Transsylvanien

Från Rilpedia

(Omdirigerad från Transylvanien)
Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
Karta över Rumänien med Transsylvanien markerat i gult.

Transsylvanien (på rumänska Transilvania el. Ardealul; på latin Transsilvania; på ungerska Erdély; på tyska Transsilvanien el. Siebenbürgen, "de sju borgarna") är ett landskap i västra och norra Rumänien.

Innehåll

Geografi

Det territorium som idag är känt som Transsylvanien består av ett område av 16 distrikt (rumänska: judeţ), som täcker 102.181 km² i centrala och nordvästra Rumänien. De 16 distrikt är Alba, Arad, Bihor, Bistriţa-Năsăud, Braşov, Caraş-Severin, Cluj, Covasna, Harghita, Hunedoara, Maramureş, Mureş, Sălaj, Satu Mare, Sibiu ochTimiş.

Transsylvanien är ett högland av 300-500 meters höjd, omgivet av berg på alla sidor (Karpaterna). Höglandet avvattnas av floderna Mureş, Someş, Körös och Olt, liksom av andra bifloder till Donau. Cluj-Napoca med 318 027 invånare är den största staden. Andra större städer är Timişoara (317 651 invånare), Braşov (283 901 invånare), Oradea (206 527 invånare), Arad (172 824 invånare), Sibiu (155 045 invånare), Târgu Mureş (149 577 invånare), Baia Mare (137 976 invånare) och Satu Mare (115 630 invånare).

Utfartsvägar åt väster öppnas genom Mureş och Someş floddalar, vilket förklarar de många föreningspunkterna mellan Transsylvaniens och Ungerns historia.

Ett bergpass Királyhágó mellan Bihar och Kolozsvár brukar räknas som gräns mellan det historiska Transsylvanien och det egentliga Ungern. I öster är däremot Karpaternas berggräns så sluten att endast en järnvägslinje går över bergen (i Gyimespasset) till Moldau, och mot söder reser sig bergväggen (Transsylvanska alperna) ännu högre, ehuru två viktiga pass, Predeal- och Rotenturmpassen, där möjliggör järnvägsförbindelse med Valakiet.

De våldsamma veckningar i jordytan, som under tertiärtiden lyfte upp Karpaterna och sänkte ungerska slätten, har lämnat spår efter sig även i Transsylvanien, dels i de talrika eruptiva bergmassorna Hargitta, Biharbergen, Vulkanbergen med flera, dels i rikedomen på termer, dels och slutligen i de gravsänkor, som bildar Transsylvaniens lägsta partier -Hermannstadt-sänkan, Hardttadalen och andra). Dessa sänkor bildar Transsylvaniens största slättbygder, och i dem samlar sig vattendragen från de kringliggande bergen. Alla floder flyter ytterst till Donau; dock upprinner Gyllene Bistritz inom Transsylvanien till Donaus biflod Tisza, liksom även Körös, som dock börjar i Biharbergen.

Ekonomi

Transsylvanien är rikt på mineraltillgångar, i synnerhet lignit, järn, bly, mangan, guld, koppar, naturgas, salt och svavel. Det finns stora järn- och stålindustrier och kemi- och textilindustrier. Kreatursuppfödning, jordbruk, vinodling och fruktodling är viktiga sysselsättningar. Timmer är en annan värdefull naturtillgång.

Transsylvanien står för omkring 35% av Rumäniens BNP, och har en BNP per capita på omkring $11 500, omkring 10% högre än genomsnittet i Rumänien.

Befolkning

Vid folkräkningen 2002 hade området 7 221 733 invånare, med rumänerna i stor majoritet. Dessutom finns en betydande minoritet av ungrare (som utgör 1 415 718 av befolkningen i hela Rumänien), romer och tyskar.

