Progg
Från Rilpedia
- Svenska musikrörelsen omdirigerar hit. För musikgruppen, se Svenska musikrörelsen (band)
Den svenska musikrörelsen, oftast benämnd som proggen (ej att förväxla med progressiv rockmusik) var ett svenskt musikfenomen som uppkom i det sena 1960-talet och fick sin storhetstid på 1970-talet. Rörelsen var stilmässigt mycket heterogen och hade ursprungligen till syfte att föra fram de olika musikformer som kommersiella skivbolag inte uppfattade som ekonomiskt intressant att ge ut på skiva. Personer som sysslar med, eller lyssnar på progg brukar kallas proggare.
Innehåll |
Progg kontra progressiv rockmusik
Den svenska proggen skall ej förväxlas med den engelska termen progressive music och speciellt då progressive rock, på svenska progrock. En del svenska proggmusiker och -grupper anses dock ha spelat progressiv rock i denna bemärkelse. Det är omdiskuterat vilka dessa är, men Bo Hansson, International Harvester, Kaipa och Samla Mammas Manna brukar nämnas som exempel.
Uppkomst
I slutet av 1960-talet bildades de första grupperna inom denna rörelse, Hansson & Karlsson, Gunder Hägg och International Harvester. Proggrörelsen anses dock ha startat genom de två musikfester som anordnades 1970 på Gärdet i Stockholm. Då framträdde en rad musiker och grupper som spelade mycket olika typer av musik. Det är därför felaktigt att uppfatta proggen som en musikgenre; en rad genrer var representerade inom musikrörelsen. Många var experimentellt folkmusikinriktade och försökte bevara, återuppväcka, utveckla och modernisera den svenska folkmusiken. Till denna riktning, inom vilken många spelade instrumental musik, hörde bl.a. Kebnekaise, Arbete & Fritid, Turid Lundqvist och Träd, Gräs och Stenar. Dessa centrerades kring skivbolaget Silence, som senare flyttade till Värmland. Det går inte att dra någon skarp gräns mellan denna del av musikrörelsen och den dåtida bredare folkmusikvågen. En grupp som Norrlåtar, som under 1970-talet var helt inriktad på norrbottnisk folkmusik, kan även inräknas i musikrörelsen. Vidare fanns inom rörelsen Anita Livstrand och gruppen Vargavinter som redan under denna tid spelade vad som senare kom att kallas världsmusik.
Andra var starkt influerade av 68-vänstern och hade texter med ett mer eller mindre klart uttalat politiskt vänsterbudskap. I dessa texter riktades ofta skarp kritik mot USA och Vietnamkriget, liksom mot kapitalismen i stort. Även den svenska socialdemokratin blev föremål för hårda angrepp. Denna del av rörelsen var ursprungligen centrerad kring skivbolaget Musiknätet Waxholm (MNW) med grupper som Blå Tåget, men fick sitt starkaste ideologiska fäste i Göteborg (där skivbolaget Nacksving startades 1975) med rockgrupper som Nationalteatern, Nynningen och Motvind. Hoola Bandoola Band från Malmö hade till en början ett ganska diffust budskap men fick med tiden en tydligare vänsterinriktning. Andra viktiga progressiva skivbolag var Manifest i Luleå (1974) och Amalthea i Malmö (1977).
Bakgrunden till musikrörelsens uppkomst kan spåras i det musikklimat som rådde under 1960-talet. Ungdomskulturen dominerades då helt av radioprogrammet Tio i topp och de ungdomar som önskade nå framgång som musiker var i stort sett hänvisade till att försöka kopiera anglosaxiska förebilder som Beatles eller Rolling Stones för att få skivkontrakt. De kommersiella skivbolagen var ointresserade av att ge ut plattor som inte ansågs kunna bli en framgång på Tio i topp. Musikrörelsen ville visa att det faktiskt fanns ett stort intresse för andra typer av musik bland ungdomarna.
Proggrörelsen har därigenom ofta beskrivits som en reaktion mot 1960-talsmusiken. Detta tog sig också uttryck i ett tydligt ställningstagande för att sjunga på svenska. Den som var först med detta var Pugh Rogefeldt (på skivan Ja dä ä dä 1969), som dock senare tydligt tog avstånd från musikrörelsen. Samtidigt hade dock till exempel Hoola Bandoola Band tydliga influenser från Beatles, varför det inte är helt korrekt att uppfatta proggen som en reaktion mot 60-talsmusiken. Ett annat kännetecken för musikrörelsen var att man även ville släppa fram icke-professionella musiker och "Spela själv!" blev en viktig paroll. Detta medförde att den musikaliska kvaliteten på de artister som framträdde i progressiva sammanhang blev mycket skiftande (detta gav upphov till den vanliga fördomen om att alla proggare var omusikaliska).
