Röda armé-fraktionen

Från Rilpedia

(Omdirigerad från Baader-Meinhof-ligan)
Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
icon_anmal.gif
rp-wp-sv.gif
För fenomenet, se Baader-Meinhof-fenomenet
RAF:s logotyp: en röd stjärna bakom en Heckler & Koch MP5.

Röda armé-fraktionen (tyska Rote Armee Fraktion; RAF), även kallad Baader-Meinhof-ligan, var den mest aktiva tyska vänsterradikala revolutionära väpnade gruppen, och betraktas allmänt som en terroristorganisation.[1] Själva kallade sig RAF för en stadsgerilla,[2] ett begrepp som myntades och utvecklades av den brasilianske revolutionären och teoretikern Carlos Marighella. Den stadsgerilla som närmast inspirerade RAF var latinamerikanska Tupamaros, och den första väpnade gruppen i Tyskland kallade sig därför Tupamaros West-Berlin.

RAF var verksamt mellan 1970 och 1998 och mördade ett drygt dussin högt uppsatta tyskar, i huvudsak industrimän, jurister och politiker. Hösten 1977, vilken kom att kallas tysk höst, genomförde RAF ett stort antal aktioner, vilket ledde till en regeringskris. Många av dess medlemmar satt fängslade under 1970-talet, och flera av dem dog i fängelse under omständigheter som förorsakat olika mer eller mindre trovärdiga konspirationsteorier, se Dödsnatten.

Man brukar dela in RAF i tre generationer. Det kanske viktigaste inslaget i den första generationens motivstruktur var att många framstående före detta nazister i deras föräldrageneration tillhörde den samhälleliga eliten i 1960- och 1970-talets Västtyskland och innehade ett stort antal viktiga poster inom stats- och lokalförvaltningen samt i näringslivet. Enligt RAF:s synsätt var Västtyskland bara en dåligt maskerad fortsättning av Tredje riket.

Innehåll

Historik

Ambox grammar.svg
 Den här artikeln behöver språkvård.
Hjälp till genom att förbättra texten. Se Rilpedia:Korrekturläsning för mer information, och Kategori:Rilpedia:Språkvård för fler artiklar i behov av språkvård.

Första generationen

Stammheimfängelset i Stuttgart.

Röda armé-fraktionen har sin bakgrund i den vänsterradikala studentrörelsen som fanns i Västtyskland och Västberlin i slutet av 1960-talet. Den radikala vänsterrörelsen hade Freie Universität som ett av sina centra. Efter dödsskjutningen av Benno Ohnesorg i samband med en demonstration i Västberlin 2 juni 1967 kom Gudrun Ensslin och Andreas Baader att ta del i den grupp av radikala som ville gå ett steg längre än att demonstrera. 1968 utövade de brandattentat mot varuhus i Frankfurt am Main och flydde därpå till Frankrike. När de återvände till Västtyskland greps de och dömdes för attentanten. Gudrun Ensslin kom att få kontakt med journalisten Ulrike Meinhof som hon lyckades engagera. Meinhof hade länge varit en kritisk journalist vid vänstertidningen konkret.

Startskottet för Röda armé-fraktionen var 14 maj 1970 då Andreas Baader fritogs av Gudrun Ensslin och Ulrike Meinhof i Västberlin. Baader satt då i fängelse men under förespeglingen av ett projekt ordnades ett möte vid en institution i Dahlem. I samband med fritagningen skottskadedes en av vakterna svårt. Ett träningsläger i PFLP:s i Mellanöstern följde där gruppen bland annat lärde sig handskas med vapen. Återkomsten till Västtyskland åtföljdes av bankrån för att finansera gruppens attentat. Man verkade till en början i Västberlin men kom senare att utföra bankrån och attentat i Västtyskland. Bland medlemmarna i organisationens första generation fanns Thorwald Proll, Horst Söhnlein, Gudrun Ensslin, Andreas Baader, Ulrike Meinhof och Horst Mahler. Senare kom Holger Meins och Jan-Carl Raspe att ansluta sig till RAF:s inre kärna.

Benämningen Röda armé-fraktionen användes för första gången 1971. Ordet "fraktion" åsyftar organisationens anspråk på att utgöra en del av en större, internationell, marxistisk kamporganisation – ”Kastar man en sten, så är det en straffbar handling. Om tusen stenar kastas, då är det en politisk aktion. Sätter man eld på en bil, är det en straffbar handling. Om hundra bilar brinner, då är det en politisk aktion”, som Ulrike Meinhof uttryckte det dagen efter mordförsöket på den radikale studentledaren Rudi Dutschke.[3] Medan befrielserörelserna i Tredje världen bekämpade imperialismen utifrån och på landsbygden, skulle stadsgerillan bekämpa den inifrån, i dess metropoler.