Minoriteter

I Transsylvanien finns en minoritet om cirka 21% ungrare, enligt officiella siffror. Dessa bodde förr i tiden innanför städernas murar medan den rumänska befolkningen tvingades bo utanför. Totalt har Rumäninen drygt 1,4 miljoner ungrare, dvs cirka 7% av befolkningen. Ungrare omfattar cirka en femtedel av Transsylvaniens befolkning. Ungrarna har sedan 1920 varit föremål för rumäniseringspolitik, men har lyckats bevara sin nationella identitet. Efter 1989 har rumäniseringen minskat. Det har medfört att ungrarna allt oftare krävt självstyre i Székelyföld i östra Transsylvanien. När Kosovo utropades som självständigt stärktes dessa tankegångar i områden med ungersk majoritet.

Transsylvanien har även en betydande minoritet romer. De lever ofta vid sidan om det vanliga samhället.

Den tidigare stora tyskspråkiga minoriteten (ca 10%) har minskat alltsedan 2:a världskrigets slut. Under 1980-talet accelererade utflyttningen, men under senare år har en viss återflyttning av tyskspråkiga (fr.a. pensionärer) ägt rum.

Det finns även mindre grupper av tjecker och greker i området.

Etymologi

Transsylvanien omnämndes första gången i ett latinskt dokument 1075 som "Ultra silvam," som betyder "bortom skogen." Namnet ändrades senare till "Transylvania," som har samma betydelse.

Det ungerska namnet Erdély kommer från det gamla namnet Erdő-elve, "bortom skogen".

Det tyska namnet Siebenbürgen betyder "sju städer", efter de transsylvanska saxarnas städer i området. Det rumänska namnet Ardeal oklart ursprung.

Historia

Tidig historia: Transsylvanien som hjärtland i det dakiska riket

Det dakiska riket under Burebistas styre, 82 f.Kr.

Herodotos berättar om folket agathyrsi, som ska ha levt i Transsylvanien under 400-talet f.Kr.

Ett dakiskt kungarike fanns åtminstone så tidigt som början av 100-talet f.Kr. under en kung vid namn Oroles. Under Burebista, den störste kungen av Dakien och samtida med Julius Caesar, nådde det dakiska riket sin största utsträckning. Det område som nu utgör Transsylvanien var Dakiens politiska centrum.

Dakerna nämns ofta under Augustus, som tvingade dem att erkänna romerska rikets överhöghet. De var dock inte alls underkuvade, och tog i senare tid varje tillfälle att korsa floden Donau när den var frusen på vintern och härja i de romerska städerna i den nyligen erhållna romerska provinsen Moesia.

Dakerna byggde flera viktiga befästa städer, däribland Sarmizegetusa nära dagens Hunedoara.

Romarrikets expansion på Balkanhalvön drog in dakerna i öppen konflikt med Rom. Under Decebalus styre var dakerna inbegripna i flera krig mot romarna (från 85 till 89). Efter två svåra bakslag fick romarna ett övertag, men blev tvungna att sluta på grund av att Domitianus blivit besegrad av markomannerna. Som en följd av detta fick dakerna förbli självständerna, men behövde betala en årlig tribut till kejsaren.

101-102 påbörjade Trajanus ett fälttåg mot dakerna som inbegrep belägringen av dakernas huvudstad Sarmizegetusa och ockupation av en del av landet. Decebalus blev kvar som klientkung i ett romerskt protektorat. Tre år senare gjorde dakerna uppror och krossade de romerska styrkorna i Dakien. Det andra fälttåget (105-106) slutade med att Decebalus begick självmord och delar av Dakien inkorporerades i den romerska provinsen Dacia Trajana. Historien om de dakiska krigen ges i Dio Cassius historia, men den bästa kommentaren till dem är den kända Trajanuskolonnen i Rom.

Tidig medeltid: Från Dakien till de stora folkvandringarna

Romarna exploaterade guldgruvorna i provinsen i stor utsträckning och byggde tillfartsvägar och fästningar för att skydda dem, som Abrud. Kolonister från Thrakien, Moesia, Makedonien, Gallien, Syria och andra romerska provinser infördes för att bebygga landet, och utvecklade städer som Apulum (nuvarande Alba Iulia) och Napoca (nuvarande Cluj Napoca) till municipia och coloniae.

Dakerna gjorde ofta uppror, det största efter Trajanus död. Sarmater och burer tilläts bosätta sig inom Dacia Trajana efter flera strider med den romerska administrationen. Under 200-talet tvingades romarna överge Dacia Trajana på grund av ökat tryck från de fria dakerna (karpierna) och visigoter.

