Köping (administrativ enhet)

Från Rilpedia

Texten från svenska Wikipedia

Köping är en äldre juridisk term för en tätort som hade vissa funktioner som handelsplats, men till skillnad från städer inte hade stadsrättigheter. Termen har haft olika innebörd i olika perioder.

Från början betecknade termen kort och gott handelsplats, men från 1600-talets början blev det också en särskild juridisk term för en plats som fungerade som stadsfilial. År 1620 fick Kalmar stad rätt att upprätta köpingar vid Borgholm, Ölands södra mot, Brömsebro, Linneryd och Mönsterås. I dessa köpingar hade endast borgarna i Kalmar rätt att idka köpenskap, och hantverkarna skulle tillhöra skrå i Kalmar. Samma år inrättades köpingar i Bjurvik, Gamleby, Locknevi och Ed (alla under Västerviks stad), Hellestad (under Norrköpings stad), Ullasjö, Fållinge, Horn, Moheda och Värnamo (under Jönköpings stad). År 1647 fick både Söderköping och Västervik rätt att hålla köping i Valdemarsvik, men på skilda platser och tider. Mellan 1723 och 1727 hade även Norrköping köpingsrätt i Valdemarsvik. En annan delad köping var Strömstad, som från och med 1667 delades under Göteborg, Marstrand och Uddevalla. År 1686 inrättades Ronneby och Kristianopels köpingar under Karlskrona. Några av dessa äldre köpingar, som också kallades lydköpingar, hölls öppna bara vissa tider på året och kan då alltså beskrivas som en sorts marknadsställen med särskilda juridiska regler.

Under Gustav III:s regeringstid skapades en helt ny typ av köping, som inte sorterade under någon stad och vars invånare inte lydde under handelsreglement eller skråordningar. Tammerfors (1779) och Malmköping (1784) blev först ut; år 1811 tillkom Arvika och Töcksmark och år 1820 Motala och Mörbylånga. Dessa köpingar kallades också för friköpingar.

I och med 1862 års kommunalförordningar kom de flesta köpingar att utgöra egna kommuner, medan ett mindre antal som inte blev egna kommuner i princip blev likställda med municipalsamhällen (dessa brukar benämnas municipalköpingar). I köpingar gällde 1874 års brand- och byggnadsstadgor samt 1907 år stadsplanelag obligatoriskt, medan övriga stadsstadgor, d.v.s. 1868 års ordningsstadga och 1874 års hälsovårdsstadgas föreskrifter för stad var frivilliga. I köpingar gällde även 1862 års förordning om kommunalstyrelse på landet, vilket skilde dessa från städerna.

De köpingar som utgjorde egna kommuner bestod i de flesta fall fram till kommunreformen 1971, då enhetlig kommuntyp infördes, medan de sista municipalköpingarna upphörde med 1955 års utgång.

Sveriges köpingar efter 1862

• Lista över Sveriges köpingar (efter alfabet)
• Lista över köpingar i Finland (efter alfabet)