Feminism

Från Rilpedia

(Omdirigerad från Kvinnokamp)
Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
icon_anmal.gif
rp-wp-sv.gif
Tecknet för Venus används ibland som symbol för kvinnan och/eller feminismen.

Feminism är en intellektuell och politisk rörelse för kvinnans fulla ekonomiska, sociala och politiska jämställdhet med mannen, enligt Svenska Akademiens ordlista (2006).[1] Vissa av rörelsens rötter kan spåras till 1700-talet och har sedan dess funnits i en rad olika gestalter. Ordet feminist var ursprungligen ett nedsättande uttryck för att beskriva kvinnor som inte anpassat sitt beteende till rådande könsnormer[2]. Benämningen togs dock över av kvinnorörelsen vid den internationella kvinnokonferensen i Paris 1892.[3] Från ursprunget i upplysningstidens frihetstankar och den franska revolutionen har feminismen vuxit till att idag bli en betydande intellektuell och politisk kraft.[4]

Innehåll

Historik

Vista-xmag.png Detta avsnitt är en sammanfattning av Feminismens historia

Den feministiska tankerörelsen har en del av sitt ursprung i den franska revolutionens tankar om alla människors lika rättigheter. Sedan dess anses rörelsen enligt feministisk tolkning ha genomgått tre olika vad man brukar kalla vågor. Den första vågen karakteriseras av kampen för lika rättigheter och rösträtt, den andra vågen karakteriseras av uppvärderandet av kvinnan och den tredje av motpartens nedvärderande och utsuddandet av könsgränserna.

Ursprung

Illustration ur ’’Damernas stad’’.
Mary Wollstonecraft (1759-1797)

Feminismens rötter sträcker sig långt tillbaka i tiden, men det var i slutet av 1700-talet som fröna till den tankeriktning som skulle bli feminismen såddes.

I början av 600-talet började den nya religionen islam sprida sig över Mellanöstern och arabvärlden. Den nya religionen innebar en helt ny syn på kvinnornas ställning. I de traditionella förmuslimska samhället var kvinnornas rättigheter begränsade. Kvinnorna var inte myndiga och ärvdes precis som egendom. Profeten Muhammed (570-632) beslutade dock att kvinnor hade rätt att skilja sig, få barnbidrag och ärva mark och egendom. Kvinnans nya rättigheter uttrycktes mycket exakt i Koranen. Kvinnan ansågs inte vara mannens jämlike, men fick ökade rättigheter som kunde åberopas i de muslimska domstolarna.[5]

Enstaka skrifter med feministiska förtecken skrevs före 1700-talet. En av dessa är Christine de Pizans Damernas stad (1405) där hon skarpt kritiserar kvinnofientlighet och argumenterar för att män och kvinnor har samma förmågor på det själsliga planet.[6]

2002 upptäcktes ett manuskript, Kvinnans värde, i Wigan i norra England som visade sig vara det första feministiska dokumentet på engelska. Skriften stöder sina påståenden om kvinnan med bibelcitat.[5] En gestalt som blivit tolkad och omtolkad är Jeanne d'Arc, Jungfrun av Orléans, som under 1400-talet tog befälet över den franska armén, och sedan brändes på bål för häxerier. En del ser henne främst som en figur i ett religiöst spel, andra som en av de första stora feministerna. Preciositeten och blåstrumporna var andra tidiga feministiska rörelser.

Under 1700-talets upplysningsperiod så föddes tanken om alla människors lika värde, kvinnan var dock exluderad ur detta och det var genom detta i kombination med dessa nya tankegångar som feminismen föddes. Många av upplysningens politiska filosofer ansåg att kvinnor var mer känslostyrda än männen och saknade mannens förnuftskapacitet. Upplysningsfilosofen Rousseau skrev i Émile (1762) om sina för sin tid radikala idéer om barnuppfostran. Som en reaktion på att Rousseau förespråkade en helt annan uppfostran för kvinnor skrev Mary Wollstonecraft den klassiska skriften Till försvar av kvinnans rättigheter (1792). Hon skrev att kvinnan inte var skapad till mannens behag utan hade samma rätt som han att utveckla sina dygder och förmågor. Tanken om människan som en varelse av förnuft är något som Wollstonecraft tar fasta på och hävdar att det är omoraliskt att neka kvinnan möjlighet att utveckla förnuftet. Wollstonecraft kunde till viss del hålla med om att kvinnor var irrationella men hon ansåg också att det berodde på att deras liv var så kraftigt begränsade.[7][4][5]

