Queen

Från Rilpedia

Texten från svenska Wikipedia

Queen
Queen live i Frankfurt am Main 1984 med låten Crazy Little Thing Called Love.
Information
Bakgrund	Mall:Landsdata England London, England
Genre(r)	glamrock hårdrock progressiv rock heavy metal poprock operarock
Aktiva år	1970–idag
Skivbolag	Parlophone Hollywood Records
Inspirerad av	Jimi Hendrix, Led Zeppelin, Mott The Hoople, David Bowie
Har inspirerat	The Darkness, Boston, Def Leppard
Relaterade band	The Cross Brian May Band
Webbplats	Queenonline, officiell webbplats
Medlemmar
Brian May Roger Taylor
Tidigare medlemmar
John Deacon (1971–1997) Freddie Mercury (1970–1991)

Den här artikeln handlar om rockgruppen Queen, för äppelsorten, se Queen (äpple)

Queen är en brittisk rockgrupp som bildades 1970 i London av gitarristen Brian May, sångaren Freddie Mercury, och trummisen Roger Taylor. Basisten John Deacon anslöt sig till bandet året därpå. Bandet fick en betydande ställning på 1970-talet och är sedan dess ett av Storbritanniens mest inflytelserika och framgångsrika band. Queen har en lång meritlista med låtar som We Are the Champions, Under Pressure, We Will Rock You, Bohemian Rhapsody, Another One Bites the Dust, Radio Ga Ga och The Show Must Go On. Queen valdes in i Rock And Roll Hall Of Fame 2001^[1].

Gruppen är känd för sin musikaliska mångfald (influerad av stilar från pop till hårdrock och heavy metal), arrangerade sångstämmor, unika gitarrspel och förmåga att göra publiken delaktig i bandets konserter.^[2]

Queen gjorde ett bejublat framträdande vid Live Aid-galan 1985. Såväl musikkritiker, andra artister som publik tyckte att deras spelning var fantastisk. 2005 röstade mer än 60 artister, journalister och andra representanter inom musikbranschen fram uppträdandet som det bästa liveframträdandet i rockmusikens historia.^[3]

Bandet hade vissa framgångar under första halvan av 1970-talet när de gav ut albumen Queen och Queen II. Genombrottet kom 1974 med tredje albumet Sheer Heart Attack. De första albumen var influerade av progressiv rock och heavy metal. Med det fjärde albumet A Night at the Opera och därefter gjorde bandet internationell succé. Gruppen har gett ut 15 studioalbum, 5 livealbum, ett flertal samlingsalbum, och enligt olika källor sålt 300 miljoner^{[4] [5]} skivor världen över.

Efter Freddie Mercurys död och John Deacons avhopp under 1990-talet har Brian May och Roger Taylor framträtt som Queen med olika gästartister som Elton John, George Michael, Robbie Williams, Anastacia, Axl Rose (Guns N' Roses) & Slash (Guns N' Roses, Velvet Revolver), Five, Foo Fighters, Will Young och svenske Peter Johansson med ensemblen från We Will Rock You-musikalen i London med flera. 2005 och 2006 turnerade Queen tillsammans med Paul Rodgers under namnet Queen+Paul Rodgers. Denna konstellation gav ut ett studioalbum, The Cosmos Rocks, den 15 september 2008 och en turné inleddes 12 september i Ukrainas huvudstad Kiev. Konserten anordnades på Frihetstorget och blev den historiskt största konsert som anordnats i landet inför 350 000 åskådare.^[6]

Historia

De tidiga åren (1970–1974)

Som studenter spelade Brian May och Roger Taylor i bandet Smile tillsammans med sångaren och basisten Tim Staffell. I början av 1969 tog Staffell med sin kompis och rumskamrat Freddie Bulsara, sedermera Mercury, till spelningarna. Han fungerade bra med May och Taylor och följde Smiles karriär på nära håll. Som ledare och sångare i andra universitetsgrupper som Ibex/Wreckage (1969) och Sour Milk Sea (1970), delade Bulsara gärna med sig av sina musikaliska och konstnärliga idéer till dem för att Smile skulle kunna utvecklas vidare.^[7] När Staffell lämnade Smile för att gå med i bandet Humpy Bong övertygade Bulsara, May och Taylor att fortsätta samarbetet med honom. Han föreslog namnet Queen som han tyckte var starkt och universellt, hade visuell potential och var öppet för alla typer av tolkningar: ”queen” betyder inte bara drottning, när bandet bildades användes det även för ”homosexuell” på brittisk slang. Basist i bandet blev Mike Grose, som tidigare spelat med Taylor i bandet The Reaction. Sitt första scenframträdande gjorde bandet den 27 juni 1970 vid ett välgörenhetsarrangemang för Röda korset som Taylors mor var med och anordnade. Vid den här tiden ändrade Freddie sitt efternamn till Mercury (efter den romerske guden) – som han tyckte var ett mer passande namn för en stjärna.^[8]

Bandet hade problem med basister.^[9] Mike Grose lämnade Queen i augusti 1970, han ersattes av Barry Mitchell, som snart också han lämnade bandet. Doug Bougie blev bandets tredje basist, men han fick sparken efter bara två spelningar i februari 1971. I början av 1971 presenterades May och Taylor för John Deacon på ett diskotek och som därefter fick provspela. De andra imponerades av hans spel och hur skicklig han var med det elektroniska så han blev bandets slutliga basist.^[10] När Deacon kom med började de repetera regelbundet och jobba med material till det som skulle bli deras två första album.

Queen spelade på olika klubbar i London fram tills 1973 när de gav ut sin debutskiva, Queen. Redan där finns kännetecknen från senare album; tunga rockspår som plötsligt brister ut i långsamma pianobaserade ballader med harmonisk sång och gitarr.^[11] Albumet blev väl mottaget av kritikerna. Gordon Fletcher i tidskriften Rolling Stone skrev: ”deras debutalbum är superbt”^[12], och enligt Chicago Herald var det ”en debut över medel”^[13]. Det fick dock varken stor uppmärksamhet eller sålde särskilt bra. Albumet anses vara en av de mest underskattade hårdrocksdebuterna någonsin.^[14] De mest kända låtarna är Keep Yourself Alive och Liar. Själva var bandmedlemmarna inte så nöjda med albumet; dels tog det så lång tid mellan inspelningen av skivan till dess att den kom ut, dels tyckte de att de hade utvecklats vidare och skrivit mycket nytt material.^[10]

Sitt första liveframträdande utanför Storbritannien gjorde bandet i Tyskland den 13 oktober 1973. Efter att ha turnerat som förband till Mott the Hoople i Storbritannien fick de erbjudande om att följa med samma band på turné i USA, vilket de tackade ja till.^[10]

I februari 1974 uppträdde bandet för första gången i det brittiska topplisteprogrammet Top of the Pops där de spelade Seven Seas of Rhye.^[15] Den blev bandets första hit genom en tionde plats på singeltoppen. Samma år gavs Queen II ut, ett mycket experimentellt album som nådde femte platsen på den brittiska albumlistan.^[16] Andra kända låtar är White Queen (As It Began), Ogre Battle och March Of The Black Queen. Flera av låtarna var dock för komplexa för att framföras live.^[10] Kritiken var blandad men albumet hör till fansens favoriter. Efter framgångarna gjorde gruppen en mycket lyckad turné i Storbritannien, och i slutet av året gav de sig av på sin första turné i Nordamerika, som förband till Mott the Hoople igen. Trots att Queen II kom ut i USA i samband med den lossnade försäljningen ändå inte där. Dessutom fick turnén avbrytas på grund av att May blev sjuk. Bandet började genast skriva nya låtar till nästa album.^[9]

Genombrott och berömmelse (1974–1979)

Brian May med sin berömda gitarr Red Special, vid en konsert i Hannover 1979.

