Existentialism
Från Rilpedia
 |
Den här artikeln anses undermålig och kan behöva skrivas om helt för att leva upp till Wikipedias artikelstandard. Diskutera frågan på diskussionssidan och förbättra gärna artikeln. Var uppmärksam på artikelns innehåll. |
 |
 |
|
|
Filosoferna Søren Kierkegaard och Friedrich Nietzsche föregick existentialismen.
|
||
Existentialism är en term som har tillskrivits en grupp filosofers arbete under sent 1800- och 1900-tal, vilka trots sina doktrinära skillnader,[1][2] delade tron att filosofiskt tänkande börjar med det mänskliga subjektet – inte bara det tänkande subjektet utan det agerande och kännande, den levande mänskliga individen.[3] Inom existentialismen karaktäriseras en individs startpunkt efter vad som har kallats för "den existentiella inställningen", eller ett känsla av desorientation och förvirring inför vad som verkar som en meningslös och absurd värld. [4] Många existentialister har också sett traditionell systematisk eller akademisk filosofi, både i stil och innehåll, som alltför abstrakt och främmande inför konkret mänsklig erfarenhet.[5][6]
"Existensen föregår essensen". "Människan är vad hon själv gör sig till". I boken "Existensialismen är en Humanism" från 1946 redogör Sartre lättfattligt för existensialismens bärande tankegångar. I enkla drag; Människan definierar sig själv genom sina handlingar, och består i inget annat än handling. Genom personliga val väljer hon själv sin egen och andras moral, men detta får betydelse först efter handling (eller icke-handling).
Existentialismen växte fram under 1900-talet som en rörelse inom litteraturen och filosofin och de förebådades särskilt av 1800-talsfilosoferna Søren Kierkegaard och Friedrich Nietzsche, även om det hade funnits föregångare under tidigare århundraden. Fjodor Dostojevskij och Franz Kafka skildrade också existentiella teman i sina litterära verk.
Som filosofisk strömning inom den kontinentala filosofin tog den uttrycklig form under 1930-talets Tyskland och sedan genom Jean-Paul Sartres samt Simone de Beauvoirs arbeten, tillsammans med mer kritiska arbeten av Albert Camus (som han själv hävdade i en intervju) under 1940- och 1950-talets Frankrike. Deras arbeten fokuserade på teman såsom tristess, alienation, det absurda, frihet, hängivenhet och tomhet som grundläggande i den mänskliga tillvaron.
Även om det finns några gemensamma tendenser bland existentialisterna så finns det också stora skillnader och meningsskiljaktigheter. Framförallt finns det en uppdelning mellan ateistiska existentialister såsom Sartre och teistiska existentialister som Tillich. Alla accepterar heller inte termen existentialism.[7]
Innehåll |
Historia
- Huvudartikel: Existentialismens historia
Trots att ordet existentialism inte myntades förrän vid slutet av 1940-talet har den rötter tillbaka till 1800-talet. Ordet 'existentialism' blev då ett modeord som användes om många vitt skilda ting. Den "riktiga" existentialismen var dock den riktning som Sartre och en grupp runt honom utvecklade.
Sartres filosofi
Människans situation i världen
För att kunna tränga in Sartres tankevärld är det bäst att börja med att redogöra för hans syn på människan och världen runt henne. Enligt Sartre, och även de andra existentialisterna är människan utkastad i en värld som hon inte förstår, en absurd värld. Det är en värld som saknar inneboende värden och meningar. Någon gud finns inte utan vi kan bara förlita oss på oss själva (det finns dock även religiösa existentialister). Eftersom Gud inte finns, finns det heller ingen som har gett världen någon innebörd. Den mening och de värden vi eventuellt finner i världen är vår egen uppfinning. Det är människan ensam som ger saker och ting sin innebörd, människan har intagit den plats Gud tidigare hade i den mänskliga tankesfären.
Sartre var inte nihilist, utan han menade att vi skulle ha en moral, men denna moral var det upp till oss själva att uppfinna. Samma sak angående livets mening, den fanns inte i sig själv, utan den måste människan välja själv. Det finns alltså ingen "objektiv" mening med livet, utan varje människa väljer sin egen mening med sitt eget liv.
