Gammalstavning

Från Rilpedia

Texten från svenska Wikipedia

Med gammalstavning brukar man i fråga om svenskan numera avse den stavningsnorm som tillämpades grovt räknat mellan åren 1801 och 1906. Det var den första egentliga stavningsnormen för svenska, eftersom man tidigare i större utsträckning tydde sig till eget godtycke vad gällde stavningen.^[1]

Allmänt om svenskans stavning under 1800-talet

Carl Gustaf af Leopold

Det som i Sverige efter 1906 förknippas med begreppet gammalstavning är en skriftspråkstradition vars frö såddes i och med att Carl Gustaf af Leopold 1801 utkom med sin Afhandling om svenska stafsättet. Leopold, som vid denna tid var ledamot i den då blott 15 år gamla Svenska Akademien, ville med sin avhandling främst bringa reda i hur lånord i svenskan skulle stavas, men även slå ett slag för en mer enhetlig stavning, grundad på samhörighetsprincipen. Enligt Leopold borde lånord anpassas efter svenskt uttal, så att ord som elegance och connaisseur i stället skulle stavas elegans respektive konnässör, och ord som slag och släkt (slägt) borde båda stavas med g eftersom de hör samman etymologiskt. Leopolds idéer stötte på motstånd och mynnade ut i vad som kom att kallas det ortografiska rikstumultet. Leopolds motståndare menade bland annat att det skulle förefalla obildat att stava exempelvis franska ord efter svenskt uttal, men Leopold hänvisade till romarna, som på sin tid hade anpassat grekiska lånord till latinsk stavning utan att det hade ansetts fel.

Rättstavningsmötet 1869

1869 hölls i Stockholm det nordiska rättstavningsmötet under filologen Artur Hazelius ledning.^[2] Syftet med mötet var att undanrödja onödiga skiljaktigheter i de särskilda nordiska språkens stafningssätt. Både danskan och norskan hade vid det laget sedan länge gjort sig kvitt bruket att återge v-ljudet med f. Mötet fick emellertid ringa betydelse för svenskans, norskans och danskans stavning och eventuella sammanjämkning.

Adolf Noréen och Rättstavningssällskapet

Under åren från 1886 till 1899 utkom tidskriften Nystavaren från organisationen Rättstavningssällskapet.^[3] Sällskapets företrädare propagerade för en mer ljudenlig stavning och förordade former som järta, kånung och mycke. En framträdande person inom rörelsen var professorn och språkforskaren Adolf Noreen.

Rättstavningsreformen 1906

Huvudartikel: Stavningsreformen 1906

Upptakten till gammalstavningens undergång kom definitivt 1906, när ecklesiastikminister Fridtjuv Berg genomdrev bortrensandet av f, fv och hv som tecken för v-ljud och dt som tecken för långt och kort t-ljud. Stavningen vann genomslag i skolorna, och Selma Lagerlöfs bok Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, som användes som läromedel i svensk geografi, trycktes med den nya stavningen. Liksom Leopold stötte Berg på motstånd, och många dagstidningar höll fast vid den gamla stavningen till så sent som 1910-talets mitt.

Gammalstavningens principer fram till reformen 1906

K-ljudet

K-ljudet stavades med q före v i inhemska ord som sqvaller, qväll och beqväm, men av naturliga skäl även i romanska lånord som eqvilibrist och qvalitet. Lånord som inte hade q från början, som till exempel norskans kvener och ryskans kvass brukade inte skrivas med q. Över ordgränser skrev man aldrig q före v; således aldrig språqvård, baqvänd eller täcqvitt. Redan före reformen 1906 höll många det för fritt att välja mellan q och k före v, så länge man var konsekvent.^[4]

T-ljudet

Kort och långt t-ljud (som i orden gott och blandat) stavades med dt i de ord som har d i ordstammen. Således skrev man godt och blandadt, eftersom ordens grundformer lyder god respektive blandad. Samma princip gällde för ord som ändtligen, vildtstek, glädtig, handtverkare och mundtlig, eftersom de hör samman med ända, vild, glad, hand respektive mun(d).

Man skilde i stavning mellan supinumformer och particip enligt principen att supinumformens stam inte ansågs ha d i sig, även om motsvarande particip hade det. Supinumformen hade bara d i stammen om motsvarande infinitiv hade det. Jämför:

V-ljudet

V-ljudet stavades med hv i en del ord som tidigare hade uttalats med hörbart h. De flesta av dessa ord har besläktade motsvarigheter i danska, norska och engelska:

Stavningen med hv kunde också vara betydelseskiljande markör för homonymer som (pigg-)hvar/var(-böld), (knöl-)hval/(riksdags-)val, hvarf(-tal)/(båt-)varf och helhvete(-bröd)/helvete(-s-eld).

V-ljudet stavades med f

• i slutet av ord
• vid ordgräns i sammansatta ord
• före konsonant inuti ord (ej i begynnelse av ord)

Exempel: Gustaf, Ulfåsa, hafregryn. (Varumärket Ifö torde alltså uttalas Ivö.)

I en del fall var stavningssättet med f för v-ljudet mer representativt för uttalet än dagens stavningssätt, som i orden trifsel, groft, skeft, hafsyta och lifsviktig.

Lånord anpassades inte alltid efter svenskt mönster. Man skrev förvisso bref och prof, men väl elev, nerv, saliv och oliv. Namnet Torekov, där slutledets härstamning är oklar, stavades som idag.

V-ljudet stavades med fv

• före vokal inuti rena ordstammar (ej i begynnelse av ord)
• före böjningsändelser
• före avledningsändelser

Detta medförde att v-ljudet i en del ord stavades olika beroende på böjningsform. Man skrev vef-v-a, vef-v-ade, fyrvef-v-ig och vef-v-are med fv, men vef och vef-axel med f.

