Galvanisering

Från Rilpedia

Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
Principen för galvanisering, här för att belägga med koppar

Galvanisering är en elektrokemisk process där en metall beläggs med ett tunt lager av en annan metall genom elektrolys. Processen har fått sitt namn efter Luigi Galvani, som på 1700-talet upptäckte att elstötar kunde få avskurna grodlår att röra på sig. Galvanisering används vanligen för att skydda mot korrosion (rost).

Själva galvaniseringsprocessen går till så att metallföremålet som skall beläggas med en annan metall sänks ner i en lösning med ett salt av den metall som skall bilda beläggning. Sedan ansluts metallföremålet till en strömskälla, med lämplig pol (d v s motsatt laddning som metalljonen i det använda saltet). Då dras metalljonerna i saltlösningen på grund av sin laddning till metallföremålet och bildar en tunn jämn yta.

Förzinkning

Zink används ofta för att rostskydda stål genom galvanisering. Ofta används benämningen "galvaniserat stål" också om stål som belagts med ett rostskyddande zinklager med en annan metod än galvanisering (oftast doppning), vilket även kallas varmförzinkning. Vissa grundfärger (t ex CRC Kallgalv) innehåller en stor andel zink, varför användandet av dessa kan ses som en galvaniseringsmetod.

Tillämpningsområden

Elförzinkning används på föremål som används i något så när skyddad miljö, d v s huvudsaklingen inomhus i ej allför fuktiga lokaler. Elförzinkning ger bara en ganska tunn beläggning, men en blank yta vilket kan vara en utseendemässig fördel. Elförzinkning kallas även blankförzinkning och förkortas ofta Fzb. I exempelvis badrum och tvättstugor räcker inte elförzinkning som rostskydd.

Varmförzinkning används där föremålet utsätts för hårdare klimatpåverkan, d v s i allmänhet för utomhusbruk. Varmförzinkning ger tjockare lager och en matt yta. Korrosionsskyddet ökar med zinkbeläggningens tjocklek, men alltför tjocka lager är inte bra, eftersom beläggningen då kan spricka och flagna av. En bra standard är Zn80, vilket innebär att zinkskiktet skall vara 80 µm tjockt.

En fördel med förzinkning är att den ger en viss avståndsverkan, d v s mindre skador t ex en repa, är självläkande genom jonvandring i skadan. Men det sker ju genom uppoffring av zink i närheten av skadan, och skyddet blir ju då försvagat där.

Förzinkade föremål för utomhusanvändning bör förbli omålade ett eller annat år för att "mogna" i klimatet. Därefter kan målning ske.

Skruvar som ska förzinkas ska gängas till undermått, så att rätt mått erhålles efter förzinkningen. Eftergängning, om tillgörande mutter skulle kärva, är inte tillåtet. För muttrar är dock gängförbättring efter förzinkningen acceptabelt, eftersom muttergängan till hela sin längd efter montaget skyddas av skruvens zink. Muttrar med reducerat zinkskikt i gängan måste lagras torrt, så att de inte har rostangrepp, när de kommer till användning.

Personliga verktyg