Palestinska myndigheten
Från Rilpedia
| Palestinska myndigheten السلطة الوطنية الفلسطينية (As-Sulṭa Al-Waṭaniyyah Al-Filasṭīniyyah) |
|||||
|
|||||
| Valspråk: inget | |||||
| Nationalsång: Biladi | |||||
 |
|||||
| Huvudstad | Ramallah1 |
||||
| Största stad | Gaza | ||||
| Officiellt språk | arabiska | ||||
| Statsskick President Premiärminister |
republik Mahmoud Abbas Salam Fayyad, tilf. |
||||
| Självständighet • Deklarerad • Erkänd |
från Israel 15 november 1988 endast av några arabländer |
||||
| Yta • Totalt • Vatten |
6 220 km² (169:e) 3,54% |
||||
| Folkmängd • Totalt • Befolkningstäthet |
4,1 miljoner (2008)2 (128:e) 595 inv/km² (18:e) |
||||
| BNP (PPP) • Totalt • Per capita |
(2003) $3 454 miljoner [1] (rank saknas) $1 120 |
||||
| HDI (2007) | 0,731 (medium) (106:e) | ||||
| Valuta | Jordansk dinar (enbart VB), shekel (₪) ( JOD, NIS) |
||||
| Tidszon | UTC +2 | ||||
| Topografi • Högsta punkt • Största sjö • Längsta flod |
Jabel Jermac 1,210 m ö.h. Döda havet 40,650 km² Jordan 355 km |
||||
| Nationaldag | |||||
| Landsnummer | 970 | ||||
| 1 Ramallah är det administrativa centret (de facto-huvudstad) men krav finns på Jerusalem som huvudstad för en palestinsk stat, ett krav som står i konflikt med Israels motsvarande krav[2] 2 tillkommer judiska bosättare på Västbanken (cirka 250 000 i januari 2006)[källa behövs] |
|||||
Palestinska myndigheten (engelska: Palestinian National Authority, PNA; arabiska: السلطة الوطنية الفلسطينية, As-Sulṭa Al-Waṭaniyyah Al-Filasṭīniyyah) är den administrativa organisation som etablerats för att styra över delar av det palestinska området i västbanken och gazaremsan. Myndigheten skapades 1994 som en del av Osloprocessen mellan PLO och Israel, som en femårig interimregering under vilken slutgiltiga förhandlingar skulle äga rum, något som aldrig skedde. Enligt Osloprocessen skulle Palestinska myndigheten ha kontroll över både säkerhetsrelaterade och civila beslut i palestinska stadsområden (kallade "område A") och enbart civil kontroll över palestinska glesbefolkade områden ("område B"). Resten av territorierna, inklusive israeliska bosättningar, Jordandalen och bypass-vägar mellan palestinska samhällen skulle fortsätta vara under exklusiv israelisk kontroll ("område C"). Östra Jerusalem inkluderades inte i processen.
Innehåll |
Folkgrupp
Vilka som skulle ha rätt att erhålla medborgarskap i en framtida palestinsk stat fastställdes av FN vara de palestinier som levde i landet under det brittiska mandatet 1922-1948 och deras efterkommande. Det innebär ungefär 9 miljoner palestinier, varav hälften bor utanför Israel, Gaza eller Västbanken. Med förutsättningen att de är registrerade som flyktingar av UNRWA (United Nations Relief and Work Agency for Palestine Refugees in the Near East), ett FN-organ för palestinska flyktingar, skulle antalet minska till ca 5 miljoner. Av dessa 5 miljoner bor 1,5 miljoner i flyktingläger. Många palestinier har börjat nya liv i närliggande länder som Syrien, Libanon och Jordanien och här bor över 2 miljoner palestinier.
Utbildning
Det finns 2 267 grundskolor med 1 078 488 elever och 48 674 lärare. Skolorna drivs till 24% av UNRWA, till 70% av staten och till 6% privat.
138 139 studenter går på universitet.
Geografi
Area: Gazaremsan 360 km², Västbanken 5 860 km². Total yta är 6 220 km², varav 3,54% är vatten.
