Bröderna Marx

Från Rilpedia

Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
icon_anmal.gif
rp-wp-sv.gif
Bröderna Marx 1931. Uppifrån: Chico, Harpo, Groucho och Zeppo.

Bröderna Marx var en komikergrupp som i sin mest kända kombination bestod av Groucho (eg. Julius Marx), med den påmålade mustaschen, Chico (eg. Leonard) med sin karakteristiska hatt och falska italienska accent, och Harpo Marx (eg. Adolph), som spelade stum.

Zeppo Marx var en fjärde Marxbroder, men han lämnade gruppen efter fem filmer. Den femte hette Gummo. Den förstfödde Marxbrodern hette Manfred, men blev bara 7 månader gammal. Zeppo blev döpt till Herbert Manfred efter den första brodern.

Bröderna Marx började inom vaudeville och övergick sedan till film. De gjorde stor succé med sin vansinniga, absurda och anarkistiska humor. De första filmerna liknade mer en samling sketcher än riktiga filmer; handlingen var då av underordnad betydelse. Med åren blev filmernas handling mer genomarbetad, speciellt efter att bröderna bytt filmbolag från Paramount till MGM, men samtidigt blev deras galna humor något mer tillrättalagd och slätstruken.

Brödernas motspelerska i många av filmerna var Margaret Dumont, som alltid gjorde samma roll, den rika änkan (som Groucho försöker skinna på pengar).

Innehåll

Tidigt liv

Från vänster: Groucho, Gummo, Minnie (mor), Zeppo, Frenchy (far), Chico och Harpo; ca 1913.

Bröderna Marx, som föddes i New York City, var söner till judiska invandrare. Deras mor, Minnie Schönberg, var från Dornum i Ostfriesland, och deras far, Simon Marrix (vars namn sedermera ändrades till Sam Marx, och kallades "Frenchy") var ursprungligen från Alsace, numera del av Frankrike, och jobbade som skräddare.[1] Familjen bodde i den då väldigt fattiga stadsdelen Yorkville i Upper East Side av New York, mellan de irländska, tyska och italienska stadsdelarna.

Bröderna Marx

Artistnamn Riktigt namn Föddes Avled Ålder
Manfred Januari 1886 17 juli, 1886 (dog som spädbarn)
Chico Leonard 22 mars, 1887 11 oktober, 1961 [2] 74
Harpo Adolph (efter 1911: Arthur) 23 november, 1888 28 september, 1964 [3] 75
Groucho Julius Henry 2 oktober, 1890 19 augusti, 1977 [4] 86
Gummo Milton 23 oktober, 1892 21 april, 1977 [5] 84
Zeppo Herbert 25 februari, 1901 30 november, 1979 [6] 78

Tidig scenkarriär

Bröderna kom från en artistfamilj, och deras musikaliska talang uppmuntrades redan från unga år. Harpo var dålig på gitarr och piano, och han skriver i sin självbiografi att han bara kunde två sånger, och att han bara kunde spela dem med ett finger. [7] Han kunde därmot spela harpa, vilket gav honom hans smeknamn. Chico var duktig på piano och Groucho spelade gitarr och sjöng.

De började inom vaudeville, där deras morbror Albert Schönberg uppträdde som Al Shean i Gallagher and Shean. Groucho debuterade år 1905, främst som sångare. År 1907 sjöng han och Gummo tillsammans med Mabel O'Donnell i The Three Nightingales. Följande år blev Harpo den fjärde näktergalen. År 1910, hade gruppen utökats med deras mor och deras moster Hannah, och gruppen bytte namn till The Six Mascots. Enligt vad Groucho berättar i sina memoarer varade denna utökning bara en föreställning, därefter återgick de till att vara The Four Nightingales.

En annan känd underhållare som blev en del av familjen var Jack Benny som gifte sig med deras kusin Sadye Marks ( Mary Livingstone), [8]

Komedi

Tre Marxbröder sent i karriären: Chico, Harpo och Groucho (sittande) fotograferade av Yousuf Karsh 1948

En kväll 1912 avbröts en föreställning på Operahuset i Nacogdoches, Texas av rop utanför om en förrymd mula. Publiken skyndade ut för att se vad som pågick. När de kom tillbaka blev Groucho förargad över avbrottet och började att fälla spydiga kommentarer om publiken, inklusive kommentarerna "Nacogdoches is full of roaches" och "The jackass is the flower of Tex-ass". Istället för att bli arga, började publiken skratta. Familjen insåg då att de hade en potential som komiker.[9]

