Från Rilpedia

Trots att ordet existentialism inte myntades förrän på slutet av 1940-talet har den rötter bakåt till 1800-talet. Ordet 'existentialism' blev då ett modeord, som användes om många vitt skilda ting. Den "riktiga" existentialismen var dock den riktning som Sartre och en grupp runt honom utvecklade.

Det som på 1800-talet och det tidiga 1900-talet lade grunden för existentialismen kallades på sin tid vanligen för existentialfilosofi. En viktig existensialfilosof var Søren Kierkegaard som levde i Danmark kring mitten av 1800-talet. Kierkegaard var troende kristen och betonade den enskilda människans val och ansvar, grundad på upplevelsen av sin egen existens. Han vände sig mot Hegel, vars tänkande var förhärskande under den tiden, som såg människan som en kollektiv varelse. Dessutom skilde Kierkegaard mellan människan, naturen och Gud. Gud hade skapat människan och naturen, och skillnaden mellan naturen och människan låg i att naturen endast var för sig själv, medan människan förhöll sig till naturen. Naturen var orsaksbestämd medan människan var fri, hon var fri i förhållandet till sin existens i tiden. Dessa tankar återkommer senare hos Sartre.

En annan förgrundsgestalt var Friedrich Nietzsche. Han myntade uttrycket "Gud är död" och var främst en kritisk moralfilosof. Han skrev om övermänniskan som vågade bryta sig ur den kristna slavmoralen och skapa sig en egen moral. Delar av Nietzsches läror togs sedan upp av nazisterna, men då i en vulgär tolkning. Nietzsche och Kierkegaard gav främst impulser angående den etiska delen till existentialismen samt vad som var väsentligt att studera, dvs. människans existens i världen.

Edmund Husserl, tysk filosof och matematiker vid sekelskiftet 1900, grundade den moderna fenomenologin. Existentialismen grundar sig på en fenomenologisk analys, dvs. att undersöka förhållandet mellan människan och tingen. Fenomenologin tar sin utgångspunkt i människans medvetande och studerar hur detta fungerar. Husserl menade bl.a. att medvetandet alltid riktas mot någonting, dvs. det är omöjligt att tänka på ingenting. En efterföljare till Husserl var Martin Heidegger som, med en fenomenologisk analys, på 1920-talet formulerade sin högst egna existensalfilosofi (bl.a. i Sein und Zeit).

På mitten av 1900-talet framträdde de franska "existensfilosoferna", som sedermera kom att kalla sig existentialister. Sartre är den för eftervärlden kanske mest kända existentialisten, men det fanns åtskilliga fler, till exempel Maurice Merleau-Ponty och Sartres livskamrat Simone de Beauvoir, som lade grunden till feminismen.

Sartres Varat och intet, kom ut 1943. Det var ett försök till ett filosofiskt system som tog sin utgångspunkt i människan och hennes relation till omvärlden och andra människor. Verket var, och är, svårtillgängligt för en lekman, och tre år senare populariserade han sina idéer, samtidigt som han bemötte vissa angrepp på existentialismen i boken Existentialismen är en humanism, som ursprungligen byggde på en föreläsning som han höll 1945. I Varat och intet utlovade Sartre en bok om etik som byggde på idéerna i Varat och intet. Någon sådan blev aldrig utgiven, men efter hans död hittades manuskriptet till denna tänkta bok - omfattande 600 sidor.

1945 startade Sartre tillsammans med några andra existentialister tidskriften Les temps modernes. Denna tidning blev ett viktigt forum för den existentialistiska debatten.