Landskapet i Gaza är flackt och sandigt, kusten är täckt av sanddyner. Omgivningarna vid Västbanken är huvudsakligen bergiga. Berget Jabel Jermac är den högsta punkten i området. Huvudfloderna är Jordan, Yarmuk, Naher, El-Muqatta och Naher el'Auja.
Klimat
Gaza och Västbanken har medelhavsklimat med heta, torra somrar och en kort regnig och kall vinter. Medeltemperatur och nederbörd varierar mellan de fyra klimatzonerna kustslätten, bergsregionen, Jordandalen och Naqaböknen.
Flora och fauna
Det finns öknar med vildtulpaner, iris och dadelpalmer. Huvudsaklig jordbruksproduktion är oliver, citrusfrukter och grönsaker.
Städer
Huvudstad: Ramallah (Palestinierna betraktar östra Jerusalem som sin huvudstad, vilket Israel bestämt motsätter sig. I verkligheten fungerar Ramallah som palestinsk huvudstad.)
Största stad: Gaza
Andra viktiga städer:
Sport
Palestina har varit med i den olympiska familjen sedan 1996.
Ekonomi
Jordbruk är den viktigaste inhemska näringen, med Israel som viktigaste marknad för jordbruksprodukter. Ekonomin har skadats mycket svårt av konflikten med Israel, som under senare år gjort det nästan omöjligt för palestinier att arbeta i Israel. Självstyrets enskilt viktigaste inkomstkälla uppges vara de tullar och varuskatter som Israel, i enlighet med Parisprotokollet 1994, samlat in varje månad åt den palestinska myndigheten. Efter Hamas valseger i januari 2006 förvarnade dock Israel om att utbetalningarna skulle komma att frysas; de motsvarade vid denna tid runt 55 miljoner dollar per månad. Före Hamas valseger stod EU för mer än halva biståndet till självstyret, medan arabländerna stod för en femtedel. USA var största bidragsgivaren till det palestinska flyktingorganet UNRWA. Självstyrets ekonomi har utmärkts av en massiv korruption. Det välstånd som trots allt finns är mycket ojämnt fördelat. Självstyrets finanser var i början av 2006 i djup kris, med ett budgetunderskott på 800 miljoner dollar. Ett stort antal (ca 50 000) palestinier reser dagligen till Israel för att arbeta.
Ockupationen
Israel ockuperar sedan 1967 de palestinska områden som ligger utanför 1967 år gränslinje (Västbanken, Gaza och Östra Jerusalem).
Judiska bosättare flyttar kontinuerligt till de palestinska områdena.[källa behövs] I januari 2006 fanns det ca 250 000 bosättare i de palestinska territorierna, som i Israel ofta kallas "disputed territories" (omtvistade områden) eller bara "Territorierna". Palestinier har svårt att röra sig på områdena då israliska armén har flera hundra vägspärrar inne på området, samt därför att västbanken genomkorsas av vägar som lokalbefokningen inte har tillåtelse att vistas på.
Efter den så kallade andra Intifadan uppfördes Israels barriär på Västbanken kring de ockuperade områdena. Barriären har dock fått kritik för att den till 80%[3] går inne på palestinskt territorium och därmed inte skiljer mellan israeler och palestinier och därigenom skapat en svår situation för de palestinier som bor mellan barriären och den israeliska gränsen.
Barriären har orsakat stora protester bland palestinierna, då den i många fall dragits så att vattenresurser och bördiga jordbruksområden hamnat på den israeliska sidan. Det finns också problem där tillträde till sjukhus, skolor, ålderdomshem och annan samhällsservice hindras av barriären, eller där familjer skiljts åt. Vid några tillfällen har den israeliska Högsta domstolen dömt till palestiniernas fördel och tvingat fram nya dragningar av barriären.
Den internationella domstolen i Haag slog i juni 2004 fast att Israels barriär på ockuperad mark är olaglig och strider mot folkrätten. I samma dom sade man dock att det däremot inte finns några juridiska hinder för Israel att bygga en barriär, eller vidta skyddsåtgärder på gränslinjen eller inne på landets eget territorium. Det är alltså inte hela barriären utan de 80% som ligger på ockuperat område, som är illegal.