Uppträdandet utvecklades sakta från sång med komediinslag till komedi med musik. Deras sketch ("Fun in Hi Skule") innehöll Groucho som en tysk-brytande lärare som leder en klass som innehåller studenterna Harpo, Gummo och Chico. Deras sista version av skolsketchen, kallad Home Again, skrevs av Al Shean. Vid den här tiden lämnade Gummo gruppen för att tjänstgöra i första världskriget, med motiveringen att "vad som helst är bättre än att vara skådespelare!"[10] Zeppo ersatte honom under deras sista vaudeville-år, flytten till Broadway och senare Paramount filmerna.

Under första världskriget var anti-tyska känslor vanliga i USA, och familjen försökte dölja sitt tyska ursprung. För att undvika att bli inkallade till kriget startade bröderna en bondgård nära Countryside, Illinois, men snart fann de att det inte passade dem. Under tiden slutade Groucho med sin tyska scenpersonlighet.

Vid denna tidpunkt hade "De fyra bröderna Marx" börjat införliva sin unika komedistil i sitt framträdande och utveckla sina figurer. Både Groucho och Harpos memoarer säger att deras nu välkända scenpersonligheter skapades av Al Shean. Groucho började med sin påmålade mustasch och använda en framåtlutande gångstil. Harpo slutade tala på scenen började ha röd peruk och en taxituta. Chico talade med falsk italiensk accent, som han hade utvecklat utanför scenen för att hantera tuffingar i grannskapet, medan Zeppo antog rollen som romantisk straight man.

Grouchos, Chicos och Harpos scenpersonligheter sades ha baserats på deras verkliga karaktärsdrag. Zeppo, å andra sidan, ansågs som den roligaste brodern utanför scenen, trots att hans scenroller inte var komiska. Som den yngste brodern som hade växt upp och iakttagit sina bröder kunde han ersätta och imitera vem som helst av de andra när de inte kunde uppträda på grund av sjukdom. "Han var så bra som kapten Spaulding i Muntra musikanter att jag kunde ha låtit honom spela rollen tills vidare, om de hade låtit mig röka i publiken," mindes Groucho.[11][12] (Zeppo spelade faktiskt Groucho i filmversionen av Muntra musikanter. Groucho var inte tillgänglig för att filma scenen där målningen blir stulen, så manuset justerades för att ha med ett strömavbrott som gjorde det möjligt för Zeppo att spela rollen som Spaulding i nära mörker.)[13]

På 1920-talet hade Bröderna Marx blivit en av USA:s mest populära teatergrupper. Med sin skarpa och bisarra humor häcklade de institutioner som överklassen och mänskligt hyckleri. De blev också kända för sin improvisationskomedi i friformscenarier. Ett berömt tidigt exempel var när Harpo sade åt en flicka i kören att springa över scenen framför Groucho under hans framträdande med Harpo efter sig för att se om Groucho skulle bringas ur fattningen. Groucho reagerade, till publikens förtjusning, enbart med att lugnt kolla sin klocka och kommentera "First time I ever saw a taxi hail a passenger". När Harpo jagade flickan tillbaka i andra riktningen improviserade Groucho "You can always set your watch by the 9:20".

Med Chico som manager och Groucho som kreativ ledare hade brödernas vaudevilleframträdanden gjort dem till stjärnor på Broadway, först med en musikalisk revy, I'll Say She Is (1924–1925), åtföljd av två musikkomedier, Miljonärernas paradis (The Cocoanuts) (1925–1926) och Muntra musikanter (Animal Crackers) (1928–1929). Teaterförfattaren George S. Kaufman arbetade på de två senare föreställningarna och bidrog till att skärpa brödernas karakteriseringar.

Utan smink, peruker och glasögon hade alla bröderna likartade utseenden, däribland minskande hår i pannan. Zeppo kunde tas för en yngre Groucho, och spelade hans son i Fyra farliga friare (Horse Feathers). I Fyra fula fiskar (Duck Soup), där Groucho, Harpo och Chico i en scen alla är utklädda i Grouchos påmålade ögonbryn och mustasch, hans typ av glasögon och med huvudena täckta av nattmössor, såg de tre nästan likadana ut. Därmed kunde de framföra den kända "spegelscenen" på ett övertygande sätt.