271 övergav den romerske kejsaren Aurelianus Dacia Trajana och upprättade ett nytt Dacia Aureliana inom det tidigare Moesia Superior. Romarnas övergivande av Dacia Trajana omnämns av Eutropius i hans BREVIARIVM LIBER NONVS.

Provinsen Dakien, som Trajanus hade bildat bortom Donau, gav han upp, då han förtvivlade, efter att hela Illyricum och Moesia hade avfolkats, om att kunna behålla det. De romerska medborgarna, som flyttats från staden och landet i Dakien, bosatte han i det inre av Moesia, och kallade det Dakien som nu skiljer de två Moesiae, och som är till höger om Donau där den flyter ut i havet, medan Dakien tidigare var till vänster.

Den tidigare provinsen Dacia Trajana behärskades av visigoterna och karpierna tills de i sin tur trängdes undan och underkuvades av hunnerna 376. Hunnerna, under Attilas ledning, upprättade en bas på den pannoniska slätten som bevarades till Attilas död 453.

Efter att Attilas imperium sönderfallit kontrollerades Transsylvaniens territorium av resterna av olika stamförbund (alaner, longobarder, rukhs-aser) av Attilas hunner, och gepiderna. Ingen större makt kunde utöva överhöghet över området under någon längre tid, tills de eurasiska avarerna från Skytien upprättade sitt militära ledarskap. Avarkhanatet blev emellertid krossat av bulgarerna under khan Krum i början av 800-talet och Transsylvanien blev liksom östra Pannonien inkorporerat i det första bulgariska riket.

Enligt Gesta Hungarorum, en krönika från 1100-talet, besegrades Gelous - vlachernas (rumänernas) härskare i Ardeal (egentliga Transsylvanien), Glad i Banat och Menumorut i Byhor (länen Bihor och Bihar) av magyarerna i Transsylvanien under 900-talet. Gesta Hungarorum och De Administrando Imperio talar också om tre härskare vid namn Geula/Gyyla/Gylas i Transsylvanien. (se Gyula). Om dessa härskare har existerat är omtvistat bland historiker. Enligt viss forskning kan bulgarerna ha behållit kontrollen åtminstone till namnet av delar av Karpaternas dal till omkring 1000.

978 upprättades en kyrka av katolska missionärer i en fästning nära platsen för den nuvarande staden Oradea.

Transsylvaniens historia under den tidiga medeltiden är svår att fastställa på grund av den dåliga tillgången på tillförlitligt skriftligt eller arkeologiskt källmaterial. Det finns två stora motstridiga teorier rörande huruvida den romaniserade dakiska befolkningen (rumänernas förfäder) fortsatte att leva i Transsylvanien efter att romarna dragit sig tillbaka, och därför om huruvida rumänerna fanns i Transsylvanien under folkvandringstiden, särskilt vid tiden för magyarernas erövring. Dessa motstridiga hypoteser används ofta för att stödja konkurrerande nationalistiska anspråk av ungerska och rumänska chauvinister.

Senmedeltiden: Transsylvanien som del av Kungariket Ungern

1000 svor Stefan, furste av Ungern, trohet till Rom, och blev kung Stefan I av Ungern. Han antog katolicismen och genomförde kristnandet av ungrarna. Stefans morbror Gyula, härskaren över Transsylvanien, retade upp den nye kungen genom att ge en fristad åt hans motståndare. Gyula behöll också kontrollen över de ekonomiskt viktiga transsylvanska saltgruvorna. 1003 ledde Stefan en armé in i Transsylvanien och Gyula gav upp utan strid. Detta möjliggjorde upprättandet av det transylvanska katolska biskopsstyrelsen som slutfördes 1009 när biskopen av Ostia som påvens utsände besökte Stefan. Tillsammans godkände de stiftens uppdelning och gränser. De ungerska kungarnas överhöghet över Transsylvanien befästes på 1100- och 1200-talen.

Szeklerna, en ungersktalande grupp av ovisst ursprung, kan ha anlänt till Transsylvanien innan magyarerna erövrade det karpatiska bäckenet. På 1100-talet var szeklerna etablerade i östra och sydöstra Transsylvanien som gränsvakter.

