redaktionen hade av tradition fria händer att skriva i stort sett vad den ville.^{[29][30][31][32]} Många kulturmedarbetare lämnade dock efterhand tidningen på grund av Lagercrantz’ ledarskap.^[33] Det har också gjorts gällande att det var hans vänstervridning av DN som gjorde att den, efter en stark expansion, under denna tid tappade marknadsandelar till SvD.^[34]

Profilering

Lagercrantz kom att väcka starka känslor i den svenska offentligheten, bland annat under den så kallade trolöshetsdebatten. Han besjälades av en stark kulturradikalism och under hans tid på DN utvecklades tidningen till en vänsterradikal institution. Han förklarade att tidningen skulle vara mer öppen för olika åsikter än den varit under Tingstens tid och under denna paroll öppnades spalterna på vid gavel för unga radikaler på vänsterkanten. Någon motsvarande öppenhet för högern förekom inte och många etablerade liberala medarbetare fick ett svalt bemötande.^[35] Tidningens metamorfos gick inte obemärkt förbi; Lagercrantz noterar att kritiken för vinkling dominerade hela 60-talet.^[36] Vänstervridningen i medierna var en av tidens stora debattfrågor och DN var långt ifrån ensam på de anklagades bänk.^[37]

DN gav under Lagercrantz’ ledarskap författare och andra offentliga personer en hänsynslös behandling som beskrivits som mobbning. Samtidigt skall tidningen ha varit ytterst obenägen att ta in rättelser eller dementier. En av Lagercrantz’ närmaste arbetskamrater skrev: ”Dialog – det var för Olof Lagercrantz i Dagens Nyheter att refusera alla åsikter, som inte stämde överens med de egna.”^[38] Kulturkritikern Göran Lindahl reagerade på Lagercrantz’ ”McCarthyism” och skrev 1959 att ”Dagens Nyheters kulturpolitik har länge haft karaktären av personförföljelse” som användes för att genomdriva ”den mest totala konformism.”^[39]

Radikal politik

Distans till liberalismen

Lagercrantz tog avstånd från beteckningen liberal.^[40] I ett anförande i DN:s journalistklubbs tidning Myggan förklarade Lagercrantz att talet om en frisinnad linje var ”bara fraser” och ”skitsnack”, och markerade flera gånger att han inte hade några sympatier för liberalismen.^[41] När tidningen 1973 officiellt markerade sitt oberoende av politiska partier ströks ordet liberal från beskrivningen av partiets profil.^[42]

Av taktiska skäl undvek Lagercrantz länge beteckningen socialist och röstade pliktskyldigast, fast ”med svett i pannan”, på folkpartiet men valde senare att bekänna färg och kalla sig socialist.^[43][44] Han gav stark uppbackning åt Olof Palme,^[45] och dagen före ett riksdagsval införde han en femspaltig appell av Vänsterpartiet Kommunisternas dåvarande ledare C-H Hermansson.^[46][41]

Inrikespolitik

Den tidigare folkpartiledaren Sven Wedén beskrev, apropå värnpliktsvägran av politiska skäl, Lagercrantz uppmaningar till lagbrott eller till medhjälp åt lagbrytare som anarko-marxistiska.^[47] Vid årsskiftet 1969-70 utbröt en vild strejk i Malmfälten. Lagercrantz besökte Kiruna och understödde entusiastiskt de strejkande mot fackföreningarna och regeringen. DN:s ordinarie reportrar beskrev konflikten ur andra synvinklar, vilket gav en annan bild. Lagercrantz hävdade att kroppsarbetare ofta har minst lika ansvarsfulla uppgifter som bekväma tjänstemän och chefer, och ansåg att det borde avspegla sig i lönen.^[48]

Socialiststaterna

Den fråga som hade störst genomslag var Vietnamkriget. Lagercrantz hade ingen förståelse för Sydvietnams kamp mot den kommunistiska gerillan och Nordvietnam eller USA:s engagemang i kriget. Han ansåg att vår bild av världshändelserna blev lidande av ”den västliga dominansen på nyhetsfronten.”^[49]

Han gjorde flera reportageresor till Sovjetunionen och Kina och gav regimerna en tämligen okritisk behandling respektive devot hyllning. Han reagerade mot den ”beklämmande enögda” beskrivningen av Sovjet och iklädde sig därför, med Ingemar Wizelius’ ord ”försvarsadvokatens vanskliga roll.”^[50] Hösten 1961 fick DN för första gången beröm av kommunistorganet Ny Dag för sin nya, mer ”nyanserade” syn på supermakten.^[51]

