Rockmusik
Från Rilpedia
Rockmusik, rock, är en av den moderna tidens viktigaste musikaliska och kulturella rörelser. Den uppkom i mitten av 1900-talet och omfattar idag ett närmast oändligt spann av musikgenrer, ofta förknippade med olika tidsepoker och kulturella identiteter i form av mode, film, litteratur, konst med mera. Den unga generationens hävdelse och frigörelse har alltid varit en generell drivkraft i rockmusikrörelsen, även om de faktiska generationerna under dess existens ofta skiftat. Elektriska musikinstrument, förstärkning, och inspelningsteknik dominerar musiken, som är en improvisationskultur. De elektriska hjälpmedlen är förutsättningen för att kunna sprida improviserad musik till en stor publik. De musikaliska influenserna kommer från improviserade kulturer som jazzen, bluesen och olika länders vis- och folkmusik. Intryck kommer också från exempelvis den modernistiska konstmusiken, revy- och kabarémusik med flera.
De vanligaste instrumenten i rockmusik är elgitarr, piano, akustisk gitarr, elorgel/synthesizer samt elbas eller kontrabas och slagverk. Ofta används ett färdigriggat trumset som spelas av en person, bestående av bastrumma och virveltrumma kompletterat av hi-hat och en uppsättning cymbaler, pukor och småtrummor, med mera. Brassinstrument, i synnerhet trumpet förekommer oftare än träblås- och stråkinstrument, ett undantag är dock saxofonen. Sången är en grundläggande del av rockmusiken, och de flesta grupper innefattar minst en solovokalist, oftast understödda av en eller flera körsångare. Att kombinera sång- och instrumentspel är mycket vanligt. Såväl röster som akustiska instrument måste i sin tur förstärkas för att balansera upp de elektriska instrumenten.
Tämligen lösryckta definitioner skiljer rocken från begrepp som popmusik. Rocken kan dock ses som en starkare yttringen elektrifierad musik, och de effekter som kan skapas i samband med förstärkning av exempelvis elgitarrer. Dessa inkluderar förvrängningar i form av överbelastning (distorsion), återkoppling (feedback) med mera.
Ibland används en modernare klassfikation, då vissa menar också att om de elektroniska inslagen är tillräckligt starka och dominerande skall musiken snarare klassas som pop än rock.
Innehåll |
Historia och utveckling
Ursprung
Rockmusikens ursprung kan härledas till den blues som i början av 1900-talet växte fram hos den svarta befolkningen i den amerikanska södern. Under 1930-talet och 1940-talet flyttade allt fler svarta sydstatsbor till delstater i norr, där industrierna ropade efter arbetskraft. De tog musiken med sig. Med elgitarr och trummor fick bluesen ett helt nytt sound. Rhythm and blues-musiken var född, vilket var början till vad som sedan skulle kallas rock and roll.
1950-talet
Under 1950-talet spred sig den nya rytmiska musikstilen till ungdomar ur den vita medelklassen. Också vita artister började spela elförstärkt rytmisk musik, som blev alltmer populär och spreds via radiostationer som riktade sig till ungdomar. På många håll korsbefruktades den nya musiken med country and western, en i huvudsak "vit" musikstil.
En av de första vita artisterna som slog igenom var Bill Haley. Hans låt "Rock Around the Clock" från 1954 inspirerade disc-jockeyn Alan Freed att mynta begreppet "rock and roll" för den nya musiken. Till en början var det lika mycket namnet på dansen, som mest liknar till exempel vad som i Sverige kallas bugg.
Bland de rockmusiker som slog igenom stort i samband med rockens födelse i mitten av 1950-talet fanns Elvis Presley, Jerry Lee Lewis, Chuck Berry, Bo Diddley, Johnny Cash, Little Richard, Buddy Holly och Fats Domino.
I början var det på små lokala skivbolag som rockmusik spelades in, men snart förstod de stora bolagen att det fanns pengar att tjäna på den nya musiken. Stora bolaget RCA köpte över Elvis Presley från lilla Sun Records i Memphis, Tennessee, för rekordsumman 35 000 dollar. Andra bolag försökte hitta stjärnor som om de inte sjöng så bra gick att sälja på utseendet. Mot slutet av 1950-talet blev rockmusiken på samma gång alltmer lönsam och alltmer utslätad.