Hösten 2005 utrymde israel bosättningarna i Gaza och ungefär 7 000 bosättare evakuerades (samtidigt etablerade sig dock omkring 14 000 nya bostättare på Västbanken). För att en ockupation skall upphöra enligt folkrätten (Genevekonventionen) skall man även upphöra med den militära kontrollen av ett område. Då Israel av säkerhetsskäl behåller kontrollen av gränserna, gränspassagerna, luftrummet och sjötrafik så befinner sig Gaza i ett oklart säkerhetspolitiskt läge.
Ockupationen och bosättningarna är en svår inrikespolitisk fråga i Israel, där det finns tre huvudlinjer. Högerpartierna och de nationalreligiösa (där bosättarrörelsen har starkt inflytande) anser att Israel har den historiska/religiösa rätten till alla de palestinska områdena. Bland anhängarna av det nybildade Kadimapartiet finns en vanlig uppfattning att Israel borde försöka behålla Östra Jerusalem och de största bosättningarna och göra barriären till ny gräns, men dra tillbaka andra bosättningar. Det finns också en stark rörelse som anser att Israel borde dra sig tillbaka inom 1967 års gränser.
Många israeliska soldater och officerare vägrar idag att tjänstgöra på ockuperat palestinskat område, eftersom de anser ockupationen som orättfärdig och att den förlänger konflikten med palestinierna.
Under utrymmingen av Gaza visade det sig att majoriteten av israelerna är kritiska till bosättningspolitiken. Dels anser man att bosättarna äventyrar säkerheten för vanliga israeler genom att vara ett hinder för fred, och inte minst för israeliska soldater som måste skydda bosättningarna och bosättarna.
Men det finns också ekonomiska invändningar mot bosättningarna, då staten idag ger ekonomiska subventioner till dem som flyttar till bosättningar, samtidigt som bosättningarna och ockupationen ses som dålig internationell PR för Israel, och att ockupationen generellt är mycket kostsam.
Politik
Det finns ingen palestinsk stat, även om palestinska självstyret ibland av praktiska skäl beskrivs som en sådan. Osloavtalet 1993 om palestinskt självstyre var tänkt att lägga grunden till en stat, något som ännu inte förverkligats. Självstyret gäller i princip för palestinier på Västbanken, som fortfarande är ockuperad av Israel (Israel ser inte området som ockuperat utan som omtvistat område), och i Gaza, vars status är oklar sedan hösten 2005.
Det finns en provisorisk författning (skriven 2003) och ett styrelseskick med en president (republik), ett folkvalt parlament (lagstiftande rådet) och en regering (”myndigheten”), men regeringen har inte de befogenheter som normalt tillkommer en regering i en självständig stat. Förhandlingarna med Israel sköts till exempel inte av regeringen utan av Palestinska befrielseorganisationen PLO, som även representerar de kanske fyra miljoner palestinier (flyktingar och deras ättlingar) som bor utomlands. Självstyrets presidenter (Yassir Arafat och efter honom Mahmoud Abbas) har hittills också varit ordföranden i PLO.
Senaste valet vann Hamas, men presidenten är fortfarande från al-Fatah, då parlamentet och presidenten väljs separat.
Nuläget
Efter den politiska kris, som uppstod därför att omvärlden inte kunnat acceptera den nya regeringen, eftersom Hamas anses vara en terroristorganisation, nåddes i början av september 2006 ett försök till lösning där Hamas och al-Fatah kom att samregera. Israel släppte då de parlamentariker och regeringsmedlemmar som man hade fängslat. President Mahmoud Abbas avbröt försöken att bilda en samlingsregering, då Hamas inte vill acceptera det fredsavtal som skrevs på i och med Färdplan för fred. Läget är spänt och skottlossning i slutet september 2006 mellan Hamas och al-Fatahtrogna där åtta människor dog ökade spänningen. Nya dialoger inleddes, vilket har lett till den så kallade Mecka-deklarationen mellan Hamas och al-Fatah som skrev på i februari 2007. Hamas förbinder sig att respektera internationell lag och avtal som är underskrivna av PLO. Partierna är överens om att en palestinsk stat ska vara Östra Jerusalem, Gazaremsan och Västbanken. Regeringen fördelar 7 ministerposter till Hamas, 6 till al-Fatah och 4 till andra partier och fem till partipolitiskt obunda; de kommer att få tunga poster som utrikes-, inrikes- och finansministerposten. Men ännu är oklart om omvärlden kommer att erkänna regeringen. Hittills har inte så skett och bojkotten mot Palestina fortgår från västvärldens sida ännu, med Norge som enda undantag. Sedan december 2006 har över 100 människor dött i interna strider mellan Hamas och Fatah.
