Ingemar Hedenius
Från Rilpedia
Per Arvid Ingemar Hedenius, född 5 april 1908, död 30 april 1982, var en svensk filosof. Han var professor i praktisk filosofi i Uppsala 1947-1973. Under sin tid var han Sveriges mest kände motståndare till organiserad kristendom.
Ingemar Hedenius far Israel Hedenius (1868-1932) blev 1900 medicine doktor och docent i praktisk medicin. Därefter var han verksam som läkare i Stockholm. År 1927 blev han kungens livmedikus. Israel Hedenius var ordförande för Sveriges Läkarförbund och ledamot av Stockholms stadsfullmäktige. Han fick professors namn 1923. Farfadern Per Hedenius (1828-1896) var en känd professor i patologi och under en tid rektor för Uppsala universitet.
Ingemar Hedenius mor Anna, född Bergh, kom från en norsk högreståndsfamilj. Föräldrarna gifte sig i 1905 och fick tre barn: Per (1905), Ingemar och Ann Marie (1909). Föräldrarna var religiösa.
Hednius tog studenten 1927 vid Norra Latin i Stockholm. Han studerade vid Uppsala universitet och hans doktorsavhandling handlade om religionsfilosofen George Berkeley, Sensationalism and theology in Berkeley's philosophy. Två filosofer som fick stort inflytande på honom efter ungdomsåren var David Hume vars etik behandlades i Studies in Hume's Ethics från 1937 och G.E Moore vars In Defence of the Common Sense fick honom att överge uppsalafilosofin.
Han är begravd på Gamla kyrkogården i Uppsala.[1]
Han var värdenihilist och stor Mozartbeundrare.[2]
Innehåll |
Tro och vetande
Hedenius blev framför allt känd genom sin bok Tro och vetande, som utkom 1949. Boken gav upphov till en av de mest omfattande kulturdebatter som förts i Sverige. Den handlade om kristendomslärans sanningsanspråk men också om kyrkans ställning i samhället. Han förkastade organiserad kristendom, åtminstone i den tappning som Svenska kyrkan ("Religionsdepartementet") utgjorde. I boken redogjorde han för tre postulat som teologin inte uppfyller och därmed omöjliggör en rationell diskussion om religion. Enligt Hedenius gör detta att teologin inte kan klassas som vetenskap, utan snarare tillhör kvasivetenskaperna:
- Det religionspsykologiska postulatet: En religiös tro innehåller försanthållanden av metafysiska antaganden som vetenskap och empiri varken kan verifiera eller falsifiera, t.ex. påståenden om Guds existens eller själens odödlighet.
- Det språkteoretiska postulatet: Det måste vara möjligt att meddela även icke-troende innebörden i de religiösa uppfattningarna och upplevelserna.
- Det logiska postulatet: Två sanningar kan inte motsäga varandra. Av två motsägande satser kan högst en enda vara sann. Teologin försanthåller inte bara teser som motsäger det vi vet om verkligheten (första postulatet) utan accepterar också inre motsägelser, t.ex. det olösta och enligt Hedenius olösbara teodicéproblemet (Gud som allsmäktig och kärleksfull visavi ondskans oberoende existens).
Hedenius menade att kristendomen bryter mot detta, och att kristendomen därmed är förnuftsvidrig. Kritiken bidrog bland annat till att religionsvetenskap (studiet av religioner och deras utveckling) särskiljdes från teologin och blev en areligiös akademisk disciplin.
Hedenius eftermäle
Svante Nordin, professor i idé- och lärdomshistoria i Lund, utkom 2004 med boken Ingemar Hedenius: en filosof och hans tid. Den ger på basis av ett rikt brev- och dokumentmaterial en bild av Ingemar Hedenius. Enligt baksidestexten var han "en person med starka musikaliska, konstnärliga och litterära intressen. Som flöjtspelare uppträdde han gärna, också inför offentligheten. [...] grov i mun och penna i förhållande till fiender och meningsmotståndare, vek och känslig i umgänget med sina vänner. Somliga såg i honom framför allt en grobian. Andra uppfattade flöjttonen av skönhetslängtan och livsmystik."
Förbundet Humanisterna delar sedan några år ut ett årligt pris till Hedenius ära, kallat Hedenius-priset.
Böcker
- 1941 - Om rätt och moral
- 1948 - Om praktisk filosofi
- 1949 - Tro och vetande
- 1951 - Att välja livsåskådning
- 1958 - Tro och livsåskådning
- 1958 - Istället för samtal
- 1975 - Samtal med Ingemar Hedenius (tills. med Sven Ragne Carlson)