Under de franska och amerikanska revolutionerna hade upplysningens idéer om mänskliga rättigheter tillämpats. Till stor del hade det dock bara kommit männen till del. Olympe de Gouges skrev om deklarationen om de mänskliga rättigheterna så det också kom att omfatta kvinnorna i Förklaring av kvinnans och medborgarinnans rättigheter. Den nya regeringen vände sig dock snart mot kvinnliga aktivister och Olympe de Gouges avrättades för högförräderi 1793.[7][5]

Första vågen

John Stuart Mill (1806-1873)
Suffragetter demonstrerar i New York 6 maj 1912
Fil:Alexkollontai.jpg
Aleksandra Kollontaj (1872-1952)
Kvinnor som producerar krigsmateriel under andra världskriget

De tidiga feministerna föll i glömska för en tid och det var först när liberalismen började växa sig stark, med sina krav om utökad rösträtt, som feminismen åter gjorde sig bemärkt. Chartiströrelsen, som var verksam i England mellan 1838 och 1848, krävde lika rösträtt för alla män, men gick inte så långt som till att inkludera kvinnor. Men det började växa fram liberaler som hyste åsikten att kvinnor skulle garanteras samma medborgerliga och politiska rättigheter som män.[5][8] En viktig filosof för det feministiska tänkandet var John Stuart Mill som jämställde det kvinnor utsattes för med rasism[4] och skrev liberalfeminismens viktigaste verk i sin Förtrycket av kvinnorna (1869) (ISBN 91-88248-98-4). Mill utsträckte här de liberala idéerna till att också omfatta kvinnorna. Mill menade att en sedvänja bara kunde försvaras om den överensstämde med vad som var förnuftigt[7], och som utilitarist ansåg han att samhället gick miste om 50 procent av sin kapacitet genom att neka kvinnorna tillträde till samma rättigheter som männen.[4] Kvinnor skulle ha rätt till anställning och utbildning, till politisk rösträtt och rätt att inneha politiska ämbeten. Mill ansåg ändock som Wollstonecraft att det fanns olika uppgifter för män och kvinnor. Kvinnan skulle ha möjlighet att utbilda sig till ett yrke men om hon valde att gifta sig var rollen som mor och husmor hennes yrke.[7]

1867 lade Mill som ledamot av det brittiska parlamentet fram ett förslag som skulle ge kvinnor rösträtt, men förslaget röstades ned med stor majoritet. Detta innebar ett startskott för kampen för kvinnlig rösträtt i Västeuropa och USA med liberala förtecken. Kampen blev hård och bitter i många länder och kvinnorna fick kämpa för att vinna stöd i de politiska partierna.

I England bildades den militanta grupperingen suffragetterna med Emmeline och Christabel Pankhurst i spetsen. Suffragetterna anordnade massdemonstrationer och offentliga möten för att bilda opinion för kvinnlig rösträtt. Omkring 1908 tog dock organisationen till mer våldsamma metoder som stenkastning och bränder. En kvinna kastade sig 1913 framför kungens häst och blev genom sin död en martyr för rösträttssaken. Suffragetterna gick ett steg längre än många andra och hävdade att kvinnor hade överlägsna moraliska egenskaper och att många av världens problem berodde på den manliga dominansen.[7][9]De flesta feminister använde också icke-våldsmetoder för att uppnå rösträtten.

Vid sidan av rösträttskampen kämpade kvinnorörelsen också för många andra rättigheter som gradvis stärkte kvinnans lagliga ställning och möjlighet till utbildning och försörjning. Elizabeth Blackwell blev den första kvinnliga läkaren i modern tid efter att ha ansökt till 28 olika lärosäten. Gradvis fick kvinnorna rösträtt och myndighet i många västeuropeiska stater.

Under den här perioden började feminismen till viss del inkluderas i andra ideologier. En del feminister ansåg att deras mål bara kunde uppnås om de var en del av en större rörelse såsom socialismen eller kommunismen. När bolsjevikerna grep makten i Ryssland 1917 och grundande den nya Sovjetunionen tog vissa ledande feminister såsom Aleksandra Kollontaj plats i regeringen. Det stiftades lagar om att kvinnor skulle ha rösträtt, rätt att skilja sig, få samma lön som män och rätt att ta mammaledighet. Många ryska män hade dött i första världskriget och kvinnor uppmuntrades att ta jobb inom industrin. Det startades daghem och kollektiva kök. Utbildningskampanjer höjde den kvinnliga läskunnigheten drastiskt.[5][10]