Tvångskollektiviseringen av jordbruket medgavs vara osedvanligt hänsynslös och lämnar ”upprörande exempel på maktmissbruk och terror” när det gamla ryska bondesamhället går under ”i en malström av lidanden och ångestskrin” – samtidigt som han ”gärna [tror] att sammanslagningsprocesserna i det ryska jordbruket var nödvändiga.” Produktiviteten är låg men han vågar inte säga om det beror på det socialistiska systemet eller på egennyttiga, borgerligt sinnade personer som saboterar det kollektiva arbetet.^[52] DN:s utrikesredaktör Ulf Brandell konstaterade efter ett samtal bekymrat att Lagercrantz ”helt accepterat den ryska synen” på 30-talets diktatur och terror.^[53]

Sovjet var ofritt och förljuget men å andra sidan hade just dessa förhållanden framskapat ett folk som levde i gemenskap och föreföll oförstört, utan hat och utan de neuroser som är så framträdande i Tyskland och England. Lagercrantz vände sig inte minst emot dem som föreställde sig att vanligt folk var likriktade och miljön provinsiell. Sovjetkännare som skriver sådant ”ser lopporna i björnens päls men själva björnen ser de inte.”^[54] Han betygade sin respekt för kommunistpartiet ”under vars ledning ett fantastiskt uppbyggnadsarbete gjorts.”^[55] ”Sovjetunionen började att byggas av människor präglade av stor entusiasm. Hängivenheten var äkta och tog sig de mest rörande uttryck.”^[56] Han hävdade vidare att "det kommunistiska partiet har skapat ofantligt mycket som är värdefullt och framtidsdugligt" och kontrasterade dess ekonomiska framgångar med USA där "miljoner svälter."^[57]

Kinas ledare Mao beskrivs som ”en vettig, en mogen karl”, i vars skugga de Gaulle framstår som ”en pompös tomtunna” och Winston Churchill som ”en tolvårig scoutledare”,^[58] och om Kina själv heter det: ”I Kina är människans roll betydelsefullare än på andra håll och medvetandet därom smittar av sig och livar miljoner i deras vardagliga gärning.”^[59] Lagercrantz skrev också att ”unga människor är lyckliga att få flytta ut och leva i folkhavet och där göra sin samhälleliga insats.”^[60] Den kritiska rösten inom sig avfärdade han som ”västerländskt högmod.”^[61]

Väststaterna

USA skildrades däremot i dystra färger där de fattiga offren för ”det repressiva våldet” gör desperata upprorsförsök (anlagda bränder och terroristaktioner) och obarmhärtigt spärras in i hemska fängelser.^[62] Han var rädd för att man skulle ordna processer mot svarta med dödsdomar i avsikt att frammana en anda av beslutsamhet, ty ”Hitler stiger idag upp ur avgrunden och förgiftar människornas sinnen.”^[63] Flaggbrännande amerikanska ungdomar fick hans applåder.^[64]

Det var karakteristiskt för Lagercrantz att han såg godhet där andra oftast såg något helt annat. Sålunda kunde han hävda att Stokely Carmichael ägde ”höga mänskliga kvaliteter” och ingalunda drevs av hat utan av kärlek.^[63]

Det västtyska samhället, ”denna ’demokrati’ som så föga liknar en demokrati”, hade han inte heller någon sympati för: ”Allt tycktes vila i sken och lögner.”^[65] För Baader-Meinhof-ligan ställde han sig däremot förstående.^[31] Under Berlinkrisen stoppade han en annons för Väst-Berlin som publicerades i alla ledande västeuropeiska tidningar.^[66]

Det kalla kriget

Under notkrisen mellan Sovjet och Finland 1961 talade han förståelsefullt om ”den ryska rädslan för det tyska hotet.” Vid femårsminnet av upproret i Ungern 1956 såg han till att ordet folkresning ströks ur en rubrik.^[66][67]

Intresset för hotet från öst var marginellt. När den tjeckiske generalen Jan Sejna hoppade av till väst och avslöjade sovjetiska angreppsplaner mot bland annat Sverige väckte det stor uppmärksamhet utomlands men den svenska pressen visade ett begränsat intresse. Detta fick Ebbe Linde att skriva en insändare till DN och undra varför man tiger om en fråga som är så vital för Sveriges säkerhet. Lagercrantz refuserade den – och erkände att han inte alls känner till saken.^[68]

