Från Rilpedia

Den här artikeln saknar källhänvisningar. Förbättra gärna artikeln genom att lägga till pålitliga källor (helst fotnoter). Material som inte kan verifieras kan ifrågasättas eller tas bort. (april 2009)

Bandspelare är en apparat som man kan spela in och återge ljud med. Som lagringsmedium används ett plastband (från början en pappersremsa) belagt med magnetiskt material, från början dijärntrioxid (Fe₂O₃ – vanlig rost), i senare generationers kassettbandspelare även kromdioxid (CrO₂) eller kemiskt rent järn (Fe).

Teknisk beskrivning

Bandspelaren fungerar genom att bandet med konstant hastighet löper förbi ett tonhuvud (en elektromagnet med smal magnetspalt) som magnetiserar partiklarna på bandet efter signalen från mikrofonen. Vid uppspelning omvandlas de magnetiska variationer till elektrisk signal i tonhuvudet och kan efter förstärkning återges via högtalare eller hörlurar. För att få lågt brus och för att sänka distorsionen förmagnetiseras bandet genom att en högfrekvens signal (ca 100 kHz) överlagras på den signal som spelas in. Dessutom finns ett raderhuvud, som raderar rester av gammal magnetism innan bandet återanvänds. I avancerade bandspelare är in- och avspelningshuvudena separerade, men i enklare apparatur sitter så kallade kombi-tonhuvud.

Historia

Bandspelarens föregångare var trådspelaren som lagrade ljudet i en järntråd, vilken med hög hastighet fördes förbi tonhuvudet. En svensk trådspelarkonstruktion salufördes under namnet Magnefon eller Den talande tråden av bland andra företagen Luxor och Scantic.

Med ett band istället för tråd minskade slitaget på tonhuvudet samtidigt som den magnetiska upplösningen blev bättre genom att frekvensområdet ökade. Tyvärr förlorades lite i lagringstid – ett band bevarar sin magnetism utan hörbar kvalitetsförsämring i cirka 50 år, mot trådspelarens 80–90 år.

Tidiga bandspelare arbetade med breda band och hög hastighet. Någon standard fanns inte utan alla fabrikat hade sin egen version. Så småningom standardiserades ett tumsystem, där bandbredden blev 1" (2,54 cm) eller 2" (5,08 cm) i professionella utrustningar för studioinspelning, och 1/4" (6,35 mm) i amatörmodeller. Bandhastigheten blev 19, 38 eller 76 cm/s i studioutrustning, och huvudsakligen 4,75, 9,5 eller 19 cm/s för amatörer. Banden levererades på 10.5" ner till 3" spolar, och för studioanvändning på bandkakor eller så kallade NAB-spolar.

Under ett antal år kunde man köpa inspelad musik på rullband, som ett högkvalitetsalternativ till LP-skivor.

Det av Philips år (1963) patenterade kassettbandet (i konkurrens med en något större kassett med högre kvalitet från BASF) sänkte ribban avsevärt – banden blev tunnare, bandbredden minskades till 3,81 mm och hastigheten till 4,75 cm/s – med sämre frekvensgång och dynamik och mer brus som följd. Samtidigt minskade den kvalitativa lagringstiden till 10–15 år på grund av bland annat överhörning i de tunna banden. För att i någon mån kompensera för bristerna lanserades nya bandtyper: kromband (så kallade typ II-band) och kemiskt rent järn (som IV-band) med bättre egenskaper – samtidigt som diverse elektroniska brusreduceringssystem introducerades (till exempel Dolby och dbx). Och visst ökade den mätbara ljudkvaliteten något men till priset av komplikation, förvirring och högre priser – och när inspelningsbara CD dök upp försvann kassetten snabbt, saknad av mycket få.

I USA fanns samtidigt en stor 8-spårskassett, Stereo 8, med oändlig slinga, avsedd främst för bilstereoljud. Den försvann också när CD-skivan lanserades. Under kassettbandens "guldålder" på 1970-talet och 1980-talet fanns i praktiken all inspelad musik att köpa parallellt på kassettband och grammofonskivor. Ännu i början av 1990-talet fanns den mesta inspelad musiken att köpa parallellt på och cd.

Sedan början av 2000-talet lever både rullband och kassetter vidare lite mer i skymundan och med nya uppgifter, som digitala lagringsmedia vid ljudinspelningar och för säkerhetslagring i datorsystem och övervakningsutrustningar. Rullbandspelare används fortfarande som inspelningsmaskin för högkvalitativa analoga inspelningar – av samma skäl som en del musiker, audiofiler och andra musiklyssnare fortfarande föredrar gamla rörförstärkare framför digitalljud, transistorer och ic-kretsar.