Israel-Palestina-konflikten
Från Rilpedia
 |
Denna artikels neutralitet är ifrågasatt. Motivering: artikeln tar politiskt ställningstagande i form av språkbruk, val av fakta och presentation av fakta. Se diskussionssidan för mer information. Ta ej bort mallen förrän konsensus uppnåtts. |
 |
Den här artikeln saknar källhänvisningar. Förbättra gärna artikeln genom att lägga till pålitliga källor (helst fotnoter). Material som inte kan verifieras kan ifrågasättas eller tas bort. (maj 2009) |
Israel-Palestina-konflikten är ett begrepp som åsyftar de motsättningar som uppstått mellan Israel och det palestinska folket, främst den på Västbanken och i Gaza efter att staten Israel grundades år 1948. Sedan sent 1800-tal har det emellertid rått konflikt mellan palestinierna och den sionistiska rörelse som arbetade för en suverän judisk stat i Palestinaområdet. Israel-Palestina-konflikten är en av huvudfrågorna inom Mellanösternkonflikten.
Innehåll |
Bakgrund
Tanken på en judisk stat i Palestina uppstår
Under det första världskriget skedde ett flertal förändringar i Mellanöstern. Det Osmanska riket besegrades av britterna, inte minst som ett resultat av att dessa erhållit stöd från araber och judar[källa behövs]. Detta skedde inte utan löften om arabisk självständighet i området. Det mest betydande avtalet om arabisk självständighet skrevs mellan britter och araber år 1915, det så kallade McMahon-Husain-avtalet, efter en brevväxling mellan High Commissioner, det vill säga britternas officiella representant för engelsk dominion i Egypten, Henry McMahon, och sharif (guvernören) av Mecka, blivande kungen av Hejaz, Hussein bin Ali (Husayn ibn Ali), [1] [2].
Alltsedan slutet av 1800-talet hade en ny judisk rörelse vuxit fram, Sionismen, grundad av den österrikiske juden Theodor Herzl. Herzls bok ”Judestaten” bidrog till att judarna såg framför sig en ny väg undan det förtryck och den förföljelse de har fått utstå under större delen av de två senaste årtusendena[källa behövs], men även undan en tilltagande assimilering. Vid denna tidpunkt i slutet av 1800-talet hade en ny våg av antisemitism vuxit fram[källa behövs], och bland judar stärktes därför tilltron till Herzls tanke om att skapa en fristat för all världens judar. Herzl dog 3 juli 1904, men hans rörelse levde kvar, och inom denna fortsatte judar att sträva efter skapandet av en judisk stat.
Judarna vädjar till England
Storbritannien var vid denna tidpunkt en stormakt, och därför var det naturligt för sionisterna att söka stöd hos britterna. Sionisternas vädjan till britterna var till en början lönlös. Efter det första världskrigets slut blev England som väntat den stat som kontrollerade Transjordanien (Jordanien), Palestina och Irak. Efter britternas övertagande av Palestina som protektorat kom med tiden sammandrabbningar att utbryta mellan sionister och den brittiska armén där. Under första världskriget bestämde sig britterna för att erkänna den sionistiska rörelsens strävan och underförstått också acceptera en judisk stat, men endast på villkoret att detta skulle stadfästas i en skriven deklaration, vilket gjordes i Balfourdeklarationen (1917). I denna klargörs att britterna inte skulle komma att godkänna bildandet av ett nationellt hem för judarna, om detta skulle komma att innebära, att de mänskliga eller de religiösa rättigheterna hos de icke‑judiska samhällen som redan fanns där kränktes. Britternas strategiska tanke med denna vändning var att försöka vinna stöd hos de judar som levde inom det palestinska områdets gränser och hoppas på sympati och hjälp från andra länder, framförallt från USA. Britterna hade även andra bevekelsegrunder till sin nya hållning, nämligen att säkra resvägen till Indien och att säkra de oljeledningar som var dragna genom Palestina.
Den judiska invandringen till Palestina tilltog och därmed yishuv, som den judiska bosättningsgemenskapen kallades där. Under perioden 1922 fram till 1944–45 ökade den judiska befolkningen i Palestina från cirka 83 000 till fler än en halv miljon. Tre fjärdedelar av dessa var invandrade judar medan resten var en följd av naturlig folkökning. Samtidigt fördubblades antalet muslimer till närmare en miljon. Detta bidrog till ökade spänningar genom åren. Dock var sionisterna fast beslutna att förr eller senare bilda sin egen stat. Vid sidan av engelskan och arabiskan gjordes hebreiskan till ett av de officiella språken i Palestina, och detta blev en psykologisk plattform för Yishuv att verka utifrån.