Ursprunget till artistnamnen

Artistnamnen till fyra av de fem bröderna myntades av ståuppkomikern Art Fisher[11] under ett pokerparti i Galesburg, Illinois, baserat både på brödernas personligheter och Gus Magers Sherlocko the Monk, en populär samtida tecknad serie som innehöll en bifigur vid namn "Groucho". Orsakerna bakom Chicos och Harpos artistnamn är oomstridda, och Gummos är ganska väl belagt. Grouchos och Zeppos är mycket mindre klara. Arthur kallades Harpo eftersom han spelade harpa, och Leonard blev Chico (som uttalades och ursprungligen stavades "Chick-o") på grund av sitt tycke för damer ("chicks").

I sin självbiografi[14] förklarar Harpo att Milton blev Gummo eftersom han kröp omkring teatern som en "gumshoe", slangord för detektiv. Andra källor anger Gummo var familjens hypokondriker, som hade varit den sjukligaste av bröderna i barndomen, och därför bar galoscher, "gumshoes", i alla väder. Groucho hävdade att ursprunget till namnet var att Gummo bar galoscher. Hursomhelst syftar namnet på skor med gummisulor.

Anledningen till att Julius fick namnet Groucho är kanske den mest omdiskuterade. Det finns tre förklaringar:

  • Julius temperament. Maxine, Chicos dotter och Grouchos brorson, sade i dokumentärfilmen The Unknown Marx Brothers att Julius kallades "Groucho" helt enkelt för att han var sur (grouchy) oftast eller alltid. Filmregissören Robert B. Weide som är känd för sina kunskaper om Bröderna Marx historia, sade i Remarks On Marx, en dokumentär kortfilm som inkluderas i DVD-utgåvan av Galakväll på Operan, att han uppfattade denna som den mest troliga av de olika förklaringarna. Steve Allen säger i "Funny People" att namnet inte hade fog för sig. Groucho må ha varit fräck och ohyfsad, men inte sur—åtminstone inte i Allens närvaro.
  • Påsen grouch bag. Denna förklaring förekommer i Harpos biografi, uttalades av Chico i ett TV-framträdande som är medtaget i The Unknown Marx Brothers, och ges också av George Fenneman, Grouchos sidekick i hans gameshow på TV, You Bet Your Life. En grouch bag var en liten påse som bars runt halsen och som en resenär kunde förvara pengar och andra värdesaker i så att det skulle bli mycket svårt för någon att stjäla dem. De flesta av Grouchos vänner och bekanta hävdade att Groucho var extremt snål, särskilt efter att han hade förlorat alla sina pengar i börskraschen 1929, så att uppkalla honom efter påsen grouch bag kan ha varit en kommentar till detta karaktärsdrag. I kapitel sex av Grouchos första självbiografi[15] insisterade han på att detta inte var fallet:
Jag hade mina pengar i en 'grouch bag.' Detta var en liten sämskskinnspåse som skådespelare brukade bära runt halsen för att hindra andra hungriga skådespelare från att snatta deras stålar. Naturligtvis kommer du att tro att det var därifrån jag fick mitt namn. Men så är inte fallet. Grouch bags bars på många bröst långt innan det fanns en Groucho.
  • Grouchos förklaring. Groucho själv hävdade envist att han fick sitt namn från en figur i serien Knocko the Monk, som hade inspirerat flugan för smeknamn som slutade på O. Det fanns faktiskt en figur i serien som hette "Groucho." Groucho är dock den ende av bröderna Marx eller deras bekanta som företrädde denna teori, och eftersom han inte är ett opartiskt vittne tar få biografer påståendet på allvar. Groucho var själv ingen hjälp i denna fråga. När han diskuterade brödernas namn under sin konsert i Carnegie Hall och kom fram till sitt eget namn sade han "Mitt namn kunde jag förstås aldrig förstå".

