Från Rilpedia

Uppslagsordet "kommissionen" omdirigerar hit. För TV-serien med samma namn, se Kommissionen (TV-serie). För andra betydelser, se Kommission.

Europeiska kommissionen
	Officiellt namn Europeiska gemenskapernas kommission
Typ av organ	Kommission
Ledarskap
Ordförande	José Manuel Barroso (EPP)
Vice ordförande	5 Margot Wallström (PES) Günter Verheugen (PES) Jacques Barrot (EPP) Siim Kallas (ELDR) Antonio Tajani (EPP)
Struktur
Består av	27 ledamöter
Funktion	• Initiera EU-rätt • Verkställa beslut • Representera unionen
Säten
	Berlaymont Bryssel Sammanträden
Webbplats
www.ec.europa.eu/

Europeiska kommissionen eller EU-kommissionen (formellt Europeiska gemenskapernas kommission) är den verkställande makten inom Europeiska unionen. Bredvid Europaparlamentet och Europeiska unionens råd är det en av de tre huvudinstitutionerna inom unionen, och är den institution som har till uppgift att tillvarata unionens gemensamma intressen.^[1]

Dess främsta roller är dels att föreslå nya lagar, dels att se till så att de verkställs, och att agera som "EU-fördragens försvarare", genom att grundfördragens politiska innehåll ligger till grund för deras lagformulerande.^[2] Europeiska kommissionens roll inom EU kan på många sätt liknas vid en stats regering. Till skillnad från de flesta av världens nationella regeringar består dock kommissionen av ledamöter som tillhör partier från både vänster och höger.

Kommissionen består av 27 kommissionärer, en från varje EU-medlemsstat och därtill en administrativ avdelning med omkring 23 000 europeiska tjänstemän fördelade på olika "departement", kallade generaldirektorat. Termen "kommissionen" refererar generellt både till den administrativa avdelningen i sin helhet men också till de kommissionärer som leder den.

Europeiska kommissionens ledamöter nomineras av medlemsstaternas regeringar men måste godkännas av Europaparlamentet. En kommissionär får inte ta instruktioner från någon nationell regering.^[1]

Kommissionens formella namn, "Europeiska gemenskapernas kommission", syftar på att dess makt främst omfattar Europeiska unionens första pelare. Makten inom den andra och tredje pelaren (utrikes- och säkerhetspolitiken respektive det polisiära och straffrättsliga samarbetet) är starkt begränsad.

Innehåll 1 Historia 1.1 Bildande 1.2 Tidig utveckling 1.3 Delors och Santer 1.4 Senare kommissioner 2 Sammansättning 2.1 Tillsättandet 2.2 Politisk stil 2.3 Röstfördelning 2.4 Ledamöter 3 Kommissionens makt och funktion 3.1 Verkställande makt 3.2 Initiativrätt 3.3 Genomdrivande 4 Säte 4.1 Press 5 Se även 6 Källor 7 Externa länkar

Historia

Huvudartikel: Europeiska unionens historia

Sedan kommissionen bildades 1951 som Europeiska kol- och stålgemenskapens höga myndighet har den genomgått ett flertal olika förändringar både i makt och uppsättning under sina elva ordförande.^[3]

Bildande

Den första kommissionen bildades 1951 som "Höga myndigheten" med Jean Monnet som ordförande och ytterligare åtta ledamöter. Myndigheten var den supranationella administrativa verkställande makten inom Europeiska kol- och stålgemenskapen (EKSG). År 1958 upprättade Romfördraget två nya gemenskaper jämte EKSG: Europeiska ekonomiska gemenskapen (EEG) och Europeiska atomenergigemenskapen (EURATOM). Emellertid kallades de verkställande organen oftare för kommissioner än för höga myndigheter.^[3] Anledningen till namnbytet var det nya förhållandet mellan den verkställande makten och Europeiska unionens råd. Några medlemsstater, så som Frankrike, uttryckte reservationer över höga myndighetens makt och ville hellre utöka rådets befogenheter än att ge höga myndigheten mer verkställande makt.^[4]

Walter Hallstein var ordförande för Europeiska ekonomiska gemenskapens första kommission, som höll sitt första sammanträde den 16 januari 1958 i Belgien. Kommissionen Hallstein uppnådde bland annat ett avtal om en omstridd sädeslagprisöverenskommelse och skapade ett positivt intryck hos tredje länder när kommisisonen gjorde sin internationella debut vid Kennedy-rundan under GATT-förhandlingar.^[5] Hallstein startade också konsoliderandet av europeisk lagstiftning och började utöva ett allt större inflytande över de nationella lagstiftningarna. Hans kommission uppmärksammades först mycket lite, men med hjälp av EG-domstolen banade kommissionen vägen för att kommande kommissioner skulle bli tagna mer på allvar.^[6] Under 1965 spädde kommissionen Hallstein på "den tomma stolens kris" genom kontroversiella förslag om gemensamma jordbrukspolitiken som var oacceptabla för Frankrike. Även om den institutionella krisen löstes året därpå, kostade det Hallstein ordförandeskapet trots att han annars sågs som den mest "dynamiska" ledaren till dess att Jacques Delors blev ordförande.^[5]