Lånord anpassades inte alltid efter svenskt mönster. Man skrev förvisso äfventyr, men väl galvanisera, lavendel, proviant och haveri.

För att göra rätt när det gällde sammansatta ord, måste man veta var ordgränserna går, och vad som räknas som orddel respektive ändelse. Till de svårare exemplen kan räknas helvete, arvode och evig, som alltså är att betrakta som sammansatta ord fastän deras enskilda beståndsdelar -vete -vode och e- har mist sina respektive betydelser. (Det var alltså fel att skriva helfvete, arfvode och efvig.) Likaså skrev man bevista och använda, aldrig befvista eller anfvända o.s.v..^[5]

Ä-ljudet

Stavningen av ä-ljudet var länge instabil, och i ordböcker utgivna kring 1900-talets början anges ibland två alternativa former till enskilda ord. Bland de vanligare ord, som tidigare stavades med e i stället för som nu med ä kan nämnas (bok)perm, barmhertig, belg, bjellra, der, (deremot, derest, derföre, derifrån, dertill o.s.v.) djerf, dverg, elf, elg, embar, enka, enkling, ega, (egare, egodel o.s.v.) erg, esping, fenkol (!), fjettra, gerna, hemta, hexa, hjelte, hjerna, hjerpe (!), hjerta, invertes, jemn, jern, lemna, menniska, merg, messing, messling, mjelte, nemligen, pell, pels, pers, prenta, prest, renta, rödlett, sjelf, stjerna, tjenst, trens, utvertes, vester och vexla.

Dekorativ stavning

Ett seglivat inslag i gammalstavningen var så kallad dekorativ stavning. Dekorativ stavning innebär vanligen att extra bokstäver läggs till i ord. Ortnamn som uppfattas som historiskt värdefulla på något sätt vill ibland befolkningen på vissa orter fortfarande skriva med den ålderdomliga stavning som ortnamnen har haft i århundraden. En gång betecknade skrivning med dubbla vokaler att ett vokalljud var långt, (som för övrigt alltid är fallet i finska och estniska). Då kunde man till exempel skriva Moo istället för Mo, den nutida stavningen. Man kunde också lägga till ett 'h' efter en vokal, till exempel i Öhn, som numera ska skrivas Ön, för att beteckna ett långt 'ö'. Företaget Wij trädgårdar i Ockelbo använder sig av den gamla stavningen av ortnamnet Vi, där bokstaven 'j' efter 'i' en gång hade funktionen att markera långt 'i'. Den missuppfattning som ligger till grund för dessa ålderdomliga stavningar är att ortnamnets kulturhistoriska värde skulle ligga i den ålderdomliga stavningen snarare än i ordets betydelse.

Dekorativ funktion har fortfarande ofta bokstaven w, och då särskilt som versal, vilket synes av stavningarna Warfvinge (släkten Warfvinge) och Borås Wäfveri AB (grundat 1870). Bokstaven w användes inte för att beteckna v under tiden 1801-1906 (under gammalstavningens tid). Däremot användes fv mellan vokaler. Man kan säga att stavningen med w under denna tid kan kallas dekorativ, därför att den endast undantagsvis användes under tiden 1801-1906, som denna artikel handlar om. Liksom i nutida polska och tyska fungerade w fordom i svenskan som normaltecken för tonande labiodental frikativa. I Sverige var det så innan Leopold införde en mer konsekvent ortografi i svenska språket. Under 1700-talet använde man fortfarande w, så först under 1800-talet kan man anse att w användes i dekorativt syfte. Tidigare var enkel-v reserverat för företrädesvis romanska lånord som nerv och proviant. Bruket av w trängdes bort i och med att frakturstilen blev omodern och ersattes av antikvor på 1800-talet.

Kuriosa

I sin översättning av Anton Tjechovs novell Damen med hunden från 1899 skriver Asta Wickman om huvudpersonen Dmitrij Gurovs fru:

Den beskrivna händelsen ägde rum i Jalta, där huvudspråket är ryska. Översättaren har emellertid valt att beskriva fru Gurovas moderna språkstil med språkdrag som ansågs förlegade i svenska vid tiden för tilldragelsen. Antagligen har översättaren valt denna lösning för att slippa besvära läsarna med att beskriva ett förhållande som kan antas vara obekant för de flesta ej rysktalande. I Ryssland rådde för tiden ideal liknande de svenska vad gällde stavning, och ryskans stavning reformerades mycket riktigt 1918, då bland annat bokstaven ъ (hårt tecken) rensades bort från många ord. I originaltexten är det just bokstaven ъ som fru Gurova undviker:

Referenser

Noter

1. ↑ [1]: Leopold - skrev att och vållade rikstumult (Språktidningen nr 1/2008)
2. ↑ [2]: Artur Hazelius - En förkämpe för moderniserad stavning (Svensk lärartidning nr 48/1933)
3. ↑ [3]: Om stavning (Katrineholms-Kuriren 14 februari 1996)
4. ↑ [4]: Ordlista öfver svenska språket utgifven af Svenska Akademien (6. uppl., 1889)
5. ↑ [5]: Svensk Rättstafnings-lära (1829)
6. ↑ [6]: А. П. Чехов: Дама с собачкой

Källor

• Damen med hunden och andra noveller, Anton Tjechov; övers. Asta Wickman, Forum 1955
• De nordiska språken, Elias Wessén, Almqvist & Wiksell 1969
• God ortnamnssed, Ortnamnsrådet 2001

Se även

• Svenska Akademiens ordlista över svenska språket
• Stavning, stavningsreform och stavningsreformen 1906
• Studentikos stavning