Människans och tingens vara
För att kunna börja resonera om Sartres existentialism måste först redogöras för hans syn på människan och tingen runt människan. Sartre menar att ting, likaväl som djur, är vad de är och förmår inte själva att förändra sig. Många bruksföremål är dessutom skapade för ett syfte som de har blivit tilldelade av människor. En mugg till exempel är gjord för att man ska dricka ur den och muggen äger själv ingen förmåga att kunna ändra detta förhållande. Tingen saknar alltså medvetande, vilja och frihet och är något konstant dvs ett vara-i-sig. Det innebär även att tingen är helt underkastade orsak och verkan.
Det är annorlunda med människan. För det första är människan inte skapad för någonting, utan hon är bara skapad. Varför vet vi inte och kan inte heller få reda på det. Dessutom är människan medveten och beroende av faktorer som omger henne. För muggen spelar det ingen roll om den står i ett skåp eller på ett bord eller rent utav på en soptipp, den är lika mycket mugg för det. Människan förhåller sig till omgivningen och kan både förändra och förändras av omgivningen. Hon behöver inte finna sig i att sitta i ett skåp utan kan ta sig ur det. Människan kan alltså ersätta det varande (skåpet) med ett intet (att inte vara i skåpet). Det är denna egenskap som ger människan en särprägel gentemot tingen. Detta sätt att förhålla sig till världen kallar Sartre för vara-för-sig, vilket man även kan kalla människans medvetande. Människan har alltså både ett vara-i-sig och ett vara-för-sig. Detta ger människan en särställning i världen.
Idag, när filosofer som Peter Singer allt mer talar om högre stående djur som personer kan det ifrågasättas varför Sartre helt utelämnar djuren och låter människan ensam inta platsen som de som äger medvetandet. Vi vet ännu inte allt om hur till exempel delfiners och elefanters hjärnor och medvetande fungerar. Därför borde det därmed vara tvivelaktigt att se dessa mycket intelligenta varelser som helt bestämda av orsak och verkan. Vår möjlighet att studera djurens medvetande är dock mycket begränsad och det är inte många som vågar sig på att göra en teoribildning runt djurens medvetande. Man kan anse det felaktigt att kategoriskt utesluta att dessa skulle ha ett medvetande.
Intet
Det är alltså människan som är frontalfiguren i Sartres system. Fast egentligen är det inte människan utan friheten som är det viktiga (men endast människan äger friheten), och med friheten ligger även intet intimt förknippad. Människan har nämligen den unika egenskapen att hon kan negera det varande, hon kan med andra ord säga Nej till det givna. Ting (och djur) kan bara säga Ja, dvs lyda den impuls eller det som påverkar den, medan människan kan säga Nej. På detta sätt behöver människan inte följa några naturbundna samband som tingen. Människan kan alltså inte bestämmas genom sitt biologiska och sociala arv eftersom hon kan säga Nej till dem. Intet är alltså den felande länken i kedjan av orsak och verkan. Detta öppnar givetvis stora möjligheter för människan som endast hon besitter.
Men det är inte bara på detta sätt som intet framträder hos Sartre. Intet är också det som ligger framför alla människor, det vi ska göra. Intet kan fyllas med vad som helst, det är däri vår frihet ligger.
Sartre menar till och med att människan till sitt varande är ett intet. Med detta menar han att människan alltid har mål och förväntningar. Dessa mål och förväntningar finns ju inte utan är just intet. Framför oss ligger ett intet som vi kan fylla med vad vi vill, samtidigt som vi har det som nu är varande. Hela människan kan beskrivas som ett stort intet, dvs allt som vi vill bli men inte är. En människa som är marinbiolog till yrket kan t ex drömma om att bli fotbollsproffs. Sartre uttrycker detta som "Vi är inte det vi är, utan är det vi inte är". Om en människa rent formellt är marinbiolog, med dagarna långa fulla av studier rörande räkors systematik, så är hon inte det till sitt sinne. Till sitt sinne är människan det hon inte är men under sina studier drömmer om att bli, dvs fotbollsproffs. Formellt är hon som sagt inte fotbollssproffs utan just marinbiolog. Därmed står hon mitt emellan dessa två vara, dvs i ett intet.