Herbert fick inte sitt smeknamn av Art Fisher, eftersom han inte gick med i gruppen förrän Gummo hade lämnat den. Liksom i Grouchos fall finns tre förklaringar till Herberts namn, "Zeppo":

  • Harpos förklaring. Harpo sade i Harpo Speaks! att bröderna hade uppkallat Herbert efter Mr. Zippo, en schimpans som ingick i ett annat framträdande. Herbert ogillade smeknamnet och när det blev dags för honom att bli medlem i gruppen vägrade han att kallas "Zippo." Bröderna kom fram till kompromissen Zeppo.
  • Chicos förklaring. Chico skrev aldrig någon självbiografi, och gjorde färre intervjuer än sina bröder, men hans dotter Maxine sade i The Unknown Marx Brothers att när bröderna Marx bodde i Chicago var det populärt med "Zeke och Zeb"-skämt, som drev med tröga personer från Mellanvästern. En dag när Chico kom hem träffade han Herbert som satt på stängslet. Herbert hälsade på honom med orden "Hi, Zeke!" Chico svarade med "Hi, Zeb!" och namnet fastnade. Bröderna kallade honom därefter "Zeb," och när han gick med i gruppen föreslogs namnet "Zebbo," som slutligen byttes mot "Zeppo."
  • Grouchos förklaring. I en bandspelarintervju som finns i utdrag på The Unknown Marx Brothers sade Groucho att Zeppo fick sitt namn eftersom han föddes när de första zeppelinarna började korsa oceanen. Han hävdade också detta under sin konsert i Carnegie Hall, cirka 1972. Den första zeppelinaren flög i juli 1900 och Herbert föddes sju månader senare i februari 1901. Den första zeppelinarflygningen över Atlanten var dock inte förrän 1924, långt efter Herberts födelse.

Maxine Marx berättade i The Unknown Marx Brothers att bröderna listade sina riktiga namn (Julius, Leonard, Adolph, Milton och Herbert) på teaterprogram och bara använde smeknamn bakom kulisserna, tills Alexander Woollcott hörde att de tilltalade varandra med smeknamnen och frågade dem varför de använde sina verkliga namn offentligt när de hade så underbara smeknamn. De svarade "Det skulle vara ovärdigt." Woollcott svarade med ett gapskratt. Eftersom Woollcott inte träffade Bröderna Marx förrän premiären på I'll Say She Is, som var deras första Broadwayshow, skulle detta innebära att de använde sina riktiga namn under vaudevilletiden, och att namnet "Gummo" aldrig förekom i tryck under hans tid i gruppen. Andra källor berättar att Bröderna Marx faktiskt benämndes med sina smeknamn under vaudevilletiden, men kortvarigt listade sig med sina riktiga namn när I'll Say She Is hade premiär eftersom de oroade sig för att en Broadwaypublik skulle avfärda ett vaudevilleframträdande om de sågs som lågklassiga.[16]

Hollywood

Paramount

Bröderna Marx' framträdanden blev populära vid samma tid som Hollywood höll på att övergå till filmer med ljud. De skrev kontrakt med Paramount och påbörjade därmed sin filmkarriär. Deras första två filmer som släpptes (de hade gjort en film tidigare som de inte släppt, en kort stumfilm med namnet Humor Risk) var filmatiseringar av Broadway-föreställningar: The Cocoanuts (1929) och Animal Crackers (1930). George S. Kaufman och Morrie Ryskind skrev båda. Efter dessa två långfilmer gjorde de en kortfilm som var med i Paramounts tjugoårs-jubileumsdokumentär, The House That Shadows Built (1931), där de filmatiserade en scen från I'll Say She Is. Deras tredje långfilm, Monkey Business (1931), var den första filmen de gjorde som inte baserades på en pjäsuppsättning. Horse Feathers (1932), där bröderna satiriserade över USA:s collegesystem och spritförbudet, var deras ditintills mest populära film, och hamnade på framsidan till Time. Den innehöll ett skämt från deras tidigare scenföreställningar, där Harpo visar att han har nästan allting i sin rock. Under ett flertal tillfällen i Horse Feathers plockar Harpo fram följande saker från rocken: en träklubba, en fisk, ett ihoprullat rep, en slips, en affisch av en kvinna i underkläder, en kopp hett kaffe, ett svärd; och, precis efter att Groucho har varnat honom för att han "inte kan bränna ljuset i båda ändarna", ett ljus som brinner just så. I en annan berömd sketch, som finns i Animal Crackers, tappar Harpo ut en stor mängd silverbestick från sin ärm, följt av en kaffekanna. I The Cocoanuts tar han fram en sax och klipper av en sångares klänning och tar av hennes behå för att visa att den har tre kupor.