2007, 14 juni: Abbas upplöste regeringen efter regelrätta strider mellan Hamas och al-Fatah. Hamas har tagit makten över Gazaremsan medan Västbanken kontrolleras av al-Fatah. Vissa tror att det kan bli inbördeskrig, andra anser att det det redan brutit ut.
USA, EU och Isreal vill se en interimregering utan Hamas. Man vill stödja al-Fatah genom se till att biståndet åter kommer till Palestina. Arabsamfundet stödjer tanken med undantag av Libyen.
2007, 15 juni: Abbas ger Salam Fayyad, en respekterad ekonom, förtroende att bilda interimregering. Salam Fayyad tillhör verken Hamas eller al-Fatah utan partiet Tredje vägen.
2007 Juli släpper Israel 250 medlemmar från al-Fatah för att visa sitt stöd. Man ger också amnesti till Fatahmän som lovar att inte anfalla Israel.
2007 Augusti Israel börja förhandla med president Abbas om en palestinsk stat på Västbanken. Det hela stöds av EU och USA.
Palestinska självstyret har inte längre kontroll över Gazaremsan.
Presidenter och premiärministrar
| Folkvalda | ||||
|---|---|---|---|---|
| Ämbete | Namn | Tillsattes | ||
| President | Mahmoud Abbas | 15 januari 2005 | ||
| Premiärminister | Salam Fayyad | 15 juni 2007 | ||
Tidigare premiärministrar:
- Mahmoud Abbas: 19 mars 2003 - 7 oktober 2003
- Ahmad Qurei: 7 oktober 2003 - 15 december 2005
- Nabil Shaath: 15 december 2005 - 24 december 2005
- Ahmad Qurei: 24 december 2005 - 19 februari 2006
- Ismail Haniya: 19 februari 2006 - 15 juni 2007
Tidigare presidenter:
Partier
Partier med mindre än 1 % av rösterna och ingen plats i parlamentet är ej med på listan.
| Partier efter storlek | ||||
|---|---|---|---|---|
| Parti | Ideologi | % i senaste valet | ||
| Hamas | religiös nationalism | 44,45 % | ||
| al-Fatah | socialdemokrati, nationalism | 41,43 % | ||
| Folkfronten för Palestinas befrielse, under namnet "Martyr Abu Ali Mustafa" |
marxism-leninism | 4,25 % | ||
| al-Badeel "Alternativet"; flera partier |
demokratisk socialism och marxism-leninism | 2,92% | ||
| Palestinska nationella initiativet al-mubādara al-wataniya al-filastīniyya |
nationalism och demokratisk socialism | 2,72% | ||
| Tredje vägen | center | 2,41% | ||
Telefoni
Landskoden +970 är än så länge inte registrerad, utan bara reserverad, till Palestinska Myndigheten. [4] Delar av det geografiska området täcks av +972 (Israel).
Se även
Källor
- ↑ Världsbanken
- ↑ The Palestine Basic Law, approved by the PLC in May 2002, states unambiguously "Jerusalem is the Capital of Palestine" (source: [1]). Ramallah is the administrative capital and the location of government institutions as well as the foreign representative offices of Australia, Brazil, Canada) Colombia, Czech Republic, Denmark, Finland, Germany, the Netherlands, South Africa, and Switzerland. Jerusalem's final status awaits future negotiations between Israel and the Palestinian Authority (see "Negotiating Jerusalem", University of Maryland). The United Nations and most countries do not accept Israel's claim over the whole of Jerusalem (see Kellerman 1993, s. 140) and maintain their embassies to Israel in other cities (see the CIA Factbook).
- ↑ February 2005 barrier projections - Preliminary analysis of humanitarian implications- OCHA report, maps (8 March 2005)
- ↑ itu.int
|
|||||||||||||||||||||||||||||||||