Människan har en strävan att vara sig själv, men detta menar Sartre är omöjligt. Vi befinner oss alltid i ett intet och vi kan aldrig vara för-sig-i-sig. Att vi äger ett medvetande och en frihet dömer oss till att aldrig bli något konstant något enbart i-sig. Den gudsbild vi har är ett väsen som har den förmågan. Gud är något konstant som samtidigt har ett medvetande. Gud, som enligt Sartre inte existerar, är just för-sig-i-sig själv.
Men kan inte tingen också vara en avsaknad? Kan det fattas även tingen något? Saknar inte pennan bläck om den inte går att skriva med? Nej, menar Sartre. Att pennan saknar bläck handlar bara om människans förväntningar på att det skall finnas bläck i den. Utan människan skulle inte avsaknaden finnas. Det är bara människan som kan överskrida det som finns (pennan utan bläck) och föreställa sig totaliteten (pennan med bläck). Återigen blir människan intimt förknippad med intigheten.
Existensen föregår essensen
Eftersom människan kan ersätta det givna med ett intet är vi heller inte bestämda från början hur vi kommer att bli. Då vi föds är ju det första som ligger framför oss ett intet, och vad vi fyller detta intet med kan inte på förhand bestämmas. Vår essens, dvs vilka egenskaper osv vi har, bestäms inte ytterst av våra gener och vårt sociala arv utan av våra val. Alltså det vi fyller intet med. Naturalister hävdar att vi bestäms av naturen och vårt genetiska arv och inte kan göra så mycket åt det, för dem föregår essensen existensen. Men för Sartre är det tvärtom, vi kastas ut i en värld där vi existerar och "...människan är ingenting annat än vad hon gör sig till."
Detta är ett påstående att ifrågasätta. Att människan har ett genetiskt arv som bestämmer delar av hennes egenskaper är idag (positivistiskt hypotetiskt deduktivt) vetenskapligt klarlagt (än så länge). Dessutom kan man undra hur man kan avgöra vilka som är människor om människan som grupp saknar essens. Människan är frihet har Sartre påstått men hur vet han (som sagt) att endast människan har frihet. För att kunna indela saker i grupper måste de ju ha en gemensam essens. Vi kan ju inte påstå att vi väljer att bli människor för då borde det även finnas en del människor som väljer att inte bli människor - vilket skulle ge underliga konsekvenser.
Nej, vi kan inte anse att människan själv väljer sin essens helt och hållet. På den punkten tvingades Sartre backa. Det man dock kan diskutera är hur mycket vi kan få reda på om människans natur och även hur mycket den bestämmer människans fortsatta liv. Det som Sartre förvisso har rätt i är att vi egentligen inte kan veta vad som ligger i människans natur, även om vi kan säga att den existerar. Med andra ord så bestäms vi av vårt arv men vi vet inte hur och vad som bestäms. Sartre väljer då att helt bortse från det, vilket är för radikalt. Det viktiga med hans tankar är att vi kan, åtminstone till stor del, bryta oss ur det liv vi lever och skapa oss ett nytt.
Friheten
Vi är dömda till frihet, säger Sartre. Vi lever i en absurd värld, utan några inneboende normer och värderingar. Vi kan aldrig förlita oss på någon regelbok om hur vi ska handla, utan alla värden är mänskliga uppfinningar och därmed varken sanna eller eviga. Därför måste vi själv uppfinna vår moral och handla efter den. Varje situation vi befinner oss i är en ny situation och vi kan aldrig tillämpa samma moral på alla situationer. "Ni är fri, välj, hitta på. Ingen allmängiltig moral kan säga er vad som är rätt att göra; det finns inga tecken i världen att gå efter", som Sartre själv skriver. Men det är inte så enkelt att jag bara väljer för mig själv, man väljer också för hela mänskligheten menar Sartre. Då jag gör ett val måste jag även vara beredd på att det finns de som kommer att följa mitt exempel. Om jag engagerar mig mot plågsamma djurförsök, menar jag med detta att även alla andra borde följa mitt exempel "...och ingenting kan vara gott för en själv utan att vara det för alla.", skriver Sartre.