När Queen gav ut sitt tredje album, Sheer Heart Attack, i slutet av 1974 kom det definitiva genombrottet. Albumet toppade albumlistan i Storbritannien^[17] och gav bandet en guldskiva i USA^[18]. Två singlar gavs ut: Killer Queen och Now I'm Here. Killer Queen, som förenar brittisk music hall med Mays gitarrvirtuositet, nådde andra plats på den brittiska singellistan^[16] och tolfte på den amerikanska Billboardlistan^[19]. Den är en av bandets mest kända låtar. Now I’m Here, en mer klassisk hårdrocklåt, slutade på elfte plats i Storbritannien. Det tredje albumet har något lättare influenser än de första tyngre två, mer radiovänlig musik och består av en blandning av ganska överraskande stilar: som tidigare nämnts brittisk music hall (Killer Queen), men också heavy metal (Flick of the Wrist, Brighton Rock, Tenement Funster, Now I’m Here och Stone Cold Crazy – som Metallica senare gjorde en cover av och fick en Grammy för), ballader (Lily of the Valley och Dear Friends), ragtime (Bring Back That Leroy Brown) och till och med karibisk stil (Misfire). Det var ett innovativt album som introducerade nya ljud och melodimönster som senare skulle komma att raffineras i nästa album, A Night at the Opera.

Queen uppträdde för första gången i Sverige den 23 november 1974 på Göteborgs konserthus (med Lynyrd Skynyrd som förband) och den 27 november på Olympen i Lund.^[20]

Bandet gav sig ut på turné igen 1975. Först med stor framgång i USA, och därefter till Japan där de överväldigades av mottagandet och det stora intresset; alla konserter var utsålda och hela landet verkade drabbat av Queenfeber. Under turnén förhandlade gruppens manager, Jim Beach, om att bryta kontraktet mellan Queen och produktionsbolaget Trident, vilket istället ledde till att bandet stod utan manager. Gruppen fick bland annat erbjudande från Led Zeppelins manager Peter Grant som dock ville att de skulle skriva på för bandets produktionsbolag, och det ville inte Queen. Det slutade med att Elton Johns manager John Reid fick jobbet.^[21]

I november 1975 gav Queen ut sitt mest berömda album, A Night at the Opera, efter bröderna Marx film med samma namn. Det var det dyraste album som dittills hade producerats^[22]. Albumet blev en stor framgång i hemlandet^[16], och gav Queen en trefaldig platina i USA. Det betraktas som gruppens största verk. Liksom föregångaren är albumet mycket progressivt och innehåller varierande stilar, som till exempel folkrock (’39), pop (You're My Best Friend), heavy metal (Death On Two Legs), ballad (Love of My Life) och progressiv rock (The Prophet's Song). The Prophet's Song är ett åtta minuter långt epos med en mittensektion bestående av en kanon med enkla fraser i flera skikt för att skapa intrycket av en hel kör.

Alla dessa stilar blandas i huvudnumret, Bohemian Rhapsody, populärt kallad Bo Rhap. Den är närmare sex minuter lång, börjar som en ballad, fortsätter som en opera som sedan löper ut till hårdrock, och avslutas som en ballad. Bara denna låt krävde tre veckors arbete i studion. Den låg etta på listan i Storbritannien under nio veckor när den gavs ut första gången,^[16] därefter ytterligare en gång under fem veckor i samband med Mercurys död 1991^[23]. I USA nådde den niondeplats första utgivningen och andraplatsen 1992 när den användes i filmen Wayne’s World.^[19] Redan 1977 utsågs den till de senaste 25 årens bästa singel i Storbritannien,^[24] och sedan dess har den flera gånger röstats fram som den bästa låten genom tiderna.^{[25] [26] [27]} 2003 rankades albumet som nummer 230 på tidskriften Rolling Stones lista över de 500 bästa albumen genom tiderna.^[18] Intressant att notera är att skivbolaget från början ville korta ner låten för att underlätta spridningen via radio.^[28] Videon var banbrytande på sin tid och anses idag vara den första riktiga marknadsföringsvideon – försäljningen av singeln sköt i höjden efter att videon hade premiär på Top of the Pops i november 1975. Som ett resultat förändrades marknadsföringen av popmusiken för alltid. ^[29] Den andra singeln från albumet, You’re My Best Friend, blev också en klassiker.^[22]

Freddie Mercury i Hannover 1979

Gruppen återvände till studion 1976 för att spela in nästa album. Även det är uppkallat efter en av bröderna Marx filmer, A Day at the Races, och omslaget liknar föregångarens, en variation av Queen-vapnet, denna gång mot svart bakgrund. Albumet togs emot väl av både fans och kritiker och nådde förstaplatsen på den brittiska försäljningstoppen.^[16] Det hör till fansens favoriter.^[9] Den största hitten blev rockballaden Somebody to Love, en gospelinspirerad låt där Mercury, May och Taylor lyckades låta som en hel gospelkör genom multitracking (flerspårsinspelning). Låten gick upp på andra plats i Storbritannien,^[16] och trettonde på singeltoppen i USA^[19]. Albumet innehåller också en av bandets tyngsta låtar: Brian Mays Tie Your Mother Down som inleds med ett välkänt gitarriff, Mercurys mästerliga pianoballad You Take My Breath Away som innehåller stämsång enbart av Mercury själv, Good Old Fashioned Lover Boy (dance-hall möter pop) som blev en topp 20-hit i Storbritannien, och Teo Toriatte (Let Us Cling Together) där två av verserna sjungs på japanska. Låten är en hyllning till landet i öst där gruppen hade ett speciellt förhållande till sin publik.

Samma år gjorde Queen ett av sina mest berömda framträdanden: en gratiskonsert i Hyde Park i London som satte publikrekord med 150 000 bekräftade besökare. Den verkliga siffran uppskattas dock till närmare 180 000, och uppges oftast varit mellan 150 000 och 200 000.^[30] Den kan jämföras med Live 8-konserten i London 2005 som samlade flera av de största artisterna under de senaste decennierna, bland andra The Who, U2, Madonna, Coldplay, Elton John och Robbie Williams, och för tillfället återförenade Pink Floyd. Publiken i Hyde Park uppskattades den gången till mer än 200 000 personer.^[31]

När det sjätte albumet, News of the World, kom 1977 sågades det av kritikerna eftersom det inte liknade de gamla albumen som omgavs av en progressiv mystik, utan har en mer spontan rockkänsla utan onödiga pålägg. Idag anses det dock vara ett av de starkaste rockalbumen från slutet av 1970-talet. Gruppens intuitiva känsla för förändringar i musikindustrin gjorde att de ville överge månader av inspelningar och snabbt ge sig ut på turné igen. Det innehåller bland annat We Will Rock You och rockballaden We are the Champions som var skräddarsydda för liveuppträdanden och båda blev hittar världen över. De spelas fortfarande ofta på sportevenemang och hör till världens mest populära låtar. We are the champions har exempelvis spelats när vi firat svenska idrottsframgångar på Sergels torg och Medborgarplatsen i Stockholm.^{[32] [33]} Albumet är ett av gruppens mest sålda. Det innehåller flera låtar från Queens liverepertoar som Deacons Spread Your Wings, Mercurys jazzflört My Melencholy Blues och Taylors flört med punkvågen Sheer Heart Attack.

1978 spelade bandet in och gav ut sitt sjunde album, Jazz, som med sin humoristiska attityd skiljer sig ännu mer från de gamla albumen. Delar av det spelades in i Mountain Studios i Montreux i Schweiz och titeln valdes som ett tecken på vänskap med stadens berömda jazzfestival.^[34] Albumet kritiserades bland annat för att det innehöll så många olika stilar utom just jazz. Ironiskt nog ansåg tidskriften Rolling Stone att det var tråkigt, att ”Queen har inte tillräckligt med fantasi för att spela jazz – Queen har inte ens tillräcklig fantasi för att spela rock & roll längre” och anklagade bandet för att vara fascistiskt)^[35] Omslaget inspirerades av en målning på Berlinmuren. Albumet innehåller hittarna Fat Bottomed Girls, Bicycle Race och Don't Stop Me Now. Den sistnämnda är en av Queens mest kända låtar. Andra spår värda att notera är Dead on Time, Let Me Entertain You och Mercurys arabiskinspirerade Mustapha kombinerad med hårdrocksgitarr. Trots kritiken blev albumet en kommersiell framgång^[36].

