Apartheid
Från Rilpedia
Apartheid (av afrikaans för avskildhet, åtskillnad) är en benämning på både den rasåtskillnadspolitik och det samhällssystem som rådde i Sydafrika från 1948 till 1990-talets början. Perioden inleddes med att det afrikaanerdominerade nationalistpartiet vann valet 1948.
Innehåll |
Valet 1948
Åren mellan Boerkriget och 1948 ansåg många afrikaaner att engelsmännen i landet dominerade och diskriminerade afrikaanerna. Många afrikaaner ogillade starkt engelsmännen och Storbritannien och det brittiska herraväldets tidigare internering och mord på tiotusentals afrikaner sågs som ett led i utvecklingen för ett brittiskt minoritetsstyre över afrikaanerna, som utgjorde ungefär 60 procent av den vita befolkningen.
Det mot den vita engelska regimen oppositionella, afrikaanerdominerade Nationalistpartiet gick till val 1948 på ett program för rassegregation, apartheid. Endast vita sydafrikaner hade rösträtt före 1994. Partiet präglades av afrikaanernationalism och det starkaste stödet kom därför från afrikaanstalande vita, som emellertid enade lyckades ge partiet 70 mandat mot det förhärskande United Party med 65 mandat. Tillsammans med det mindre afrikaanerpartiets nio mandat räckte detta för att vinna en majoritet (51,6%) av de 153 platserna i parlamentet. Formellt sett erhöll dock afrikaanerkoalitionen 140 000 röster färre än den sittande regeringen som ett resultat av majoritetssystemet med enmansvalkretsar där landsbygden innehade en proportionellt något större representation.
Efter att under partiledaren Malan ha övertagit regeringens arbete presenterade Nationalistpartiet en lagstiftning med officiell diskriminering av de svarta i landet. Under de föregående trehundra åren hade diskrimineringen och rasismen funnits de facto, men nu infördes den de jure samtidigt som den skärptes. Apartheid skulle garantera de vitas, och i synnerhet afrikaanernas fortsatta styre och ställning i samhället. Genom att de afrikaanstalande och -stödjande grupperna utgjorde en majoritet räckte detta för att trygga den samhällsutveckling som Malan efterlovat. Däribland fanns kraven på ett uppmuntrande av afrikaanerkulturen, upprättandet av en republik samt att Sydafrika skulle kapa alla band med det brittiska samväldet, vars kung formellt även var Sydafrikas statsöverhuvud.
Grundläggande apartheid
Apartheid infördes formellt och juridiskt i Sydafrika 7 juli 1950. Regeringen klassificerade personer i följande grupper:
- Vita (White), huvusakligen afrikaans- och engelskspråkiga vita,
- Svarta (Black), främst Zulu och Xhosa,
- Asiater (Asian), främst indier,
- "Färgade" ("Coloured"), personer av blandad härkomst.
Som vita räknades afrikaanerna och övriga ljushyade, i huvudsak engelskspråkiga. Dessa utgjorde mot slutet av apartheidtiden tillsammans ungefär 15% av befolkningen, men utgjorde vid valet 1948 ursprungligen omkring 30 %. Nationalistpartiet hade makten under hela apartheidepoken till den vita regimens fall 1994 medan oppositionen i den vita folkgruppen med tiden fick allt mindre parlamentariskt stöd. Under den så kallade tyngsta perioden under 1960- och 70-talet fanns i det sydafrikanska parlamentet endast en ledamot som officiellt tog avstånd från rasåtskillnadspolitiken. Detta hade skett genom en likriktning där allt fler engelskspråkiga som ursprungligen motsatt sig Nationalistpartiet och afrikaanernas regim börjat rösta på NP. Efterhand erhöll partiet även en majoritet av rösterna från de brittiska valkretsarna och valet 1974 blev det sista då United Party alls fick representation i parlamentet efter mer än 25 år i opposition, ständigt minskande antal rösteantal och ökande politiska bakslag.