Vi är alltid ansvariga för våra handlingar, menar Sartre. Men inte nog med det, vi bär även ansvar för dem som fattar samma beslut som vi. Genom att välja en väg har jag ju också visat andra den valmöjligheten, och den möjligheten anser jag i så fall även vara god för dem som väljer den efter mig. Därmed blir jag även ansvarig för de som fattar samma beslut efter mig. Här framskymtar en kollektivistisk Sartre. Utifrån exemplet med djurförsök är det ganska självklart att den som engagerar sig mot djurförsök anser detta som någonting gott. Och att vederbörande även önskar att alla andra skall göra det samma. Men om jag dricker att glas mjölk, vilket ju är ett val, så innebär ju inte det att jag vill att den som är mjölkallergisk dricker mjölk. Det kan heller knappast sägas vara gott för den allergiska personen att dricka mjölken. Men så invänder kanske någon att de båda inte är i samma situation. Och det stämmer, det är de inte, den ena är allergisk och den andra är det inte. Men vilka två personer är i precis i samma situation? Alltså, vilka har genom livet fattat exakt samma val? Ingen! Dessutom tillägger inte Sartre något om att situationen skulle ha något med att göra huruvida en handling var god eller ej. Nej, att jag gör ett val behöver inte alls innebära att jag anser detta vara gott för alla andra individer. Och valet måste anses som individuellt varför jag knappast kan hållas för ansvarig att allergiska personen dricker mjölk. Den allergiska personen borde ju rimligen själv ha ansvaret för den handlingen
Trots denna invändning förändras inte Sartres fortsatta resonemang. Vårt ansvar är alltså totalt, vi kan inte avsäga oss det genom att skylla på till exempel feghet, utan Sartre menar att vi väljer att vara fega. Människan väljer som bekant sin essens genom sina val, och därmed även fegheten. Varje val är alltså människan helt och slutgiltigt ansvarig för, och då även för de som efter oss fattar samma beslut. Men konsekvenserna för våra val kan vi knappast helt överblicka vilket ger oss ångest. Det är en ångest för framtiden, för vad intet skall fyllas med. Freud ansåg att ångesten hade med det förflutna att göra, med barndomsupplevelser osv. För Sartre var framtiden det centrala och där ångesten låg. Ångesten för framtiden kan människan inte slippa ifrån menar Sartre, den är oupplösligen förbunden med människan.
En del av Heideggers filosofi rör sig kring ångesten och döden, vilka enligt honom, inte är psykologiska eller biologiska tillfälligheter utan nödvändiga element i tillvarons struktur. Basen i människans verkliga existens är ångest och död, de bägge betingar varandra. Den oegentliga existensen – estetens, studentens, politikerns, tidningsläsarens – innebär en flykt bort från den verkliga existensen, då man går in i en roll där dessa faktorer (ångest- och dödsupplevelsen) inte existerar. Om inte de starkaste känslorna får komma fram, så undviker man lyckan, lyckan kan endast existera då man känt djup sorg eller ångest tidigare.
En grundtanke i idédramat ”Flugorna”, av Sartre, är att människan vinner frihet, inre frihet och frihet till hänsynslös handling då hon accepterar döden. Precis som i Heideggers filosofi talar man om att ”utvinna” känslor ur andra känslor. Människan vinner alltså sin egentliga existens i botten av ångest- och dödsupplevelsen; ur den meningslösa nödvändigheten stiger frihet fram, ur döden stiger livet fram.
Ond tro
Ångesten och ansvaret får många människor att förneka sin frihet. Vi betraktar oss som ett ting, något som bara kan säga Ja. Detta kallar Sartre för ond tro (mauvaise foi). Men han gör en klar skillnad mellan lögn och ond tro. Vid en lögn är lögnaren medveten om att han ljuger. Han vet hur det egentligen förhåller sig men far med osanning. Ljuga kan man alltså bara göra för andra eftersom man inte kan få sig själv att tro något som man egentligen vet är fel.
Här går Sartre i polemik med Freud. Freud förklarade genom begreppet "det omedvetna" människans möjlighet att ljuga för sig själv. Han tudelade det mänskliga medvetandet och lät det omedvetna kunna ljuga och lura det medvetna (varat-för-sig). Sartre menar dessutom att Freuds uppdelning mellan medvetet och omedvetet är omöjlig. Den censur som Freud talade om, som släppte in delar av det omedvetna i det medvetna måste vara något medvetet, menar Sartre. Det omedvetna är något i-sig, något som är konstant och inte medvetet om sin omgivning. Det enda det omedvetna önskar är att få drifterna tillfredsställda. Den censur som Freud införde för att kunna undertrycka drifterna då de var olägliga måste vara medveten. Censuren måste kunna avgöra, genom att förhålla sig till omgivningen, när det är lägligt att släppa fram den ena eller andra driften. Censuren är alltså medveten och därmed måste den också känna till de drifter som den håller tillbaka. På det viset blir medvetandet medvetet om det omedvetna.