Tidig utveckling

De tre höga myndigheterna fortsatte att existera sida vid sida ända till 1 juli 1967, då fusionsfördraget ersatte samtliga tre kommissioner med en gemensam kommission med Jean Rey som ordförande.^[3] På grund av sammanslagningen utökades antalet ledamöter i kommissionen Rey till fjorton. Trots det bestod senare kommissioner fortfarande av nio ledamöter enligt principen att varje liten medlemsstat skulle ha ett mandat och de större medlemsstaterna två.^[7] Kommissionen Rey fullföljde gemenskapens tullunion under 1968 och propagerade för ett mer inflytelserikt och direktvalt europeiskt parlament.^[8] Även om Rey var den första ordföranden för de sammanslagna gemenskaperna anses Hallstein vara den moderna kommissionens första ordförande.^[3]

Kommissionen Malfatti och kommissionen Mansholt fortsatte arbetet med monetärt samarbete och unionens första utvidgning mot norr 1973.^[9][10] Genom utvidgningen utökades kommissionens antal ledamöter till tretton under kommissionen Ortoli (Storbritannien ansågs vara ett stort medlemsland och erhöll två mandat), som tog itu med den utvidgade gemenskapen under ekonomisk och internationell instabilitet.^[7][11] Gemenskapens externa representation utvecklades ytterligare när ordförande Roy Jenkins blev den första ordföranden som närvarade vid ett G8-möte för gemenskapen vägnar.^[12] Kommissionen Jenkins efterträddes av kommissionen Thorn under Gaston Thorn, som fortsatte gemenskapens arbete med utvidgningen mot söder och Europeiska enhetsakten.^[13]

Delors och Santer

En av de mest framgångsrika kommissionerna var den som Jacques Delors var ordförande för, som nådde mer framgång än vad någon senare kommission har lyckats med. Delors är berömd för att ha gett gemenskapen en mening av riktning och dynamik.^[14] Delors och hans kommission anses också vara upphovsmakarna till den gemensamma valutan euron.^[15]

International Herald Tribune beskrev Delors arbete i slutet av hans andra mandatperiod 1992 med: "Mr. Delors har räddat Europeiska gemenskapen från stagnation. Han tillträdde när europessimismen var som värst. Även om han var en okänd före detta fransk finansminister har han blåst liv och hopp i EG och i den modfällda Bryssel-kommissionen. Under sin första mandatperiod, från 1985 till 1988, samlade han Europa genom krav på den gemensamma marknaden, och när han tillsattes för en andra period började han styra européerna mot betydligt mera ambitiösa ekonomiska, monetära och politiska mål."^[16]

Efterträdaren till Delors var Jacques Santer. Emellertid tvingades hela kommissionen Santer av Europaparlamentet att avgå 1999 efter anklagelser om bedrägeri. Det var första gången som en kommission tvingades att avgå, vilket var en symbolisk händelse för parlamentet.^[17] Emellertid lyckades kommissionen Santer med bland annat Amsterdamfördraget och euron.^[18]

Senare kommissioner

Efter Santer tillträdde Romano Prodi som ordförande. Amsterdamfördraget hade utökat kommissionens makt och Prodi liknandes ofta vid en premiärminister.^[19][20] Inflytandet stärktes ytterligare med Nicefördraget 2001, som gav ordföranden mer makt över kommissionens sammansättning.^[3]

2004 blev José Manuel Barroso ordförande, men parlamentet hävdade ännu en gång sig självt genom att motsätta sig den föreslagna sammansättningen av kommissionen Barroso. På grund av motståndet, som främst var riktat mot den föreslagne kommissionären och homofoben Rocco Buttiglione, tvingades Barroso att ändra kommissionens sammansättning och lägga fram ett nytt förslag innan den kunde tillträda.^[21] Kommissionen Barroso var den första fullständiga kommissionen sedan utvidgningen 2004 med 25 ledamöter. I slutet av Prodis mandatperiod hade kommissionen bestått av hela 30 ledamöter. Som ett resultat av det ökade antalet medlemsstater reducerade Amsterdamfördraget antalet kommissionärer till en per medlemsstat, istället för två för stora medlemsstater.^[7]

Sammansättning

Kommissionen består av ett kollegium av kommissionärer, 27 totalt sett, inklusive ordföranden och vice ordförandena. Även om varje ledamot är tillsatt av en nationell regering, en per stat, representerar de inte sin stats intressen i kommissionen^[22] (emellertid kan de i praktiken tidvis driva på för deras nationella intresse^[23]). När väl alla är föreslagna delegerar ordföranden olika ansvarsområden mellan medlemsstaterna.