1960-talet
I USA utvecklades rockmusiken åt flera olika håll i början av 1960-talet. I Detroit, Michigan, hade skivbolaget Tamla Motown startats av Berry Gordy 1959. Hans framgångar med svart soulbaserad popmusik blev allt större i början av 1960-talet med artister som Jackie Wilson, Martha and the Vandellas, Marvin Gaye och Stevie Wonder. "Demonproducenten" Phil Spector hade stora succéer med bland annat flickgrupper som The Crystals och The Ronettes. Skivbolagen försökte lansera nya dansflugor, mest framgångsrikt med twistmusiken. På listorna dominerade dock snäll popmusik med sångare som Rick Nelson, Neil Sedaka och Connie Francis.
I Europa var gitarrgrupper som The Shadows, och i Sverige The Violents och The Spotnicks, populära. Samtidigt började flera unga musiker i Storbritannien söka sig tillbaka till rockens rötter. De återupptäckte inte minst den geniale låtskrivaren Chuck Berry. En av dessa grupper var The Beatles som slog igenom stort i Europa 1963. Året efter kom genombrottet i USA och vad som kallats "The British invasion" ("Den brittiska invasionen") var ett faktum: Mängder av brittiska grupper slog igenom på bred front i USA, bland dem The Animals, The Rolling Stones, The Who och Gerry and the Pacemakers.
Den amerikanska musikbranschen hämtade sig inte riktigt förrän 1967, då en alternativ kultur, med hippierörelsen som främsta symbol, hade vuxit fram. Från Kalifornien kom grupper som Mothers of Invention, The Grateful Dead och Jefferson Airplane och från New York kom The Velvet Underground, vilka alla på sina sätt förnyade rockmusiken och gav den ett konstnärligt innehåll som den inte tidigare hade haft.
I Storbritannien slog den amerikanske gitarristen Jimi Hendrix igenom med en gitarrteknik som ingen tidigare hade hört. Hans sätt att utveckla spel på elgitarren kom också att utveckla rockmusiken och lade dessutom grunden för vad som senare kom att kallas hårdrock.
Psykedelisk musik
Rockband som till exempel engelska the Yardbirds och amerikanska the Byrds började i mitten på 1960-talet lägga grunden för den psykedeliska musiken, med otydliga gitarr-riff och solon, och med texter som verkade ha skrivits av en berusad person.
Andra band tog efter. I Amerika blev bland annat Jefferson Airplane, The Doors, the Grateful Dead, 13th Floor Elevators och Love populära band inom genren. Många amerikanska psykedeliska rockband kom från västkusten, i synnerhet San Francisco och Los Angeles. I Storbritannien var Cream och Pink Floyd stora band inom genren. En kulmen inom den psykedeliska musiken nåddes 1967 då Beatles släppte Sgt. Pepper's Lonely Hearts Club Band. Albumet innehöll "Lucy In The Sky With Diamonds", som av många påstods handla om en LSD-tripp.
Lyssnar man noga på låten Purple Haze av The Jimi Hendrix Experince, hör man i den andra takten av låten att någon viskar LSD. Det är ju inte heller så svårt att förstå att låten handlar om ett drogrus.
Ur den psykedeliska rocken utvecklades också den psykedeliska popen. Skillnaden var att den psykedeliska popen utelämnade droger och de mest utflippade jammen som förekom i den psykedeliska rocken. Men man behöll de exotiska instrumenten som sitarer, exotiska trummor, och de trippiga ljudeffekter man kunde få till i studion.
Soul
.jpg)
Soul är en musikgenré, som utvecklades ur bluesen och gospeln i USA under 1960-talet. Soulen kom att utvecklas på olika sätt i olika delar av USA. En berömd stil av soul är Motown-soulen där bland annat Marvin Gaye, The Temptations, och The Supremes kan räknas in. Den drivande kraften bakom skivbolaget Motown var grundaren Berry Gordy.
Pionjärer inom soulen är bland annat James Brown, kallad "The Godfather of soul", Sam Cooke, The Four Tops. Andra stora namn inom soulen är Stevie Wonder, Aretha Franklin, Otis Redding, Marvin Gaye och Ray Charles.
Funk
Funken har samma ursprung som soulmusiken ungefär, det vill säga en blandning av rhythm'n'blues, rock, jazz och New Orleans second line rhumba. James Brown har varit mycket viktig för att sprida funken. Hans arrangemang lade särskilt stor vikt vid att markera rytmen. Låtarna "Papa's Got a Brand New Bag", "Cold Sweat" och "Get Up (I Feel Like Being a) Sex Machine" som Brown gjort kan sägas utgöra praktexempel på funk. George Clintons grupper Funkadelic och Parliament har också varit mycket viktiga i den senare utvecklingen av musiken.