Inom apartheid var distinktionen mellan de fyra olika rasgrupperna central. Politiskt hade endast vita rösträtt. De svarta fick efterhand medborgarskap i s.k. homelands eller bantustans, mindre territorier som den sydafrikanska regeringen ensidigt givit autonomi. De färgade, som tidigare haft begränsad politisk rösträtt i Kapprovinsen, förlorade denna genom apartheidsystemets successiva implementering.
Senare inrättades särskilda avdelningar i landets parlament för färgade och indier, men detta innebar endast begränsat politiskt inflytande.
Under apartheid tillämpades "separat utveckling", vilket var en politik som gick ut på segregation mellan vita och svarta. Segregationen sträckte sig allt ifrån parkeringsplatser och parkbänkar till arbetsplatser och sjukhus. Stora skyltar angav vilken ras ett visst område var avsett för (se bild i inledningen för exempel).
Den som bröt emot segregationslagarna kunde få hårda straff, oavsett ras.
Alla arbetsplatser och anställningar var segregerade; alla höga poster och statliga arbeten var reserverade för vita medan de arbeten som ansågs opassande för vita var ofta reserverade för svarta. Det är samtidigt viktigt att komma ihåg att det även bland de vita fanns många med jämförelsevis låg levnadsstandard; inte minst bland dessa var stödet för apartheid stort eftersom systemet gjorde de att kunde känna sig mer betydelsefulla.
Många afrikaaner med låg levnadsstandard garanterades jobb i statliga bolag och regeringen gjorde det yttersta för att garantera de vitas kontroll över ekonomi och staten.
Största delen av den vita befolkningen var medel- och låginkomsttagare som garanterades arbete av staten. Under apartheid hade Sydafrika en ekonomi som styrdes till största del och kontrollerades av staten.
Rasismen
Rasismen och segregationen var införd i det närmaste överallt i Sydafrika. För nationalisterna var skolan mycket viktig; särskilt de afrikaanstalande barnen förmedlades en heroiserad form av den egna historien.
Många vita betraktade det som naturligt att de skulle styra landet, medan de svarta sågs som inkompetenta att klara av svårare uppgifter, som till exempel att styra ett eget land. Apartheidpolitiken omfattade även kulturen och språket. Många vita ansåg att apartheid var nödvändigt, eftersom apartheid sågs som ett sätt att bevara den "västerländska" livsstilen i Sydafrika.
Segregationen ledde till att många vita sydafrikaner endast var förtrogna med sina egna områden och arbeten. Många hade aldrig sett ett område som var avsett för de svarta och många vita var därför omedvetna om de svartas levnadsförhållanden, eller låtsades att så var fallet.
En del vita, speciellt afrikaaner, motiverade apartheid och rassegregationen med att det var Guds vilja. Apartheid var i grund och botten gjord för att afrikaanernas kultur och språk (afrikaans) skulle kunna regera för evigt i Sydafrika.
De olika motsättningarna mellan afrikaaner och engelsmännen i landet minskade mellan åren och regeringens politik blev öppnare för engelsmännen. Engelsmännen skulle fortsätta samarbeta med afrikaanerna och leva och arbeta i Sydafrika som vita medborgare, men med grunden att afrikaanerna skulle vara den dominerande parten av de vita. Redan i valet 1953, det första i regeringsställning, fick Nationalistpartiet en egen majoritet som det därefter behöll efter den liberala oppositionens splittring. I valet 1989, det sista under apartheid, erhöll Nationalisterna 48,19 % av rösterna medan det officiella oppositionspartiet, Konservativa Partiet fick 31,5 %. KP motsatte sig helt förhandlingar med oppositionen trots det krisartade läge landet befann sig i och ansåg att systemet måste bevaras till varje pris. Det vid denna tidpunkt allt starkare Demokratiska partiet, som ombildats från Progressiva Federala Partiet, som stöddes av anhängare till det år 1977 kollapsade United Party och som förespråkade en maktdelning i Sydafrika i apartheids ställe.