En kommissionärs inflytande och makt beror till stor del på vilket ansvarsområde han eller hon har. Exempelvis är inte kommissionären med ansvar för kultur en särskilt viktig post, medan kommissionären med ansvar för konkurrensfrågor är en inflytelserik post även på global nivå.^[22] Innan kommissionen kan tillträda måste hela sammansättningen av de 27 kommissionärerna godkännas av Europaparlamentet.^[2] Kommissionärerna biträds av ett personligt kabinett, som ger de politisk rådgivning medan generaldirektoraten tar itu med tekniska förberedelser.^[24]

Tillsättandet

Kommissionens ordförande nomineras av Europeiska rådet men måste godkännas av Europaparlamentet. Den kandidat som rådet har valt ut har oftast varit en framstående nationell politiker men detta är inget krav. I den föreslagna men numera skrotade Europeiska konstitutionen inkluderades en bestämmelse om att man vid valet av ordförande måste ta hänsyn till det senaste Europaparlamentsvalet. Den bestämmelse hade inte trätt i kraft vid nomineringen 2004, men center-högerpartierna tryckte på för att det skulle bli en kandidat från deras egna led. Slutligen valdes en högerkandidat, José Manuel Barroso, från Europeiska folkpartiet.^[25]

Det finns flera kritierier som påvekar rådets val av kandidat, så som från vilket område i Europa personen kommer ifrån, kandidatens politiska inflytande, språk (att kunna franska är de facto ett måste) och grad av integration - kandidatens hemland bör vara medlem i både euroområdet och Schengensamarbetet.^[26][27][28]

Efter det att rådet har nominerat en kandidat föreslår ordföranden ett antal vice ordföranden. För närvarande är antalet fem, med Margot Wallström som första vice ordföranden. I de flesta fall har vice ordförandena ganska liten betydelse, förutom första vice ordföranden som agerar ordförande när denne är borta.^[22]

Politisk stil

Den nuvarande kommissionen, kommissionen Barroso, tillträdde i slutet av 2004 efter att ha blivit försenad på grund av Europaparlamentets motsättning. 2007 utökades kommissionen från 25 till 27 ledamöter i och med EU:s utvidgning med Bulgarien och Rumänien, som båda utsåg varsin kommissionär. Med den utökade kommissionen tog ordföranden Barroso en mer och mer presidentlik stil inom kommissionen, vilket har gett upphovtill viss kritik mot honom.^[29]

Trots att Barroso har tagit sig an en mer presidentlik och hög profil än sina föregångare har kommissionen börjat förlora stöd hos de större medlemsstaterna, så som Frankrike, Storbritannien och Tyskland som försöker att minimera kommissionens inflytande. Detta kommer att öka ytterligare i och med skapandet av en ordförande för Europeiska rådet.^[30] Dessutom har det blivit en högre grad av politisering inom kommissionen, vilket har välkomnats av den svenska kommissionären Margot Wallström, som menar att det är en nödvändighet för att medborgarna ska kunna ta del av kommissionens arbete med europeiska frågor.^[31]

Röstfördelning

	Europeiskt parti	#
	Europeiska folkpartiet (EPP)	8
	Europeiska socialdemokratiska partiet (PES)	6
	Europeiska liberala, demokratiska och reformistiska partiet (ELDR)	9
	Partilösa	4
	Totalt	27

Till vänster visas röstfördelningen inom kommissionen. Varje kommissionär har en röst, men partitillhörigheten skiftar mellan ledamöterna. Till skillnad från Europaparlamentet och Europeiska rådet, där de två dominerande partierna är konservativa Europeiska folkpartiet (EPP) och Europeiska socialdemokratiska partiet (PES), domineras kommissionen även av Europeiska liberala, demokratiska och reformistiska partiet (ELDR). Antalet representerade europeiska partier i kommissionen är färre än i exempelvis Europeiska rådet.

I motsats till de flesta nationella regeringarna består kommissionen av ledamöter från hela den politiska skalan. Detta har kritiserats för att det ger upphov till att det inte finns någon riktig opposition, när samtliga stora europeiska partier sitter med i kommissionen. I kommissionen sitter det också flera oberoende ledamöter, som varken tillhör något specifikt europeiskt parti och i vissa fall inte heller tillhör något nationellt parti. Detta är betydligt mer ovanligt inom EU:s andra huvudorgan.