Lagarna om lika lön genomfördes dock inte och de bäst betalda arbetena och maktpositionerna gick fortfarande till män. De feminister som kritiserade staten började under Stalins diktatur fängslas. Men de utländska feminister som kom på besök till Sovjetunionen fick ta del av starkt kontrollerad information som de sedan delade med sig till andra feminister och prisade hur kommunismen hjälpte kvinnorna. Många feminister gick med i kommunistiska eller socialistiska partier eftersom att de ansåg att de feministiska reformer som genomfördes bara kom de rika kvinnorna till fördel. Den stora depressionen 1929 tycktes för många bekräfta att jämställdhet inte kunde uppnås utan en politisk revolution.[5][10]

Första världskriget innebar i många länder ett avbrott i den kvinnliga rösträttsrörelsen. En del feminister var samtidigt även socialister och pacifister men de flesta gick in i staternas krigsansträngningar. Den feministiska rörelsen hade åren innan krigsutbrottet blivit allt mer en internationell rörelse vilket påverkades av kriget. När många unga män gav sig ut i kriget blev de arbeten som kvinnor hade kämpat för att få en patriotisk plikt att utföra. I fabriker, kollektivtrafiken och den offentliga förvaltningen fick nu kvinnorna ta sin plats. Kriget medförde att rösträttsfrågan avdramatiserades och en del fördomar om kvinnors förmåga försvann.[5] Eftersom kriget gjorde att kvinnor fick ta arbeten som annars nästan enbart män praktiserade så kunde kvinnor bli fullgoda inom dessa områden. Att många kvinnor började arbeta innebar för dem en chans att känna att de stod på egna ben och kunde försörja sig själva även om de ofta hade lägre lön än männen.

Efter kriget kom 1920-talets ekonomiska depression och kvinnorna tvingades lämna de jobb som de hade under kriget. Återigen blev hemmafrun idealet.[8] Under tiden mellan första världskriget och 1960-talet förde de feministiska idéerna en undanskymd tillvaro. När kampen för kvinnlig rösträtt var över verkade den viktigaste feministiska kampen vara vunnen. Feminismen arbetade fortfarande mest med juridiska frågor som abort, arbetsförhållanden, rätten att använda preventivmedel och sexualundervisning.

Andra vågen

Under 1950-talet återhämtade sig västvärldens ekonomi efter andra världskriget och blev gradvis stabilare. I populärkulturen frodades en bild av kvinnan som kvinnlig och huslig.[7][5] Men nu publicerades också en bok som kom att omdana mycket av det feministiska tänkandet och kom att förändra den riktning som feminismen tog i framtiden. Det var Simone de Beauvoirs Det andra könet som gavs ut på franska 1949 och översattes till engelska 1953. Titeln på verket syftar på det synsätt som ger att mannen är normen medan kvinnan är negationen, det andra, den som inte är en man. Kvinnan definieras i förhållande till mannen, inte till sig själv.[11] Hon tillskrivs därför de egenskaper som männen inte vill ha och formas på så sätt till att låsas i sin könsroll.[12] Tidigare feminister anklagades för att vilja skapa ett system där mannen var det eftersträvansvärda.

Under det sena 60-talet och tidiga 70-talet kämpade många i USA för medborgerliga rättigheter för den svarta befolkningen. Många protesterade mot USA:s inblandning i Vietnamkriget; många länder i Asien och Afrika kämpade för att göra sig fria ifrån kolonialmakterna och mycket i samhället omvärderades.

Tidens radikala rörelse var den som senare kom att kallas hippies. Här samlades många av dem som var engagerade i olika radikala frågor. Men många upptäckte snart att könsrollerna förblev de samma även inom alternativrörelsen; männen stod för talandet, skrivandet och tänkandet medan kvinnor fick ta sin traditionella roll med att lyssna, städa, laga mat och vara sexpartners.

Under det sena 1960-talet och tidiga 1970-talet började en ny kvinnorörelse växa fram. Begreppet feminism användes inte så mycket; många talade istället om kvinnlig frigörelse. Man kämpade för att påverka lagar och folks attityder. Kvinnorörelsen som började växa fram hade inga centrala personer och startades inte av någon särskild händelse utan sammanfogades av gemensamma frågor. Rörelsen kan delas upp i en radikalare minoritet och en moderatare majoritet. Den radikala minoriteten försökte skaffa sig nya kopplingar till vänstern och förespråkade ett system som var grundat på kvinnans behov även om det innebar ett uteslutande av männen.[5] Denna del av rörelsen fokuserade på frågor som våldtäkt, pornografi, misshandel av kvinnor i hemmet och diskriminering mot homosexuella kvinnor, medan majoriteten av kvinnorörelsen fokuserade på frågor som säker och legal abort, möjligheten till preventivmedel och rätt till lika lön. Att uppgradera statusen för de kvinnodominerade yrkerna började bli viktigt.