Queen gav inte ut något studioalbum 1979 utan satte ihop ett livealbum från Europaturnén samma år, Live Killers. Det sålde platina två gånger i USA.^[18] Gruppen gav även ut succésingeln Crazy Little Thing Called Love, en rockabilly-låt i Presleystil. Den nådde andra platsen på Englandslistan^[37], och var bandets första singel som gick upp på första platsen i USA.^[19] I oktober samma år köpte Queen Mountain Studios i Montreux^[38]. Bandet hade kvar inspelningsstudion i sin ägo till 1991.^[39].

Nytt sound; syntarna dyker upp (1980–1983)

Queen inledde 1980-talet med succéalbumet The Game, det åttonde studioalbumet i ordningen. Det blev deras största framgång i USA. På The Game övergav bandet sin tidigare stolta tradition och använde för första gången syntar. Albumen dessförinnan var försedda med den stolt deklarerande texten ”No synthesizers”, med andra ord ”inga syntar användes på detta album”.^[40] Albumet innehåller Crazy Little Thing Called Love och den basdrivna Another One Bites the Dust, som skrevs av Deacon. Den senare är en av bandets största succéer världen över och blev 1980 den bäst säljande singeln i USA med närmare 4 miljoner exemplar^[41]. Queen var annars mer känt för sitt speciella gitarrspel. Båda hittarna nådde topplaceringar i USA.^[18] Albumet låg etta i USA under fyra veckor^[42] och sålde platina fyra gånger (4 miljoner exemplar)^[18].

Samma år gav Queen även ut ett nionde studioalbum med originalmusiken till filmen Blixt Gordon. Det sålde inte lika bra, men nådde ändå tionde platsen i Storbritannien. Det är bandets mest avantgardistiska musikexperiment. Recensenterna var mestadels positiva, men det är förmodligen inget som vanliga fans lyssnar till regelbundet.^[9] Med filmmusiken visade bandets medlemmar att de inte bara var kapabla att göra rock, pop och hårdrock.

Våren 1981 gjorde Queen en lyckad turné i Sydamerika där de slog publikrekord genom att spela inför 251 000 personer på Morumbi Stadium i São Paulo i Brasilien under två dagar den 20 och 21 mars. Första kvällen spelade de inför 131 000^[43], och var på sin tid den största (betalande) publiken någonsin för en artist eller grupp.^[44] Hela turnén drog nästan en halv miljon besökare under åtta konserter. Samma år samarbetade bandet för första gången med en annan artist, David Bowie i hitsingeln Under Pressure, vilken blev en stor framgång i Europa, bland annat 1:a i Storbritannien^[29]. Samarbetet blev till av en slump genom att Bowie fanns på besök i Montreux och blev inbjuden av Queens tekniker David Richards att komma till deras studio Mountain Studios just när gruppen höll på att spela in sitt nästa album, Hot Space. Efter en middag tillsammans kom förslaget att försöka skriva något eget tillsammans och en jam-session började i studion.^[45] Bandet gillade genast resultatet, och spelade låten första gången i november under två utsålda konserter i Montreal i Kanada. Konserterna filmades och gavs ut på albumet och dvd:n Queen Rock Montreal 2007^[46]. Men Bowie framförde den inte förrän vid Freddie Mercury Tribute Concert 1992, då tillsammans med Annie Lennox. Och inte förrän 1995 under egna konserter.^[9]. Basriffet användes senare i Vanilla Ices hit Ice Ice Baby från 1990. 2005 spelade The Used och My Chemical Romance åter in Under Pressure för att samla in pengar till tsunamioffer.^[47]

Bandet gav under 1981 ut sitt första samlingsalbum, Greatest Hits. Det består av deras mest populära låtar under perioden 1974–1981 och är det album som sålt bäst i musikindustrins historia i Storbritannien^[48]. Skivan har sålt platina arton gånger (18x300 000 exemplar), det är cirka 600 000 exemplar fler än Beatles Sgt. Pepper's Lonely Hearts Club Band som hamnade tvåa på denna lista.^[49]

Inspirerade av dundersuccén Another One Bites the Dust bestämde sig Queen för att exeperimentera med funk och disco till albumet Hot Space som kom ut 1982. Det mottogs dock varken väl av kritiker eller fans. För gruppens trogna hårdrocksfans var albumet en besvikelse eftersom det innehåller så få rocklåtar. Låtarna från albumet spelade bandet sedan nästan bara på Hot Space-turnén, med undantag för Under Pressure.^[9] Eftersom bandets framgångar mattades av i Nordamerika kom Hot Space-turnén att bli deras sista där. De uppträdde dock på amerikansk tv under den åttonde säsongen av Saturday Night Live i september 1982. Samma år lämnade Queen Elektra Records, deras skivbolag i Australien, Japan, Kanada, Nya Zeeland och USA, och skrev istället på för EMI/Capitol Records.^[9]

Efter att ha arbetat konstant i över tio år på scen eller i studio bestämde sig Queen för att inte göra några liveframträdanden 1983. Detta skapade rykten om separation, vilket skulle bestå under resten av deras karriär.^[29] Istället spelade de in ett nytt album, och flera av bandmedlemmarna ägnade sig åt sidoprojekt och soloarbeten. Exempelvis gav May i samarbete med Eddie Van Halen ut minialbumet Star Fleet Project.^[50] I september samma år inleddes en ny era: The Game var det första Queenalbum som gavs ut på cd. Den släpptes dock bara i USA.^[50]

Tillbaka till rocken (1984–1989)

Queen gav 1984 ut sitt elfte studioalbum The Works som delvis går tillbaka till rockrötterna, men liksom det föregående albumet har det starka popinfluenser. Albumet innehåller de framgångsrika pophittarna Radio Ga Ga av Taylor, och I Want to Break Free av Deacon. Brian May tyckte dock att bandet skulle återgå till sitt gamla sound och skrev rocklåtarna Hammer to Fall och Tear It Up, båda skräddarsydda för konsertframträdanden.^[51] Trots ett nytt skivbolag i ryggen blev inte skivan den framgång bandet hoppats i USA. I Europa och Storbritannien behöll Queen sin popularitet och Radio Ga Ga toppade listorna i hela nitton länder och hamnade tvåa på Englandslistan.^[52] Taylors Radio Ga Ga är den Queen-singel som haft störst framgång i Sverige, etta i 5 veckor.^[53]

Queen på scen i Frankfurt 1984

En del av musikvideon till I Want To Break Free gjordes som en parodi på den brittiska tv-serien Coronation Street. Gruppens medlemmar uppträdde i kvinnokläder, men publiken utanför Storbritannien förstod inte riktigt kopplingen, vilket kan ha berott på ryktena om Mercurys homosexualitet. Idén med kvinnokläderna var dock Taylors. Singeln blev en av Queens mest långlivade på den brittiska hitlistan och låg stadigt top 10 i femton veckor. Videon censurerades i USA^{[54] [52]}.