Under 1100- och 1200-talen bosatte sig tyska nybyggare i områdena i söder och nordöst. Tyskarna kallades och kallas fortfarande saxare. Siebenbürgen, det tyska namnet för Transsylvanien, härstammar från de sju huvudsakliga befästa städer som dessa transsylvanska saxare grundade. Det tyska inflytandet blev mer påfalllande när tidigt på 1200-talet kung Andreas II av Ungern kallade in Tyska orden för att skydda Transsylvanien i Burzenland från kumanerna, som 1241 åtföljdes av mongolerna. Kumanerna konverterade till katolicismen och sökte skydd i Transsylvanien efter att de blivit besegrade av mongolerna. Erzsebet, en kumansk prinsessa, gifte sig med Stefan V av Ungern 1254.

Administrationen av Transsylvanien sköttes av en vojevod, som vid mitten av 1200-talet hade kontroll över hela området.

János Hunyadi
Hunyadiborgen i Vajdahunyad (Hunedoara), Rumänien

Efter underkuvandet av Budai Nagy Antal-revolten 1437 baserades det politiska systemet på Unio Trium Natiorum (De tre nationernas enhet). Samhället indelades i tre privilegierade nationer, adeln (mestadels ungrare), szeklerna och de saxiska borgarna. Dessa nationer motsvarade dock mer sociala och religiösa än etniska uppdelningar. Rumänerna var ortodoxa och hade rätt att äga jord eller ingå i adeln endast genom att konvetera till katolicismen, och var alltså enbart tolererade av detta system. Trotsen att klassen livegna till största delen bestod av rumäner inbegrep den också personer av saxisk, ungersk och szekler-börd. Å andra sidan lyckades ett litet antal rumäner nå adelskap efter att de konverterat till katolicismen. Den rumänska kulturen utvecklades under denna period. Exempelvis trycktes den första rumänska boken där.

En nyckelfigur som framträdde i Transsylvanien under första hälften av 1400-talet var János Hunyadi, som kom från magyariserad rumänsk familj. Hunyadi tilldelades många gods och en plats i det kungliga rådet för sina tjänster åt Sigismund, kung av Ungern och tysk-romersk kejsare. Efter att han stött Vladislav III av Polen som kandidat till Ungerns tron belönades han 1440 ledningen för fästningen Nándorfehérvár (Belgrad) och vojevodskapet av Transsylvanien. Hans senare bedrifter mot Osmanska riket gav honom ytterligare ställning som Ungerns riksföreståndare 1446 och påvligt erkännande som furste av Transsylvanien 1448. János Hunyadi var också far till Mattias Corvinus av Ungern.

Transsylvanien som självständigt furstendöme

När den ungerska huvudarmén och kung Ludvig II Jagiello dog i strid med osmanerna i slaget vid Mohács 1526 utnyttjade Transsylvaniens härskare János Szapolyai sin militära styrka och utnämnde sig själv till ledare för det nationalistiska ungerska partiet. De motsatte sig att Ferdinand av Österrike (senare kejsar Ferdinand I) ärvde den ungerska tronen. Under namnet János I valdes han till kung av Ungern, men ett rivaliserande parti erkände Ferdinand. I striderna som följde på dett erhöll Szapolyai sultan Suleiman I:s stöd. Efter Szapolyais död 1540 invaderade Suleiman centrala Ungern under förevändningen att skydda dennes son János II. Ungern var nu delat i tre delar: Västra Ungern under österrikisk kontroll, centrala Ungern under turkisk kontroll och det halvt självständiga Transsylvanien där österrikiskt och turkiskt inflytande tävlade om makten i nära två århundraden.

Transsylvanien var nu utanför den katolska kyrkans sfär och Luthers och Calvins läror predikades allt mer. 1563 utsågs Giorgio Blandrata till hovläkare, och hans radikala religiösa idéer fick allt större inflytande både över den unge kung János II och den kalvinistiska biskopen Frans David. Med tiden blev de båda konverterade till hans unitaristiska lära. Under en formell offentlig debatt besegrade Frans David kalvinisten Peter Melius. Som ett resultat av detta antogs 1568 ediktet i Turda, i vilket individuell religionsfrihet garanterades. Detta var den första legala garantin av religionsfrihet i det kristna Europa.

