Från Rilpedia

Henry Kissinger

{{{nummer}}}
Ämbetsperiod:
{{{ämbetsperiod}}}
USA:s 56:e utrikesminister
Ämbetsperiod:
22 september 1973 - 20 januari 1977
President:	Richard Nixon Gerald Ford
Företrädare:	William P. Rogers
Efterträdare:	Cyrus Vance
{{{nummer3}}}
Ämbetsperiod:
{{{ämbetsperiod3}}}
{{{nummer4}}}
Ämbetsperiod:
{{{ämbetsperiod4}}}
{{{nummer5}}}
Ämbetsperiod:
{{{ämbetsperiod5}}}
Information
Födelsedatum:	27 maj 1923 (101 år)
Födelseplats:	Fürth, Bayern, Tyskland
Make:	{{{make}}}
Hustru:	{{{hustru}}}
Yrke:	Diplomat Historiker
Politiskt parti:	Republikanerna
Hemsida:	{{{url}}}
Militärtjänst
I tjänst för:	{{{troskap}}}
Försvarsgren:	{{{gren}}}
Tjänstetid:	{{{tjänstetid}}}
Grad:	{{{rang}}}
Tjänstetid:	{{{tjänstetid}}}
Enhet:	{{{enhet}}}
Befäl:	{{{kommand}}}
Slag/Krig:	{{{slag}}}
Utmärkelser:	{{{utmärkelser}}}

Henry Alfred Kissinger, född som Heinz Alfred Kissinger den 27 maj 1923, är en amerikansk diplomat, historiker och politiker. Han var USA:s utrikesminister från 1973 till 1977.

Kissinger föddes i Fürth, Bayern i en judisk familj. 1938 flyttade hans familj till New York efter att ha flytt nazisternas judeförföljelser. Kissinger blev amerikansk medborgare 19 juni 1943, och inkallades i US Army som militärtolk samma år. Kissinger lade 1954 fram sin doktorsavhandling, som hade titeln Att återvinna världen. I boken, som är ett av de få av hans verk som finns översatt till svenska, beskriver Kissinger hur österrikaren Metternich och britten Castlereagh säkrade freden och stabiliteten i Europa efter Napoleonkrigen. Redan i detta tidiga verk gav Kissinger uttryck för det realpolitiska tänkande som senare vägledde honom som utrikespolitiker. Hans beundran för Metternich är tydlig.

År 1969 tillträdde Kissinger posten som säkerhetsrådgivare under den nyvalde presidenten Richard Nixon. Kissinger kom att ha en betydelsefull roll, bland annat när Nixon öppnade förbindelserna med Kina. År 1972 gjorde Nixon och Kissinger ett sensationellt besök hos Mao. Året innan hade Kissinger, som en förberedelse, gjort två besök i Kina. Kissingers stora inflytande skapade en rivalitet med utrikesminister William P. Rogers. År 1973 avgick Rogers och efterträddes av Kissinger. Samma år mottog Kissinger också Nobels fredspris, som han delade med Le Duc Tho från Vietnam. Le Duc Tho vägrade dock att ta emot priset eftersom krigshandlingarna fortfarande pågick. Många har ansett att fredspriset till Kissinger var olämpligt, eftersom Kissinger enligt många kriterier snarare var en krigsförbrytare än en fredsmäklare.

Nixon och Kissinger fick ta över Vietnamkriget från sina företrädare. De avslutade så småningom USA:s engagemang i konflikten. Innan dess hade de dock utvidgat kriget genom massiva bombningar av Kambodja, en åtgärd som väckte hård kritik.

Genom att förbättra relationen med Kina kom USA att sätta press på Sovjet. År 1969 hade det utbrutit gränsstrider mellan de två stora kommunistländerna. Samtidigt var Nixon och Kissinger också angelägna om att skapa bättre relationer med Sovjet. Det tidiga 70-talet präglades av avspänning (så kallad detente) mellan supermakterna. Successivt växte det fram en opposition inom USA mot Kissinger, som man uppfattade som alltför mjuk mot Sovjet. Inte minst de så kallade neokonservativa har varit kritiska till Kissinger.

Efter att Nixon avgick på grund av Watergateskandalen fortsatte Kissinger som utrikesminister under Gerald Ford.

Efter att Kissinger slutat som utrikesminister har han behållit en central roll som rådgivare och kommentator. Han har skrivit sina memoarer i flera band, de upptar sammanlagt omkring 4 000 sidor. Ett viktigt verk är Diplomacy, där Kissinger beskriver diplomatins historia sedan 1600-talet. Boken är delvis en uppgörelse med den tradition i amerikansk utrikespolitik som härstammar från Woodrow Wilson. Kissinger har en så kallat realistisk syn på utrikespolitiken, och misstror idealism och världsförbättrarambitioner. Han menar att USA i större utsträckning borde vägledas av sitt egenintresse. Kissinger menar att realpolitiken oftast är viktigare än ideologin för ett lands utrikespolitik. Detta synsätt möjliggjorde närmandet och samarbetet mellan de ideologiska motpolerna USA och Kina.

Referenser

• Holger Klitzing: The Nemesis of Stability. Henry A. Kissinger's Ambivalent Relationship with Germany. Trier: WVT 2007, ISBN 3-88476-942-1
• Robert D. Schulzinger: Henry Kissinger. Doctor of diplomacy. New York: Columbia Univ. Pr. 1989, ISBN 0-231-06952-9
• Christopher Hitchens: The trial of Henry Kissinger. Verso, London, 2001. ISBN 1-85984-631-9

Externa länkar

• Nobelprize.org - Henry Kissinger - Biography

Företrädare: William P. Rogers

USA:s utrikesminister 1973–1977

Efterträdare: Cyrus Vance