Musikrörelsen var organiserad genom ett stort antal så kallade musikforum ute i landet. Dessa var lokala ideella föreningar som var anslutna till samarbetsorganet Kontaktnätet. De olika musikforumen arrangerade spelningar för grupperna och musikerna inom proggrörelsen. Man fortsatte att anordna årliga Gärdesfester i Stockholm och liknande arrangemang förekom också på andra håll i Sverige, som till exempel den årliga Folkfesten i Malmö. Under 1970-talet bildades också allt fler musikgrupper inom musikrörelsen.
Tilltagande politisering och fall
År 1973 startades tidningen Musikens makt, som fick sin huvudredaktion i Göteborg och var rörelsens huvudorgan. I denna tidning, som var starkt vänsterinriktad riktades ofta hård kritik, särskilt av Tommy Rander, mot de grupper som inte ansågs ha ett tillräckligt tydligt socialistiskt budskap, vilket ledde till motsättningar inom musikrörelsen. Den tilltagande politiseringen ledde till att band som Contact och senare Kebnekajse och Turid lämnade de progressiva skivbolagen och detta anses ha varit början till slutet för musikrörelsen. Under denna period fick Ulf Lundell av politiska skäl nej av MNW, då han ville ge ut sitt första album på detta bolag. I mars 1975 genomfördes i Stockholm Alternativfestivalen, vilken var en protest mot Melodifestivalen. Särskilt känt från denna blev Ulf Dageby, som under namnet "Sillstryparn" framförde låten Doin' the omoralisk schlagerfestival. I denna visades djupt förakt för den musik som i Sverige främst representerades av Stikkan Anderson och ABBA. Denna typ av musik ansågs sänka den politiska medvetenheten och likrikta musiken till masskonsumtionspop, då sångtexterna mestadels bestod av oförargliga kärleksteman.
Man bör dock observera att gränsen mellan proggen och den kommersiella musikbranschen inte var skarp. En rad artister som ofta brukar räknas till proggrörelsen gav även under denna tid helt eller delvis ut sina skivor på kommersiella skivbolag. Till denna kategori kan räknas John Holm, Ola Magnell, Peps Persson, Mikael Ramel, Bernt Staf, Lasse Tennander, Monica Törnell och gruppen Arbete & Fritid. Även Marie Bergman, med bakgrund i popgruppen Family Four, influerades senare av musikrörelsen och inräknas ibland i denna kategori. Det var för övrigt 1971 mycket nära att Hoola Bandoola Band hade hamnat på skivbolaget Polar. Stikkan Anderson var mycket intresserad av malmöbandet och lär ha haft planer på att låta dem turnera tillsammans med sin nya stjärna Lena Andersson.
Politiseringen märktes också genom motsättningarna mellan vänstergrupper från Stockholm, som hade i huvudsak maoistisk inriktning (till exempel SKP), och grupper från Göteborg som lutade åt stalinismen (till exempel KPML(r)). Dessa motsättningar smittade av sig på proggrörelsen.
Efter att Hoola Bandoola Band upplösts 1976 och Turid 1977 brutit med proggrörelsen kom denna i allt högre grad att kännetecknas av stridigheter om vad som var politiskt korrekt. År 1977 genomfördes det så kallade Tältprojektet, en turnerande musikteaterföreställning om arbetarrörelsens historia som var tänkt att ge musikrörelsen en nytändning. Föreställningarna sågs av över 100 000 besökare, men blev mer av en storslagen final än en nytändning för musikrörelsen. Samma år hölls den sista musikfesten på Gärdet. Proggen hade nu också fått konkurrens från punken, vilken blev den rörelse som nu lockade de yngre. Trots att proggrörelsen gjorde vissa försök att vinna de unga genom att låta punkbanden spela på musikforumen och ge ut punkplattor var klyftan alltför stor mellan dessa rörelser. Punkarna valde därför i de flesta fall att skapa egna skivbolag och själv arrangera spelningar. I slutet av 1970-talet lades allt fler musikforum ned och våren 1980 upphörde tidningen Musikens makt vilket kan ses som den definitiva slutpunkten för musikrörelsen.