Efter János II:s död 1571 tog huset Báthory makten över Transsylvanien. De styrde Transsylvanien som prinsar under osmansk överhöghet och även en kort tid under Habsburg, fram till 1602.

Den yngre Stefan Báthory, en ungersk katolik som senare blev kung Stefan Báthory av Polen, förband sig att upprätthålla den religionsfrihet som gavs i ediktet i Turda, men tolkade sin förpliktelse på ett alltmer begränsat sätt. Under den senare delen av Báthorysläktens styre skedde en fyrsidig konflikt i Transsylvanien mellan transsylvanerna, österrikarna, osmanerna och vojevoden av Valakiet, furst Mikael den tappre.

Mikael den tappre

Mikael fick kontroll över Transsylvanien 1599 efter slaget vid Şelimbăr där han besegrade Andreas Báthorys armé. Báthory dödades av szekler som hoppades att med Mikaels hjälp återfå sina gamla privilegier. I maj 1600 fick Mikael även kontroll över Moldavien och förenade de tre furstendömena Valakiet, Moldavien och Transsylvanien (de tre huvudsakliga delarna av dagens Rumänien). Unionen varade dock inte länge, då Mikael blev mördad av vallonska legosoldater under ledning av den habsburgske generalen Giorgio Basta i augusti 1601. Basta underkuvade slutligen Transsylvanien 1604 och inledde ett skräckvälde i vilket han gavs rätt att beslagta adelsmäns jord, förtyska befolkningen och återinföra katolicismen i furstendömet genom motreformationen.

Stefan Bocskai
Gabriel Bethlen

Från 1604 till 1606 ledde den kalvinistiske stormannen av Bihar län Stefan Bocskai ett lyckat uppror mot Österrikes herravälde. Bocskai valdes till furste av Transsylvanien den 5 april 1603 och furste av Ungern två månader senare. De två huvudsakliga bedrifterna under Bocskais korta regentskap (han dog 29 december 1606) var freden i Wien (23 juni 1606) och vapenstilleståndet i Zsitvatorok (november 1606). Genom freden i Wien vann Bocskai religionsfrihet och politisk autonomi, återupprättande av alla konfiskerade egendomar, återkallande av alla "orättfärdiga" domar och en fullständig retroaktiv amnesti för alla ungrare i kungliga Ungern, samt erkännande som oberoende suverän furste av ett utvidgat Transsylvanien. Nästan lika viktig var den tjugoåriga vapenvilan i Zsitvatorok, som framförhandlades av Bocskai mellan kejsaren och sultanen.

Under Bocskais efterträdare hade Transsylvanien sin guldålder, särskilt under regenterna Gabriel Bethlen och Georg I Rákóczi. Gabriel Bethlen, som regerade från 1613 till 1629, slog hela tiden tillbaka alla försök från kejsaren att förtrycka eller kringgå hans undersåtar, och fick rykte om sig internationellt genom att kämpa för protestantismens sak. Tre gånger förde han krig mot kejsaren, två gånger utropades han till kung av Ungern, och genom freden i Nikolsburg (31 december 1621) lyckades han få en bekräftelse av fördraget i Wien åt protestanterna och åt sig själv sju ytterligare län i norra Ungern. Bethlens efterträdare, Georg I Rákóczi, var lika framgångsrik. Hans främsta bedrift var freden i Linz (16 september, 1645), den ungerska protestantismens sista politiska triumf, där kejsaren tvingades åter bekräfta artiklarna i freden i Wien. Gabriel Bethlen och Georg I Rákóczi gjorde också mycket för utbildning och kultur, och deras tidsålder har kallats Transsylvaniens guldålder. De lade mycket resurser på att försköna sin huvudstad Gyulafehérvár (Alba Iulia, Weißenburg), som blev protestantismens främsta fäste i Östeuropa. Under deras regentskap var Transsylvanien också ett av de få europeiska länder där katoliker, kalvinister, lutheraner och unitarier levde i ömsesidig tolerans. Ortodoxa rumäner blev emellertid förnekade lika rättigheter, Trots ansträngningar av Inochentie Micu-Klein, en rumänsk grekisk-katolsk biskop, fick inte de rumäner som konverterade till katolicismen den nationsställning som de hade utlovats.