Ledamöter

		Stat	Post	Namn	Medlem sedan	Nationellt parti	Europeiskt parti	Ansvarsområde
	Mall:Landsdata Belgien	Belgien	Ledamot	Louis Michel	2004-09-13	MR	ELDR	Utveckling och humanitärt bistånd
	Mall:Landsdata Bulgarien	Bulgarien	Ledamot	Meglena Kuneva	2007-01-01	NMSP	ELDR	Konsumentskydd
	Mall:Landsdata Cypern	Cypern	Ledamot	Androulla Vassiliou	2008-04-10	ED	ELDR	Hälsa
	Mall:Landsdata Danmark	Danmark	Ledamot	Mariann Fischer Boel	2004-11-22	V	ELDR	Jordbruk och landsbygdsutveckling
	Mall:Landsdata Estland	Estland	Vice ordförande	Siim Kallas	2004-05-01	ER	ELDR	Administrativa frågor och bedrägeribekämpning
	Mall:Landsdata Finland	Finland	Ledamot	Olli Rehn	2004-07-12	KESK	ELDR	Utvidgning
	Mall:Landsdata Frankrike	Frankrike	Vice ordförande	Jacques Barrot	2004-04-26	UMP	EPP	Rättvisa, frihet och säkerhet
	Mall:Landsdata Grekland	Grekland	Ledamot	Stavros Dimas	2004-03-11	ND	EPP	Miljö
	Mall:Landsdata Irland	Irland	Ledamot	Charlie McCreevy	2004-11-22	FF	ELDR	Inre marknaden och tjänster
	Mall:Landsdata Italien	Italien	Vice ordförande	Antonio Tajani	2008-05-09	FI (PdL)	EPP	Transport
	Mall:Landsdata Lettland	Lettland	Ledamot	Andris Piebalgs	2004-11-22	TP	ELDR	Energi
	Mall:Landsdata Litauen	Litauen	Ledamot	Dalia Grybauskaitė	2004-05-01	Partilös	Partilös	Ekonomisk planering och budget
	Mall:Landsdata Luxemburg	Luxemburg	Ledamot	Viviane Reding	1999-09-16	CSV	EPP	Informationssamhälle och medier
	Mall:Landsdata Malta	Malta	Ledamot	Joe Borg	2004-05-01	PN	EPP	Fiske och sjöfart
	Mall:Landsdata Nederländerna	Nederländerna	Ledamot	Neelie Kroes	2004-11-22	VVD	ELDR	Konkurrens
	Mall:Landsdata Polen	Polen	Ledamot	Danuta Hübner	2004-05-01	Partilös	Partilös	Regionalpolitik
	Mall:Landsdata Portugal	Portugal	Ordförande	José Manuel Barroso	2004-11-22	PSD	EPP	Ordförande
	Mall:Landsdata Rumänien	Rumänien	Ledamot	Leonard Orban	2007-01-01	Partilös	Partilös	Flerspråkighet
	Mall:Landsdata Slovakien	Slovakien	Ledamot	Ján Figeľ	2004-05-01	KDH	EPP	Utbildning, kultur och ungdom
	Mall:Landsdata Slovenien	Slovenien	Ledamot	Janez Potočnik	2004-05-01	Partilös	Partilös	Vetenskap och forskning
	Mall:Landsdata Spanien	Spanien	Ledamot	Joaquín Almunia	2004-04-24	PSOE	PES	Ekonomiska och monetära frågor
	Mall:Landsdata Storbritannien	Storbritannien	Ledamot	Catherine Ashton	2008-10-06	Labour	PES	Handel
		Sverige	Vice ordförande	Margot Wallström	1999-09-16	SAP	PES	Kommunikationsstrategi
	Mall:Landsdata Tjeckien	Tjeckien	Ledamot	Vladimír Špidla	2004-11-22	CSSD	PES	Sysselsättning, socialpolitik och lika möjligheter
	Mall:Landsdata Tyskland	Tyskland	Vice ordförande	Günter Verheugen	1999-09-16	SPD	PES	Näringsliv och industri
	Mall:Landsdata Ungern	Ungern	Ledamot	László Kovács	2004-11-22	MZSP	PES	Skatter och tullar
	Mall:Landsdata Österrike	Österrike	Ledamot	Benita Ferrero-Waldner	2004-11-22	ÖVP	EPP	Yttre förbindelser

Kommissionens makt och funktion

Kommissionens ursprungliga syfte var att agera som en supranationell myndighet oberoende av regeringar, och den har beskrivits som "det enda organ som tänker europeiskt".^[32] Ledamöterna är föreslagna av deras medlemsstaters regeringar, en för varje medlemsstat, men de är tvungna att agera oavhängigt och utan påverkan från de regeringar som föreslår ledamöterna. Detta i kontrast till Europeiska unionens råd som representerar regeringarna och Europaparlamentet som representerar EU-medborgarna.^[2]

Verkställande makt

Unionens verkställande makt besitts av rådet, men den fördelar den verkställande makten på kommissionen. Emellertid kan rådet dra tillbaka dessa maktinstrument och verkställa de direkt eller villkora kommissionens maktmedel.^[33][34] Maktfördelningen regleras i artiklarna 211 - 219 i EU-fördraget^[35] och är mer restriktiva än de flesta nationella verkställande organen, så som att kommissionen saknar verkställande makt inom områden som den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. Inom dessa områden utgör Europeiska rådet istället den verkställande makten.^[36]

Europeiska rådet kan i Lissabonfördraget, då organet blir formellt en institution, bektratas som en av de två verkställande makterna inom unionen, eftersom rådet bland annat utser kommissionen. Dessutom utövar Europeiska rådets ledamöter, medlemsstaternas stats- och regeringschefer, den verkställande makten på nationell nivå. Emellertid är det kommissionen som för närvarande besitter den verkställande makten inom Europeiska gemenskapen.^[37][36] Kommissionens regeringsliknande maktbefogenheter har resulterat i att vissa, däribland Belgiens före detta premiärminister Guy Verhofstadt, har föreslagit att kommissionen borde heta "Europeiska regeringen", och menar att det nuvarande namnet "kommission" låter löjligt.^[38]