Bilden av den så kallade fria världen inrymde uppfattningen att skillnaden i moralisk skuld mellan vårt eget samhälle och Hitlers Tyskland är obetydlig, liksom att marknadsekonomin för oss mot ett tredje världskrig.^[69] När han i en intervju 1986 talade om våra ”så kallade demokratiska samhällen”, förutspådde han det tredje världskrigets snara utbrott som följd av kommunismens kollaps och påstod att ”kulten av Raoul Wallenberg… har till enda syfte att hålla rysshatet vid liv.”^[70]

Yttrandefrihet

När Aftonbladet väckte skandal genom att i sin söndagsbilaga publicera en fingerad intervju med statsminister Thorbjörn Fälldin från ett mentalsjukhus ledde det till att deras chefredaktör fick be om ursäkt och meddela att bilagan skulle upphöra i dåvarande utformning. Lagercrantz publicerade ett öppet brev där han åberopade pressfriheten, krävde Fälldins avgång och kritiserade attityden hos såväl media som opinion: "Inte ens när Hitlers sol stod i zenit var den svenska pressen så lam och eländig som nu. En majoritet applåderar när landets statsminister vill ha domstolshjälp för att kväva ett fritt ord."^[71]

När Lars Hillersberg ritat en karikatyr som av Ingemar Hedenius med flera betecknades som ”den vulgäraste antisemitism” tog han tecknaren i försvar, med hänvisning till estetiska värden.^[72] Under rättegången som fällde Ahmed Rami för hets mot folkgrupp försvarade Lagercrantz denne in i det sista och har senare försökt hindra radioprogram som behandlar Radio Islams kopplingar till nazistiska kretsar.^[73]

Försvar mot kritikerna

Kritiken för ensidighet duggade tätt. Till sitt försvar sade han att rasism representerar ”ondskan i dess ursprungliga och bibliska mening”, varför han fann sig skyldig att koncentrera sig på den sortens missförhållanden.^[74]

Han ansåg också att den offentliga debatten inskränks genom att mittfältet inte korrigeras när ”de extrema åsikterna” bortfaller, vilket skulle ha drabbat Sverige.^[75]

Vidare framhöll han att tron på att det går att diskutera med de sovjetiska ledarna är nödvändig eftersom en annan uppfattning leder oss rakt mot massgravarna. Han ansåg även att de själva var på väg mot den insikten. ^[76]

Uppgörelser

Efter att Lagercrantz efterträtt Herbert Tingsten som chefredaktör gick han målmedvetet in för att avveckla arvet från sin företrädare – samtidigt som han påstod sig vara dennes lärjunge.^[77] Den förtrogna vänskapen förbyttes snabbt i fientlighet. Han valde dock till en början indirekta attacker. När den unge Per Ahlmark i en artikel tog avstånd från den så kallade tredje ståndpunkten, som Ahlmark ansåg spelade Sovjet i händerna, svarade Lagercrantz med en föraktfull artikel – rubricerad ”Åsna i snillekappa” – där han kallade Ahlmark ”en liten småstads-McCarthy.” På sin egen redaktion uppgav han att det var Tingsten som var den egentliga måltavlan.^[78]

Med en anmälan av sista delen av Tingstens memoarer gick Lagercrantz däremot till öppet och skoningslöst angrepp på sin företrädare. Denne framställdes som dominerad av maktlystnad, sjukligt självcentrerad, egenrättfärdig och högfärdig. Därtill var han ytlig. Han ”får så lätt att röra sig i tankens värld, därför att han begagnar så få tankar” och saknar ”djup och insikt.”^[79]

Denna bredsida var så mycket mer anmärkningsvärd då Lagercrantz tidigare alltid visat sin beundran för sin forne vän och förman och offentligt deklarerat att det var med honom som svensk press nådde en full mognad.^[80] Lagercrantz hade aldrig opponerat sig mot någon av de kontroversiella kampanjer som Tingsten bedrev under sin tid som chefredaktör.^[81] Tingsten, som erinrade sig hans smicker, var förbluffad över falskheten och illvilligheten. Angreppet på hans person ledde till att han bröt kontakterna med tidningen. Lagercrantz fortsatte sina utfall i tre decennier. ^[82] Till och med i en dödsruna desavuerade han Tingsten.^[83]