Österrikiskt styre och Österrike-Ungern

Efter att osmanerna besegrats i slaget vid Wien 1683 började habsburgarna gradvis tvinga på sitt styre på det tidigare självstyrande Transsylvanien. Förutom att stärka centralregeringen och administrationen främjade habsburgarna också den romersk-katolska kyrkan, både som en enande kraft och som ett instrument för att minska den protestantiska adelns inflytande. Genom att skapa en konflikt mellan protestantiska och katolska element hoppades habsburgarna kunna försvaga ständerna. Dessutom försökte de övertyga ortodoxa kyrkomän att gå med i den unierade (grekisk-katolska) kyrkan, som godkände fyra viktiga punkter i katolsk doktrin och erkände påvens auktoritet samtidigt som den behöll ortodoxa ritualer och traditioner. 1699 och 1701 förordnade kejsar Leopold I att Transsylvaniens ortodoxa kyrka var ett med den romersk-katolska kyrkan. Många, men inte alla, präster konverterade, fastän det inte var klart för dem vad skillnaden var mellan de två samfunden.

Från 1711 och framåt stärktes Österrikes kontroll över Transsylvanien och furstarna ersattes av österrikiska styresmän. Utropandet (1765) av Transsylvanien som storfurstendöme var bara en formalitet. Trycket från Österrikes byråkratiska styre urholkade gradvis Transsylvaniens traditionella oberoende. 1791 petitionerade rumänerna kejsar Leopold II om att bli erkända som den fjärde "nationen" i Transsylvanien och religiös jämlikhet, men Transsylvaniens riksdag förkastade deras begäran och återställde rumänerna till deras gamla ställning.

Tidigt under 1848 tog Ungerns riksdag det tillfälle som bjöds av revolutionen att genomföra ett omfattande program för reformlagstiftning, som kallas aprillagarna, vilka också innehöll förberedelse för en förening av Transsylvanien med Ungern. Rumänerna i Transsylvanien välkomnade till en början revolutionen i tron att de skulle dra fördel av de liberala reformerna. Emellertid bytte de inställning på grund av den transsylvanska adelns motstånd mot reformer såsom frigivning av de livegna, samt de ungerska revolutionära ledarnas underlåtenhet att erkänna rumänska nationella intressen. En rumänsk nationell församling i Blaj i mitten av maj upprättade sitt eget revolutionära program där man efterfrågade proportionerlig representation av rumäner i Transsylvaniens riksdag och ett slut på socialt och etniskt förtryck. Saxarna var oroade från början av idén om en union med Ungern, eftersom de fruktade att de skulle mista sina traditionella privilegier. När Transsylvaniens riksdag möttes 29 maj forcerades en omröstning för att bilda en union, trots många saxiska ledamöters motstånd. Den 10 juni godkände kejsaren riksdagens beslut om union. Militära avrättningar, gripanden av revolutionära ledare och andra aktiviteter som följde på unionen gjorde att saxarnas inställning hårdnade. I september 1848 förkastade en annan rumänsk församling i Blaj unionen med Ungern och förespråkade ett väpnat uppror i Transsylvanien. Krig bröt ut i november där både rumänska och saxiska trupper, under österrikiskt befäl, bekämpade ungrarna som leddes av den polske generalen Józef Bem. Inom fyra månader hade Bem kört ut österrikarna från Transsylvanien. I juni 1849 svarade dock tsar Nikolaj I av Ryssland på en begäran från kejsaren Frans Josef om att skicka ryska trupper till Transsylvanien. Efter inledande framgångar mot ryssarna besegrades Bems armé definitivt i slaget vid Temesvár (Timişoara) den 9 augusti. Därefter kapitulerade Ungern.