Särskilt betydelsefull var boken Det grymma manssamhället av Mariann Andersson, som utkom 1971 och gav upphov till en ny medvetenhet. Boken finns nu i en tredje upplaga kallad Vägen ut eller Det grymma manssamhället.

Kvinnorörelsen var aldrig enhetlig men de stora organisationerna arbetade för långtgående förändringar inom det nuvarande politiska och ekonomiska systemet och rönte i många länder framgångar till stöd för kvinnors rättigheter. Vissa började också vakna för att många kvinnor levde under mångdubbla förtryck baserade på fattigdom, ras och andra faktorer. En amerikansk svart kvinna tjänade i genomsnitt 40 % av vad genomsnittsmannen gjorde, de vita kvinnorna tjänade 60 %.[5] I spåren av detta har den svarta feminismen och den post-koloniala feminismen vuxit fram.

Under sextiotalet utvecklades en öppnare syn på sex generellt i samhället. Den vetenskapliga utvecklingen innebar säkrare och pålitligare preventivmedel och födelsekontroll. År 1960 introducerades p-pillret. Trots motstånd från den katolska kyrkan och en del regeringar blev metoden populär och många kvinnor fick möjlighet att själva kontrollera fortplantningen vilket av många feminister ansågs vara den viktigaste rättigheten av alla.[4]

På 1980-talet minskade den feministiska rörelsen (i väst). Den tidigare så starka och inflytelserika kvinnorörelsen tycktes tappa både fart och sympatisörer. Kvinnorepresentationen började minska på många ställen och feminister som Susan Faludi ansåg att det var manssamhället som försökte att upprätthålla sin makt och genom kulturen tvinga tillbaka kvinnorna till deras gamla position.[13]

Under 1990-talet upplevde dock feminismen en renässans där många politiska partier började kalla sig feministiska och det bildades feministiska partier i många länder. På Island var Kvennalistinn det första renodlade feminismpartiet som kom in i ett nationellt parlament. Landet blev också det första med en kvinnlig president. Men även om många partier kallade sig feministiska var många feminister oense om de bedrev en feministisk politik, i Sverige bildades Feministiskt initiativ som en motreaktion.

Centrala begrepp

Patriarkat

Vista-xmag.png Fördjupning: Patriarkat (feminism)

Patriarkatet är ett begrepp som togs in i den feministiska debatten av Kate Millett 1970 i boken Sexualpolitiken. Det har blivit en av grundstenarna i vissa grenar av feminism, framför allt radikalfeminism.[7] Begreppet har kommit att känneteckna synen att samhällsordningen är sådan att män överordnas kvinnor. Patriarkatet är enligt begreppets förespråkare en djupt liggande samhällsstruktur som visar sig på många sätt, däribland att män har högre lön, att kvinnan utför den största delen av hushållsarbetet och att vissa av världens språk (såsom engelska och franska) har samma ord för man och människa (svenskan, där människan är en "hon", utgör ett undantag). I Simone de Beauvoirs analys är detta kärnpunkten, att det manliga är normen och det kvinnliga är undantaget vilket enligt henne är en djupt liggande del i samhället. Enligt patriarkatsteorin blir kvinnorna inskolade i patriarkatet av alla delar av samhället och hålls i en beroendeställning av män,[4] medan samhället håller manliga beteenden för mer värda än kvinnliga.[14] Se även könsmaktsordning.

Genus

Vista-xmag.png Fördjupning: Socialt kön och Genusvetenskap
En kvinna som försvarar ett slott, tidigt 1300-tal

Begreppet genus (som på senare tid har ersatt begreppet könsroll) används inom genusvetenskapen och vissa delar av den feministiska teoribildningen för att förstå och urskilja de idéer, handlingar och föreställningar som formar det sociala könet. Begreppet uppstod i början av 1980-talet och är en översättning av den engelska termen gender.

Genus används som benämning på den del av det som människor uppfattar som manligt respektive kvinnligt som inte kan härledas till biologisk bakgrund. Det handlar enligt dem som använder begreppet om ett kulturellt skeende där någon ger vissa tillstånd och sedvänjor en kollektiv könstillhörighet. Det ska också finnas kulturella och sociala förväntningar på hur en man eller kvinna ska bete sig och framförallt på vilka skillnader som ska finnas. Genusvetarna använder begreppet till att beskriva den relation som finns mellan könen och för att studera hur det som uppfattas som manligt respektive kvinnligt varierar genom historien och i olika kulturer.[14][15]

Likhetsfeminister anser att genus utgör en större del av människans beteende än de biologiska förutsättningarna. Mönstren för genus är enligt dem olika i olika delar av världen och har varierat genom tiden.[14]