Musikrörelsens ideologiska mode
Många anhängare till musikrörelsen var influerade av den amerikanska hippiekulturen och det förekom hos vissa även en liberal inställning till så kallade mjuka droger. I dessa kretsar utvecklades också ett ideologiskt mode där grupptillhörigheten uttrycktes till exempel genom att ha oklippt skägg och att använda runda glasögon, palestinasjal och näbbstövlar.
Tiden efteråt
Generellt sett fick proggen under 1980-talet ett mycket negativt eftermäle och begreppet har ofta uppfattats som liktydigt med politisk dogmatism och bristande musikalitet. En stor del av de musiker som varit verksamma inom musikrörelsen fortsatte som musikutövare i andra former. En del, som Mikael Wiehe och Björn Afzelius, skrev även fortsättningsvis delvis politiska texter. Även progressiva skivbolag fortlevde men med något annan inriktning. Nacksving gick dock i konkurs 1981, men övertogs då av Tommy Rander själv som drev det vidare under namnet Transmission fram till 1987. Manifest och Amalthea övertogs så småningom av MNW. Det sistnämnda bolaget har numera nya ägare medan Silence lever vidare som oberoende skivbolag.
År 1985 genomfördes den så kallade ANC-galan i Göteborg, vilken arrangerades av bland andra Tommy Rander, Mikael Wiehe och Tomas Ledin. I detta evenemang samarbetade en rad tidigare proggmusiker med artister från de kommersiella skivbolagen, som t.ex. Per Gessle och Marie Fredriksson. ANC-galan kan därigenom ses som en slutpunkt för motsättningarna mellan de båda lägren.
I början av 1990-talet började det dock uppstå ett nytt intresse för den svenska proggen. I avlägsna länder som Japan och Sydkorea började många av dessa plattor att efterfrågas. De gällde särskilt de grupper som spelade instrumental musik. Detta har även lett till att många inspelningar återutgivits på CD för en helt ny marknad.
Senare har intresset vuxit även i Sverige. En ny generation som inte ens var födda på 1970-talet har upptäckt de kvaliteter som fanns inom musikrörelsen. Detta har lett till att priserna på begagnatmarknaden för många av dessa skivor stigit kraftigt. Samtidigt har allt fler återutgivningar på CD skett. En rad av de gamla proggrupperna har också återförenats för spelningar inför en helt ny publik.
Det har också uppstått en hel del nya musikgrupper som betecknar sig som nyprogg. Exempel på detta är grupperna Den förlorade generationen, Dungen och Doktor Kosmos. Även instrumentala band och andra band som efterliknar (vidareutvecklar) de musikaliska egenheterna har uppstått. Exempel på dessa är t.ex Mammas Havre, Paatos och Nairu. Det har även uppstått nya "proggfestivaler", bland annat Skeppsholmsfestivalerna 2000 och 2001, Festen i Vinterviken 2007 och "proggkryssningar" på Finlandsbåtarna. Flera av de ledande proggbanden har också återförenats sedan slutet av 1990-talet, bland annat Nationalteatern, Blå Tåget, Samla Mammas Manna, Kebnekajse, Träd, Gräs och Stenar och Fläsket Brinner.
Kända proggband
Kända proggmusiker
- Björn Afzelius
- Dan Berglund
- Ragnar Borgedahl
- Ulf Dageby
- Jan Hammarlund
- Bo Hansson (musiker)
- John Holm
- Ola Magnell
- Torsten 'Totta' Näslund
- Peps Persson
- Bernt Staf
- Lasse Tennander
- Turid
- Mikael Wiehe
Referenser
Källor
- Eriksson: Från Rock-Ragge till Hoola Bandoola Band: den svenska popens historia eller berättelsen om ett land under kulturimperialistiskt förtryck, Tiden, 1975, ISBN 91-550-1970-6
- Eriksson, Gerdin, Wermelin: 99 proggplattor, Alfabeta 2006, ISBN 91-501-0631-7
- Lahger: Proggen: musikrörelsens uppgång och fall, Atlas, 1999, ISBN 91-89044-27-4
Litteratur
- Petterson: The Encyclopedia of Swedish Progressive Music, 1967-1979: from psychedelic experiments to political propaganda, Premium, 2007, ISBN 978-91-89136-22-9