1970-talet var funkens storhetstid. Vanligt var att man blandade in funk i disco och tvärtom. Detta gjorde också att funken inte blev lika hård som den R&B-inspirerade under 1960-talet. Som en motreaktion mot den mer kommersiella utvecklingen av funken utvecklades, med George Clinton i spetsen, en ny form av funk kallad p-funk. Funk var också en av de grundläggande stilarna för hip hopens och electrons utveckling på 1980-talet. Den från västkusten melodiösa g-funken var på många sätt en 1990-talets variant av p-funk. Man brukar säga att g-funken skapades av Dr. Dre på sitt album "The Chronic" som släpptes 1993.
På senare tid har en del rockband blivit inspirerade av funkmusiken och skapat en ny genre som skulle kunna kallas funkrock eller funkmetal. Exempel på band som kan sägas spela funkrock är Red Hot Chili Peppers, Mr. Bungle och Faith No More. Rage Against The Machine påstås också av en del spela en variant av funkrock/metal.
1970-talet
I början av 1970-talet blev intresset för punk mycket mer påtaglig. Politiken var självklart en viktig faktor i det hela då ungdomar började att gå med i olika vänsterrörelser. Texter om rättvisa och yttrandefrihet blev punkens främsta slagord. Tuppkam, skinnpaj, nitar och läder gör punkaren fullbordad. Men under 1980-talet tog en annan musikstil övertaget och punken fick läggas på hyllan ett tag.
Hårdrock
Hårdrock var länge det enda samlingsnamnet för den hårda och tunga elgitarrdominerade rockmusik som utvecklades under inspiration av de mer högljudda rockbanden i slutet av 1960-talet. Inspiratörerna var de band som spelade det som engelskspråkiga tidningar beskrev som hard rock.
Artister som spelade hårdrock var Jimi Hendrix, Cream, Led Zeppelin, Europe, AC/DC med flera. De hade alla börjat spela allt mer högljutt, i jämförelse med den "poppiga" rocken från 1960-talet, och bluesrocken från slutet av 1960-talet och det tidiga 1970-talet var en influens till det som skulle komma att bli hårdrock.
I början av 1970-talet började flera band lägga till anspelningar på skräck och ockultism och börjat skriva texter med influenser från skräckfilmer, -litteratur och fantasygenren. Band som Black Sabbath lade grunden för detta som de kombinerade med långsamma distade gitarriff, delvis inspirerade av filmmusikskapare som Bernard Herrman och Elmer Bernstein. 1970-talets Deep Purple och Led Zeppelin vidareutvecklade Creams förkärlek för långa gitarrsolon. Utstyrsen för rockband på 70-talet hade blivit långt hår, med tajta Jumpsuits, som burits av bl a Blue Öyster Cult, Deep Purple, The Who, Led Zeppelin, David Bowie, Queen, Rolling Stones med många flera. När så Judas Priest öppet deklarerade att de eftersträvade att vara ett "Heavy metal-band", var genren så gott som färdigstöpt. Deras image, bestående av läder, nitar och musikalisk och textmässig aggressivitet, är än idag ett grundrecept för hårdrocken. De svenska kritikerna översatte snart genrens engelskspråkiga namn, "Heavy metal" (direktöversatt: "tung metall"), med "hårdrock".
Musiken karaktäriseras av tunga distorterade elgitarrer och ofta hög och mer eller mindre skrikig sång; i Deep Purple och Uriah Heeps fall utgjorde även den tunga hammondorgeln en viktig del av ljudbilden.
Viktiga banbrytande skivor kan sägas vara Deep Purples In Rock (1970), Black Sabbaths självbetitlade debut (1970) samt Led Zeppelins fjärde album Led Zeppelin IV (1971, de fyra första var alla självbetitlade och brukar skiljas åt genom numrering enligt ordningen de kom i).
Till de fyra första stora 1970-talsgrupperna brukar räknas Led Zeppelin, Black Sabbath, Deep Purple och Uriah Heep. De har alla gemensamt att de är engelska grupper och att de hade sina respektive storhetsperioder under början av 1970-talet. Andra viktiga hårdrocksgrupper under 1970-talet kan sägas vara Aerosmith, Kiss, Mountain, svenska November och amerikanska skräckrockaren Alice Cooper.