Under 1984 åkte Queen på turné till bland annat Sydafrika där de uppträdde på arenan Sun City i Bophuthatswana. De blev föremål för massiv kritik eftersom de spelat i landet under kulmen av apartheid och brutit emot de världsomfattande protestaktionerna mot apartheid. Eftersom gruppen ansåg sig vara ett icke-politiskt band, hävdade de bara att de spelade musik för fansen i det landet, och betonade att konserterna hölls inför slutna sällskap och en blandad publik av svarta och vita.^[52]. Även andra artister som Elton John, Cliff Richard och Rod Stewart hade uppträtt där men varken pressen eller musikerfacket blidkades av det eller det faktum att Queen skänkte stora summor pengar från sina konserter i Sun City till utsatta barn i Sydafrika. De gav exempelvis ut en specialversion av albumet Live Killers där alla intäkter (inklusive skivbolaget EMI:s) donerades till en skola för döva och blinda barn. Bandet bötfälldes av musikerfacket och betalade böterna med villkoret att även dessa pengar skulle gå till välgörande ändamål.^[29]

1985 gjorde Queen två uppträdanden i rockfestivalen i Rio de Janeiro i Brasilien. Klockan 2 på morgonen den 12 januari spelade de inför uppskattningsvis 250 000–300 000 personer, och satte med det nytt publikvärldsrekord. Den 19 januari spelade de där igen som avslutning på festivalen och de 250 000–300 000 platserna fylldes på nytt.^[44] Vid samma festival spelade även bland andra AC/DC, Ozzy Osbourne, The B52’s, Iron Maiden, James Taylor och Al Jarreau.^[55] Hela festivalen spelades in av tv och Queen köpte rättigheterna att ge ut sitt framträdande på video. Vilket det gjorde i maj samma år under namnet Live in Rio med sexton låtar från konserten.^[44]

Den 13 juli 1985 ställde bandet upp på Live Aid, en välgörenhetskonsert med flera av världens mest kända artister. Enligt Bob Geldof var Queen det bästa bandet^[56], och bland annat gruppens vänner Cliff Richard och Elton John sa att de stal showen totalt^[29]. Queen på Live Aid har röstats fram som världens bästa rockgig.^[57] Bandet inledde med att spela första delen av Bohemian Rhapsody och fortsatte med de nya favoriterna Radio Ga Ga och Hammer to Fall samt klassikern Crazy Litte Thing Called Love och avlutade med We Will Rock You och We Are the Champions. Senare samma kväll framförde Mercury och May Is This The World We Created.^[9]

Uppmuntrade av publikens respons vid Live Aid-galan och den ökande skivförsäljningen gav Queen i slutet av 1985 ut singeln One Vision. Hela gruppen stod då som upphovsman, vilket normalt de enskilda bandmedlemmarna annars gjorde vid den här tiden. Låten användes även i filmen Iron Eagle. Mot slutet av året fick Queen sitt namn ingraverat på en obelisk i Antarktis för sina donationer till Greenpeace.^[58]

I början av 1986 spelade bandet in sitt tolfte studioalbum, A Kind of Magic, som bland annat innehöll originalmusiken till Russell Mulcahys film Highlander. Albumet blev en succé med hittar som Friends Will Be Friends, Who Wants To Live Forever, Princes Of The Universe, One Vision och titelspåret A Kind Of Magic.^[59] Albumet sålde dock mindre bra i USA,^[36]. Princes of the Universe var signaturmelodi till Highlanderserierna på tv.^[9]

Den 7 juni inledde bandet sin största turné, Magic Tour, på Råsundastadion i Solna med Gary Moore och Treat som förband.^[9] Turnéframträdandena på Wembley Stadium i London den 11 och 12 juli resulterade i dubbellivealbumet Queen Live At Wembley Stadium, som både gavs ut på cd, vhs och senare dvd. Bandet försökte boka arenan för en tredje kväll men den var reserverad för annat så istället spelade de i Knebworth Park i Stevenage den 9 augusti. Biljetterna till den konserten såldes slut inom två timmar och över 125 000 fans fyllde parken till det som skulle bli Queens sista liveframträdande med Freddie Mercury.^[60] Konserten orsakade också en av de längsta trafikköerna i Englands historia. Mer än 1 miljon människor såg turnén – 400 000 bara i Storbritannien, ytterligare ett publikrekord vid den tiden.^[61] Magic Tour blev därmed den sista turnén med de ursprungliga medlemmarna eftersom det var runt den här tiden som Freddie Mercury drabbades av aids och inte orkade göra fler spelningar.^[9]

Turnén var höjdpunkten på Queens karriär, men den tog på krafterna så mellan 1986 och 1989 tog bandet det lite lugnare: medlemmarna ägnade sig åt sina privatliv och jobbade med några soloprojekt. Mercury samarbetade bland annat med sopranen Montserrat Caballé i sången Barcelona. I maj 1989 gav bandet ut sitt trettonde studioalbum The Miracle med hittarna I Want It All (Englandstrea, och etta i flera europeiska länder), Breakthru (Englandssjua), The Invisible Man, Scandal och The Miracle. Det var musikaliskt mycket likt A Kind of Magic med ett raffinerat pop-rock-sound och några tyngre nummer, som I Want It All och Was It All Worth It?. Queen meddelade att albumet inte skulle följas av någon turné eftersom Mercury ville bryta den dittills etablerade album-turné-cykeln.^[62]

I och med The Miracle-albumet började bandet skriva de flesta låtarna tillsammans. Sedan gruppens debut hade de enskilda medlemmarna stått som upphovsman för respektive låt, de andra medlemmarna bidrog tidigare med väldigt lite, utan upphovsmannen fick utlopp för sin kreativitet och ensam förverkliga sin vision. Från och med The Miracle skrev de alltså låtarna tillsammans, och även om idéerna kunde komma från en av dem står hela bandet som upphovsman för de flesta låtarna.^[9]

Mercurys död och de sista albumen (1990–1997)

Staty av Freddie Mercury i Montreux vid Genèvesjön. Queen hade en inspelningsstudio i staden.

Mot slutet av 1980-talet började rykten spridas i skvallerpressen att Freddie Mercury hade aids. Fast ryktena var sanna förnekade Mercury in i det sista att han var sjuk. Gruppen beslutade sig för att fortsätta producera sina album med hemligheten bevarad. Trots Mercurys försämrade hälsa spelade bandet in sitt fjortonde studioalbum Innuendo som blev en oerhörd succé. ^[29] Det kom ut i februari 1991. Den episka låten Innuendo var en av höjdpunkterna på albumet, andra var The Show Must Go On och These are the Days of Our Lives, I’m Going Slightly Mad och hårdrockslåten Headlong. Innuendo och These are the Days of Our Lives tog sig till första plats på brittiska singellistan. I oktober samma år gav bandet ut sitt nästa samlingsalbum Greatest Hits II.

Redan i januari 1991 började medlemmarna spela in ett sista album med Mercury, bland annat i studion i Montreux.^[9] De visste att de gick på lånad tid och att risken var stor att de inte skulle kunna spela in ett helt album.^[29] Men Mercury bad de andra att skriva så mycket material som möjligt. Under den här studiesessionen sjöng han bland annat in A Winter’s Tale, You Don’t Fool Me och Mother Love. Det var de sista nyskrivna låtarna,^[9] och den sistnämnda kom att bli hans sista låt.^[63]

I maj samma år spelade Queen in sin sista musikvideo med Freddie Mercury till singeln These are the Days of Our Lives. Han var då mycket sjuk och man var tvungen att sminka honom hårt för att gömma sjukdomen så gott det gick.^[29] Av samma anledning gjordes videon i svartvitt. Under det här året sa bandet upp kontraktet med Capitol Records och skrev på för Hollywood Records att företräda dem i USA.^[9]

Den 23 november 1991 bekräftade Mercury i ett pressmeddelande från sin dödsbädd till slut att han hade aids. Dagen efter avled han, 45 år gammal. Han begravdes privat enligt zoroastrismens föreskrifter, med familjen och de närmaste vännerna närvarande.^[64] Bohemian Rhapsody gavs åter ut på singel i samband med Mercurys död tillsammans med These are the Days of Our Lives. Den toppade listorna på nytt, vilket gör det till den enda singel som legat på toppen av listorna, åkt ut, och nått toppen igen. Intäkterna från singeln – ungefär 1 000 000 pund – donerades till Terrence Higgins Trust, en brittisk välgörenhetsorganisation för kampen mot hiv och aids.^[65]