Efter att ha krossat revolutionen införde Österrike en repressiv regim i Ungern och styrde Transsylvanien direkt genom en militär styresman. Tyska blev åter officiellt språk. Österrike avskaffade Unionen av Tre Nationer och gav medborgarskap åt rumänerna. Även om de tidigare livegna mottog jord från de österrikiska myndigheterna räckte denna ofta knappt till för livets nödtorft. De fattiga förhållandena tvingade många rumänska familjer att korsa gränsen till Valakiet eller Moldavien för att söka bättre liv. I den kompromiss (Ausgleich) som 1867 upprättade dubbelmonarkin Österrike-Ungern upphörde Transsylvaniens särskilda ställning och det blev en provins under ungersk kontroll. När de var en del av Österrike-Ungern förtrycktes Transsylvaniens rumäner av den ungerska administrationen genom magyarisering. De tyska saxarna utsattes också för denna politik, men inte lika kraftigt som rumänerna.

Under denna historiska period, när Transsylvanien var en del av Österrike-Ungern under ungersk administration, bestod det "egentliga Transsylvanien" av ett område av 15 län (ungerska: megye), med en yta på 102.181 km² i sydöstra delen av det tidigare Kungariket Ungern. De tidigare ungerska länen var Alsó-Fehér, Beszterce-Naszód, Brassó, Csík, Fogaras, Háromszék, Hunyad, Kis-Küküllő, Kolozs, Maros-Torda, Nagy-Küküllő, Szeben, Szolnok-Doboka, Torda-Aranyos och Udvarhely. Idag inkluderar det egentliga Transsylvanien bara 9 av de tidigare nämnda 16 rumänska länen: Alba, Bistriţa-Năsăud, Braşov, Cluj, Covasna, Harghita, Hunedoara, Mureş och Sibiu. Förutom det egentliga Transsylvanien inkluderar det moderna Transsylvanien en del av Banat, en del av Pannoniska slätten, och det tidigare Partium.

Transsylvanien som del av Rumänien

Fastän kung Ferdinand I of Rumänien var en Hohenzollern anslöt sig Rumänien inte till centralmakterna och förblev neutralt när första världskriget bröt ut. 1916 gick Rumänien med i trippelententen genom att underteckna den militära konventionen med ententen, som erkände Rumäniens rättigheter till Transsylvanien. Som en följd av konventionen förklarade Rumänien krig mot centralmakterna den 27 augusti 1916 och korsade Karpaterna till Transsylvanien. Därmed tvingade de centralmakterna att strida på ytterligare en front. En tysk-bulgarisk motoffensiv började följande månad i Dobrudzja och i Karpaterna, som drev tillbaka Rumäniens armé tillbaka till Rumänien i mitten av oktober och slutligen ledde till att Bukarest intogs. När Ryssland drog sig ur kriget i mars 1918 i freden i Brest-Litovsk var Rumänien ensamt i Östeuropa, och ett fredsfördrag mellan Rumänien och Tyskland förhandlades fram i maj 1918. Freden i Bukarest, som blev resultatet, blev aldrig ratificerat i Rumänien och sades upp i oktober 1918 av Rumäniens regering, som sedan återinträdde i kriget på trippelentens sida. Rumäniens armé avancerade till floden Mureş i Transsylvanien.

Vid mitten av 1918 höll centralmakterna på att förlora kriget, och Österrike-Ungern hade börjat falla sönder. De nationer som levde inom Österrike-Ungern utropade sin självständighet från riket under september och oktober 1918. Ledarna för Transsylvaniens nationella parti möttes och drog upp en resolution som åberopade Transsylvaniens rumänska folks rätt till självbestämmande (Woodrow Wilsons 14 punkter) och utropade enandet av Transsylvanien med Rumänien. I november tillkännagav det rumänska nationella centralrådet, som representerade alla rumäner i Transsylvanien för regeringen i Budapest att det hade tagit kontroll över 23 län i Transsylvanien och delar av tre andra. Ett massmöte den 1 december 1918 i Alba Iulia antog en resolution som förespråkade att alla rumäner skulle enas i en enda stat. Det nationella rådet för tyskarna från Transsylvanien godkände proklamationen, liksom rådet för Donauschwaberna från Banat. Som svar på detta bekräftade den ungerska generalförsamlingen i Cluj de transsylvanska ungrarnas lojalitet till Ungern den 22 december 1918.