Konflikten trappas upp
Samtidigt som Yishuv byggde upp sin framtida stat ökade oron hos palestinierna att de skulle förlora sitt land till en allt större judisk befolkning. Därför växte även den palestinska nationalismen under 1920-talet, och främst genom demonstrationer och strejker försökte rörelsen förhindra ett judiskt övertagande av Palestina. De allt större spänningar som uppstod mellan palestinier och Yishuv började oroa britterna, och när Adolf Hitler kom till makten 1933 fick man begränsa judarnas invandring för att förhindra allvarliga konflikter. Detta fick man göra gång på gång men utan framgång. Judiska aktivister genomförde många terroraktioner mot britterna. Den avgörande aktionen blev sprängningen av deras högkvarter på Hotell King David i Jerusalem 1946 som utfördes av den judiska rörelsen Irgun. Situationen började bli ohållbar för britterna, som dessutom befann sig i sviterna efter ett nyligen avslutat världskrig. De blev tvungna att försöka finna en lösning på Palestinafrågan genom Förenta Nationerna, FN.
Staten Israel bildas
Med förintelsen färsk i minnet lade FN-organet UNSCOP (United Nations Special Committee on Palestine) fram radikala resolutioner för Palestinas framtid. Man tänkte sig att dela upp Palestina mellan Yishuv och palestinier med endast Jerusalem under internationell kontroll. Resolutionen godtogs av de båda supermakterna USA och Sovjetunionen (som härmed började spela en betydande roll i denna region), men inte av de övriga medlemmarna i säkerhetsrådet förrän en tid efter Israels självständighetsförklaring. När den brittiska kontrollen över området tog slut den 14 maj 1948 kunde David Ben Gurion, den förste israeliske premiärministern, förklara staten Israels självständighet. Sionisterna ansåg att FN:s resolution fick duga, men för araberna var den oacceptabel. När statsutnämningen ägde rum, förklarade Egypten, såsom den ledande arabnationen, krig mot Israel. Därmed hade en flera decennier lång mellanstatlig konflikt mellan Israel och dess grannländer inletts.
Historia
1948 års arabisk-israeliska krig
Det arabisk-israeliska kriget 1948-49 är bland judarna känt som det israeliska självständighetskriget och bland palestinier och andra arabiska nationaliteter som al-Nakba (katastrofen).
Kriget eskalerade efter det brittiska tillbakadragandet och den därpå följande judiska självständighetsdeklarationen den 14 maj 1948. Araberna hade formellt avvisat FN:s delningsplan från november 1947, vilken innebar skapandet av en arabisk och en judisk stat i Palestina. Judiska och arabiska miliser hade redan inlett stridigheter om territoriet på båda sidor om den gräns som FN anvisat. Den 14 maj utropade Israel ensidigt sin självständighet, och bara dagarna efteråt anfölls det av en allierad front bestående av Libanon, Syrien, Irak, Egypten, Transjordanien (nuvarande Jordanien), Saudiarabien och Jemen. Israels armé uppgick till omkring 35 000 man och var bättre utbildad än den arabiska alliansens, men underlägsen i fråga om viss tung beväpning. Syftet med det panarabiska anfallet var att krossa den nya judiska stat som skapats i Palestina. Azzam Pasha, generalsekreterare i Arabförbundet, uttalade sig strax efter den 15 maj: "Detta blir ett utrotningskrig och en historisk massaker som kommer att bli lika omtalad som den mongoliska massakern och korstågen." [3]
Efter en del inledande förluster började israelerna få övertaget. Den 11 juni utlyste FN ett vapenstillestånd som övervakades av FN:s sändebud, svensken Folke Bernadotte (senare mördad av den judiska terrorgruppen Sternligan). Vapenvilan varade till den 8 juli, då Egypten återupptog kriget. Ungefär två tredjedelar av palestinierna flydde sitt hemland, dels på grund av krigshandlingarna, dels därför att de israeliska styrkorna fördrev dem. De judar som bodde på västbanken fördrevs och de judar som bodde i arabiska länder upplevde en ökad hotbild och flyttade i stort antal till den nybildade judiska staten.
Under de följande femton månaderna erövrade Israel ytterligare 26 procent av Palestina och annekterade områdena. Jordanien annekterade å sin sida 21 procent av Västbanken. Jerusalem delades i en västlig del som Israel tog i besittning och en östlig del som Jordanien gjorde anspråk på. Gazaremsan erövrades av Egypten men annekterades aldrig.