Den 20 april 1992 samlades publiken åter på Wembley Stadium i London till hyllningskonserten The Freddie Mercury Tribute Concert. Tillsammans med bandets kvarvarande medlemmar uppträdde några av rockens stora legender och många artister som antingen var influerade av Queen eller nära vänner med Queen, bland andra David Bowie, Roger Daltrey från The Who, Def Leppard, Bob Geldof, Guns N’ Roses, Tony Iommi från Black Sabbath, Elton John, Annie Lennox, Metallica, George Michael, Liza Minnelli, Robert Plant från Led Zeppelin och Paul Young. De framförde många av Queens största hittar.^[66] Konserten tv-sändes och sågs av mer än 1 miljard tittare världen över, samt de 72 000 som såg den på plats.^[61] Mer än 20 000 000 pund samlades in till aidsforskning.^[65] Konserten finns med i Guinness rekordbok som den största välgörenhetskoserten till minne av en rockstjärna.^[67]

Queens popularitet ökade ännu en gång i Nordamerika i samband med att Bohemian Rhapsody var med i filmkomedin Wayne’s World. Det bidrog till att singeln (med The Show Must Go On som första spår) nådde andraplatsen på Billboardlistan i USA 1992.^[68]

Queen upplöstes inte efter Mercurys död. Deacon, May och Taylor samlades för att avsluta inspelningen av ett femtonde studioalbum Made in Heaven. Det kom ut 1995 och består av material efter inspelningen av tidigare studioalbum, Mercurys sista inspelningsessioner från 1991, omarbetat material från Mercurys soloalbum Mr. Bad Guy och Taylors sidoprojekt The Cross första album Shove It. Albumet blev en stor kommersiell framgång,^[9] och är det Queenalbum som legat bäst i Sverige 1:a i 13 veckor.^[53] Hela fem låtar från albumet blev top 20-hittar på Englandslistan: Heaven for Everyone, A Winter's Tale, Let Me Live, Too Much Love Will Kill You och You Don't Fool Me. Högst placerad blev den första utgivna singeln Roger Taylors Heaven for Everyone med en 2:a plats. ^[63] I Japan släpptes även den nya versionen av I Was Born to Love You och blev en stor hit.^[9]

Den 6 november 1996 lanserades bandets webbplats på Internet.^[61]

John Deacons senaste medverkan i bandet ägde rum 1997 när bandet spelade in spåret No-One But You (Only the Good Die Young), en hyllning till Freddie Mercury. Det var den sista originallåt som bandets tre återstående medlemmar spelade in. Den gavs ut som bonusspår på samlingsalbumet Queen Rocks senare samma år.^[9] May och Taylor har fortsatt spela med diverse sångare, bland andra Elton John, George Michael och Robbie Williams, på välgörenhetsgalor för att samla in pengar till aidsforskning.

Queen och … (projekt 1998–2004)

Flera Queen +-projekt genomfördes under de följande åren, några av dem var bara ommixningar utan artistisk inblandning från bandet. 1999 gavs samlingsalbumet Greatest Hits III ut. Det innehåller bland annat en rappversion av Another One Bites the Dust med Queen + Wyclef Jean och konsertversioner av Somebody to Love med George Michael respektive The Show Must Go On med Elton John. Den sistnämnda från ett framträdande som avslutade Maurice Béjarts balett Le Presbytère n’a rien perdu de son charme, ni le jardin de son éclat som hade premiär i Paris 1997 och består av musik av Queen och Mozart.^[9]

Brian May och Roger Taylor har uppträtt under namnet Queen flera gånger vid prisutdelningar, välgörenhetskonserter och liknande med olika sångare inbjudna. De har även spelat in flera av gruppens klassiska låtar som We Will Rock You och We are the Champions med nya sångare.

Queen spelade in fyra nya låtar 2003 för Nelson Mandelas 46664-arrangemang i kampen mot aids (namnet kommer från Mandelas nummer som fängslad). Låtarna heter Invincible Hope (signerad Queen + Nelson Mandela med sång av Treana Morris), 46664 – The Call, Say It’s Not True och Amandla (signerad Anastacia, Dave Stewart & Queen). De finns med på tre album från konserten med samma namn.^[9] Senare samma år medverkade Queen vid Luciano Pavarottis återkommande välgörenhetsgala Pavarotti and friends då de bland annat framförde Too Much Love Will Kill You tillsammans med Pavarotti och We are the Champions med den italienske rockstjärnan Zucchero.^[69]

Queen + Paul Rodgers

Paul Rodgers under turnén med Queen 2005

Under 2005 åkte Queen med Paul Rodgers som sångare på turné igen, bland annat i Europa (den 30 april i Globen i Stockholm^[20]), USA och Japan. De valde att kalla den nyformade trion Queen + Paul Rodgers. John Deacon följde inte med på turnén, bas spelade istället Danny Miranda från Blue Öyster Cult.^[70] Med på turnén var Spike Edney som spelat keyboard och kompgitarr på Queens liveshower sedan 1984 och gitarristen, Jamie Moses. Båda har även turnerat med Brian May Band sedan början av 1990-talet. Hösten 2005 gav Queen + Paul Rodgers ut livealbumet Return of the Champions och en dvd från turnén, inspelad i Sheffield i England.^[9]

Queen + Paul Rodgers turnerade i USA och Kanada våren 2006 och debuterade då med sin första nya låt, Take Love. Det var den första större turnén där sedan Hot Space 1982, om man inte räknar med de två framträdandena vid turnén 2005.^[20] I april 2006 gav de ut en andra live-dvd, Super Live i Japan, inspelad på Saitama Superarena i oktober 2005.^[9]

I maj 2006 var Queen, Judas Priest, Def Leppard och Kiss de första rockband som hedrades för att ha influerat rocken vid ceremonin VH1 Rock Honors i Las Vegas. Queen + Paul Rodgers framträdde då bland annat med Foo Fighters.^[71] Den 15 augusti samma år bekräftade Brian May på sin webbplats att Queen + Paul Rodgers arbetade på ett nytt studioalbum.^[72] När programledarna JK och Joel meddelade i det sista av radioprogrammet Chart Show i september 2007 att Bohemian Rhapsody är kanalens mest spelade låt berättade Roger Taylor på telefon bland annat att hälften av det nya albumet var klart och att det ska ges ut under 2008 och åtföljas av en turné. På världsaidsdagen den 1 december 2007 gav Queen + Paul Rodgers ut låten Say It’s Not True från Mandelas 46664-arrangemang för nedladdning på bandets webbplats.^[73]

Den 15 september 2008 gavs det nya studioalbumet The Cosmos Rocks ut. En vecka tidigare släpptes den första singeln, C-lebrity.

Musikalisk och artistisk produktion

Queens musik förekommer i många olika kulturella uttrycksformer. Utöver deras skivor och musikvideor har deras musik exempelvis använts i datorspel, film, tv, balett och musikal.