Genusordning

Genusordningen används inom genusteorin för att beskriva maktordningen mellan könen. Genom att kvinnliga och manliga egenskaper polariserats och tillskrivs motsatta egenskaper och verksamhetsområden så försvåras övergångar mellan de två kategorierna. De olika egenskaperna ges sedan olika värden där mannen är norm och det kvinnan gör värderas genom mannen. [källa behövs]

Inriktningar

Feminismen är ingen enhetlig ideologi. Inom feminismen finns en rad olika inriktningar med olika syn på många frågor. De brukar dock grovt delas upp i särartsfeminism och likhetsfeminism. Olika inriktningar har olika syn på vad problemen är, vad de beror på och hur det bäst bör lösas. Det som kan ses som gemensamt för många av dessa är att de anser:

  1. Att kvinnor generellt sett är underordnade män.
  2. Att detta förhållande ska förändras.

Särartsfeminism

Vista-xmag.png Fördjupning: Särartsfeminism

Särartsfeminism är en av de huvudfåror som feminismen brukar delas in i.[16] De första liberalfeministernas feminism baserades på att män och kvinnor visserligen är olika av naturen och att de därför av naturen har givna roller i samhället, behov och därmed förenliga livsuppgifter. Könens skilda egenskaper ansågs dock komplettera varandra i den traditionella fördelningen av uppgifter i samhället. Detta skulle inte innebära en för kvinnor ofördelaktigare värdering i arbete, yrkesliv eller som person. Män och kvinnor ansågs som likvärdiga och jämställda, både för deras egen skull samt för balansen i staten och samhället i övrigt.[7] De genetiska skillnader som finns mellan man och kvinna gör att jämställdhet inte bara är mer rättvist utan också nyttigt för samhället.

Enligt särartsfeministerna skulle feminismen alltså gå ut på att uppvärdera kvinnor och de göromål som de traditionellt ägnat sig åt. Enligt denna syn anses kvinnor biologiskt mer lämpade för dessa göromål än män. Könsskillnaderna gör att jämställdhet är eftersträvansvärd.[17]

Idag är särartsfeminismen marginaliserad bland sekulära feminister, men den är fortfarande den dominerande uppfattningen bland religiösa feminister som inte vill ta avstånd från religiöst definierade skillnader mellan män och kvinnor.

En vanlig missuppfattning är att de feminister som i likhet med Elin Wägner och Rosa Mayreder krävde ett annorlunda och bättre samhälle med fred och bättre miljö var särartsfeminister. Men kraven gällde mänskligheten som helhet och var del i ett feministiskt projekt mot maskulint orsakad exploatering. Misstolkningen har påpekats i artiklar av Lisa Gålmark, se även Katarina Leppänens avhandling Rethinking Civilisation samt Boel Hackman om Elin Wägner.

Likhetsfeminism

Likhetsfeminism eller likartsfeminism är den andra och nuförtiden dominerande huvudfåran inom feminismen. Likhetsfeministerna tror att miljön är den viktigaste faktorn i att skapa genus i motsats till särartsfeministerna som sätter biologiska eller naturbetingade skillnader i centrum. Likartsfeminismen har en konstruktivistisk syn på könsroller och anser att de biologiska förklaringarna bara är ett försök att fortsätta förtrycka kvinnorna.[17]

Anarkafeminism

Vista-xmag.png Fördjupning: Anarkafeminism
Emma Goldman

Anarkafeminismen kombinerar anarkism med feminism. Termen och filosofin härrör från 1960-talet men har sina grunder i Emma Goldmanns och Voltairine de Cleyres skrifter. Inom anarkafeminismen ser man patriarkatet som en form av hierarki och därigenom ett grundläggande problem i samhället. Anarkafeministerna strävar inte efter att kvinnan ska ta över eller dela makten med männen utan efter att avskaffa makten. Förändringarna anses måsta komma inifrån människan och kan inte beslutas uppifrån; det är varje människas ansvar att själv ta avstånd från könsmaktsordningen.[18]

Många anarkafeminister motsätter sig traditionella relationer och anser att äktenskap är ett försök att äga kvinnan och därigenom ett förtryck. Anarkafeminister förespråkar att alla handlingar som verkar för patriarkatets avskaffande ska ske mellan individer, inte i organisationer.[18] [19] Enligt Emma Goldmann låg grunden till kvinnlig frirörelse i psykologisk och sexuell frihet.[7]

Liberalfeminism

Vista-xmag.png Fördjupning: Liberalfeminism

Liberalfeminism är en form av feminism som främst önskar att uppnå jämställdhet genom lagar och sociala reformer inom det rådande systemet. Anledningen till kvinnans underordning är enligt denna inriktning främst att kvinnor inte har tillgång till det offentliga rummet och den politiska sfären i samma utsträckning som män. Liberalfeminismen har sitt ursprung i 1800-talets liberala tankegångar. Kvinnors ställning i samhället anses bero på att kvinnor genom historien varit utestängda ifrån arbetslivet och det politiska livet samt på könsstereotyper.