Den allpalestinska staten
I september 1948 utropas en palestinsk regering i Gaza – detta delvis som en manöver från de övriga arabstaterna att begränsa Jordaniens dominans över den palestinska frågan – och den första oktober utropas palestinsk självständighet. Den tidigare muftin av Jerusalem, Haj Amin al-Husseini blev utnämnd till president. Hans regering var totalt beroende av Egypten och föll samman när Egypten upplöste staten via ett dekret år 1959.
Sexdagarskriget 1967 och Oktoberkriget 1973
Den 5 juni 1967 klockan 5 attackerade Israel Egypten och Syrien, som ett svar på vad Israel menade var krigshandlingar och ett planerat krig mot landet. Israel ockuperade därvid Sinaihalvön, Golanhöjderna, Västbanken och östra Jerusalem. Kriget har kommit att kallas sexdagarskriget. Den 22 november 1967 antog FN:s Säkerhetsråd resolution nummer 242, vilken kräver ett israeliskt tillbakadragande från mark som landet tagit i den aktuella konflikten.
Alla de språk som talas av medlemmarna i Säkerhetsrådet är officiella, således även ryska, kinesiska, spanska och arabiska, men vid den här tiden var endast engelska och franska så kallade arbetsspråk [4], och resolutionen avfattades därför på franska och engelska. Emellertid skiljer sig dessa språk åt exempelvis beträffande användandet av bestämd artikel. De som stödde den palestinska saken hävdade, att om man översatte den engelska texten till franska och därefter tillbaka igen, måste den bestämda artikeln the ovillkorligen tas med så att ordet territories (områden) istället skulle vara the territories (områdena), vilket har en något annorlunda betydelse och ville att den bestämda artikeln the skulle tas med i den engelska texten, vilket emellertid inte skedde.
Textstället lyder i fransk respektive engelsk version:
"retrait des forces armées israéliennes des territoires occupés lors du récent conflit;" [4]
"withdrawal of Israel armed forces from territories occupied in the recent conflict;" [4]
De ville dessutom att där skulle stå all the territories (alla de områden). Detta fick man dock inget gehör för i FN, eftersom många länder (bland annat Storbritannien) såg 1967 års gränser som "icke önskvärda". Detta implicerar att resolutionen inte utesluter smärre gränsjusteringar i de fall 1967 års gränser är mindre praktiska.
I oktober 1973 inledde Egypten och Syrien ett krig för att återta sin mark från Israel, vilket misslyckades trots inledande framgångar. USA:s utrikesminister Henry Kissinger hjälpte parterna att förhandla om fred, men han kunde bara övertyga Egyptens president Sadat att helt enkelt sluta fred med Israel. Efter hårda amerikanska påtryckningar på Israel återgick Sinaihalvön till Egypten. Israel behöll dock Gazaremsan, Golanhöjderna och hela Västbanken.
Dessa gränser har inte erkänts varken internationellt eller av FN, och Israel har heller aldrig sagt sig vilja behålla områdena permanent. Efter att PLO efter Svarta September 1970 etablerat sig i Libanon, hävdade Israel att organisationen utgjorde ett hot mot landet. Israel menade att PLO utförde terrordåd riktade mot Israel från sina baser i Libanon. År 1982 gick därför israelisk militär in i Libanon och var under flera år verksam över stora delar av landet. Senare begränsade sig Israel till att ockupera södra Libanon, med den angivna avsikten att skapa en demilitariserad zon. Den israeliska armén drog sig tillbaka i maj 2000 efter starkt tryck från det internationella samfundet samt på grund av ökade förluster genom attacker från Hizbollah.
Efteråt har bland annat Jordanien slutit fred med Israel. Jordanien har avsagt sig alla anspråk på Västbanken, som man i stället menar skall utgöra grunden för en palestinsk stat. Syrien säger sig vara villigt att sluta fred med Israel i utbyte mot att återfå Golanhöjderna, men Israel är inte berett att dra sig tillbaka från hela området, i alla fall inte innan man anser sig fått försäkringar om att Syrien visar allvar med sitt löfte om fred. Israel har tidigare tillämpat stegvisa landavträdelser till Egypten.