Diskografi

Huvudartikel: Queens diskografi

Musikvideor

Queen är känt för sitt användande av rockvideor. Till varje större singel som gavs ut med start från Bohemian Rhapsody 1975 till Mercurys sista medverkan i videon These Are The Days Of Our Lives 1991 producerades även en musikvideo.^[9]

Musikvideon till Bohemian Rhapsody från 1975 anses av musikbranschen vara banbrytande och har ofta kallats den ”första promovideon”. Queen utnyttjade sitt dåvarande produktionsbolags kontakter med avancerad filmteknik, och för den tiden, mer sofistikerade visuella effekter än någon annan artist gjort tidigare. Filmen spelades egentligen in för att bandet var på turné samtidigt som de skulle uppträda ”live” på Top of the Pops och kom med den att göra musikvideor till ett viktigt kommersiellt inslag vid lanseringen av musiksinglar.^[74] Den har röstats fram som tidernas bästa musikvideo.^[75]

Ett tecken på vilken genomslagskraft en musikvideo kunde ha visades vid Live Aid-galan när hela publiken, som inte bara bestod av Queenfans, gjorde dubbelklappningen från videon till Queens framförande av Radio Ga Ga.^[9]

Queens konserter var visuella skådespel och deras ljusriggar och pyroteknik en imponerande uppvisning. Redan 1974 lekte bandet med tanken att ge ut en livevideo med en legendarisk konsert på Rainbow Theatre i London. Den och inspelningen av en konsert på Earl’s Court Arena 1977 har aldrig visats i sin helhet. Rainbow-konserten däremot släpptes 1992 på VHS nerkortad till 53 minuter i den speciellt framtagna Box Of Trix (i en begränsad upplaga). Det skulle dröja till 1984 då We Will Rock You (som spelades in i Montreal i november 1981) blev Queens entré i livevideovärlden. Trots att bandet inte tyckte om ljudmixen blev den en storsäljare på video. Först 2007 fick Queen Production fulla rättigheter att använda Montrealinspelningen och remastra både film och ljud till DTS 5.1 surroundljud (till många fans stora glädje). Eftersom råmaterialet var filmat på 35 mm film istället för video kom bildkvaliteten efter restaureringen till sin rätt även på Blu-ray. Denna nyutgåva blev också en stor försäljningsframgång med flera guld- och platinautmärkelser. Allteftersom turnéerna blev större och mer storslagna hade bandet sett till att använda de bästa regissörerna för att spela in sina konserter.^[9]

Den största turnén, och också den sista med Freddie Mercury, blev 1986 års The Magic Tour. Under två dagar fylldes Wembley Stadium (11 och 12 juli) med 150 000 människor. Dessa konserter filmades nästan på dagen ett år efter den stora succén på Live Aid (den 13 juli 1985). Konserten har givits ut först 1990 på VHS nedklippt till endast 75 minuter. Även denna konsertfilm blev en storsäljare på VHS. Många fans var däremot besvikna eftersom hela konserten inte gavs ut i sin helhet förrän 1992 på cd. Det skulle dröja till 2003 innan man med rätt videoteknik kunde sammanställa hela konserten visuellt till dvd. Det var ett drag som skulle resultera i en av Queens mest sålda livefilmer på dvd, så även i Storbritanniens musikhistoria.

De sista filmklippen med Freddie spelades in den 30 maj 1991 till en av Queens mest finstämda ballader These are the Days of Our Lives från albumet Innuendo. Den blev tillsammans med låten The Show Must Go On (från samma album) signifikativ med Freddies avsked till fansen. Under dessa sista inspelningsdagar var Freddie så sjuk att han stundtals inte kunde stå upp. Videoinspelningen visar en utmärklad sångare som, trots sin sjukdom, gav prov på en stark livsvilja och vitalitet in i det sista.

Efter Mercurys död i november 1991 har Queens produktionsbolag främst arbetat med att konvertera olika video- och konsertfilmer till olika format – VHS, laserskiva eller dvd.^[9]

Digitala medier

Tillsammans med Electronic Arts gav Queen ut datorspelet The Eye 1997. Det blev dock både kritiserat och ett kommersiellt misslyckande. Själva musiken – låtar från Queens omfattande repertoar, i många fall ommixade i nya instrumentala versioner – uppskattades, men spelupplevelsen var dålig. Dessutom hade det tagit så lång tid att utveckla spelet att grafiken redan kändes föråldrad när spelet kom ut.^[9]

Under Brian Mays och Roger Taylors överinseende har flera projekt för att restaurera ljudkvaliteten genomförts av Queens omfattande repertoar, både av ljud och av film. Bland annat dvd-filmerna med konserterna Queen on Fire: Live at the Bowl (1982) och Live at Wembley Stadium (1986) samt Greatest Video Hits från 1970- och 1980-talen har getts remixade till Dolby 5.1 surround och DTS. A Night at the Opera gavs ut på nytt med några reviderade 5.1 mixar och åtföljande videor 2005 till 30-årsminnet av albumets originalutgivning (cd+dvd-video).^[76] Även The Game har mixats om till högupplöst surroundljud på audio-dvd.

I film och på tv

Som tidigare nämnts gjorde Queen originalmusiken till filmerna Blixt Gordon (1980 regisserad av Mike Hodges) och Highlander (första filmen 1986, regisserad av Russell Mulcahy). Öppningslåten till Highlander, Princes of the Universe, användes också som signaturmelodi i tv-serien (1992–1998)^[9].

När musikproducenten Giorgio Moroder 1984 skulle lägga på ljud på sin version av Fritz Langs film Metropolis från 1927 skrev han låten Love Kills tillsammans med Mercury. Freddie var dock inte nöjd med resultatet och arbetade om den. Därför finns den i olika varianter på både filmen, filmmusikalbumet och Mercurys soloskiva The Freddie Mercury Album från 1992. På filmmusikalbumet förekommer ytterligare en låt av Moroder, Machines. Den ska inte blandas samman med Queens låt med samma namn på albumet The Works. Musikvideon till Radio Ga Ga innehåller scener ur filmen Metropolis.^[9] Det finns dock ingen låt av Queen på filmmusikalbumet, vilket man skulle kunna tro när man ser musikvideon.

Bandet ombads även att förse filmen The Hotel New Hampshire från 1984 med musik. Mercury skrev låten Keep Passing the Open Window men den refuserades. Keep passing the open windows är dock en viktig återkommande fras i filmen.^[77]

Flera filmer har använt bandets låtar men framförts av andra artister. Som tidigare nämnts förekommer Bohemian Rhapsody i Wayne’s World. I slutet av En riddares historia från 2001 spelas en version av We are the Champions med Robbie Williams och Queen. Jim Broadbent^[78] och Nicole Kidman^[79] gjorde The Show Must Go On i musikfilmen Moulin Rouge! 2001. Anne Hathaway framförde Somebody to Love i filmen Ella den förtrollade 2004^[80] och Brittany Murphy sjöng samma låt i Happy Feet 2006^[81].

Hela eller delar av bandets musik finns alltså med i många filmer, exempelvis:

Sedan säsong fem kallar serien That '70s Show av tradition säsongens avsnitt efter berömda 70-talsrockgruppers låtar (Led Zeppelin säsong 5, The Who säsong 6 och Rolling Stones säsong 7). Avsnitten i åttonde och sista säsongen är uppkallade efter Queens låtar. Men redan i säsong ett används Bohemian Rhapsody för ett av avsnitten.^[82]

I april 2006 medverkade Queen under en tävlingsvecka i American Idol i amerikansk tv. Under den skulle varje tävlande välja en av Queens låtar att sjunga. Då framfördes Bohemian Rhapsody, Fat Bottomed Girls, The Show Must Go On, Who Wants to Live Forever och Innuendo.

Den brittiske komikern Al Murrays pratshow Happy Hour, som sändes januari–mars 2007, använde Don’t Stop Me Now för att introducera sina gästartister. Varje program avslutades med att Al och gästerna sjöng en Queenlåt. I sista programmet var artister från musikalen We Will Rock You gäster. De framförde då låten med samma namn tillsammans med May och Taylor.^[83]

På musikteater

Staty av Freddie Mercury utanför Dominion Theatre, London där musikalen We Will Rock You hade premiär 2002.