Initiativrätt

Kommissionen skiljer sig från andra institutioner eftersom den är ensam om att ha initiativrätt för att lägga fram lagförslag inom första pelaren (Europeiska gemenskapen), vilket innebär att kommissionen är den enda som kan formellt föreslå lagstiftning - formellt kan inte lagförslag uppkomma hos de lagstiftande institutionerna. Inom andra pelaren, som omfattar den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken delar kommissionen initiativrätten med rådet, men har ingen initiativrätt inom den tredje pelaren som berör polisiärt och straffrättsligt samarbete. Inom gemenskapen har dock rådet och parlamentet möjlighet att kräva lagstiftning inom ett område och i de flesta fall är det efter sådan begäran som kommissionen lägger fram ett lagförslag. Initiativrättens syfte är att garantera en koordinerad och sammanhållande EG-rätt.^[39][40] Monopolet på initiativrätten har kritiserats på grund av att man menar att även parlamentet borde har rätt att lägga fram lagförslag, som i de flesta nationella parlamenten.^[41] Lissabonfördraget möjliggör det för EU-medborgarna genom petitioner med minst en miljon signaturer att kräva att kommissionen lägger fram ett lagförslag, men petitionerna är inte formellt bindande.^[42]

Kommissionens initiativrätt att föreslå lagar har oftast handlat om ekonomiska justeringar. Kommissionen har föreslagit ett stort antal justering, som baserar sig på försiktighetsprincipen. Detta innebär att förebyggnade regleringar föreslås endast om det finns en stor risk för miljön eller människors hälsa, så som att tackla klimatförändringarna och begränsa genmanipulerade organismer. Detta i motsats till avvägda regleringar som tar hänsyn till den ekonomiska påverkan. Således har kommssionen gett upphov till striktare regleringar än de flesta andra länderna. På grund av den europeiska marknadens storlek har kommissionen de facto blivit reglerare av den globala marknaden.^[43]

På senare tid har kommissionen börjat skapa europeiska brottslagar. Under 2006 såg kommissionen snabbt över sin kemikalielagstning efter det att ett europeiskt fartyg utanför Elfenbenskusten släppt ut stora mängder gifter. Vid den tidpunkten hade vissa EU-stater inte ens ett straff mot transport av kemikalieavfall, vilket gav upphov till att kommissionärerna Franco Frattini och Stavros Dimas framförde idén om "ekologiska brott". Deras möjlighet att föreslå brottslag togs upp i EG-domstolen men tilläts. Under 2007 stiftades ytterligar ett par brottslagar, bland annat direktivet om immateriell rätt antogs.^[44]

Genomdrivande

När väl lagstiftning har godkänts av rådet och parlamentet är det kommissionens ansvar att säkerställa att det implementeras. Detta sker antingen med hjälp av medlemsstaterna eller genom de europeiska myndigheterna. Kommissionen assiteras av kommittéer som representerar medlemsstaterna för att underlätta implementeringen.^[45] Dessutom är kommissionen ansvarig för implementeringen av EU:s budget och, jämte Europeiska revisionsrätten, att EU:s tillgångar används på ett korrekt sätt.

I synnerhet kommissionen har som plikt att se till så att fördragen och lagarna upprätthålls, bland annat genom att ha möjligheten att dra medlemsstater eller andra institutioner inför EG-domstolen vid konflikter. På grund av denna roll kallas kommissionen informellt för "fördragens beskyddare".^[46] Slutligen representerar kommissionen, jämte medlemsstaterna och EU:s utrikestalesman, unionen i externa sammanhang, så som i Världshandelsorganisationen. Det är också vanligt att ordföranden närvarar vid G8-mötena.^[47]

Verkställande	Lagstiftande	Lagstiftande	Dömande
Europeiska kommissionen	Europeiska unionens råd	Europaparlamentet	EG-domstolen
		140px	160px
Förbereder lagförslag Lägger fram budgetförslag Verkställer lagar och budget	Beslutar om lagstiftning och budget Sluter internationella avtal	Beslutar om lagstiftning och budget Kontrollerar kommissionen	Tolkar EG-rätt

Säte

Kommissionen har först och främst sitt säte i Bryssel, med ordförandens kontor och kommissionens mötesrum på trettonde våningen i Berlaymont-byggnaden. Kommissionen är också verksam i ett antal andra byggnader i Bryssel och Luxemburg.^[2][48] När parlamentet möts i Strasbourg möts även kommissionen där för att delta vid parlamentets debatter.^[49] Kommissionen är uppdelad i departement, som kallas för generaldirektorat (GD), som kan liknas vid ett lands vanliga departement. Varje direktorat täcker ett visst sakområde eller en viss service så som externa relationer eller översättning och leds av en generaldirektör som är ansvarig inför en kommissionär. En kommissionär kan ansvara för flera generaldirektorat. Dess uppgifter är att förbereda lagförslag och om förslaget stöds av majoriteten av kommissionärerna ansvarar direktoratet även för förberedningen inför parlamentets och rådets sammanträden.^[50][2] Det har riktats kritik från ett flertal personer mot att direktoraten har en alldeles för splittrad struktur, som resulterar i att de olika departementen och kommissionärerna konkurrerar med varandra snarare än samarbetar. Dessutom utöver direktoraten stor makt över den ansvarige kommissionären, eftersom denne ofta är för upptagen för att i detalj sätta sig in i lagförslagen.^[51][52]

