Municipalsamhälle
Från Rilpedia
Municipalsamhälle var i Sverige före år 1971 en administrativ enhet (typ av kommun) för ett tätbebyggt område (ibland kallat municipium). Sådana organiserades inom en landskommun och skötte inom sitt område vissa kommunala (municipala) angelägenheter där regler som gällde för stad och köping tillämpades. I vissa fall sträckte sig ett municipalsamhälle över en kommungräns och var då delat mellan dessa kommuner. Det kunde även förekomma fler än ett municipalsamhälle inom samma kommun, och i något enstaka fall omfattade ett municipalsamhälle två från varandra avskilda områden inom samma kommun.
I dessa samhällen gällde efter framställan av Kungl. Maj:ts befallningshavande och beslut av Kungl. Maj:t en eller flera av de så kallade stadsstadgorna, det vill säga 1868 års ordningsstadga, 1874 års brandstadga, 1874 års byggnadsstadga, 1874 års hälsovårdsstadgas föreskrifter för stad samt 1907 års stadsplanelag. Första gången detta skedde var år 1875 och avsåg Höganäs bruk, som därigenom kan anses vara Sveriges första municipalsamhälle, även om detta begrepp ännu inte införts.
I detta skede kom dock att råda vissa oklarheter kring finansieringen av de kostnader som följde av införandet av stadsstadgorna. Kommunerna var nämligen i vissa fall ovilliga att använda sina medel till detta. I syfte att komma till rätta med detta beslutades år 1898 om ett tillägg i kommunalförordningen där det fastslogs att om någon av stadsstadgorna förordnats i ett område som ej var egen kommun så var detta område att betrakta som municipalsamhälle. Invånarna av ett sådant område var oberoende av den omgivande kommunen skyldiga att ansvara för tillämpningen och finansieringen av detta. När denna reform trädde i kraft år 1900 erhöll därför dessa samhällen beskattningsrätt och invånarna i dessa ålades sålunda att utöver kommunalskatten även betala municipalskatt. Municipalsamhällena ålades även att ha samma slags beslutande och verkställande organ som andra kommuner, dock med den skillnaden att dessa benämndes municipalfullmäktige (eller i mindre samhällen, municipalstämma) och municipalnämnd. Det var sålunda först år 1900 som begreppet municipalsamhälle blev officiellt.
Det är viktigt att notera att municipalsamhällena endast utgjorde egna kommuner beträffande tillämpningen av stadsstadgorna och finansieringen av detta. Municipalsamhällenas invånare tillhörde alltjämt resp. kommun och hade samma rättigheter och skyldigheter som övriga invånare i dessa. De ärenden som gällde hela kommunen, till exempel skolan och fattigvården, sköttes av de kommunala organen. Det förekom dock vissa undantag från vad som enligt kommunalförordningen skulle gälla för ett municipalsamhälle. I några enstaka fall beviljades dispens från skyldigheten att organisera dessa samhällen i enlighet med förordningen och de municipala ärendena sköttes då i stället av kommunen. Detsamma gällde i de fall då stadsstadgorna förordnats i hela kommunen. Dessa undantag utgjorde sålunda inte några egentliga municipalsamhällen.
Antalet municipalsamhällen var som störst under 1940-talet. Anledningen till ett municipalsamhälles upphörande var under tiden fram till dess i de allra flesta fall ombildning till stad eller köping eller inkorporering med någon kommun av dessa typer. Det var endast i undantagsfall som direkt upplösning av ett municipalsamhälle förekom. I samband med förberedelserna för 1952 års kommunreform beslöts dock att municipalsamhällena successivt skulle upphöra och de municipala ärendena övertas av omgivande kommuner. Under denna tid eftersträvade statsmakterna också en utjämnning av skillnaderna mellan stad och landsbygd och nya stadgor kom därigenom att införas som gällde i såväl städer, köpingar som landskommuner. Till följd av detta upplöstes med tiden allt fler municipalsamhällen och de sista återstående (Kvidinge och Tyringe i Kristianstads län, Mollösund i Göteborgs och Bohus län samt Nyland i Västernorrlands län), upphörde med 1971 års kommunreform. Efter denna reform är Sveriges samtliga kommuner formellt likställda och därigenom reglerade av samma lagar och förordningar.
De flesta municipalsamhällen (närmare två tredjedelar) var stationssamhällen, men stadsstadgor infördes även i bl.a. förorter till städerna, s.k. utomgränsbebyggelse och många fiskelägen. De köpingar som efter 1862 års kommunalförordningars (upphöjda till lagar år 1866) ikraftträdande inte kom att utgöra egna kommuner blev också i princip likställda med municipalsamhällen, se Municipalköping.
Samhällen med sammanträngd befolkning i Finland
Motsvarigheten i Finland var samhälle med sammanträngd befolkning (finska: taajaväkinen yhdyskunta). Dessa började inrättas vid 1900-talets början efter beslut av senaten, efter självständigheten av regeringen (statsrådet), och hade i likhet med de svenska municipalsamhällena egna folkvalda organ och beskattningsrätt. År 1934 infördes i Finland en ny stadsplanelag, genom vilken samma bestämmelser kom att gälla oavsett kommuntyp. Dessa samhällen miste då sin egentliga betydelse som administrativa enheter, varför inga nya därefter inrättades. De återstående, som ej försvunnit genom köpingsbildning eller inkorporering, avskaffades vid årsskiftet 1955/56.
 |
Detta korta avsnitt behöver utökas. |