I maj 2002 hade musikalen, eller rockteatern, We Will Rock You^[84] premiär på Dominion Theatre i London. Den baserar sig på låtar av Queen och är ett verk av den engelske musikern och komikern Ben Elton i samarbete med Brian May och Roger Taylor. Producent var skådespelaren Robert de Niro. Premiären av musikalen sammanföll med drottning Elizabeth II:s 50-jubileum som regent. Bland andra evenemang som genomfördes i samband med jubileet spelade Brian May sitt gitarrsolo av God Save the Queen^[85] från albumet A Night at the Opera på taket till Buckingham Palace.^[9] Inspelningen av solot användes för musikvideon till låten på dvd:n som gavs ut vid albumets 30-årsjubileum.^[76]

Från juni 2005 till och med september 2007 spelades huvudrollen Gallileo av svensken Peter Johansson.^[86] Sedan premiären har den även satts upp i bland annat Melbourne, Madrid, Moskva, Brisbane, Las Vegas, Köln, Tokyo, Johannesburg, Zurich ^[9] och Varberg^[87]. Föreställningarna i London skulle ursprungligen ha upphört i oktober 2006, men genom publiktrycket har showen förlängts på obestämd framtid. We Will Rock You har blivit den musikal som spelats längst tid utan uppehåll på Dominion Theatre efter att ha passerat det tidigare rekordet som innehades av Grease.^[88]

Som tidigare nämnts skapade den franske koreografen Maurice Béjart baletten Le Presbytère n’a rien perdu de son charme, ni le jardin de son éclat som hade premiär i Paris 1997. Baletten består av musik av Mercury och Mozart^[9] och är inspirerad av både Mercurys och Béjarts tidigare dansare Jorge Donns liv. Även Donn avled av aids när han var 45 år. Balettens engelska titel är Ballet for Life. Den hade premiär i London i september 2000.^[89]

Sean Bovim, koreograf och direktör på Cape Town City Ballet, i Kapstaden i Sydafrika, skapade 2004 Queen At The Ballet för att hedra Freddie Mercury. Bovim använde Queens musik till en dansföreställning där dansarna gjorde en tolkning av historierna som berättas i Bohemian Rhapsody, Radio Ga Ga och Killer Queen.^[90]

Musikstil och andra musiker

Queen har influerats av och influerat många olika genrer, artister och grupper.

Sound och stil

Queen har komponerat musik med många influenser, ofta från genrer som knappt hade med rock att göra. De genrer som bandet oftast brukar förknippas med är arenarock, glamrock, hårdrock,^[91] dans-rock, heavy metal, poprock, progressiv rock^[92] och psykedelisk rock.^[93] Men bandet höll sig inte bara till rock, speciellt under den tidiga karriären komponerade gruppen musik inspirerat av exempelvis soul, folkmusik, funk, disco, psykedelisk musik, country, blues, synth, ragtime, opera, rockabilly, gospel och vaudeville. Gruppen har även experimenterat med genrer som punkrock^[94] och speed metal som låten Stone Cold Crazy (från Mercurys tid med Wreckage) anses vara en föregångare till^[95].

Ljudexperiment är vanliga i Queens musik. Speciellt för musiken är bland annat vokala harmonier av Mays, Mercurys och Taylors röster, och som bland annat kan avlyssnas på studioalbumen A Night at the Opera och A Day at the Races. Bidragande till utvecklingen av bandets sound var även producenten Roy Thomas Baker och teknikern Mike Stone från de första albumen.^[96] Utöver vokala harmonier är gruppen även känd för multitracking av röster för att imitera ljudet av stora körer genom överdubbning. Enligt Brian May finns det exempelvis över 180 vokala överdubbningar i Bohemian Rhapsody.^[97] Andra låtar skrevs för att publiken skulle kunna vara med och sjunga, exempelvis We Will Rock You och We are the Champions.^[98]

Enligt medlemmarna i Queen har de influerats av bland andra The Beatles, Black Sabbath, David Bowie, Deep Purple, Jimi Hendrix, Mott The Hoople, Elton John, The Kinks, Led Zeppelin, Liberace, Little Richard, Pink Floyd, Elvis Presley, Slade och The Who.^[99] Men Mercury har sagt att bandet egentligen hade mer gemensamt med Liza Minnelli än med Led Zeppelin och liknande band.^[100] Queens stil är dock svår att sätta i ett eget fack och kan snarare beskrivas som en blandning av de nämnda artisterna.

Påverkan på andra musiker

Mycket av gruppens tidiga musik kan klassificeras som progressiv metall, i synnerhet på albumet Queen II. Trots att bandet till en början avfärdades av många musikkritiker, i synnerhet i USA, har det på senare tid erkänts för sin betydande inverkan på genrer som arenarock, glamrock, hårdrock, heavy metal, poprock och progressiv rock bland andra. ^{[5] [91]} Grupper och artister som influerats av Queen finns i många olika generationer, länder och genrer. Några av dem som sagt sig ha influerats av bandet är: Ben Folds Five, Boston, Culture Club, The Darkness, Def Leppard, Dream Theater, Extreme, Guns N’ Roses, Kansas, Metallica, George Michael, Mika, Panic! at the Disco, Queensrÿche, The Smashing Pumpkins, Styx, Sweet, Steve Vai och Wham!.^[101] Fler som kan nämnas är: Blind Guardian^[102], Max Cavalera^{[101] [103]}, The Killers^[104], Green Day^[105], Helloween^[106], Iron Maiden och Judas Priest^[107] etc.

Stone Cold Crazy från albumet Sheer Heart Attack från 1974 nämns ofta som banbrytare till undergenrerna speed metal och thrash metal. Metallica gjorde en cover av låten på albumet Rubaiyat – Electra’s 40th Anniversary 1990, och det gav dem en Grammy för bästa metallframträdande 1991.^[108]

Coverband och tributband

I likhet med andra stora grupper av sin generation har Queen fått se sin repertoar och stil framföras av ett flertal andra artister. Sedan Freddie Mercurys död har en mängd tributgrupper eller coverband bildas lite varstans i världen. Bland dem kan nämnas brittiska One Night Of Queen (Gary Mullen och The Works)^[109] och Killer Queen^[110]. Även i Italien finns Killer Queen, i Nederländerna Miracle, i Frankrike Coverqueen och i Sverige Queer.^[111]

Logotypen

Queens logotyp, på engelska känt som ”Queen Crest” (Queens vapen), formgavs 1972 av Mercury, som hade examen i illustration och grafisk design vid Ealing Art College i London, strax innan de gav ut sitt första album. Logotypen består av de fyra medlemmarnas stjärntecken: två lejon (Deacon och Taylor), en krabba som symboliserar Kräftan för May, och två feer för Jungfrun Mercury.^[112]

De två lejonen står på varsin sida om ett versalt stiliserat Q, krabban vilar på Q:ts topp under eldsflammor och feerna ser ut att ta skydd under lejonen. Det finns också en krona inuti Q:t och över alltihop kretsar en enorm fågel Fenix (en metafor för odödligheten). Hela symbolen påminner om det brittiska kungahusets vapen, särskilt de flankerande lejonen. Originallogotypen på baksidan av det första albumets omslag var en enkel teckning medan färglagda varianter användes på senare skivomslag.

Se en stor bild av Queens logotyp via den här länken. Bilden finns mot slutet av sidan.

Historiska framgångar

Enligt Guinness rekordbok hade Queens album 2005 tillbringat totalt 1 322 veckor, eller 27 år, på albumlistorna i Storbritannien. Det är längre än någon annan artist eller grupp inklusive Beatles och Elvis Presley.^[113] Genom livealbumet med Paul Rodgers, som kom samma år, klev Queen dessutom upp på tredje platsen efter Presley och Cliff Richard på listan över musiker som totalt legat längst på de brittiska singel- och albumlistorna.^[114]

Ett av Queens album toppar dessutom listan över de album som sålt bäst i Storbritannien: deras första Greatest Hits-album hade enligt listan sålt över 5,4 miljoner exemplar, vilket är mer än 600 000 fler än den närmaste konkurrenten, Beatles Sgt. Pepper's Lonely Hearts Club Band. På samma lista ligger dessutom deras album Greatest Hits II sjua med mer än 3,6 miljoner sålda exemplar.^[115] I januari 2007 var deras album Greatest Hits I respektive II de mest nedladdade albumen på Itunes i Nordamerika.^[116]

Queen hör alltså till rockens mest framgångsrika, inflytelserika och bäst säljande musikartister. Av deras produktion har totalt 18 album, 18 singlar och 10 dvd-filmer nått topplaceringar i världen. Gruppen har sålt över 300 miljoner album^{[4] [5]} i välden inklusive 32,5 miljoner album bara i USA fram till 2004. 18 album har sålt guld, 11 platina och 6 multi-platina.^[117]

Se även

Lista över världens bäst säljande artister och grupper.