I december 1918 var den rumänska armén stationerad vid floden Mureş, med överskred demarkationszonen och avancerade upp till Cluj och sedan upp till Sighet, efter att ha framfört en begäran till makterna i Versailles med anledning av att skydda rumänerna i Transsylvanien. I februari 1919 ledde det eskalerande våldet i området – bolsjevikiska element gjorde försök att sprida den "bolsjevikiska revolutionen" – till att en neutral zon bildades mellan Rumänien och Ungern.

Premiärministern i den nyligen utropade självständiga republiken Ungern avgick i mars 1919, då han vägrade officiellt erkänna Versaillesfördraget som placeradeTranssylvanien under Rumäniens suveränitet. När kommunistpartiet i Ungern, lett av Béla Kun, kom till makten i mars 1919 utropade det den Ungerska rådsrepubliken och efter att ha utlovat att Ungern skulle återfå de landområden som var under dess kontroll under Österrike-Ungerns tid, beslöt regeringen att anfalla Tjeckoslovakien och Rumänien. Den ungerska armén inledde offensiven i Transsylvanien i april 1919 längs floderna Someş och Mureş. En rumänsk motoffensiv trängde framåt och nådde - och stannade vid – floden Tisza i maj. En ny ungersk offensiv i juli trängde 60 kilometer in i rumänska linjer innan en ytterligare rumänsk motoffensiv ledde till att den ungerska huvudstaden Budapest erövrades i augusti, vilket blev slutet för den ungerska rådsrepubliken. Den rumänska armén drog sig tillbaka från Ungern mellan oktober 1919 och mars 1920.

Versaillesfördraget, som formellt undertecknades i juni 1919, erkände Rumäniens suveränitet över Transsylvanien. Frederna i St. Germain (1919) och Trianon (undertecknad i juni 1920) utvecklade vidare Transsylvaniens ställning och definierade den nya gränsen mellan staterna Ungern och Rumänien. Kung Ferdinand I av Rumänien och Drottning Maria av Rumänien kröntes i Alba Iulia 1922.

I augusti 1940, under andra världskriget, gav Adolf Hitler den norra halvan av Transsylvanien till Ungern genom det andra Wiendiktatet. Parisfördragen 1947 efter slutet på andra världskriget upphävde Wiendiktatet och territoriet i norra Transsylvanien återfördes till Rumänien. Gränserna mot Ungern efter andra världskriget var identiska med dem som fastställdes 1920.

Historisk befolkning

År Totalt Rumäner Ungrare Tyskar
1713 860 000 34% 47% 10%
1869 4 224 436 59% 25% 9,5%
1880 4 032 851 57% 26% 9,0%
1890 4 429 564 56% 27,1% 12,5%
1900 4 840 722 55% 29,5% 11,9%
1910 5 262 495 53,7% 31,6% 10,7%
1919 5 259 918 57,1% 26,5% 9,8%
1920 5 208 345 57,3% 25,5% 10,6%
1930 5 114 214 58,3% 26,7% 9,7%
1941 5 548 363 55,9% 29,5% 9%
1948 5 761 127 65,1% 25,7% 5,8%
1956 6 232 312 65,5% 25,9% 6%
1966 6 736 046 68% 24,2% 5,6%
1977 7 500 229 69,4% 22,6% 4,6%
1992 7 723 313 75,3% 21% 1,2%
Transsylvaniens vapensköld

Transsylvaniens vapensköld

Transsylvaniens vapensköld har tre delar:

  • en lammgam (en skäggig gam som representerar den medeltida adeln) med solen och månen (som båda representerar szeklerna) mot en blå bakgrund
  • ett rött tvärband
  • sju röda torn mot gul bakgrund som representerar de transsylvanska saxarnas sju borgar

Turistmål

Kultur

Kuriosa

  • Området är känt i västvärlden för att vara Draculas hem. Personen den litterära figuren baseras på, Vlad III Dracula, regerade dock över Valakiet, inte Transsylvanien.

Källor

Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia
Personliga verktyg