Dansband
I Sverige utvecklades under 1970-talet så kallade dansband, musikgrupper som spelade populärmusik att dansa pardans till, och dessa tog influenser från genrer som country, pop, swing, schlager, gammaldans, jazz och äldre rock. Musiken går ofta i 4/4-takt, med tydlig baktakt (som i rock). Fenomenet spred sig senare, främst till Norge, och kring år 2000 turnerade Vikingarna i Tyskland.
Disco
Discokulturen är en musikstil som skapades under 1970-talet. Den ursprungliga discokulturen växte fram på New Yorks gayklubbar under 1970-talets första år. Musiken som spelades var soul, funk och latinamerikansk musik. I takt med att kulturen växte uppstod även discomusiken som en egen genre. 1975 brukar räknas som det år då discomusiken fick sitt kommersiella genombrott och musiken hade sin kommersiella storhetstid 1976-1979. Dansfilmen Saturday Night Fever kom 1977 och introducerade en lättsmält bild av discokulturen till en masspublik.
Det producerades aldrig speciellt mycket disco i Sverige. Musikrörelsen (proggen) hade initiativet i det svenska musiklivet, och discons välproducerade musik med till synes ytliga texter stod för allt som var dåligt. De få exempel av svensk disco som ändå finns är givetvis ABBA. Albumet Voulez-Vous är bandets mest discobetonade verk. Man kan också nämna att Bengt Palmers och Björn Skifs försökte sig på att göra disco, med låten Hooked on a Feeling.
Punk
Punk är en subkultur som först uppmärksammades i Storbritannien i mitten av 1970-talet och är baserad på lättspelad, ofta aggressiv musik (känd som punkrock) och en ”gör det själv”-anda. Den syftar i högre utsträckning än många andra subkulturer till att chocka och provocera samhället.
Namnet på genren kommer från amerikansk nedvärderande slang för ”något värdelöst”, eller eventuellt en maskulin motsvarighet till skällsordet ”bitch” (ung. satmara). Men ordet punk hade använts redan tidigare. Under 1960-talets mitt kallades de långhåriga musikerna i den amerikanska och brittiskt inspirerade "garagerocksvågen" för punks och banden för punk bands.
För punkens genombrott svarade The Ramones från New York. Även om de själva inte ville kalla sig ett punkband var de med sin extremt enkla och snabba musik (bland annat inspirerad av grupper som The Velvet Underground, The Stooges, MC5, Patti Smith och The New York Dolls) antitesen till den dominerande glam- och symfonirocken. Ramones blev snabbt populära på hemmaplan och tillsammans med bland andra Television och Talking Heads var de tongivande på New Yorks alternativa musikscen. De blev även mycket inflytelserika i England efter några bejublade spelningar i London under juli 1976.
Den brittiska varianten av punk var betydligt mer politisk och provocerande än sin amerikanska motsvarighet, mycket på grund av ett strikt klassamhälle och traditionella värderingar. I Storbritannien blev punk mycket mer än bara en ny musikgenre. Band som The Clash och framförallt The Sex Pistols orsakade rabalder och avsky med sina vilda scenshower, ohejdade narcissism och chockerande beteende. Semi-situationisten Malcolm McLaren fungerade som manager. Rörelsen växte till ett fenomen som förändrade den brittiska populärmusiken i grunden. Ett utpräglat antimode, anarkism och flirtar med nazistisk symbolik var kännetecknande. Idén var att sticka ut och provocera.
Den brittiska punkrörelsen nådde sin höjdpunkt i mitten av 1977 (ironiskt betecknad The Summer of Hate på Norra halvklotet och spred sig också vidare till andra länder i Västeuropa. I Sverige bildades bland andra grupperna The Pain, Ebba Grön och Urin i dess spår. Den snabba spridningen kan delvis förklaras med att det var lätt att lära sig spela. Fenomenet DIY ("Do It Yourself" = gör det själv) blev synonymt med punk - ungdomar startade på egen hand både band och tidningar på extremt enkla premisser och med inspirationen som enda drivkraft.
Reggae
Reggae är en mycket bred musikgenre utvecklad på Jamaica genom calypso, ska, mento och andra stilar under det sena 1960-talet och tidiga 1970-talet. Skivbolaget Studio One har betytt mycket i utvecklingen av reggaen. Reggae är starkt förknippat med sina texter kring rastafari-kulturen, och den mest kända inom reggaen är Bob Marley som under 1970-talet spred musikstilen över världen. Den musikstil som var typisk just för Marley var roots reggae som många artister idag fortfarande spelar.