Sartre talar därför istället om ond tro. Ond tro innebär alltså att vi betraktar oss som i-sig istället för för-sig. Men det är ingen lögn på det viset att vi egentligen vet att vi är för-sig och inte i-sig, utan det är en tro. Vi tror helt enkelt att vi är underkastade det givna. Vi tror att vi är fega, inte att vi väljer att vara det och vi tror att vi måste följa traditionerna och inte bara att vi väljer att göra det. Denna tro frånkopplar oss inte förvisso inte från ansvaret, även om vi tror att den gör det. Ett kula är knappast ansvarig för att den faller mot marken om den släpps, likaså anser inte människan som är i ond tro att den är ansvarig för vad som händer den. Men människan är ansvarig för alla sina handlingar och sina val. Vi gör ju valet att inte välja, att inte utnyttja vår frihet.
Människan är till sitt vara fri men vår rädsla för friheten gör att vi flyr in i ond tro. Vi ser oss som offer från omständigheter och som brickor i ett spel när vi egentligen besitter en unik frihet.
Överskridandet
Hur förklarar då Sartre rent filosofiskt hur vi fattar beslut? Jo, som vi tidigare har varit inne på handlar det om att överskrida det givna och det är med vår frihet vi kan göra detta. Vår omgivning (fakticiteten) har från början ingen betydelse utan det är genom vår frihet som den får sin innebörd. Vad menas med detta? Om jag håller ett svärd i handen betyder det egentligen ingenting. Denna fakticitet kan utnyttjas till en mängd olika saker. Jag kan givetvis döda med det, men jag kan också bara fascineras av dess skönhet eller kanske rent ut av peta naglarna med udden. Svärdet har i sig ingen betydelse. Men då jag fattar ett beslut om vad jag vill göra med det får det genast en betydelse. Vill jag döda underlättar det för mig, men vill jag gå in på en restaurang hindra det nog snarare mig. Detta innebär att fakticiteten får sin betydelse genom vår frihet. Därmed följer även att ett förhållande, vilket som helst, inte har någon betydelse förrän individen satt upp ett mål. Ett projekt, som Sartre kallar det.
Med vår frihet överskrider vi sedan fakticiteten, men vi kan endast vara fria om vi möter motstånd. Vår frihet måste ju överskrida något som finns, det givna. Om det inte funnits några faktiska förhållanden skulle inte friheten kunnat utnyttjas. Friheten och fakticiteten är alltså bundna till varandra. Fakticiteten får sin mening genom friheten och friheten kan endast utnyttjas där fakticiteten finns. Det är detta som Sartre kallar situationen.
"Vi har aldrig varit friare än under den tyska ockupationen.[...] Eftersom nazisternas gift trängde ända in i våra tankar, var varje riktig tanke en seger. Eftersom polisen försökte tvinga oss till tystnad blev varje ord en seger..." Med detta citat framträder det än tydligare med vad Sartre menar med att det givna och friheten är förbundna med varandra. Under ockupationen bjöds de hårt motstånd, därför kunde man oftare utnyttja sin frihet.
Förhållandet till den andre
I vår omgivning, det givna, finns det andra människor, men de kan inte behandlas som ting bara för att det finns i det givna, de har en särställning. Den Andre, som dessa människor kallas i en existentialistisk term, kan både vara ett objekt (d.v.s. att jag förnimmer dem) och subjekt (de förnimmer mig). Givetvis är det skillnad gentemot tingen som enbart kan vara objekt för mig, för att i förhållandet med den andra inträder återigen negationen.
Den Andre ingriper i min bild av omgivningen genom att denne självständigt kan förändra min omgivning. Ser jag en man på en gata kan han kasta ett papper på marken likaväl som han kan kasta det i en papperskorg likaväl som han både kan gå på och bredvid ett övergångsställe då han ska korsa gatan. Den andre står alltså i ett eget förhållande till de ting som jag förnimmer.