Historiskt sett har liberalfeminismen arbetat för utbildning för kvinnor, rösträtt och för lika lagliga rättigheter. Liberalfeminismen tror på utbildning, uppfostran och ändrade attityder för att upphäva kvinnans underordning.[7]

Radikalfeminism

Huvudartikel: Radikalfeminism

Radikalfeminismen uppstod också den under 1960-talet. Radikalfeminismen anser att den patriarkala strukturen är så djupt rotad i samhället, att det inte endast räcker med politiska och sociala reformer. Vetenskap, filosofi, religion, politik, konst, litteratur - allt är tänkt, utvecklat och skapat av män, för män. Kvinnor måste därför ge sig in på dessa områden och omforma dem i grunden, för att ge uttryck också åt kvinnors erfarenheter och tänkande. Ett medel som radikalfeminismen använder i detta arbete är en utveckling av så kallat inklusivt språk, det vill säga ett språk som inkluderar kvinnor och den kvinnliga erfarenheten. Det innebär att ord som "justeringsman" byts ut mot "justerare", att man regelmässigt säger "han eller hon" istället för bara "han" i generella utsagor, och så vidare.

Radikalfeminister anser att patriarkatet och förtrycket av kvinnor är den grund på vilken vårt nuvarande samhälle är ordnat. Enligt radikalfeminism utnyttjar män kvinnor därför att de tillåts vinna på det. Exempel på detta förtryck är pornografi, prostitution och misshandel inom relationer. Förtrycket anses stå utanför alla sorters system, klasstillhörighet eller andra faktorer.[4]

Radikalfeminister anser att det enda sättet att bryta ned patriarkatet är att direkt attackera de symptom som finns på förtrycket av kvinnor. Kvinnan måste helt ta avstånd från varje beroendeställning som innebär att hon underordnas mannen. Tekniska lösningar såsom artificiell befruktning ska göra kvinnan oberoende också vad det gäller reproduktionen och hindra det sexuella förtrycket.[17]

Socialistisk feminism

Friedrich Engels
Huvudartikel: Socialistisk feminism

Socialistisk feminism har sitt ursprung i Karl Marx och i ännu högre grad Friedrich Engels syn på kvinnans underordnade position och den dragning till socialismen och kommunismen som många feminister kände under slutet av den första vågen och under den andra vågen. I den socialistiska feminismen anses alla förtryck hänga samman: ojämlikhet mellan kön, klasser och i vissa fall att etnicitet är tätt sammankopplade och de ska avskaffas genom socialistisk kamp, och även enligt vissa genom en socialistisk revolution. Enligt Engels är ursprunget till patriarkatet privat ägande. När vissa män började äga mer än andra föddes en vilja att föra över rikedomarna till sina barn, och för att kontrollera att det verkligen var mannens barn måste kvinnan kontrolleras.[7]

Ibland behandlas emellertid "socialistisk feminism" som distinkt från "marxistisk feminism" där den förra ställer sig kritisk till vissa av marxismens reduktionistiska drag och ter sig ahistorisk i förhållande till den marxistiska feminismen.[20]

Queerfeminism

Huvudartikel: Queerfeminism

Queerfeminism är en sammanslagning av feminism och queerteori och har sitt ursprung i radikalfeminismen och gayrörelsen. Queerteorin utgår från att inte bara könet utan även sexualiteten är en social konstruktion, liksom den poststrukturalistiska uppfattningen där språket skapar diskurser som således skapar subjekten; det finns ingen sannare sexualitet än det finns någon sann könsposition. På samma sätt som det inte finns några av naturen givna genus finns det inte heller några naturliga sexualiteter. Sexualiteten påverkas på samma sätt som genus av olika kulturer och tider. Som exempel ges att homosexuella relationer mellan yngre och äldre män var en del av kulturen i det antika Grekland. Man menar att den obligatoriska heterosexualiteten (heteronormativiteten) har en central roll i könsmaktsordningen. Vad som bör tilläggas är att queer i vissa kretsar bara är en form av aktivism och därmed inte kan reduceras till att vara ett identitetsskapande projekt.[21]

Filosofiska inriktningar

Se även Feministisk filosofi.