Deras sista film för Paramount, Duck Soup (1933) — som regisserades av den mest ansedda filmregissören som de någonsin arbetade med, Leo McCarey — var den som kom högst av deras två filmer som var med på American Film Institutes lista "100 years ... 100 Movies" (den andra filmen var A Night at the Opera). Den var inte en lika stor framgång som Horse Feathers, men var ändå den sjätte mest framgångsrika filmen år 1933. Filmen ledde till en dispyt mellan bröderna Marx och staden Fredonia i delstaten New York. Freedonia var namnet på ett fiktivt land i Duck Soup, och stadens representanter skrev till Paramount och bad dem ta bort alla hänvisningar till Freedonia i filmen, med motiveringen "it is hurting our town's image." Groucho besvarade brevet sarkastiskt och bad dem byta namn på sin stad, med motiveringen "it's hurting our picture."

Bröderna Marx lämnade Paramount på grund av oenigheter kring skapandet och finansiella frågor.

MGM, RKO och United Artists

Zeppo lämnade gruppen för att bli agent och kom tillsammans med sin bror Gummo att bygga upp en av de största agenturerna i Hollywood, som hjälpte personer som Jack Benny och Lana Turner att få sina genombrott. Groucho och Chico gjorde radio, och det talades om att återvända till Broadway. När han spelade bridge med Chico började Irving Thalberg diskutera möjligheten att bröderna Marx skulle gå över till Metro-Goldwyn-Mayer, och de skrev på kontrakt, nu kända som "De tre bröderna Marx" eller helt enkelt "Bröderna Marx".

Till skillnad från de fritt utformade manusen under tiden vid Paramount insisterade Thalberg på en stark berättelsestruktur, att göra dem till mer sympatiska figurer, att väva in romantiska historier och icke-komiska musiknummer i deras komedier och att måltavlorna för deras rackartyg mestadels skulle vara begränsade till tydliga skurkar. Thalberg var enveten om att dessa manus skulle innehålla en "låg punkt" där allt verkar vara förlorat för både bröderna Marx och det romantiska paret. I en intervju med Dick Cavett den 13 juni 1969 sade Groucho att Galakväll på Operan och En dag på kapplöpningarna var de bästa filmer som de hade åstadkommit.

En annan av Thalbergs idéer var att bröderna Marx, innan filmningen påbörjades, skulle testa materialet på vaudevillescenen för att arbeta med tajming och se vad som väckte skratt, och vad som inte gjorde det.

Den första filmen som bröderna spelade in med Thalberg var Galakväll på Operan (1935), en satir om operans värld, där bröderna hjälper två unga förälskade sångare, genom att försätta en uppsättning av Il Trovatore i kaos. Filmen blev en stor succé och följdes två år senare av den ännu större framgången En dag på kapplöpningarna (1937), där bröderna orsakar kalabalik på ett hälsohem och en hästkapplöpning. Under filmningen 1936 dog Thalberg plötsligt och utan honom hade bröderna ingen förespråkare på MGM.

Efter en kort erfarenhet vid RKO (Room Service, 1938) gjorde Bröderna Marx tre filmer till innan de lämnade MGM, En dag på cirkus (1939), En dag i vilda västern (1940) och En dag på varuhuset (1941). Innan En dag på varuhuset gavs ut tillkännagav gruppen att de lämnade filmen, men Chico var i ekonomisk kris, och för att hjälpa till att betala hans spelskulder gjorde Bröderna Marx ytterligare två filmer tillsammans, En natt i Casablanca (1946) och Sardinmysteriet (1949), båda utgivna av United Artists.

Senare år

Groucho och Chico framträdde kortvarigt tillsammans i en kortfilm från 1957 som gjorde reklam för Saturday Evening Post, med titeln "Showdown at Ulcer Gulch (ung. magsårsravinen)," regisserad av animatören Shamus Culhane, Chicos svärson. De arbetade sedan tillsammans, men i olika scener, i The Story of Mankind (1957). År 1959 agerade alla i ett pilotavsnitt för TV, Deputy Seraph, som skulle ha Harpo och Chico i huvudrollerna som fumliga änglar. Groucho skulle förekomma i vart tredje avsnitt som deras chef, "Deputy Seraph". Pilotavsnittet avslutades aldrig när det upptäcktes att Chico var allvarligt sjuk i åderförkalkning. Han kunde inte minnas sina repliker alls, och kunde inte bli försäkrad. Chico och Harpo förekom dock tillsammans i en halvtimmesfilm som inspelades senare samma år för General Electric Theater på CBS, The Incredible Jewel Robbery, en pantomimföreställning där de två spelade tänkta juveltjuvar. Groucho framträdde kort i slutscenen.