Precis som den Andre förhåller sig till tingen kan den också förhålla sig till mig. Jag blir först varse mig själv genom den Andre. Det är inför dennes blick som jag blir medveten om mig själv, min existens. När den andre förnimmer mig stelnar jag till objekt, men det är inte mitt vara-i-sig som jag stelnar till, det är ju inte mitt innersta som den Andre ser. Den andre ser inte heller mitt vara-för-sig, då detta ständigt är i förändring och inte kan stelna (då inträder vara-i-sig-för-sig d.v.s. Gud). Det som den andre förnimmer är en ny kategori nämligen varat-för-den- andre. Sartre har ett exempel då han blir ertappad med att tjuvtitta i ett nyckelhål. I och med att han blir varsebliven av någon annan, d.v.s. den andres blick stelnar han till ett objekt. Och därmed blir han även varse sig själv. Vi kan nämligen inte själva bli varse oss själv. Vi kan med andra ord inte vara objekt och subjekt samtidigt. "Det enda medvetandet som finns utan att det på något vis kan vare sig uppfatta mig eller avvisa mig och som jag kan föreställa mig... det är mitt eget medvetande." Det är alltså först genom den andres blick som jag kan bli varse mig själv. Ett problem är förvisso det att varat-för-den-andre inte är mitt riktiga jag (i den mån det finns) utan en annans föreställning om mig. Någon ordentlig självinsikt kan vi därför inte nå.
Vi är helt utlämnade till den Andre när det gäller kunskapen om oss själva. Den Andre ger mig också insikten om att jag inte är ensam i min värld, och att denna värld redan har meningar som den fått från andra subjekt. Även om tingen har sin egen betydelse för mig så har vissa ting redan en mening. Våra redskap har ju redan en mening som de fått av våra förfäder. Det utesluter förvisso inte att jag kan förändra deras mening och göra vad jag vill med dem.
När jag till exempel ber någon om hjälp så innebär det att jag ber den Andre att uppge sin frihet för att hjälpa mig. Jag värderar alltså min frihet och min vilja att uppnå mitt mål högre än för den Andre att göra samma sak. Därför kan bedjandet betraktas som högst omoraliskt.
Etiken
Även om Sartre aldrig gav ut sin bok om etik, kan man ändå spåra ansatser till moralsystem i Varat och intet och kanske framför allt i Existentialismen är en humanism. En del kritiker menade att Sartre uppmanade till apati. Eftersom världen saknade mening fanns det ingen anledning till att försöka förändra den. Ångesten gjorde att människan uppfattade sin frihet som något negativt. Därför skulle all kamp förlora sitt berättigande. Men Sartre menade tvärtemot att existentialismen var en handlingsfilosofi. Eftersom det endast är människan som kan ge världen en mening, borde vi ju också i största möjliga utsträckning göra detta. Även om den mening vi ger något inte är "sann" för tid och evighet, är det ändå en mening. Vi ska alltså engagera oss, vi har friheten och vi skall använda den. Faktum är att ingenting egentligen begränsar människan. Vi kan skapa oss själva, vi kan ge tingen vår egen innebörd, då måste vi ju också ta tillfället i akt. Ångesten finns och den måste vi leva med. Sartre varnar ju för att fly in i den onda tron för att slippa den. Existentialismen betonar engagemanget och det fria ställningstagandet.
Sartre vände sig redan före kriget mot pliktmoralen, dvs att vi av plikt skulle handla på ett visst sätt. Han menade att detta begränsade vår frihet och förledde oss in i den onda tron.
Sartre funderade på en alternativ moral, och skrev även ner det. Materialet utgavs ej under hans livstid, men ett utdrag har publicerats efter hans död. I detta etiska verk gör Sartre en distinktion mellan bedjan och hjälpen samt mellan fordringen och appellen.
När någon ber om hjälp (bedjandet) innebär det att jag ber den Andre att uppge sin frihet för att hjälpa mig. Jag värderar alltså min frihet och min vilja att uppnå mitt mål högre än för den Andre att göra samma sak. Därför anser Sartre att bedjandet är omoraliskt. Som motsats sätter han istället hjälpen. Alltså den helt oegennyttiga hjälp som jag kan erbjuda den Andre för att uppfylla dennes mål. Jag handlar här efter min egen frihet samtidigt som jag hjälper den Andre att uppnå sitt mål. Men hur vet jag att den Andres mål sammanfaller med vad jag anser vara rätt? Här menar Sartre att vi oftast förutsätter att den Andres mål även är eftersträvansvärt för mig.