Urval av utmärkelser och hyllningar

Utmärkelserna 1975–92 finns bland annat nämnda på Queen musichall.^[118]

• 1975 – Mercury fick Ivor Novello-priset för Killer Queen.^[119]
• 1976 – Mercury fick åter Ivor Novello-priset för Bohemian Rhapsody.
• 1977 – Queen fick en Brit Award för den ”bästa singeln de senaste 25 åren”, Bohemian Rhapsody.^[120]
• 1990 – Queen fick en Brit Award för ”enastående bidrag till den brittiska musiken”.
• 1992 – Queen fick en Brit Award för singeln These Are the Days of Our Lives.
• 1992 – Mercury fick en postum Brit Award för sitt ”enastående bidrag till den brittiska musiken”.
• 1997 – May fick Ivor Novello-priset för Too Much Love Will Kill You.
• 2001 – Queen upptogs i Rock and Roll Hall of Fame i Cleveland, Ohio, USA.^[1]
• 2002 – Queen fick en stjärna på Hollywood Walk of Fame.^[121]
• 2003 – Queen blev den första och hittills enda grupp att tas upp i Songwriters Hall of Fame.^[122]
• 2004 – Queen upptogs i UK Music Hall of Fame.^[123]
• 2004 – Bohemian Rhapsody upptogs i Grammy Hall of Fame.^[124]
• 2004 – Queen togs med i Rock Walk of Fame i Guitar Center på Sunset Boulevard, Hollywood, Kalifornien, USA.^[125]
• 2006 – Queen var bland de första grupperna som upptogs i VH1 Rock Honors. ^[126]

Internationella populärhetsundersökningar

• 1975/1976 – Sounds Readers’ Poll Awards (bästa grupp: Queen; bästa album: A Night at the Opera; bästa singel: Bohemian Rhapsody).
• 1999 – Gruppen valdes till musikhistoriens nästbästa grupp (efter Beatles).^[127]
• 2005 – Gruppens uppträdande på Live Aid-galan valdes av en bred jury bestående av musiker och kritiker till tidernas bästa liveuppträdande.^[3]
• 2007 – Queen valdes i en populär undersökning till ”bästa brittiska grupp genom tiderna”.^[2]
• 2008 – Queen röstades fram som det främsta rockbandet genom alla tider på Internetsajten www.votenumber1.com. Miljontals fans röstade från över 40 länder.

Kuriosa

• Queen är det enda band i rock- och pophistorien där varje medlem skrivit listettor.^[128] John Deacon (Another One Bites the Dust), Brian May (We Will Rock You), Freddie Mercury (Bohemian Rhapsody), Roger Taylor (Radio Ga Ga).

• Alla medlemmarna i Queen har högre utbildningar från universitet eller college: Mercury hade examen i grafisk design och illustration. May har grundexamen i fysik och har efter långt uppehåll i sin akademiska karriär skrivit färdigt sin doktorsavhandling i astronomi och är sen i maj 2008 rektor för Liverpool John Moores University^[129]. Taylor tog examen i biologi och Deacon i elektronik.^[130]

• I samband med millennieskiftet gav brittiska Posten ut ett frimärke med Freddie Mercury. Enligt deras dåvarande regler fick bara medlemmar i kungafamiljen avbildas medan de fortfarande levde. På frimärket av Mercury skymtas dock Roger Taylor bakom sina trummor.^[131]

• I fantasyromanen Goda omen av Neil Gaiman och Terry Pratchett förvandlas alla kassettband som blir liggande i en bil i mer än två veckor till Best of Queen-album.^[132]

Konserter i Sverige

På Queen concerts finns nästan alla Queenanknutna konserter.^[20] Framträdanden i Sverige:

• Konserthuset, Göteborg, 23 november 1974
• Olympen, Lund, 27 november 1974
• Johanneshovs isstadion, Stockholm, 8 maj 1977
• Scandinavium, Göteborg, 10 maj 1977
• Johanneshovs isstadion, Stockholm, 12 april 1978
• Scandinavium, Göteborg, 9 april 1982
• Johanneshovs isstadion, Stockholm, 10 april 1982
• Råsundastadion, Solna, 7 juni 1986
• Hagadal, Hultsfred, 5 oktober 1991 (The Cross)
• Konserthuset, Göteborg, 7 oktober 1991 (The Cross)
• Cirkus, Stockholm, 28 september 1998 (Brian May)
• Globen, Stockholm, 30 april 2005 (Queen + Paul Rodgers)

Referenser

Den här artikeln är delvis en översättning av motsvarande artiklar på engelska och franska Wikipedia, den 4 oktober 2007.

Noter

Källor

• Brooks, Greg, Queen live, London: Omnibus Press, 1995, ISBN 9781844496600
• Hodkinson, Mark, Queen – The Early Years, London: Music Sales Limited, 1995 & 2005, ISBN 9780711960121
• Jackson, Laura, Queen: The Definitive Biography, London: Piatkus, 2002, ISBN 9780749923174
• Mercury, Freddie, A Life – In His Own Words, Mercury Songs Limited, 2006, ISBN 9780955375804
• Purvis, Georg, Queen: Complete Works, Richmond: Reynolds & Hearn, 2007, ISBN 9781905287338

Läs mer om Queen

Böcker (urval)

• Brooks, Greg, Queen Live: A Concert Documentary, London: Omnibus Press, 1995, ISBN 9780711948143
• Dean, Ken & Chris Charlesworth, Queen: The New Visual Documentary, London: Omnibus Press, 1991, ISBN 9780711928282
• Goodall, Nigel & Peter Lewry, The Ultimate Queen, London: Simon & Schuster, 1998, ISBN 9780684821498
• Gunn, Jacky & Jim Jenkins, Queen: As It Began, London: Sidgwick & Jackson, 1992, ISBN 9780330332590
• Hodkinson, Mark, Queen – The Early Years, London: Music Sales Limited, 1995 & 2005, ISBN 9780711960121
• Hogan, Peter, The Complete Guide to the Music of Queen, London: Omnibus Press, 1994, ISBN 9780711935266
• Jackson, Laura, Queen: The Definitive Biography, London: Piatkus, 2002, ISBN 9780749923174
• Lowe, Jaques, Queen’s Greatest Pix: The Definitive Biography, London: Piatkus, 2002, ISBN 9780749923174
• Michael, Mick, Queen, In Their Own Words, London: Omnibus Press, 1992, ISBN 9780711930148
• Power, Martin, The Complete Guide to the Music of ”Queen”, London: Omnibus Press, 2006, ISBN 9781844498710
• Purvis, Georg, Queen: Complete Works, Richmond: Reynolds & Hearn, 2007, ISBN 9781905287338
• Rider, Stephen, These Are The Days Of Our Lives: The Essential Queen Biography, Rutherford: Penguin USA, 1993, ISBN 9781898141204
• St Michael, Mick, Queen – In Their Own Words, London: Omnibus Press, 1992, ISBN 9780711930148

Externa länkar

• Queenonline, officiell webbplats
• Queen Archives
• Queen Concerts, databas med de flesta Queenkonserter
• Queen Cuttings, samling av tidningsurklipp
• Queen Museum
• Queen Picture Hall
• Queen, tysk diskografi
• Queen zone
• Queenpedia
• Queenworld, officiell internationell fanklubb
• Två Bohemian Rhapsody-videor