I dagsläget är dancehall den dominerande reggaestilen på Jamaica. Roots reggae och dub är också populärt, framför allt i Europa. Sean Paul är ett stort namn inom dancehallen. Dessa stilar är influerade av hip hopen och drum and bass.
1980-talet
Ett av många band från detta decennium var Queen som hade blivit riktigt stora nu, de bildades dock redan under 1970-talet. Queen hade inte direkt skaffade sig en speciell genre utan spelade lite av varje, men inom rocken har de varit stora förebilder med låtar som We Will Rock You, Brighton Rock, Hammer To Fall och Bohemian Rhapsody.
New Wave
New wave är också en bred genre. Den var populär från mitten av 1970-talet fram till mitten av 1980-talet då populärmusikens pendel svängde åt det materialistiska hållet. På 1990-talet lade sig nya band till med samma musik, men under andra namn som "Alternative", "Underground" m.m. New wave har ibland förklarats vara den musik som punkbanden spelade när de till slut blivit skickliga musiker. Detta stämmer bara till liten del, med band som exempelvis Ramones. New wave utvecklades snarare samtidigt och jämsides med punken med grupper som ovan nämnda Talking Heads, The Police, Blondie, Elvis Costello och hans första band. Det som är kännetecknande för New Wave från 1977 och en bit in på 1980-talet är ifrågasättande lyrik, drag av andra musikstilar som punk och reggae, blandade band med avseende på kön och etnicitet samt en stor bredd. Ibland räknas 1980-talets synthpop till New wave.
Syntmusik
Syntmusikens rötter finns framför allt i 1960-talets experimentella tendenser inom populärmusiken, experiment som inte sällan var direkt inspirerade av den avantgardistiska elektronmusiken (Karlheinz Stockhausen var en viktig inspirationskälla för många popgrupper och finns till exempel avbildad på omslaget till Beatles LP Sgt. Pepper's Lonely Hearts Club Band). Pink Floyds utveckling under åren 1968 - 1969 (A Saucerful of Secrets och Ummagumma) med sina långa, meditativa klangmattor, utgjorde en stark impuls för tyska grupper som bildades vid denna tid, till exempel Tangerine Dream och Kraftwerk. Båda dessa grupper var dessutom inspirerade av den tyska avantgardistiska elektronmusiken och även, som i Kraftwerks fall, av äldre modernistiska strömningar som futurism och Bauhaus-estetik, impulser som de omsatte i en populärmusikalisk kontext. Verk som Autobahn och Trans-Europa Express kan uppfattas som futurism i en ny, dansvänlig form. Denna specifika tyska stil (Tangerine Dream, Kraftwerk, Can, Faust med flera) kallas vanligen
Krautrock, men kan också uppfattas som en del i det större fältet syntmusik. Under 1970-talet uppstod också samtidigt en meditativ och lätttillgänglig form av syntmusik som ibland kallas new age music, till exempel Jean Michel Jarre, Vangelis, Gandalf, Ralph Lundsten, Kitaro, med flera).
Ur detta inte helt enhetliga fält av populär elektronisk musik i slutet av 1970-talet delades syntmusiken snart upp i flera grenar; synthpop med grupper som Alphaville och Depeche Mode eller svenska Page, "råsynt" eller EBM (Electronic Body Music) och Industri med grupper som Front 242, Front Line Assembly eller Skinny Puppy. Begreppet syntmusik har sannolikt använts mest under 1980-talet om den tidens elektroniskt baserade popmusik som Depeche Mode med flera: Under senare decennier har synthar och trummaskiner blivit så pass vanliga på flera håll att begreppet "synthmusik" blivit svårare att definiera. Andra exempel på "synthpopgrupper" är engelska The Human League och svenska Covenant.
Mainstream
Mainstream kallar man den musik som har många lyssnare bland olika människor, och enklare anses kunna slå igenom. Oftast är musiken mer lättsmält, och ibland talar man om radiopop, eftersom musiken ofta marknadsförs genom radio. Även texterna kan påverka, en sång om kärlek ses även ofta som enklare att bli en hit än en sång med ett politiskt budskap.
 |
Detta korta avsnitt behöver utökas. |
1990-talet
|
Detta korta avsnitt behöver utökas. |
Grunge
Grunge förknippas oftast med band och grupper som Nirvana, Alice in Chains, Soundgarden och Pearl Jam. De grupper som gjorde att grungen fick sitt stora kommersiella genombrott var Nirvana och Pearl Jam men de verkliga pionjärerna va Green River, Mother Love Bone, Malfunkshun, Skin Yard, Soundgarden och The Melvins.