Republiken Sydafrika
Under 1960-talet började den internationella opinionen vända sig mot Sydafrika, och största delen av de afrikanska och asiatiska nationerna krävde att Sydafrika skulle införa majoritetsstyre. Inom Brittiska Samväldet höjdes röster på att Sydafrika skulle avstängas och isoleras från omvärlden. Även många västerländska länder började nu protestera mot Sydafrikas politik. Sydafrika svarade med att apartheid tillhörde landets interna angelägenheter. I Sydafrika, som då var under Brittiskt styre (Sydafrikanska Unionen), höjdes då röster för en republik.
Den 5 oktober 1960 röstade ungefär 52% av de vita sydafrikanerna ja till att bilda en republik. Den klart största delen av afrikaanerna röstade ja, medan engelsmännen till en majoritet röstade nej. På röstelistorna infogades även röster från det av Sydafrika ockuperade Sydvästafrika (numera Namibia), de flesta afrikaaner, och röståldern hade inför omröstningen sänkts från 21 till 18 år på initiativ av premiärminister Verwoerd. Båda åtgärderna var klart politiska.
Nationalistpartiet som var ett republikanskt parti, ansåg att en republik var den enda vägen att gå, för att bevara Sydafrika vitt och för att bevara apartheid. Många afrikaaner välkomnade detta som en ren brytning med landets koloniala historia. Även ett visst antal engelsmän ansåg att en republik vore det bästa för Sydafrikas självständighet, även om en majoritet ville behålla banden med den brittiska kronan och Nationalisterna beslöt som en kompromiss att lova utse generalguvernör Charles Robberts Swart till förste statspresident och inte rubba den dåvarande representationen. Premiärministern behöll den exekutiva makten, även om majoriteten av afrikaanerna ville ha en förenad stats- och regeringschef med titeln president efter amerikansk förebild. Detta ansågs emellertid skulle skada stödet från de brittiska väljarna för mycket, men genomdrevs i den nya konstitutionen 1984 genom en folkomröstning sedan stödet för NP ökat successivt trots de tilltagande oroligheterna och den internationella isoleringen. I valet 1979 fick NP sitt bästa resultat någonsin med nästan 79,4 % av rösterna.
Den 31 maj 1961 utropades Republiken Sydafrika och Sydafrika drog sig ur samväldet. Denna status återupprättades 1994, även om Sydafrika förblev en republik.
Apartheids fall
Sharpevillemassakern 1960 gjorde att världen fick upp ögonen för Apartheid och börja fördöma den. Det innebar också att de svarta började göra uppror mot systemet.
I takt med att avkoloniseringen fortskred blev Sydafrika alltmer isolerat. År 1976 blev Moçambique och Angola slutligen självständiga från Portugal och år 1980 avgick den vita minoritetsregimen i dåvarande Rhodesia (nuvarande Zimbabwe). Under 1980-talet började de inre förhållandena i Sydafrika att bli mindre stabila: sydafrikanska trupper stred främst i Namibia och landets svarta majoritet gjorde uppror mot regeringen. När P.W. Botha år 1984 blev president i Sydafrika utlovade han reformer inom apartheid.
I Bothas reformer fick de färgade och indierna rösträtt, medan svarta istället fick rösta i sina hemländer. Man skapade ett eget parlament för vita, färgade och indier. Presidenten fick en större och viktigare makt inom politiken. Missnöjet blev stort bland de svarta och även bland många vita. Bothas regim gjorde allt för att bevara apartheid, pressfriheten försvann och olika medborgerliga rättigheter togs bort. Regeringen använde sig av olika säkerhetslagar för att tysta ner opposition i Sydafrika. Landets ekonomi försämrades och nu började även vita sydafrikaner kräva nya och större reformer för att rädda landet.
