Kassettband
Från Rilpedia
Kassettband, en: Compact Cassette, är ett analogt, magnetiskt, lagringsmedium för ljud och data. Formatet introducerades av nederländska Philips 1963. Kassettbanden kom att bli ett av de mest framgångsrika formaten överhuvudtaget för lagring av ljud och musik. Många års utveckling, från stora och krångliga rullband, via många andra försök till förenkling, ledde till slut fram till kompaktkassetten. Den användes framför allt för inspelning av musik och talinspelningar, men användes också flitigt till hemdatorer, för lagring av data.
Tidigare hade det funnits flera olika storlekar på kassettbanden. Bland de största kan nämnas Grundigs DC International och Stereo-8-band. Till skillnad från tidigare rullband har kompaktkassetten ett skyddande plasthölje och två inbyggda spolar där magnetbandet finns upprullat. På tidigare bandspelare var användaren ofta tvungen att trä magnetbandet mellan två spolar, via tonhuvudet. Kassettbanden hade sin storhetstid ungefär 1975-1995. Under denna tid tillverkades mängder med bandspelare för inspelning och uppspelning av banden. Kvaliteten på bandspelarna varierade, från ljudmässigt mycket enkla, till avancerade HiFi-anläggningar med mycket hög ljudkvalitet.
Innehåll |
Teknik
Vid in- och uppspelning har bandet en hastighet på 4,75 cm/s.
Ljudet lagras på banden genom att ett magnetskikt magnetiseras. Sammansättningen på detta magnetskikt var ursprungligen järnoxid (Fe2O3). Med tiden utvecklades alternativa sammansättningar med bättre egenskaper. Framför allt sökte man bättre och finare ljudåtergivning. En sådan utveckling var krombanden, med en sammansättning av kromdioxid (CrO2). Dessa introducerades av BASF.
De flesta kassettband som såldes och säljs idag rymmer 60 eller 90 minuters inspelning. Det har också förekommit 46-, 100- och 120-minutersband. Tanken med dessa var att det skulle få plats en hel LP-skiva på kassetterna. Beteckningarna C60 och C90 anger antalet spelminuter.
Tyvärr är hållbarheten på kassettband, som för magnetiska media, inte så god. På inspelningar kan man efter 30 år höra att ljudet börjar försvinna. Mest förlorar banden diskanten. Detta beror på att de magnetiska partiklar som lagrar ljudet tappar sin magnetisering med tiden, vilket kan gå relativt snabbt. Kassettband kan i bästa fall hålla god kvalitet i 50 år, medan en LP-skiva kan hålla i mer än 100 år.
Användning
1970-talet och 1980-talet
Under kassettbandens storhetstid i slutet av 1970-talet och under 1980-talet släpptes de flesta albumen inom populärmusik både på grammofonskiva och på kassettband. Det fanns även kassettsinglar som alternativ till singelskivorna på grammofon, men dessa var mindre vanliga.
Under 1970-talet i Indien anklagades kassettbanden av många personer med en mer konservativ politisk och religiös inriktning för att snabbt sprida popmusik i många traditionellt religiösa områden.
En av de mest berömda händelserna där kassettband spelade en stor roll var Iranska revolutionen 1979, där Ayatollah Khomeini spelade in sin predikan på kassettband.
I det stängda Östtyskland, där musik från väst var förbjuden, blev heminspelade kassettband ett viktigt spridningssätt. Det var vanligt att man spelade in musik från västblockets starka radiosändare. Musiken spreds sedan vidare till vänner, ofta i många led. Det förekom piratradiostationer som sände västmusik där allt baserades på hemlig inspelning på kompaktkassetter.
För småbarn släpptes även många musiksagor på kassettband. Många föräldrar har spelat in då deras småbarn sjungit på tomma kassettband som köpts i affären. Sådana inspelningar har numera troligen ersatts av digitala inspelningar i bland annat MP3-format.
I bilar under slutet av 1970-talet och under 1980-talet var det mycket vanligt med inbyggda kassettbandspelare. Dessa bandspelare är sedan slutet av 1990-talet oftast utbytta mot cd-spelare.