Sartre ger ett exempel på detta då en man springer efter en buss som just har börjat köra. Den som står längst bak i bussen(detta var på 40-talet) sträcker då ut sin hand för att hjälpa den springande mannen på bussen. Här uppfylls alltså den Andres mål (att komma på bussen) utan att mannen på bussen behöver uppge sin frihet, han handlade ju med sin fria vilja. Men den hjälpande mannen vet inte om den springande mannen var på väg till en man som han skulle misshandla eller om han bara skulle till arbetet. Men den hjälpande mannen förutsätter alltså att den springande mannens mål är gott, varför han hjälpte honom på bussen.
Fordringen, att vara tvungen att göra på ett visst sätt anser Sartre givetvis är ett ingrepp i individens frihet. Mot detta ställer han appellen. I appellen redogör individen för sitt mål, och uppmanar de med samma mål att slå honom följe. På detta viset kan flera personer enas om något gemensamt utan att för den skull uppge sin frihet. Annorlunda är det förstås då någon av plikt måste kämpa för ett mål som vederbörande ej delar, något som förmodligen de flesta soldater i fält upplevt.
Som man märker är Sartre mycket fixerad vid att låta individen behålla sin frihet och detta ger även utslag i etiken. Jag har dock bara gjort en helt ytlig redogörelse för hans tankar inom detta område. Hans tankar och studier av konkreta mänskliga situationer utgör en stor del av hans verk. Han utreder till exempel våldet, kärleken, skammen, stoltheten osv. Men det är inte områden som jag ämnar beröra här.
Sammanfattning
Existentialismen var en modefilosofi efter andra världskriget men har sedan dess mer eller mindre försvunnit från den filosofiska dagordningen. I Sverige som är djupt präglad av den analytiska filosofin går det snart sagt inte att finna någon som företräder eller är insatt i existentialismen. I Danmark, med arvet från Kierkegaard och nere på kontinenten är måhända existentialismen något mer levande.
Många ser existentialismen som ett utslag av den rotlöshet som fanns i Europa efter kriget. Människor hade förlorat alla sina värden och kunde inte finna någon tröst, de hade känt ångesten och levt i det absurda kriget. Därför drogs de till existentialismen. Men frågorna om rotlösheten, ångesten och ansvaret är ännu aktuella. Det finns därför mycket att hämta ur Sartre än idag.
Det finns förvisso många delar av Sartres filosofi som det är berättigat att kritisera. Ett exempel är hur människans "vara-för-sig" påverkar hennes "vara-i-sig". Vilket förhållande finns det mellan dessa? Sartre erkänner i slutet på Varat och intet att det där ligger ett stort problem.
Litteratur
För den som vill tränga djupare ner i Sartres tankevärld kan det sammanfattande verket "Existentialismen är en humanism" utgöra en inkörsport. Där redogör Sartre på ett enkelt sätt för existentialismens grunder. "Varat och intet" har en starkare karaktär av fackfilosofi. Sartres filosofi framträder inte lika tydligt i hans skönlitterära verk, medan Albert Camus' böcker däremot lägger fram ett tydligare budskap. Den senare är enligt många en bättre författare än Sartre i det avseendet att han på ett bättre sätt förmår förmedla de existentialistiska grundtankarna.
Jean-Paul Sartre (urval)
Albert Camus (urval)
Referenser
- ↑ John Macquarrie, Existentialism, New York (1972), s. 18–21.
- ↑ Oxford Companion to Philosophy, red. Ted Honderich, New York (1995), s. 259.
- ↑ John Macquarrie, Existentialism, New York (1972), s. 14–15.
- ↑ Robert C. Solomon, Existentialism (McGraw-Hill, 1974, s. 1–2)
- ↑ Ernst Breisach, Introduction to Modern Existentialism, New York (1962), s. 5
- ↑ Walter Kaufmann, Existentialism: From Dostoevesky to Sartre, New York (1956), s. 12
- ↑ Walter Kaufmann. Existentialism: From Dostoevsky to Sartre. (Cleveland: The World Publishing Company, 1956) 11
|
||||||||||||||||||||||||||