I maj 1972 genomförde RAF ett antal bombattentat och mordbränder mot framför allt amerikanska militära mål i Tyskland, tyska polisstationer och byggnader som tillhörde Axel Springers mediaföretag Springer-Verlag. Den västtyska polisen under ledning av Bundeskriminalamt och dess chef Horst Herold intensifierade samtidigt kampen mot RAF och kunde samordna de tidigare splittrade polisiära insatserna. I juni 1972 greps sedan en rad av gruppens ledande medlemmar (Meinhof, Baader, Ensslin, Holger Meins, Jan-Carl Raspe, Irmgard Möller), och därmed ansågs gruppens första fas vara slut. Efterhand sammanfördes de gripna RAF-medlemmarna från olika fängelserna till Stammheimfängelset i Stuttgart där också rättegången, Stammheimprocessen, kom att hållas i högsäkerhetsfängelset.

Inga fler aktioner genomfördes förrän 1975 då delar av 2 juni-rörelsen ockuperade den västtyska ambassaden i Stockholm, mördade två ambassadtjänstemän samt sprängde ambassaden, se Ambassadockupationen i Stockholm 1975. De fängslade medlemmarna förde en intensiv kamp inifrån fängelserna och i domstolarna, bland annat genom hungerstrejker. Holger Meins svältdöd i fängelset 1974 orsakade stora protester och demonstrationer av den västtyska vänsterrörelsen.

Andra generationen

Röda armé-fraktionen upplöstes i princip 1972, då dess ledare fängslades, men Röda armé-fraktionen återupplivades genom bland andra Dr Wolfgang Huber. Huber låg bakom SPK (Sozialistisches Patienten-Kollektiv, "Socialistiska Patientkollektivet") i Heidelberg varifrån flera medlemmar skulle komma att återskapa RAF och bilda den så kallade andra generationen. En annan grupp var den anarkosituationistiska 2 juni-rörelsen (Bewegung 2. Juni) i Västberlin.

Kring 1977 hade RAF:s andra generation inlett sin verksamhet, som bland annat innebar 2 juni-rörelsens kidnappning av Peter Lorenz – en kristdemokratisk borgmästarkandidat i Berlin. Jürgen Ponto, som var chef för storbanken Dresdner Bank, mördades 1977 av medlemmar ur Röda armé-fraktionen, som kallade sig Aktion Roter Morgen, däribland Susanne Albrecht och Brigitte Mohnhaupt. RAF såg riksåklagaren Siegfried Buback som ett "hot" mot sin urbana gerillaföring, och på morgonen den 7 april 1977 förövade man ett attentat mot Buback när denne färdades till sitt arbete; man sköt ihjäl Buback, hans medarbetare Georg Wurster och hans chaufför Wolfgang Göbel.

Deutscher Herbst

Under hösten 1977 följde kidnappningen av Hanns-Martin Schleyer, en f.d. nazist och mäktig industrialist samt den dramatiska kapningen av Lufthansa-planet Landshut. Händelserna hösten 1977 brukar kallas Deutscher Herbst (tysk höst). De ledande personerna i den andra generationen var Christian Klar och Brigitte Mohnhaupt. Kidnappningen drog ut på tiden; vad som skulle ha varat några dagar blev över en månads väntan på ett slut. När utvecklingen inte gick RAF:s väg valde man att mörda Schleyer, och hans lik hittades senare i bagageutrymmet på en bil i franska Mulhouse.

Ulrike Meinhof hängde sig själv i fängelset den 9 maj 1976, Baader, Ensslin och Raspe begick självmord i sina celler den 18 oktober 1977; detta enligt officiella rapporter. Vissa misstänker att de kan ha blivit mördade. Inte minst inom den RAF-kretsar har det lett till splittringar mellan de som anser att de mördades, och de medlemmar som menar att de begick självmord. Det finns indicier som pekar på att Meinhof, Baader, Ensslin och Raspe mördades.[4]

Tredje generationen

Christian Klar greps av västtysk polis utanför Hamburg i november 1982 och dömdes till fängelse för bland annat mord 1985. 1982 greps även Brigitte Mohnhaupt.