Enligt uppgifter publicerade av kommissionen var 23 043 personer anställda vid kommissionen som tjänstemän och tillfälliga agenter i april 2007. Dessutom var 9 019 personer anställda som extern personal, så som konsulter, nationella experter och så vidare. Det enskilt största direktoratet är direktoratet för översättning med 2 186 anställda, medan den största nationella gruppen av anställda är belgier (21,4 %). Detta beror troligtvis på att majoriteten av personalen (16 626) jobbar i landet.^[53] Kommissionens organisation leds av en generalsekreterare.^[32]

Press

Generaldirektoratet ansvarar för kommunikationen med pressen. Varje vardag i kommissionens pressrum i Berlaymont-byggnaden träffar kommissionens cheftalesman pressen för pressgenomgång. Vid dessa tillfällen har journalister möjlighet att ställa frågor till kommissionens tjänstemän inom alla olika ämnen och på så sätt få svar på frågor direkt för live-TV. Sådana möjligheter för massmedia är unikt i världen.^[54] Det finns ett större antal redaktörer i Bryssel än i exempelvis Washington D.C. då alla större medieföretag i samtliga EU-medlemsstater har en Bryssel-korrespondent.^[55]

Det har uppmärksammats av en forskare att pressmeddelandena som kommissionen gör är unika inom politiken. Pressmeddelandena inkluderar ofta flera steg av utkast som betonar kommissionens roll och används för att "rättfärdiga EU och kommissionen". Vid de tillfällen då flera direktorat har varit inblandade i meddelandet kan det också förekomma inslag av konkurrens mellan kommissionen och kommissionärerna själva. Detta leder också till ett ovanligt högt antal pressmeddelanden, exempelvis 1 907 under 2006, och ses som ett unikt resultat av EU:s politiska struktur.^[52]