Från 1940-talet och framåt gjorde Chico och Harpo framträdanden på nattklubbar och kasinon, ibland tillsammans. Chico ledde också ett storband, the Chico Marx Orchestra. Groucho inledde en karriär som radio- och TV-underhållare. Från 1947 till 1961 ledde han frågeprogrammet You Bet Your Life (tillsammans med en pengabärande konstgjord anka) på NBC. Han var även författare. Bland hans skrifter finns de självbiografiska Groucho and Me (1959), Memoirs of a Mangy Lover (1964) och The Groucho Letters (1967).

Enligt en artikel i Newsweek från september 1947 hade Groucho, Harpo, Chico och Zeppo alla skrivit på kontrakt på att framträda som sig själva i en biografisk film med titeln The Life and Times of the Marx Brothers. Förutom att vara en dokumentär biografi skulle filmen också ha innehållit scener där bröderna framförde stora delar av sitt tidigare ofilmade material från både vaudeville- och Broadwayperioderna. Om filmen hade blivit till skulle det ha varit första gången bröderna uppträdde som kvartett sedan 1933.

Pratprogrammet Tonight! America After Dark 1957, lett av Jack Lescoulie, kan vara det enda offentliga filmade materialet där alla fem bröder framträdde. Den 1 oktober 1962 introducerade Groucho Johnny Carson som ny värd för The Tonight Show.

1970 fick de fyra bröderna Marx en sorts kort återförening i ABC:s animerade TV-special The Mad, Mad, Mad Comedians, som producerades av Rankin-Bass animation. Special innehöll animerade omarbetningar av olika kända komikers framträdanden, däribland W.C. Fields, Jack Benny, George Burns, Henny Youngman, The Smothers Brothers, Flip Wilson, Phyllis Diller, Jack E. Leonard, George Jessel och Bröderna Marx. De flesta komikerna gjorde sina egna röster till sina animerade motsvarigheter, förutom Fields och Chico Marx (båda hade dött) och Zeppo Marx (som lämnade underhållningsbranschen 1933). Röstskådespelaren Paul Frees ersatte alla tre (ingen röst behövdes för Harpo, som också var avliden). Avsnittet med Bröderna Marx var en omarbetning av en scen från deras Broadwayföreställning I'll Say She Is, en parodi på Napoleon som Groucho ansåg som en av brödernas roligaste sketcher. Sketchen innehöll animerade framställningar, men inte rösterna, av alla fyra bröder.

Den 6 januari 1977 infördes Bröderna Marx i Motion Picture Hall of Fame.

Många TV-program och filmer har använt referenser till Bröderna Marx. Exempelvis Animaniacs och Tiny Toons har haft med skämt och sketcher från Bröderna Marx. Hawkeye Pierce (Alan Alda) i M*A*S*H satte ibland på sig lösnäsa och glasögon och gjorde med cigarr i handen en imitation av Groucho för att roa patienter som återhämtade sig efter operationer.

Nämnvärt är också att Harpo Marx framträdde som sig själv i en sketch i I Love Lucy där han och Lucille Ball upprepade spegelscenen från Duck Soup, med Lucy utklädd till Harpo.

Filmografi

Not: För filmer med enstaka medlemmar av gruppen, se respektive personartikel.

Karaktärer

Filmtitel (Svensk titel) År Groucho Chico Harpo Zeppo
Humor Risk 1926 Boven Italienaren Watson, Detektiv The Love Interest
The Cocoanuts (Miljonärernas paradis) 1929 Mr. Hammer Chico Harpo Jamison
Animal Crackers (Muntra musikanter) 1930 Kapten Geoffrey T. Spaulding Signor Immanuel Ravelli The Professor Horatio Jamison
The House That Shadows Built 1931 Caesars Spöke Tomalio Köpmannen av Weiners Sammy Brown
Monkey Business (Fyra fräcka fripassagerare) 1931 Groucho Chico Harpo Zeppo
Horse Feathers (Fyra farliga friare) 1932 Professor Quincy Adams Wagstaff Baravelli Pinky Frank Wagstaff
Duck Soup (Fyra fula fiskar) 1933 Rufus T. Firefly Chicolini Pinky Lt. Bob Roland
A Night at the Opera (Galakväll på operan) 1935 Otis B. Driftwood Fiorello Tomasso
A Day at the Races (En dag på kapplöpningarna) 1937 Dr. Hugo Z. Hackenbush* Tony Stuffy
Room Service (Panik på hotellet) 1938 Gordon Miller Harry Binelli Faker Englund
At the Circus (En dag på cirkus) 1939 J. Cheever Loophole Antonio Pirelli Punchy
Go West (En dag i vilda västern) 1940 S. Quentin Quale Joe Panello Rusty Panello
The Big Store (En dag på varuhuset) 1941 Wolf J. Flywheel Ravelli Wacky
A Night in Casablanca (En natt i Casablanca) 1946 Ronald Kornblow Corbaccio Rusty
Love Happy (Sardinmysteriet) 1949 Sam Grunion Faustino the Great Harpo
The Story of Mankind 1957 Peter Minuit Monk Sir Isaac Newton