Nuläget
 |
Detta korta avsnitt behöver utökas. |
Åtskilliga försök har gjorts att bilägga den israelisk-palestinska konflikten. En av de viktigaste överenskommelserna beskrivs i vad som kallas Osloprocessen (eller Osloavtalet). Enligt denna skulle palestinierna stegvis få utökad självständighet. Inrikespolitiken i Israel och interna maktkamper på palestinskt håll har dock ett flertal gånger lagt hinder i vägen för denna utveckling. Sedan 1994 finns ett visst mått av självstyrelse genom den Palestinska myndigheten, som handhar vissa inrikespolitiska frågor och upprätthåller en egen poliskår. Under 2000 genomfördes samtal vid Camp David där en uppgörelse var nära mellan Yassir Arafat och Shimon Peres.
Från Gaza skjuts regelbundet raketer in i Israel och från Israel angrips regelbundet de palestinska områdena med bl.a. attackflyg och stridsvagnar. Israelerna går även in med bulldozer och sprängämnen och raserar palestinska byggnader, bland annat hem där personer som man menar attackerat israeler bor.[5][6][7][8] Den 28 juni 2006 inledde Israel en offensiv i Gazaremsan, kallad Operation Sommarregn. Israel hävdade att det var ett berättigat svar för att hitta en kidnappad israelisk soldat.[9] Israel sade sig förvänta positiva reaktioner från palestinierna när man lämnade över hela Gazaremsan[källa behövs] med många förbehåll men verkligheten har blivit den motsatta. Sedan det begränsade, villkorade och inte ständigt respekterade tillbakadragandet har dock raketbeskjutningen fortsatt. Det har också de ständiga militära angreppen på palestinierna från israelisk sida. I slutet av 2008 försökte Israel i en offensiv stoppa raketangreppen.
Ockupationen
Israel ockuperar sedan sexdagarskriget 1967 vissa av före detta Palestinamandatets områden som av omvärlden ses som palestinska. Dessa områden, Gaza, Västbanken och östra Jerusalem, har tidigare varit ockuperade och annekterade av Egypten respektive Jordanien, som dock numera tillerkänner palestinierna överhöghet över båda dessa områden.
I januari 2006 fanns det omkring 400 000 israeler på Västbanken. Genom att Israel vill möjliggöra en säker och bekväm livsstil för de judiska bosättarna där, har följden blivit att det uppstått svårigheter för palestinier att fritt röra sig inom sitt eget område.
Efter den andra intifadan började Israel uppföra en barriär eller mur på Västbanken. Israel menar att den skyddar landets befolkning från terrorattentat, medan kritiker menar[källa behövs] att muren är placerad långt in på Västbanken och har till syfte att konfiskera palestinsk mark. Israel menar att barriären har fungerat, eftersom antalet självmordsattacker minskat med över 96 procent. Avspärrningen har dock fått kritik[källa behövs] för att den i nära nog hela sin längd är placerad på palestinskt territorium och därmed utgör en svår situation för många palestinier. Barriären har orsakat stora protester bland palestinierna och även bland några israeler, dels eftersom den dragits så att vattenresurser och bördiga jordbruksområden hamnat på den israeliska sidan, dels därför att den påtagligt försvårar palestiniernas tillgänglighet till sjukhus, skolor, ålderdomshem och annan samhällsservice och för att familjer skilts åt. Vid några tillfällen har den israeliska högsta domstolen dömt till palestiniernas fördel och tvingat fram nya sträckningar av barriären.
Den internationella domstolen i Haag gav en icke-bindande rådgivande åsikt (advisory opinion)i juni 2004 om hur Israels "mur" (domstolen använde ordet "wall") på ockuperad mark är olaglig och enligt domstolens mening strider mot folkrätten. I samma dom sade man dock att det inte finns några juridiska hinder för Israel att bygga en mur, eller att vidtaga skyddsåtgärder på gränslinjen eller inne på sitt eget lands territorium. Det är alltså inte hela barriären utan de cirka 80 procent av den som ligger utanför Israel som är olaglig enligt domstolen i Haag. FN:s dåvarande generalsekreterare Kofi Annan sade också vid en presskonferens att Israel, som vilket land som helst, har rätt att skydda sina medborgare mot terrorism.
Hösten 2005 utrymde Israel sina bosättningar i Gaza, och ungefär 14 000 bosättare tvångsevakuerades. För att en ockupation enligt folkrätten (Genevekonventionen) skall anses vara hävd, skall den ockuperande makten även upphöra med den militära kontrollen av området i fråga. Då Israel av säkerhetsskäl har behållit kontrollen av luftrummet och sjötrafiken råder delade meningar om ockupationen kan anses vara helt avslutat.