1990-talet och framåt
Fortfarande, några år in på 2000-talet och elektronikutvecklingen till trots, är bandmediet fortfarande närvarande. Många hem har fortfarande en eller flera bandspelare som kan spela upp kompaktkassetter. Tomkassetter, stationära och portabla bandspelare (freestyle) fanns några år in på 2000-talet fortfarande tillgängliga i konventionella konsumentelektronikbutiker. Numera innehåller en freestyle vanligtvis en mp3-spelare.
Skolorna har in på 2000-talet använt kassettband för hörövningar.
Bland de sista att överge formatet i i-länderna återfanns dansbanden. Dessa har, även inne på 2000-talet, ofta lanserat sina album både på cd och på kassettband. Detta har dock alltmer börjat avta. I takt med att dansbandens publik generellt har blivit äldre så tillhörde de ofta den grupp som länge var mindre intresserade av att skaffa cd-spelare. Så sent som 2006 släppte exempelvis både Lasse Stefanz och Torgny Melins sina senaste album också på kassettband, parallellt med cd.
2000-talet
Kassettband är fortfarande, i början av 2000-talet, mycket vanligt i u-länderna, då många där inte har råd att köpa cd-skivor. Dessutom lever kassettformatet i högsta välmåga inom undergroundgenrer såsom punk, noise och framförallt Black Metal.
Black metal och kassetter
I black metal spelar kassetterna fortfarande en viktig roll för spridning av musik, då det av många band anses vara "Untrue" att släppa musiken på cd-skivor. Många skivbolag är dedikerade till att enbart släppa musik på analoga format, exempelvis svenska Livsleda Records.
Datalagring
Magnetband användes tidigt i datorsammanhang för lagring av data. Kompaktkassetten kom att spela en viktig roll i hemdatorexplosionen som inträffade vid slutet av 1970-talet och början av 1980-talet. Datorerna försågs med kassettbandspelare. Program och data lagrades genom att informationen modulerades som ljud och spelades in på bandet. För inläsning tolkades sedan ljudet enligt samma moduleringsteknik. En överhängande del av de spel och program som såldes till hemdatorer på 1980-talet levererades på kassettband. Detta ersattes senare med distribution via disketter.
Andra varianter
En digital variant, kallad DCC – Digital Compact Cassette –, utvecklades av Philips och Matsushita, och lanserades 1992. Detta format fick dock ingen större framgång.
Juridik
Företrädare för upphovsrättsinnehavare till musik kände sig tidigt hotade av kassettbandets utbredning. De var rädda för att förlora intäkter, eftersom det lätt gick att spela in musik från radio istället för att gå till skivaffären och köpa skivor. I Storbritannien drevs under 1980-talet kampanjen "Home Taping is Killing Music" mot heminspelningar av musik. Det var först kring 1979, efter att skivförsäljningen sjunkit, som de trappade upp sitt krav på att få ekonomisk kompensation för ett antaget försäljningsbortfall på grund av privatkopieringen. I Sverige drevs kravet av Stim och IFPI. Statliga utredningar ställde sig positiva och i början av 1980-talet infördes en särskild "kassettskatt" där pengarna gick till svenska staten. Först 1998 infördes den upphovsrättsliga "kassettersättningen", länge utredd och ganska kontroversiell. Bakgrunden kartläggs i en uppsats från Stockholms universitet [1].
Kuriosa
Kassettbanden har med sin analoga teknik ett mycket speciellt ljud eftersom signalerna ges vad som brukar kallas för "soft clipping". Något som inte minst inom senare års dansmusik anses vara ett behagligt och eftersträvansvärt ljud. Denna form av kompression simuleras ofta med hjälp av diverse datorprogram, men det finns även producenter som väljer att spela in på kassettband av hög kvalitet och sedan för över resultatet till den digitala domänen. De får på det sättet den kompression de önskar med alla dess bieffekter som kan vara svåra att simulera i ett datorprogram.
Se även
- Wikimedia Commons har media som rör Kassettband
Den här artikeln saknar källhänvisningar. Förbättra gärna artikeln genom att lägga till pålitliga källor (helst fotnoter). Material som inte kan verifieras kan ifrågasättas eller tas bort. (maj 2009) |