Laserdisc
Från Rilpedia
Laserdisc (svenska: laserskiva) var det första kommersiella optiska lagringsmediet för film. Skivorna var oftast i storleken 12", alltså lika stor som en LP-skiva. Det fanns även 8"-skivor som bland annat användes till musikvideor. Laserdisc förkortas oftast LD.
Innehåll |
Historik
Tekniken som ligger till grund för LD uppfanns av David Paul Gregg 1958 och patenterades 1961. Den första demonstrationen genomfördes av Philips och MCA 1972.
Den första LD-filmen som släpptes i Nordamerika var Hajen av MCA 1978. Som jämförelse lanserades VHS i USA år 1976 och musik-CD:n 1982.
Mottagande
LD slog aldrig igenom i Sverige och har mottagits svalt världen över. Laserdisc-spelare var betydligt dyrare än den största konkurrenten VHS och det gick generellt inte att spela in på formatet. De laserdiscbrännare som erbjöds var väldigt dyra för vanliga konsumenter och man kunde heller inte radera materialet från skivan. Formatet blev dock väldigt populärt bland videoentusiaster i USA och Japan. År 1998 fanns Laserdisc i 2% eller 2 000 000 av amerikanska hushåll. [1] Enligt en artikel i The New York Times från 1999 hade cirka 10% av Japanska hushåll vid tidpunkten Laserdiscspelare. [2]
Namn
Formatet hette ursprungligen "Discovision" och har marknadsförts under antal namn innan "LaserDisc" blev standard på 80-talet. Exempel:
- Reflective Optical Videodisc
- Laser Videodisc
- Laservision
- Disco-Vision
- DiscoVision
- MCA DiscoVision
Lagring
En LD lagrar data på samma sätt som andra optiska skivmedier. Den har ett plastskikt med mönster av upphöjningar och nedsänkningar som läses av med en laser. Skillnaden mellan LD och andra format är dock att den lagrar information både analogt och digitalt.
De digitala komponenter kodas på representeras på samma sätt som på till exempel en CD-skiva: en serie diskreta gropar. De analoga signalerna däremot representeras som en frekvensmodulerad våg.
Bild
Video lagrades analogt på LD:n som en komposit videosignal.
Ljud
Ljudet på en LD kan lagras antingen analogt eller digitalt. Det digitala ljudet kunde kodas i flera olika format:
- Digitalt stereo-ljud kodades med EFM på samma sätt som i musik-CD.
- Surround-ljud kunde kodas som Dolby Digital eller DTS.