Vid sidan av den politikinriktade uppdelningen i olika feministiska skolor går det även att urskilja flera sorters feminism genom metoden de brukar och den filosofiska traditionen de verkar inom. Modern västerländsk filosofi delas ofta upp i två huvudsakliga traditioner, den analytiska och den kontinentala. Det är viktigt att notera att tillhörighet till en tradition i detta sammanhang teoretiskt sett inte behöver ha några substantiella implikationer; det går således att försvara vilken skola av feminism som helst med hjälp av den analytiska filosofins metod lika väl som med kontinentalfilosofiska verktyg. En tredje betydelsefull filosofisk tradition är den pragmatiska som historiskt sett varit mest betydelsefull i USA med förgrundsgestalter som John Dewey och William James.

Analytisk feminism

Analytiska feminister karaktäriseras av sitt användande av den analytiska filosofins begrepp, teorier och metoder kombinerat med feministiska angreppssätt och insikter. Termen "analytisk feminism" används också för att tillbakavisa vad man menar är två missuppfattningar: att all feminism är postmodern och att analytisk filosofi är ohjälpligt vinklad till mäns fördel.

Termen "analytisk feminism" började först användas i USA i början av 1990-talet. 1991 grundades Society for Analytical Feminism ("Sällskapet för analytisk feminism") med Ann Cudd som första ordförande. Cudd menade att det är svårt att dra några generella slutsatser om den analytiska feminismens karaktär; man kan i bästa fall tala om en familjelikhet.

Den analytiska feminismen har kritiserats av andra feminister. Man har attackerat vad man ser som en diskrepans mellan analytisk filosofi, med dess rena objektivitet och värdeneutralitet, och feminism. Bland kritikerna ingår Alison Jaggar som har kritiserat den moderna politiska teorins "abstrakta individualism", en kritik som har viss betydelse för den analytiska filosofin; Sandra Harding som kritiserar vissa av den analytiska filosofins egenskaper som dess "värderingsfria objektivitet"; och Nancy Holland som har kritiserat den angloamerikanska filosofin överlag och särskilt dess metafysiska antaganden som enligt henne utesluter kvinnor.[22]

Kontinental feminism

"Kontinental filosofi" är samlingsnamnet på en rad filosofiska traditioner med den minsta gemensamma nämnaren att de inte tillhör den analytiska traditionen. Förr var epitetet "kontinental" rättvisande eftersom den kontinentala filosofin var koncentrerad till Europas kontinent, till skillnad från de brittiska öarna där den analytiska filosofin dominerade sedan början av 1900-talet. Detta har emellertid delvis förlorat sin giltighet.

Feminister inom den kontinentala riktningen arbetar i högre grad än de inom den analytiska i en mansdominerad tradition, men finner ändå dess verktyg användbara och modifierbara. De mest betydelsefulla skolorna som kontinentalfeminister har arbetat inom har varit fenomenologin, existentialismen, dekonstruktionismen och psykoanalysen. Den i särklass mest inflytelserika kontinentalfeministen är Simone de Beauvoir.

Den kontinentala feminismen har blivit kritiserad på flera punkter. Den vanligaste kritiken från feministiskt håll har gått ut på att den är apolitisk eller politiskt otillräcklig; att den på ett farligt sätt betonar skillnader och att den är svårtillgänglig för de allra flesta människor.[23]

Pragmatisk feminism

Feminister inom den pragmatiska filosofin kombinerar en historisk infallsvinkel med en specifik metodologi. De undersöker kvinnor som har spelat en betydande roll för utvecklandet av den pragmatiska filosofin och söker tillföra den pragmatiska metoden nya feministiska infallsvinklar. Deras verksamhet kan även beskrivas som tillämpandes den pragmatiska metoden på feministisk teori, särskilt i samband med frågor om kunskapsteori, utbildning och demokrati.[24]

Postkolonial feminism

Den postkoloniala feminismen utgår både från en kritik av kolonialismen och rasismen, samt av mäns överordning. Postkoloniala feminister menar att mäns överordning också upprätthålls genom rasistiska och postkoloniala strukturer, bland annat så infördes europeiska lagar och könsmaktsordningar i de kolonialiserade länderna. Detta har beskrivits i begreppet Dubbel kolonialisering. Den IckeVita kvinnan utsätts för underordning både som färgad, ickeeurope och som kvinna. Därför finns också en kritik inom den postkoloniala feminismen mot Universialismen, att övrig västcentrerad feminism utgår från den Vita Europeiska kvinnan som norm, samt mot avsaknaden av genusanalyser i den postkoloniala kritiken. Poskoloniala feminister lyfter fram att Kön, Rasism, Klass och andra maktsstrukturer samverkar.[1]