* (För att undvika ett möjligt åtal, valdes detta namn istället för det avsedda"Quackenbush" efter att man funnit att en riktig doktor redan har det namnet.)

Äganderätt till filmerna

Alla filmer som släpptes är fortfarande intakta. Dock har många av deras filmer från "Hollywoods gyllene ålder" sålts ut av vissa studior, och därför har rättigheten till många Bröderna Marx-filmer bytt ägare under åren.

Paramount

År 1957 sålde Paramount många av sina ljud i filmerna till EMKA, Ltd. - ett dotter bolag till Music Corporation of America. Efter att MCA slagits ihop med Universal Pictures 1962 gick rättigheterna till filmerna till Universal (nu en del av NBC Universal).

MGM

MGM höll fast vid sina Bröderna Marx-filmer längre än Paramount gjorde. 1986 köpte Ted Turner hela MGM. Men efter att ha samlat på sig en stor skuld sålde Turner studion men behöll allting ifrån före 1986 för sitt egen företag Turner Entertainment. Idag är Turner Entertainment ett dotterbolag till Time Warner med Warner Bros. som sköter affärer.

Room Service (Panik på hotellet)

Efter att ha varit en RKO-film, har rättigheterna till den här filmen varit mer komplicerad än hos de flesta andra Marx-filmerna. År 1955 sålde RKO TV-rättigheterna från många av sina filmer till C&C Television för de flesta marknaderna och till General Tire i de marknader där de ägde TV-stationer. General Tires rättigheter slutade med att auktioneras ut eftersom efterföljaren RKO General var mitt i en licens-skandal. Under tiden sålde C&C sina rättigheter till United Artists 1971. UA såldes i sin tur till MGM 1981. Turner ärvde UA:s rättigheter som en del av sitt förvärv av MGM:s arkiv. Turner fick sen TV-rättigheter i de marknader där RKO ägde stationer. Alla USA/Kanadensiska och Region 4-rättigheter ägs nu av Warner Bros./Turner.

Å andra sidan har distrubitionsrättigheterna i resten av världen sålts land för land. Till exempel köpte PolyGram Filmed Entertainment Storbritanniens rättigheter under senare år, som senare gick till Universal eftersom det köptes upp av Universal.

A Night in Casablanca (En natt i Casablanca)

Warners äger numera denna filmen som en del av Castle Hill Productions arkiv.

Love Happy (Sardinmysteriet)

Denna och många andra Universal Artist-filmer som släpptes innan 1952 såldes till National Telefilm Associates 1955. 1984 ändrade NTA dess namn till Republic Pictures, vilket i sig blev en del av Spelling Entertainment Group i mitten av 1990-talet. Spelling Entertainment group såldes till Paramounts nuvarande moderbolag Viacom 1999.

I mitten av 1990-talet licenserade Republic USAs videorättigheter till Artisan Entertainment. Artisan såldes till Lions Gate Entertainment 2003. Sen, 2006, gick USA:s videorättigheter för filmen till Paramount, som också äger videorättigheten i region 4 och Frankrike.

TV-distrubition ägs nu av CBS Television Distribution (före detta CBS Paramount Domestic Television), som fick det av Republic, Worldvision Enterprises, och Paramount Domestic Television. Videorättigheterna i stora delar av världen, delas också av per land, med Universal som ägare för Storbritanniens videorättigheter.