Våldsamheterna och oron spred sig i hela landet och de svarta bostadsområderna bevakades av militären. Sydafrika höll på att närma sig ett totalt kaos och inbördeskrig. Regeringen styrde och censurerade nyheterna som sändes och tystade ner oppositionsledare. Polisen och militären slog till hårt mot svarta townships och försökte lokalisera anti-apartheid grupper. Tortyr och misshandel blev allt vanligare i fängelserna. En känd oppositionsledare som blev tystad och torterad i fängelse var Steve Biko. När olika utländska företag och investerare lämnade landet på grund av den instabila situationen, tvingades staten till slut att förhandla med svarta ledare.
Det vita Sydafrika ändrades under 1980-talet, samhället krävde större reformer för att man skulle kunna klara av att hantera landets industri och ekonomi. Värderingarna och attityderna bland vita hade även förändrats och många började förstå verkligheten i deras eget land.
1986 kallade Botha apartheidpolitiken för ett "gammalmodigt" system och erkände att det fanns problem med bantustans och Nationalisternas politik. Arbetslösheten ökade och industrin hamnade i ett oroligt läge. Största delen av landets affärsmän krävde förhandlingar och större ansträngning för att hitta en lösning på problemet. Regeringen avskaffade många av apartheidlagarna, men avskaffade inte själva apartheid.
Under senare delarna av 1980-talet började Sydafrikas regering i hemlighet förhandla med ANC och Nelson Mandela. Dessa förhandlingar var dock inga direkta förhandlingar om majoritetsstyre och den vita regeringen hade inga direkta planer på att genomföra något som skulle leda till majoritetsstyre.
1989 fick Botha avgå från sin presidentpost på grund av interna strider. Många inom regeringen ansåg att tiden var inne för att förhandla fram ett slut på apartheid. Botha hade dock enligt många egna planer på att försöka bevara apartheid med mildare former. Nationalisterna förlorade många vita röster i parlamentsvalet 1989, när både Sydafrikas konservativa parti och liberalerna ökade sina röster.
F.W. de Klerk blev Sydafrikas (hittills) siste vita president år 1989 och inledde då direkta och officiella förhandlingar med Nelson Mandela och ANC i syfte att avveckla och avsluta apartheidpolitiken och införa majoritetsstyre. Förhandlingarna mellan regeringen och ANC ledde till att man beslutade om grunderna för ett nytt och demokratiskt Sydafrika. Efter att Nationalistpartiet förlorat ett lokalval 1992 beslöt president de Klerk att pröva sitt stöd genom att utlysa en folkomröstning om reformerna bland de vita; i omröstningen sade 68% ja till fortsatta reformer.
Namibia blev självständingt 1990 efter förhandlingar tillsammans med Sydafrika och FN.
Apartheidsystemet föll samman på grund av ökande yttre isolering och politiskt-ekonomiskt tryck samt den ändrade inhemska ekonomiska och demografiska utvecklingen. Även ändringen av värderingarna och attityderna bland de vita orsakade ändringen av det politiska läget. ANC-ledaren Nelson Mandela, som frigivits från sitt fängelsestraff för politiskt motiverade våldsbrott 1990, valdes 1994 till landets nye president. Därmed hade apartheidsystemet definitivt upphört att existera.
Förhandlingarna mellan de olika parterna resulterade i att man kunde godkänna en ny konstitution och om majoritetsstyre. Under förhandlingarna förekom det ökat politiskt våld och olika vita extremister hotade med terroristattacker för att bevara apartheid. Detta skadade och försvårade förhandlingarna under vissa tider. Regeringen försökte även få igenom olika minoritetslagar, som enligt ANC endast skulle bevara landets vita styre.
Vid de första valen 1994 vann ANC majoritet med omkring 66% av rösterna. Nationalistpartiet fick cirka 20%, varav 1/4 från färgade afrikaanstalande.
Nationalistpartiet förlorade i praktiken allt sitt stöd under de följande 10 åren och 2004 beslöt Nya Nationalistpartiet (omdöpt) att gå samman med ANC.
Se även
Källor
Externa länkar
- Wikimedia Commons har media som rör Apartheid