Ockupationen och bosättningarna är en svår inrikespolitisk fråga i Israel, där det finns tre politiska huvudlinjer. Högerpartierna och de nationalreligiösa (där bosättarrörelsen har starkt inflytande) anser att Israel har den historiska och religiösa rätten till alla palestinska områden. Bland anhängarna av det nybildade Kadimapartiet är en vanlig uppfattning den, att Israel borde försöka behålla östra Jerusalem och de största bosättningarna och göra barriären till ny gräns men dra tillbaka andra bosättningar. Den israeliska vänstern anser att Israel borde dra sig tillbaka inom 1967 års gränser.
Det finns idag israeliska soldater och officerare som helt vägrar att göra tjänst på ockuperat palestinskt område, eftersom de anser att ockupationen är orättfärdig och att den därmed förlänger konflikten med palestinierna.
Den geografiska konflikten
Man kan här hitta tre linjer: en etablerad, en höger-israelisk enstatslösning och en enstatslösning från palestinskt håll.
- Den allmänt etablerade linjen. Denna linje, företrädd av EU, USA, FN samt av de större israeliska partierna utgår från att de av Israel ockuperade områdena på Västbanken och Gaza skall utgöra grunden för en palestinsk stat.
- Den höger-israeliska linjen. Linjen, som framför allt drivs av den judiska bosättarrörelsen, anser att det "heliga landet" är ett förlovat land som i sin helhet skall utgöra en judisk stat.
- Enstatslösningen. Det finns fraktioner som har en enstatslösning som krav. Dessa fraktioner har emellertid skilda ståndpunkter i viktiga frågor, exempelvis i frågan huruvida statsbildningen ska vara en muslimsk stat eller ej. Företrädare för Islamiska jihad förfäktar att en palestinsk stat ska vara grundad på sharialagar, medan företrädare för marxist-leninistiska PFLP anser att staten skulle vara sekulär. Enstatslösningen framhålls också som ett alternativ bland ett ökande antal israeliska och judiska intellektuella så som Ilan Pappe, Israel Shamir, Gilad Atzmon, Norman Finkelstein, Noam Chomsky, Benny Morris med flera.
Referenser
- ↑ en.Wikipedia: Sharif of Mecca (engelska)
- ↑ en.Wikipedia: McMahon-Hussein Correspondence (engelska)
- ↑ Benny Morris, Righteous Victims, s. 219, även Sachar, 1979, s. 333 Morris, Benny (2001). Righteous Victims: A History of the Zionist-Arab Conflict, 1881-2001. Vintage. ISBN 0-679-74475-4 Sachar, Howard M. (1979). A History of Israel, New York: Knopf. ISBN 0-679-76563-8
- ↑ 4,0 4,1 4,2 en. Wikipedia: säkerhetsrådets resolution 242
- ↑ Patience, Martin (28 februari 2008). ”Playing cat and mouse with Gaza rockets”. BBC News. http://news.bbc.co.uk/2/hi/middle_east/7270168.stm. Läst 5 augusti 2008.
- ↑ Kershner, Isabel (27 september 2007). ”Israelis Kill Up to 9 in Gaza”. New York Times. http://www.nytimes.com/2007/09/27/world/middleeast/27mideast.html?fta=y. Läst 8 augusti 2008.
- ↑ ”Two dead in Gaza-Israel attacks”. BBC News. 5 juni 2008. http://news.bbc.co.uk/2/hi/middle_east/7437935.stm. Läst 8 augusti 2008.
- ↑ McGirk, Tim (19 juni 2008). ”Gaza's storm before the calm”. Time. http://www.time.com/time/world/article/0,8599,1816443,00.html?xid=feed-cnn-topics. Läst 8 augusti 2008.
- ↑ Rosenberg, David (28 juni 2006). ”Israel Ready to Use `Extreme' Tactics to Free Soldier”. Bloomberg.com. http://www.bloomberg.com/apps/news?pid=20601102&sid=avQ5sj2YpzXI. Läst 5 augusti 2008.
- Persson Sune, Palestina-konflikten, 2001, Studentlitteratur, Lund
- Zeidler-Blomberg Beatrice, Israel – mellan dröm och verklighet, Världspolitikens Dagsfrågor nr. 1, 1989, Utrikespolitiska Institutet, Stockholm
- FN vitbok: The Origins and Evolution of the Palestine Problem 1917-1988
- Israelkritik och antisemitism, från Svensk israelinformation (pro-israelisk).
- Washington Report on the Middle East (pro-palestinsk).