Musikstilen uppstod i nordvästran Seattle, Washington. Grungen kallas även för Seattle-soundet. Stilen uppstod ur den lokala punk-sen USA, alltså Washington, Oregon, Montana och Idaho, främst i staden. Andra var bland annat hårdrock och heavy metal (särskilt Black Sabbath och Black Flag), Dead Kenedys och Bad Brains. Även Neil Young var en viktig inspiration, särskilt då hans inspelningar med Crazy Horse.
Musikstilen dog mer eller mindre ut i mitten av 1990-talet men det dök upp nya band som påminde om de men hade ett mer radiovänligt sound, till exempel brittiska Bush och australiensiska Silverchair. Dessa grupper brukar kallas för post-grunge-grupper. Många av de kvarlevande grunge-anhängarna har dock svårt att acceptera Silverchair som grungeband eftersom de vann sitt skivkontrakt i en talangtävling.
Musikstilen blev även ett mode. Den stereotypiske grungaren gick omkring i otvättat långt hår, Converse (Chuck Taylor All Star) skor, flanellskjortor och trasiga jeans.
Indie
Indiepop är ett slags popmusik, där indie är en förkortning av independent. Benämningen kommer från Storbritannien där mängden små, oberoende independentbolag växte upp som svampar ur jorden under och efter punkrörelsen.
De oberoende skivbolagen inriktade sig på utgivning av pop och rock som kanske inte alltid var så kommersiellt gångbar. Benämningen indie uppstod under 1980-talet, och på skivbolag som Postcard, Sarah, Factory, Creation Records och Rough Trade sågs en ny stark våg av popmusik växa fram, ofta med rötterna i 1960-talets brittiska poptradition, även om begreppet indiepop är mycket vagt, då det innefattar en väldigt stor mängd stilar. Gemensamt för indiebanden var att de ansågs erbjuda ett alternativ till den mer putsade och glättiga kommersiellt inriktade listpopen.
Det största indiebandet under 1980-talet var förmodligen The Smiths, lett av sångaren Morrissey som spelade lättillgänglig pop som även gjorde sig på hitlistorna, men som erbjöd mer intellektuella texter och en vass samhällskritik mot samtidens Storbritannien och dess ledare Margaret Thatcher.
Under 1990-talet började indiepopen i allt större skala krypa in på försäljningslistorna med band som till exempel Primal Scream, och det hela exploderade så småningom med britpop-vågen. Dessa band var liksom sina föregångare oftast gitarrbaserade med rötterna i 1960-talets pop och grupper som Oasis och Blur var mer än tydliga med sina influenser av till exempel Beatles och The Kinks. Just Oasis och Blur växte sig till Storbritanniens mest framgångsrika, så det ursprungliga betydelsen i ordet indiepop som skulle peka mot ett alternativ och ett utanförskap kan sedan dess kännas urvattnat.
Olika typer av rock (med genrer)
Genrer inom de olika typerna anges inom parentes.
- Bluesrock
- Boogierock
- British invasion
- Collegerock
- Folk-rock
- Funkrock
- Garagerock
- Glamrock
- Goth (Depprock - Svartrock)
- Grunge (Postgrunge)
- Hårdrock (Black metal - Death metal - Doom metal - Hair metal - Heavy metal - Power metal - Progressive metal - New Wave of British Heavy Metal - Thrash metal)
- Indierock / Alternative rock (Alt. rock)
- Industrirock (Industrimetal)
- Postrock
- Progressiv rock (Progressive metal - Space rock - Symfonirock - Math rock)
- Psykedelisk musik (Acid rock)
- Pubrock
- Punk (Hardcore - Kängpunk - Oi! - Poppunk - Postpunk - Psychobilly - Skatepunk)
- Rock'n'roll
- Rockopera (Wagnerian rock)
- Rockabilly (Psychobilly)
- Softrock
- Southern rock
- Stonerrock
- Surf
- Vikingarock
Källor
 |
Den här artikeln saknar källhänvisningar. Förbättra gärna artikeln genom att lägga till pålitliga källor (helst fotnoter). Material som inte kan verifieras kan ifrågasättas eller tas bort. (juni 2009) |