Se även

• Europeiska rådet
• Generaldirektorat

Källor

1. ↑ ^{1,0 1,1} ”Europeiska kommissionen”. EU-upplysningen. http://www.eu-upplysningen.se/Institutioner-och-beslutsprocesser/EUs-institutioner/Europeiska-kommissionen/. Läst 2008-09-25. 
2. ↑ ^{2,0 2,1 2,2 2,3 2,4} ”Europeiska unionens institutioner och andra organ: Europeiska kommissionen”. Europa (webbportal). http://europa.eu/institutions/inst/comm/index_sv.htm. Läst 2007-06-18. 
3. ↑ ^{3,0 3,1 3,2 3,3 3,4} ”European Commission”. European NAvigator. http://www.ena.lu?lang=2&doc=3202. Läst 2007-06-18. 
4. ↑ ”Council of the European Union”. European NAvigator. http://www.ena.lu?lang=2&doc=5604. Läst 2007-06-24. 
5. ↑ ^{5,0 5,1} Ludlow, N (2006). ”De-commissioning the Empty Chair Crisis : the Community institutions and the crisis of 1965-6” (PDF). London ekonomiskola. http://eprints.lse.ac.uk/2422/01/Decommisioningempty.pdf. Läst 2007-09-24. 
6. ↑ Eppink, Derk-Jan; Ian Connerty (översättare) (2007). Life of a European Mandarin: Inside the Commission, första upplagan (på engelska), Tielt, Belgien: Lannoo, s.221-2. ISBN 978-9020970227. 
7. ↑ ^{7,0 7,1 7,2} ”Composition”. European NAvigator. http://www.ena.lu?lang=2&doc=3276. Läst 2007-10-17. 
8. ↑ ”Discover the former Presidents: The Rey Commission”. Europa (webbportal). http://ec.europa.eu/commission_barroso/president/history/rey/index_en.htm. Läst 2007-08-23. 
9. ↑ ”Discover the former Presidents: The Mansholt Commission”. Europa (webbportal). http://ec.europa.eu/commission_barroso/president/history/mansholt/index_en.htm. Läst 2007-08-23. 
10. ↑ ”Discover the former Presidents: The Malfatti Commission”. Europa (webbportal). http://ec.europa.eu/commission_barroso/president/history/malfatti/index_en.htm. Läst 2007-08-23. 
11. ↑ ”Discover the former Presidents: The Ortoli Commission”. Europa (webbportal). http://ec.europa.eu/commission_barroso/president/history/ortoli/index_en.htm. Läst 2007-08-23. 
12. ↑ ”EU and the G8”. Europeiska kommissionen. http://www.deljpn.ec.europa.eu/union/showpage_en_union.external.g8.php. Läst 2007-09-25. 
13. ↑ ”Discover the former Presidents: The Thorn Commission”. Europa (webbportal). http://ec.europa.eu/commission_barroso/president/history/thorn/index_en.htm. Läst 2007-08-23. 
14. ↑ ”The new Commission - some initial thoughts”. Burson-Marsteller. 2004. http://www.bmbrussels.be/box_bmnewcomm.php. Läst 2007-06-17. 
15. ↑ ”Discover the former Presidents: The Delors Commission”. Europa (webbportal). http://ec.europa.eu/commission_barroso/president/history/delors/index_en.htm. Läst 2007-08-23. 
16. ↑ Merritt, Giles (1992-01-21). ”A Bit More Delors Could Revamp the Commission”. International Herald Tribune. http://www.iht.com/articles/1992/01/21/edgi_0.php. Läst 2007-10-17. 
17. ↑ Topan, Angelina (2002-09-30). ”The resignation of the Santer-Commission: the impact of trust and reputation” (PDF). European Integration Online Papers. http://eiop.or.at/eiop/pdf/2002-014.pdf. Läst 2007-06-12. 
18. ↑ ”Discover the former Presidents: The Santer Commission”. Europa (webbportal). http://ec.europa.eu/commission_barroso/president/history/santer/index_en.htm. Läst 2007-08-23. 
19. ↑ James, Barry (1999-04-16). ”Prodi to Have Wide, New Powers as Head of the European Commission”. International Herald Tribune. http://www.iht.com/articles/1999/04/16/eu.2.t_0.php. Läst 2007-06-17. 
20. ↑ Rossant, John (1999-09-27). ”Commentary: Romano Prodi: Europe's First Prime Minister? (int'l edition)”. Business Week. http://www.businessweek.com/1999/99_39/b3648256.htm. Läst 2007-06-17. 
21. ↑ Tobais, Troll (2004-11-02). ”“We have to democratise procedures””. Café Babel. http://www.cafebabel.com/en/article.asp?T=T&Id=2620. Läst 2007-06-12. 
22. ↑ ^{22,0 22,1 22,2} Lungescu, Oana (2004-07-23). ”Examining the EU executive”. BBC News. http://news.bbc.co.uk/2/hi/programmes/letter_from_america/3921303.stm. Läst 2007-09-18. 
23. ↑ Eppink, Derk-Jan; Ian Connerty (översättare) (2007). Life of a European Mandarin: Inside the Commission, första upplagan (på engelska), Tielt, Belgien: Lannoo, s.119. ISBN 978-9020970227. 
24. ↑ Eppink, Derk-Jan; Ian Connerty (översättare) (2007). Life of a European Mandarin: Inside the Commission, första upplagan (på engelska), Tielt, Belgien: Lannoo, s.109. ISBN 978-9020970227. 
25. ↑ ”Choosing a New EU Commission President”. Deutsche Welle. 2004-06-16. http://www.dw-world.de/dw/article/0,,1237192,00.html. Läst 2007-08-27. 
26. ↑ Fuller, Thimas (2004-06-30). ”Portuguese premier wants to unite bloc : Barroso nominated to head EU executive”. International Herald Tribune. http://www.iht.com/articles/2004/06/30/eu_ed3__5.php. Läst 2007-07-01. 
27. ↑ Stuart, Paul (2004-07-21). ”Portugal’s Prime Minister Barroso nominated as European Commission president”. World Socialist Web Site. http://www.wsws.org/articles/2004/jul2004/port-j21.shtml. Läst 2007-07-01. 
28. ↑ ”José Manuel Durão Barroso: The New Commission President”. Grayling. 2004. http://www.graylingbrussels.com/Vote4CommissionPresident/index.php?page=barossoprofile. Läst 2007-07-01. 
29. ↑ Beunderman, Mark (2007-02-22). ”EU commission sees civil servants' power grow.”. EU Observer. http://euobserver.com/843/23553. Läst 2007-02-27. 
30. ↑ Iey Berry, Peter Sain (2008-01-18). ”Comment Power is slipping from the commission to the council”. EU Observer. http://euobserver.com/9/25484. Läst 2008-01-18. 
31. ↑ Mahony, Honor (2007-05-07). ”Brussels struggles with communication policy.”. EU Observer. http://euobserver.com/9/24016. Läst 2007-05-12. 
32. ↑ ^{32,0 32,1} ”Interview with European Commission Secretary-General Catherine Day”. EurActiv. 2006-09-25. http://www.euractiv.com/en/future-eu/interview-european-commission-secretary-general-catherine-day/article-158149. Läst 2007-06-17. 
33. ↑ ”Executive body.”. European NAvigator. http://www.ena.lu?lang=2&doc=3312. Läst 2007-06-18. 
34. ↑ ”Implementing powers of the Council of the European Union.”. European NAvigator. http://www.ena.lu?lang=2&doc=5625. Läst 2007-06-18. 
35. ↑ ”Consolidated version of the Treaty Establishing the European Community”. Europa (webbportal). http://europa.eu/eur-lex/en/treaties/dat/C_2002325EN.003301.html. Läst 2007-06-17. 
36. ↑ ^{36,0 36,1} Stark, Christine (2002-09-04). ”Evolution of the European Council: The implications of a permanent seat” (PDF). Dragoman. http://www.dragoman.org/ec/belfast-2002.pdf. Läst 2007-07-10. 
37. ↑ Bermann, George (2004). ”Executive Power in the New European Constitution” (PDF). New Yorks universitet. http://www.jeanmonnetprogram.org/papers/04/040501-13.pdf. Läst 2006-06-18. 
38. ↑ Verhofstadt, Guy (2006). The United States of Europe. London: Federal Trust, 69. ISBN 1-903403-86-3. 
39. ↑ ”Ordlista: Initiativrätt”. Europa (webbportal). http://europa.eu/scadplus/glossary/initiative_right_sv.htm. Läst 2007-06-18. 
40. ↑ ”The Commission's right of initiative”. Europeiska unionens råd. http://register.consilium.europa.eu/pdf/en/02/cv00/00230en2.pdf. Läst 2007-06-18. 
41. ↑ Murray, Alasdair (2002-09-30). ”Reform not or languish later”. Centret för Europeiska reform. http://www.cer.org.uk/articles/murray_parl_0902.html. Läst 2007-06-18. 
42. ↑ Wallis, Diana; Picard, Severine. ”The Citizens' Right of Initiative in the European Constitution: A Second Chance for Democracy.”. http://www.eumap.org/journal/features/2005/demodef/wallis. Läst 2007-06-18. 
43. ↑ ”Brussels rules OK”. The Economist. 2007-09-20. http://www.economist.com/world/europe/displaystory.cfm?story_id=9832900. Läst 2007-10-22. 
44. ↑ Charter, David (2007). ”A new legal environment” (på engelska). E!Sharp (People Power Process): ss. 23-25. 
45. ↑ ”Ordlista: Kommittéförfaranden”. Europa (webbportal). http://europa.eu/scadplus/glossary/comitology_sv.htm. Läst 2007-06-18. 
46. ↑ ”Europeiska kommissionen”. Europa (webbportal). http://europa.eu/institutions/inst/comm/index_sv.htm. Läst 2007-06-18. 
47. ↑ ”Europeiska kommissionen”. Europa (webbportal). http://europa.eu/institutions/inst/comm/index_sv.htm. Läst 2007-06-18. 
48. ↑ Castle, Stephen (2004-08-05). ”After 13 years of hold-ups and incompetence, the EU's 'Berlaymonster' rises like a phoenix.”. The Independent. http://news.independent.co.uk/europe/article50224.ece. Läst 2007-06-18. 
49. ↑ Eppink, Derk-Jan; Ian Connerty (översättare) (2007). Life of a European Mandarin: Inside the Commission, första upplagan (på engelska), Tielt, Belgien: Lannoo, s.213. ISBN 978-9020970227. 
50. ↑ ”Eurojargon.”. Europa (webbportal). http://europa.eu/abc/eurojargon/index_en.htm. Läst 2007-06-18. 
51. ↑ Amies, Nick (2007-09-21). ”Former EU Mandarin Spills the Beans on Commission Intrigue”. Deutsche Welle. http://www.dw-world.de/dw/article/0,2144,2790009,00.html. Läst 2007-10-17. 
52. ↑ ^{52,0 52,1} Mahony, Honor (2007-10-17). ”EU carefully manages PR through 1000s of press releases”. EU Observer. http://euobserver.com/9/24971. Läst 2007-10-17. 
53. ↑ ”Kommissionens förvaltning: Personalstatistik”. Europa (webbportal). http://ec.europa.eu/civil_service/about/figures/index_sv.htm. Läst 2007-06-18. 
54. ↑ Lynam, Joe (2007-04-01). ”The peculiar world of the European Union”. BBC News. http://news.bbc.co.uk/1/hi/business/6496813.stm. Läst 2007-06-17. 
55. ↑ Parker, John (January - February 2007). "A tale of two cities". E!Sharp magazine: 42–44. 