Utopi

Det finns ingen enhetlig feministisk utopi eftersom att de olika inriktningarna har olika utgångspunkt. Alla tror dock att samhället kommer att bli bättre utan kvinnans underordnade ställning. Oavsett inriktning tror man att samhället kommer att gå mycket lättare genom att samspelet mellan olika individer på olika sätt förändras.[4]

Likhetsfeminister tror i stor utsträckning att både män och kvinnor kommer att få mer harmoni om könsbarriärerna utsuddas och patriarkatet raseras. Människor kommer att kunna sysselsätta sig med det de vill och ändå känna sig högt värderade. Den norska teoretikern Beatrice Halsaa tror att värdeskalan kommer att omvärderas och bevarandet och reproduktionen kommer att uppvärderas över produktion när de klassiska kvinnliga rollerna uppvärderas.[4]

En tanke som ibland finns är att de amorösa dimensionerna i livet kommer att tillåtas ta större plats och kärleken kommer att bli friare. Hos vissa feministiska författare finns en tro på att människan kommer att bli psykologiskt androgyn när könsrollerna suddas ut.[4]

Litteratur i urval

Se även

Referenser

Noter

  1. ↑ Svenska Akademiens ordlista, 2006, 13:e upplagan. ISBN 91-7227-419-0. 
  2. ↑ Uppslagsord "feminism" i Nationalencyklopedin på Internet, Ne.se, januari 2007. 
  3. ↑ uppslagsordet "feminism" i Nationalencyklopedin Multimedia 2000 plus på DVD, april 2000. ISBN 91-7133-749-0. 
  4. ↑ 4,0 4,1 4,2 4,3 4,4 4,5 4,6 4,7 4,8 4,9 Reidar Larsson: Politiska ideologier i vår tid, Lund 1997, Sjätte upplagan. 
  5. ↑ 5,00 5,01 5,02 5,03 5,04 5,05 5,06 5,07 5,08 5,09 5,10 Nykvist: Feminism, Hongkong 2004. ISBN 91-622-6483-4. 
  6. ↑ Ulla-Karin Malmström-Ehrling: Kvinnliga filosofer från medeltid till upplysning, Natur och Kultur år=1998. 
  7. ↑ 7,00 7,01 7,02 7,03 7,04 7,05 7,06 7,07 7,08 7,09 7,10 Lena Gemzöe: Feminism, Smedjebacken 2002. ISBN 91-574-5935-5. 
  8. ↑ 8,0 8,1 Falk-Thaning: Kvinnohistoria, Oskarshamn 1992. ISBN 91-26-92014-X. 
  9. ↑ uppslagsordet "suffragett" i Nationalencyklopedin Multimedia 2000 plus på DVD, april 2000. ISBN 91-7133-749-0. 
  10. ↑ 10,0 10,1 Westlin: Uppror pågår - feminister i tre generationer, Italien 1999. ISBN 91-7712-908-3. 
  11. ↑ sidan 84 i Lena Gemzöe: Feminism, Smedjebacken 2002. 
  12. ↑ sidan 151f i Lena Gemzöe: Feminism, Smedjebacken 2002. 
  13. ↑ Susan Faludi: Backlash, 1993. ISBN 91-1-929132-9. 
  14. ↑ 14,0 14,1 14,2 Helena Josefson: Genus - Hur påverkar det dig?, Kristianstad 2005. ISBN 91-27-64161-9. 
  15. ↑ Anna Maria Höglund: Män och kvinnor, Jyväskylä 2000. ISBN 91-89091-18-3. 
  16. ↑ Lisa Gålmark: Vadå feminist, ScandBook AB, Sverige 2005. ISBN 91-638-4696-9. 
  17. ↑ 17,0 17,1 17,2 Torsten Thurén: Ideologi och Politik, Stockholm 2002. 
  18. ↑ 18,0 18,1 Pia Laskar: Anarkafeminism, 1992. ISBN 91-86474-09-X. 
  19. ↑ Håkan Boström, referat av Pia Laskars föredrag Anarkafeminism i ett idéhistoriskt perspektiv i tidningen Noesis
  20. ↑ Marxist Feminism/Materialist Feminism av Martha E. Gimenez. Hämtat 2007-12-20.
  21. ↑ http://www.mara.se/begrepp.html från 27 jan 2006
  22. ↑ Uppslagsordet Analytic Feminism från Stanford Encyclopedia of Philosophy. Hämtat 2007-12-20.
  23. ↑ Uppslagsordet Continental Feminism från Stanford Encyclopedia of Philosophy. Hämtat 2007-12-20.
  24. ↑ Uppslagsordet Pragmatist Feminism från Stanford Encyclopedia of Philosophy. Hämtat 2007-12-20.

Källor

Hämtad från "https://sv.rilpedia.org/wiki/Feminism"
Personliga verktyg