Under 1980- och 1990-talen genomförde en tredje generation flera attentat i samma stil i Tyskland. Under 1980-talet kom man att rikta sina attentat mot rustningsindustrin och mot finansvärlden, bland annat genom morden på Ernst Zimmermann 1985 och Alfred Herrhausen 1989. Samtidigt fortsatte man att genomföra attentat mot amerikanska intressen.

I samband med Tysklands återförening 1990 framkom det att den östtyska säkerhetspolisen Stasi aktivt stött RAF ekonomiskt och logistiskt. Flera RAF-medlemmar hade även fått ny identitet och därigenom ett nytt "liv" genom att få gömma sig i DDR. RAF mördade Detlev Karsten Rohwedder som ledde Treuhandanstalt 1991. Omkring 1990 koncentrerade sig gruppen kring den dåvarande huvudstaden Bonn och utförde bland annat ett attentat mot den amerikanska ambassaden 1991. 1993 utförde man det sista större attentatet, den här gången mot Weiterstadtfängelset i Darmstadt innan RAF slutligen och officiellt upplöstes 1998. Den 27 juni 1993 sköts RAF-medlemmen Wolfgang Grams och GSG 9-mannen Michael Newrzella till döds i Bad Kleinen i samband med en konfrontation mellan Grams och Birgit Hogefeld och polisen.

Slutet

Ett mystiskt, åttasidigt brev med RAF:s logotyp i mars 1998 utgör organisationens slutgiltiga farväl:

För nästan 28 år sedan, 14 maj 1970, uppstod RAF ur en frihetskamp. Idag avslutar vi detta projekt. Stadsgerillan i form av RAF är nu historia.

Förklaringen avslutas med en påminnelse av 26 döda medlemmar ur 2 juni-rörelsen, die Revolutionäre Zellen och RAF. Slutpunkten i brevet utgörs av ett citat av Rosa Luxemburg:

Die Revolution sagt:
ich war
ich bin
ich werde sein

Svensk översättning:

Revolutionen säger:
jag var
jag är
jag kommer att vara

Frigivning av RAF-medlemmar

Från 1990-talet har RAF-medlemmar frigivits ur tyska fängelser. De flesta lever idag ett anonymt liv där till exempel Susanne Albrecht antagit en ny identitet. Andra exempel på vad RAF-medlemmar gör idag är Silke Maier-Witt som är fredsaktivist. En liten del har vanliga arbeten, till exempel lagerarbetare och lärare.[5]

Den 12 februari 2007 meddelade en domstol i Stuttgart att Brigitte Mohnhaupt skulle beviljas villkorlig frigivning då domstolen ansåg att hon inte längre utgjorde en säkerhetsrisk. Frisläppandet skulle enligt planerna ske en månad efter beslutet. Brigitte Mohnhaupt frigavs den 25 mars 2007, i enlighet med tysk rättspraxis. 70 % av tyskarna var enligt en opinionsundersökning motståndare till att någon av dessa personer skulle friges.[källa behövs]

Medlemmar

Se vidare Lista över medlemmar i Röda armé-fraktionen

Terroristattentat

RAF:s attentat.

Källor

Fotnoter

  1. ↑ ”Terrorism: The Red Army Faction” The Independent 18 februari 2007.; Europe's Red Terrorists: The Fighting Communist Organizations. Ed. by Yonah Alexander and Dennis A. Pluchinsky. London: Routledge 1992, passim. ISBN 0-7146-3488-3
  2. ↑ ”Vor fast 28 Jahren am 14. Mai 1970 entstand in einer Befreiungsaktion die RAF. Heute beenden wir dieses Projekt. Die Stadtguerilla in Form der RAF ist nun Geschichte.” ”Thema RAF: 'Vieles in unserer Geschichte ist als Irrtum anzusehen'” Themen der Zeit (Webbåtkomst 2008-10-18.)
  3. ↑ Citat av Ulrike Meinhof i Tekniska universitetets aula i Västberlin den 12 april 1968. Ditfurth, Jutta, Ulrike Meinhof: en biografi. Stockholm: Bonnier 2008, s. 235.
  4. ↑ Aust, Stefan, Baader-Meinhof: sju år som förändrade Förbundsrepubliken. Stockholm: Symposion 1990, passim. ISBN 91-7868-235-5
  5. ↑ Artikel ur Der Spiegel (8/2007) - 17.02.2007

Fördjupningslitteratur

Filmer

Flera filmer har gjorts kring RAF eller om tysk terrorism med RAF som bakgrund.

Se även

Externa länkar

Hämtad från "https://sv.rilpedia.org/wiki/R%C3%B6da_arm%C3%A9-fraktionen"
Personliga verktyg