Externa länkar

• Europeiska kommissionens officiella webbplats
• Europeiska kommissionen i Sverige

v • d • r Europeiska kommissioner Euroupeiska kol- och stål- gemenskapen (EKSG) Monnet (1952-1955) · Mayer (1955-1958) · Finet (1958-1959) · Malvestiti (1959-1963) · Del Bo (1963-1967) · Coppé (1967) Europeiska atomenergi- gemenskapen (Euratom) Armand (1958-1959) · Hirsch (1959-1962) · Chatenet (1962-1967) Europeiska ekonomiska gemenskapen (EEG) Hallstein (1958-1967) Europeiska gemenskaperna (EG) Rey (1967-1970) · Malfatti (1970-1972) · Mansholt (1972-1973) · Ortoli (1973-1977) · Jenkins (1977-1981) · Thorn (1981-1985) · Delors (1985-1994) Europeiska unionen (EU) Delors (1994-1995) · Santer (1995-1999) · Marín (1999) · Prodi (1999-2004) · Barroso (2004-) Läs gärna mer om Europeiska kommissionen · Europeiska unionens historia · Europeiska unionens institutioner

v • d • r Europeiska unionens institutioner Politiska Europaparlamentet · Europeiska unionens råd · Europeiska kommissionen Icke-politiska EG-domstolen · Europeiska revisionsrätten Andra organ Europeiska rådet · Europeiska centralbanken Läs gärna mer om Europeiska unionen · Europeiska unionens historia · Europeiska unionens institutioner