Den falskhet som Tingsten uppfattade i Lagercrantz angrepp noterades också av många andra i olika sammanhang. Bo Strömstedt fann förklaringen till ”den uppseendeväckande falskhet som många förebrått Lagercrantz” i hans lyriska temperament. ”I nästa ögonblick är hans sanning redan en annan… Välkänd är han inte bara för sin sårande kritik i tidningen utan också för sina plåstrande, berömmande brev dagen efteråt.”^[84] Möjligen kan detta ha ett samband med en oförmåga att hantera konflikter, som hans syster vittnat om.^[85]

Något av detta mönster med oväntade aggressioner gentemot gamla vänner kan man också se i hans ofta demonstrerade hätskhet gentemot SvD efter att han lämnat tidningen, synbarligen utan att ha haft något otalt med den.^[86]

Kritik mot Lagercrantz

Kritik från Sven Stolpe

Huvudartikel: Olof Lagercrantz (biografi av Sven Stolpe)

Sven Stolpe utgav 1980 en biografi med titeln Olof Lagercrantz som till största delen är en kritik mot Lagercrantz, med fokus på hans livsåskådning. Baksidestexten sammanfattar beskrivningen av : "I Lagercrantz utveckling urskiljer Stolpe en kurva som från en blodlös salongsmässig kristendom, över en ogenomtänkt liberal humanism leder fram till en nihilism som kommer honom att envist försvara Sovjetryssland och svika Västerlandets kristna grundsyn."

Stolpe ägnar ett kapitel åt Lagerkrantz Strindbergsbiografi. Som grund för Lagercrantz intresse för Strindberg ser Stolpe den senares nihilism, liksom hans hänsynslöshet, och genom Strindberg vann han insikten att det inte finns någon personlighetskärna.^[87] Stolpe menar att Lagercrantz helt bortsett från den religiösa sidan hos författaren, som kommer till uttryck i exempelvis En blå bok.^[88]

Kritik från Lars Gyllensten

När Harry Martinson och Eyvind Johnson belönades med Nobelpriset i litteratur kritiserades de hårt, inte minst av Lagercrantz. Svenska akademiens sekreterare Lars Gyllensten försökte bevisa att den behandling Martinson fick var orsaken till Martinsons självmord.^[89] För att karakterisera hans personlighet jämförde Gyllensten honom med en kelsjuk, spinnande katt som i oväntade ögonblick klöser så illa han förmår.^[90]

Bibliografi

Priser och utmärkelser

Referenser

Litteratur

• Asklund: Uppbrott. Stockholm 1986, Norstedts.
• Barck, P.O.: Mina oroliga år. Helsingfors 1973, Söderström.
• Brandell, Ulf: Dagbok med DN. Stockholm 1976, Trevi.
• Gyllensten, Lars: Minnen, bara minnen. Stockholm 2000, Bonniers.
• Hadenius, Stig: Dagens Nyheters historia. Tidningen och makten 1864-2000. Stockholm 2002, DN.
• Hultén, Gösta och Jan Samuelsson: Mediavänstern – En närbild av den dolda åsiktsproduktionen i Sverige. Stockholm 1983, Bonniers.
• Lagercrantz, Olof: Ensamheter i Öst och väst. Stockholm 1961, Wahlström & Widstrand.
• Lagercrantz, Olof: Från helvetet till paradiset. En bok om Dante och hans komedi. Stockholm 1964, Wahlström & Widstrand.
• Lagercrantz, Olof: Eftertankar om Strindberg, Stockholm 1980, Författarförlaget.
• Lagercrantz, Olof: Min första krets. Stockholm 1982, Wahlström & Widstrand.
• Lagercrantz, Olof: Ett år på sextiotalet. Stockholm 1990, Wahlström & Widstrand.
• Linder, Erik Hjalmar: Ny illustrerad litteraturhistoria I Fem decennier av nittonhudratalet. Stockholm 1965, Natur och kultur.
• Ortmark, Åke: De okända makthavarna. Stockholm 1969, Wahlström & Widstand.
• Olof Ruin: ”En svåger”, i Vårt behov av Olof. En vänbok till Olof Lagercrantz 90-årsdag. Stockholm 2001, Wahlström & Widstrand.
• Sven Stolpe: Olof Lagercrantz. Stockholm 1980, Askild & Kärnekull.
• Siv Storå: Lyriker med förhinder. Studier i Olof Lagercrantz’ tidiga författarskap. Åbo 1990, Åbo Akademis förlag.

Externa länkar

• Olof Lagercrantz i Libris
• Caj Lundgren: En betydande kulturpersonlighet har gått ur tiden SvD 23 juli 2002