Självbiografier och böcker om bröderna Marx

  • Groucho Marx: Groucho och jag (Groucho and Me) (1959)
  • Groucho Marx: Brevställning (The Groucho Letters) (1967)
  • Harpo Marx: Harpo Speaks, the Autobiography (1961)
  • Br. Marx: Marx' försvunna radioserie: Flywheel, Shyster & Flywheel (1988)
  • DVD: The Unknown Marx Brothers

Kuriosa

Många artister har på olika sätt inspirerats av Bröderna Marx. Rockgruppen Queen namngav två av sina skivor, A Night at the Opera och A Day at the Races efter Marx-filmerna med samma namn. Filmaffischen till "En Dag i Vilda Västern" finns med på Elton Johns skiva "Don't Shoot Me I'm Only the Piano Player".

I Sardinmysteriet syns en ung Marilyn Monroe i sin första filmroll.

Den berömda HOLLYWOOD skylten i Kalifornien har ett "O" dedikerat till Groucho Marx. Det köptes av Alice Cooper för över 27 000 dollar till minne av sin vän.

Källor

Artikeln är, helt eller delvis, en översättning från engelskspråkiga Wikipedia.
  1. ↑ ”Mrs. Minnie Marx. Mother of Four Marx Brothers, Musical Comedy Stars, Dies.”. New York Times. 16 september 1929. 
  2. ↑ ”Chico Marx, Stage and Film Comedian, Dies at 70; Oldest of 5 Brothers Took Role of Italian Piano Player. Team Business manager.”. New York Times. 12 oktober 1961. 
  3. ↑ ”Harpo Marx, the Silent Comedian, Is Dead at 70[sic]; Blond-Wigged, Horn-Tooting Star Scored on Stage and in Films With Brothers Harpo Marx, Silent Comedian, Dies.”. New York Times. 29 september 1964, tisdag. ”Harpo Marx, the blond-wigged, nonspeaking member of the Marx Brothers team, died tonight at 8:30 in Mount Sinai Hospital. He was 70 years old[sic].” 
  4. ↑ ”Groucho Marx, Comedian, Dead. Movie Star and TV Host Was 86. Master of the Insult Groucho Marx, Film Comedian and Host of 'You Bet Your Life,' Dies.”. New York Times. 20 augusti 1977, lördag. ”Los Angeles, August 19, 1977 Groucho Marx, the comedian, died tonight at the Cedar Sinai Medical Center here after failing to recover from a respiratory ailment that hospitalized him June 22. He was 86 years old.” 
  5. ↑ ”Gummo Marx, Managed Comedians.”. New York Times. ”Palm Springs, California, 21 april, 1977 (Reuters) Gummo Marks, an original member of the Marx brothers' comedy team, died here today. He was 84 years old.” 
  6. ↑ ”Zeppo Marx Dies on Coast at 78; Last Survivor of Comedy Team; 'Tired of Being a Stooge'.”. New York Times. 1 december,1979. ”Zeppo Marx, the surviving member of the Marx Brothers comedy team who left the quartet in 1934 for other businesses, died yesterday at Eisenhower Medical Center in Palm Springs, Calif. The youngest of the brothers, he was 78 years old and had lived in Pal...” 
  7. ↑ Marx, H., & Barber, R. (1961). Harpo Speaks! New York: B. Geis Associates.
  8. ↑ ”Mary Livingstone Biography”. Internet Movie Database. IMDB. http://www.imdb.com/name/nm0515331/bio. Läst 2007-10-03. 
  9. ↑ Stefan Kanfer, Groucho: The Life and Times of Julius Henry Marx (New York: Alfred A. Knopf, 2000), sidorna 35-36
  10. ↑ Charlotte Chandler, Hello, I Must Be Going: Groucho and His Friends New York: Simon & Schuster, 2007
  11. ↑ 11,0 11,1 Joe Adamson, Groucho, Harpo, Chico and Sometimes Zeppo: A Celebration of the Marx Brothers New York: Simon and Schuster, 1973.
  12. ↑ Arthur Marx, My Life with Groucho New Jersey: Barricade Books, 1992.
  13. ↑ Stefan Kanfer, s. 139-140
  14. ↑ Harpo Marx & Rowland Barber, Harpo Speaks, 1961.
  15. ↑ Groucho Marx, Groucho and Me. New York: B. Geis Associates, 1959
  16. ↑ Stefan Kanfer, Groucho: The Life and Times of Julius Henry Marx. New York: Knopf, 2000.

Externa länkar

Hämtad från "https://sv.rilpedia.org/wiki/Br%C3%B6derna_Marx"
Personliga verktyg